Jävla skitsystem

Så sitter jag här framför datorn igen. Beställer tågbiljett. Glömmer visst att fylla i namnet på någon rad någonstans och får bakläxa. Och då har visa-kortsnumret plötsligt försvunnit, så det blir till att fylla i igen. I slutänden blir det ändå vajsing i kontakten med banken. Och för övrigt har jag glömt lösenordet till bankcertifikatet.

Dessutom har jag lyckats skaffa mig flera olika banker med olika lösenord, olika sätt att bete sig i det virtuella bankkontoret. Borde ju rensa i röran, men har fullt sjå att fixa vardagen så det prioriteras bort.

Jag minns jobbet där det bara var vikarien som klarade av det mystiska reseräkningssystemet, det som var tänkt att vara så bra och troligen var det också – om man inte hade något annat att syssla med. Måhända har man ett lika mystiskt tidrapporteringssystem, som också är jättebra – om man inte har något annat att syssla med.

Hur många tangentbordstryckningar kan det bli på en dag? Hur många musarmar och spända nackar?

Jag är inte den som drömmer mig tillbaka till tiden med skrivmaskin, bankkontor eller när jag satt och räknade ”pinnar” i rubrikerna för att se om de fick plats på tidningssidan. Och inte var det väl så mycket roligare att fylla i en blankett gjord i gammalt hederligt papper?

Så jag trycker glatt vidare; OCR-nummer och lösenord, plusgiro och pin-kod. Hanterar mitt liv helt enkelt; arbetsliv och privatliv, hela det digitala livet. Och det funkar ju, oftast – om man inte har något annat att syssla med…

De flesta av oss har massor av system att hålla reda på och göra rätt i, och ibland blir det ju fel. Pratar med en kompis med diskbråck och en del andra blandade diagnoser. De senaste tre åren har hon träffat tolv olika hyrläkare på vårdcentralen, hon har pratat om sin rygg, sina ögon, sin mage, men sorkfeber har hon inte haft, vad hon vet.

Men det stod i hennes journal när hon begärde ut den. Sorkfeber. Inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber… nä…

Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.

Den mänskliga faktorn eller den digitala faktorn? Inte vet jag, men att alla våra olika system i datorn ställer till en del behöver man inte vara Einstein för att förstå.

I boken ”Jävla skitsystem” av Jonas Söderström finns mängder av exempel på usla system som stressar personalen. I en butik fanns fyra olika dataterminaler hos kassörskan i kassan. Och för att överhuvudtaget driva butiken behövdes ytterligare tjugo datasystem. Och alla fungerade förstås exakt likadant… eller vad tror du?

Publicerad i Handelsnytt 

 

Samhällskomplott

Det går åt en massa tid här vid datorn. Skulle beställa tågbiljett häromdagen. Logga in (man har väl Priokort och får gratis kaffe), välja billigaste biljetten, knappa vidare, fylla i mejladress, mobilnummer och betala med internetbanken. Tekniskt fel, tyvärr. Jag går och lägger mig utan biljett.

En annan dag ska jag följa alla brevuppmaningar att välja pensionsplacering på nytt för att få lägre avgifter. Jag knåpar och knappar, men lyckas varken få e-legitimation eller valet utfört. Undrar varför ingen kan göra detta åt mig, någon som vet nåt om pensioner och avgifter? Och e-legitimationer och Java-script.

Även på Konsum ska jag sköta jobbet själv numera. Läsa streckkoder, hitta rätt skärmgrönsak, stoppa in rabattkupongen på rätt ställe; svettas lite extra när det blir fel och apparaten tjatar på mig.

De åtta procenten arbetslösa har väl i alla fall tid till allt detta? Annars får man springa på i ekorrhjulet både på jobbet och hemma. Eller springa har man kanske inte tid med (trots att man borde), snarare handlar det om att trycka på knappar (och det gäller att ha ett tangentbord du inte får ont i handlederna av, och en dator som inte gör dig galen, och ett virusskydd som fungerar – ja, en hel it-lösning som fungerar helt enkelt).

Jag har länge misstänkt en samhällskomplott; vi ska springa (eller knappa då) så fort att vi inte tänker så mycket. Vi ska välja, knappa in, fixa och trixa. Skriva in siffror här, pin-koder där, OCN-nummer, kontrollkod och plusgiro. Välja och välja bort, inte bli lurad. Det är ett heltidsjobb att sköta sitt eget liv.

Men varför klaga? Jag har ju så många fler möjligheter än förr; jag kan välja plats i biosalongen, jag kan logga in på bibliotekets hemsida, kolla lånen, reservera en bok. Jag kan boka det där hotellet i Köpenhamn, huset i Italien, den billigaste resan dit. Jag kan logga in på banken, ha full koll på utgifterna, trycka på en liten knapp och bums kommer allt jag betalat för telefonen det senaste året.

Men… tekniska problem som dyker upp när du knappat dig trött för en biljett. Kanske är ROT-avdrag för IT-hjälp en lösning? Kanske är det dags att anställa en IT-portvakt i området?

Arbetsdelning var kanske ingen dum tanke?

