Reportage

Här finns några reportage:

Kommunalarbetaren: Om två änkor som jobbar för att sörjande ska få bättre stöd

http://www.ka.se/index.cfm?c=94894

Arbetsliv: En dag på Störningsjouren:

http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/En-dag-pa-jobbet/2010/Han-kommer-nar-grannen-stor-dig/

Kollega: porträtt miljöprofessor Johan Rockström:

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/default_s.aspx?gKey=rzhdjf6j&gInitPage=1

Kollega: reportage om klimatkompensation, sidan 42-47, nr 6:

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/default_s.aspx?gKey=c31303df&gInitPage=1

Kollega, om en husfru, sid.34: http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=8kj4pzvx&gInitPage=1

 

 

Arbetsliv: Tillbaks på jobbet efter olyckan:

http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Tema—ny/Tillbaka-pa-jobbet/Olyckan-forandrade-allt/

Arbetsliv, en dag på jobbet med begravningsrådgivaren:

http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/En-dag-pa-jobbet/2010/Liv-och-dod-ar-hennes-vardag/

Om vi dör…

Ibland säger vi ”om vi dör…”.

Men det finns inget ”om”. Vi vet ju alla att vi dör. Esbjörn Ederth säger inte ”om vi dör”.

Det är ett av de dummaste uttryck han vet, säger han.

För honom är döden nära varje dag. Hans arbetsplats är livets slutstation för majoriteten av oss – krematoriet. Här, i 1004 graders hetta, förvandlas våra kroppar till aska. Av det som stått och gått och tänkt och älskat ett helt liv blir en hög aska i en papperspåse. Det ser ut som kattsand.

Det ger perspektiv på livet att tänka på den där papperspåsen.

Ta vara på livet när du har det är en klyscha, men trots allt sann.

De som jobbar med döden tänker nog på det mer än andra.

Många av oss andra har fjärmat oss, så gott det går.

Döda kroppar dräller det av i filmer och på tv. Men det är på låtsas. Den riktiga döden vill vi inte veta av. ”Om vi dör…” säger vi.

Andra vill se sanningen i vitögat, dagligen. Det är självvalt.

-Klarar man det här i en vecka så blir man kvar, säger Esbjörn Ederth.

Något liknande säger Thomas Lindström som jobbar på begravningsbyrå.

Själv har han jobbat som personalchef, haft bokhandel, varit kommunalråd och haft en hel del andra chefsjobb, men de senaste åren har han valt att jobba här, för betydligt lägre lön än han hade tidigare. En begravning gör man bara en gång, det måste bli bra. Och respekten för människan måste finnas där, ända fram till krematorieugnen och ännu längre.

Det är ett jobb som andra, men ändå inte.

Den som har någon närstående som dött vet att det är viktigt. Vi vill inte tro att gamla mamma hanteras ovarsamt, även om det som var hon inte finns kvar längre. Vi vill inte att vår vän ska hamna i fel kista eller att askan efter maken ska komma fel. Irrationellt kanske, människan vi älskade finns inte kvar längre. Men likafullt sant. Se bara på svårigheterna att sörja efter Estonia, och debatten om man skulle bärga kropparna eller inte. Utan kropp kan ovissheten ta över.

Går något fel när någon dör, vid begravningen eller därefter kan det bli mycket svårare för de levande att gå vidare i livet.

Så är det för de flesta. Annars varierar det hur vi ser på det som händer efter döden. Några ska ha påkostade begravningar, med dyr och flott kista som strax ska brännas upp hos Esbjörn Ederth. För andra är det inte så noga. Esbjörn berättar om en kropp som kom i en Ikeagarderob. Måtten stämde, så den fick tjäna som kista.

Vissa ska absolut jordbegravas. Det gäller till exempel muslimer som måste begravas med ansiktet mot Mekka. Hinduer å andra sidan kräver kremering. Och det är äldste sonen som ska vara med och starta ugnen på krematoriet.

Olika i olika familjer, olika i olika kulturer, men ändå lika. Alla ska vi dö, det är det enda som är säkert. Vi vet det alla. Men vissa av oss tänker på det mer än andra.

”Skitkärring” sa Sigrid på Mårbacka

”Skitkärring”. Sigrid är 91 år och minns sitt första jobb och sin första chef, fröken Lundgren på Mårbacka. Det har gått mer än sjuttio år sen dess och Sigrid är fortfarande arg. Tre veckors arbete blev det som piga hos den berömda författarinnan Selma Lagerlöf innan Sigrid slängde ifrån sig dammtrasan och gick. Hon är långsint, min gamla släkting, men jag kan inte låta bli att beundra hennes mod, att som tonåring sätta sig upp mot en sträng husfru, att inte tyst bita ihop och ta tillrättavisningen  med ilskan kokande inombords.

Fröken Lundgren tyckte inte att Sigrid städade tillräckligt bra. ”Se här, så dåligt Sigrid dammar”, sa hon en dag när hon hade gått och efterkontrollerat med egen dammtrasa, en trasa som nu var svart av sot. Sigrid surnade till: ”Inte visste jag att jag skulle damma i spisen”, sa hon och lämnade trasa, jobb och gick därifrån.

Fröken Lundgren var petnoga, berättar guiden när jag turistar i författarhemmet. Jag tittar på den då ultramoderna Aga-spisen, diskbänken av koppar som Sigrid skulle putsa varje kväll, det var det noga med, trappan där fröken Lundgren kom ner varje morgon vid halvsju, och där Sigrid skulle stå nedanför och niga.  Sen Mårbacka öppnades för allmänheten 1942 har mer än fem miljoner människor gått genom dessa rum, men Sigrid sätter inte sin fot här igen, ”jag har varit på Mårbacka i tre veckor och det räcker”, säger hon.

Bortsett från den hårda husföreståndarinnan var Selma känd som en hederlig arbetsgivare. Hon betalade bra och hade exempelvis ett eget sjukförsäkringssystem för de anställda. Det finns en historia i bygden som berättar om hur bönderna runt omkring gick till Selma Lagerlöf för att be henne sluta driva upp lönenivån. Selmas svar lär ha varit: ”Jag vet inte vad ni har för anställt folk, men mina anställda får den lön de förtjänar.” Och Sigrid klagar inte på Selma, inte alls. Det var inte hon som var problemet – även om hon nog tycker att Selma kunde ha pratat förstånd med fröken Lundgren.

För Sigrids del var jobbet inte så viktigt, hon kunde komma hem igen, hjälpa till på gården. Och sen fick hon ett pigjobb hos en familj där hon till och med fick sitta med vid middagsbordet när familjen inte hade gäster, ett jobb där hon räknades ”som en mänska”

Det har gått mer än sjuttio år sen Sigrid ilsknade till, men frågan är om dagens unga kan våga sig på att göra som hon? Med flera hundra tusen arbetslösa, varav sisådär 50 000 är unga, och när det inte finns något arbete hemma på gården att ta itu med om det skiter sig alldeles? Det blir nog till att bocka och niga för den som bestämmer om det ska dammas i spisen eller inte.

publicerad i Kollega