Publicerad i Finansvärlden

Perspektiv

Hösttrött, novemberregn… snart ligger blötlöv på spåren och hindrar tågen från att komma fram. Eller snöeländet. Vi bara väntar. På morgonen i vargtimmen ligger jag vaken, drömmer om det jag inte vill och somnar inte om. Ligger i gryningen och räknar om tiden, livet. Tillvaron har varit ljusare…

Men det gäller att ha perspektiv.

Pratar med kompisen som blev liggande på golvet efter kraftigt diskbråck. Mobiltelefonen låg i fickan, men den låg hon på, så den kom hon inte åt. Det gick inte att röra sig alls. Till slut kom hjälpen, och ambulanskillarna var i alla fall snygga. Det gäller att ha perspektiv.

Hon bor trots allt inte i Pakistan. Dit skulle hon aldrig ha råd att fara.

Just nu kan vi ta spjärn mot Pakistan. För ett tag sen var det Haiti. Vi är här, de är där.

Perspektiv, som sagt.

Kompisen har inte bara ryggproblem, nej, hon är ganska ofrisk kan man säga. Och tolv hyrläkare har hon träffat på vårdcentralen de senaste tre åren. Hon har pratat om sin mage, sin rygg, sina ögon, sin värkande kropp, men sorkfeber har hon i alla fall inte haft, vad hon vet.

Hon vet ganska mycket, men hon vet inte alltid vad de utländska läkarna förstått av hennes krämpor. Därför begärde hon ut sin journal.

Det var en dyster läsning.

I den stod det att hon haft sorkfeber. Varit inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber… nä…

Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.

I jämförelse med hjärtoperation och sex veckors dialys så är ju hennes verkliga hälsoproblem inget att komma med.

Perspektiv, som sagt.

Själv skaffade jag mig en ljusare syn på tillvaron häromdagen när jag besökte ett krematorium. Där hamnar vi nästan alla med tiden.

Då är det slutklagat.

Här, i tillvaron f k (före krematoriet) kan vi klaga på pendeltågseländet och jobbtramset, vi kan lida av hösttrötthet och vinterkräksjuka. Vi kan brinna för något, förhoppningsvis, men inte brinna upp. Vi har ännu inte slutat som någon sorts kattsand. Inte än.

Det gäller att ha perspektiv.

Jag säger bara Pakistan, hjärtoperation, kattsand.

Perspektiv

Då har jag i alla fall det sagt.

 

Du är vad du heter?

Severin Severus Servatius föddes i Stockholm år 1861.

Hans bröder hette:

Hilarius Hegesippus Hippolytus

Abdon Antipas Aristarkus

Egidius Eusebius Eukarius.

De föräldrarna hade fantasi, minst sagt, och vågade gå emot rådande trender. Idag vill många ge sin bebis ett alldeles eget namn, något som utmärker just min unge. Fast någon måtta får det vara. Hegesippus har jag aldrig läst på någon barnvagnsskylt. Fast Tetris, Lycka, Ironside och Bajen går bra.

Min förstfödda fick heta Malin. Jag lobbade ett tag för Gaya, men det gick inte barnafadern med på, så vi kompromissade oss fram till Malin. Vanligt, men inte så vanligt just då, trodde vi. Men man lever i den tid man lever – just det året var Malin det andra vanligaste namnet på de nyfödda. Men det fick vi ju veta för sent.

Med namnet Gaya hade hon varit en av fem i Sverige. Istället blev hon en av 48 616.

Min svägerska heter Maridusleivis. När man googlar på det namnet så blir det noll träffar. Någon sån finns inte på nätet i alla fall, och då finns man väl knappast?

Maridusleivis bor på Kuba, och hon är förmodligen ensam om sitt namn även där. Men nu är det ju inte någon som säger Maridusleivis till henne – Kuba är smeknamnens förlovade land. Alla har många namn, eller smeknamn, och det tar ett tag innan man fattar vem som är vem. Inte är det så noga att stava rätt heller. När jag gifte mig så var det min mans svåger som fixade inbjudningarna till bröllopet, och trots att han bott ihop med min man länge så stavade han fel på namnet. Men vad gjorde det? Ingen tyckte det var konstigt. Edigney eller Edigsney, same same liksom, man vet ju vem det handlar om.

Ve den journalist som stavar namn fel i Sverige!

Även i Sverige kan man ha många namn nuförtiden. Mina barns småbröder har exempelvis fem namn var (blev det krångligt med släktförhållandena där? Småbröderna är halvbröder och inte mina barn alltså). Mina barn har fått nöja sig med modesta två namn vardera, men lillbrorsan heter Dante Sanjaj Gerhard Love Zackarias, och nästa lillbrorsa har även han fem namn.

Annat var det förr, då fick man nöja sig med ett. Eller möjligen två. Det var i slutet av 1500-talet som bruket att ge barnen fler än ett namn kom till den svenska överklassen, och några hundra år senare kunde vilken bondunge som helst ha två. Och numera fem alltså. Eller 25, som Achilles French. Han heter Achilles, Bo, Casca, Dom, Elmor, Fjodor, Gavin, Hamlet, Isak, Justice, Kelvin, Lincoln, Map, Naz, Odin, Pozzo, Quince, Rosco, Sebastian, Teodor, Ulusses, Vladimir, Widget, Xerxes, Yngve, Zeus. Ett namn för varje bokstav i det engelska alfabetet, enligt tidningen Vi. Undrar just hur det går när han ska fylla i blanketter?

I många länder har namnet en betydelse. Så är det exempelvis i Kina och i många afrikanska länder. Den förste jag mötte var Sunday, och han var inget måndagsexemplar, det är ett som är säkert. Happyness och Love är ju trevligt, men Mistake – hur roligt är det att heta det?

Misstag skulle nog inte godkännas som namn i Sverige.

Men vad spelar det för roll vad man heter? Man är ju den man är ändå, eller hur? Anders eller Muhammed? Göran eller Goran? Faktum är att enligt en studie så ger ett byte av ett invandrarnamn till ett mer svenskt namn en årlig inkomstökning med mellan 10 000 kr och 15 000 kr. Studien gäller vid byte av efternamn, men visst spelar det roll vad vi heter både i för- och efternamn. Åsa eller Åke, det kan ju också bli ganska många procents skillnad i lönekuvertet…

PS:

Severin Severus Servatius och hans fyra bröder hade en syster också. Hon fick heta Olga

 Publicerad i Handelsnytt

 

Det sitter i väggarna

Det sitter i väggarna. Jag brukar använda det uttrycket ibland. Gamlingarna på det nya jobbet som gör som de alltid har gjort, det är stört omöjligt att komma med något nytt. Och skulle något nytt införas så halkar det lätt tillbaka i det gamla.

På mitt senaste jobb var det exempelvis omöjligt att införa fikapaus. Detta trots att man på den redaktionen titt som tätt skrev artiklar om hur bra och kreativt det är för kollegor att fika ihop. På andra arbetsplatser alltså.

Som ständig lösdrivare, hoppjerka, rastlös själ, blir jag irriterad på allt som sitter i väggarna.

Samtidigt är det ju bra att kunskap förs vidare. Tänker på en gång när jag satt på sextonde våningen och jobbade en kväll tillsammans med andra som var lika mycket inhoppare, korttidsvikarier, frilansare som jag själv. Tror faktiskt att jag var den som jobbat längst, trots att jag var frilansare.

När vi satt där började det plötsligt ryka från hissen.

Den ditkallade brandkåren lugnade oss och sa att vi kunde fortsätta jobba, det var säkert bara någon elledning som brann i källaren.

Sedan gick en av oss uppför en trappa som fanns i lokalen, och där fanns det till vår stora förvåning ett rörelselarm som började tjuta. Ingen av oss inhoppare, vikarier, frilansare visste hur man skulle stänga av det, eller att det överhuvudtaget hade funnits ett larm där uppe.

Det tjöt, det rök ifrån hissen och på gatan sexton våningar nedanför stod en samling brandbilar.

Så kan man också ha det på jobbet.

De som är fast anställda blir färre – inhyrda, vikarier och andra tillfälligt anställda blir fler.

Det är lätt att glömma att vi har så olika kunskap just för att vi jobbat så olika lång tid på stället. Om rutinerna. Om hur man fyller på kaffeautomaten. Om vem som är ansvarig för arbetsmiljön. Om larmen och nödutgångarna.

Det finns ju förstås företag som sköter det här alldeles utmärkt. Jag besökte nyss en H&M-butik och där gick de runt med alla nya direkt så att de hittar nödutgångar, trygghetslarm och annat nödvändigt. Samma dag var jag på en grafitfabrik. Där kom man knappt innanför grindarna utan att få liknande genomgång. I en fabrik med hög ström, kvävgas och rörliga maskindelar är det förstås livsnödvändigt.

Själv visste jag inget om nödutgångar där jag satt och jobbade på sextonde våningen (och när en av oss vid ett annat tillfälle gick nerför den långa spiraltrappan visade det sig att den slutade nere vid en låst dörr).

En del kunskap borde sitta kvar där i väggarna.

Och några av oss skulle kunna få fast jobb, faktiskt.

Publicerad i Handelsnytt

Hyfsad hoppjerka

”Hoppa inte från jobb till jobb. ”Hopp-Jerka” lär sig inget yrke ordentligt, han får svårt att få bra jobb längre fram och ovana vid nya maskiner ökar risken för olycksfall i arbetet.”

En blåklädd arbetare hoppar från fabrik till fabrik i annonsen som Arbetsgivarföreningen, LO, TCO samt svenska staten stod bakom. Det var ett tag sen…

Ordet hoppjerka hör väl inte till dagens vokabulär precis, men hoppjerkor är vi ju nästan allihop. Idag är de allra flesta unga det av nödvändighet eller av karriärlust (och ingen varnar för ovana vid de nya maskinerna!).

Guldklocka för lång och trogen tjänst lär det inte vara många som får i framtiden. Min farfar fick en medalj för sina många år på Långbro mentalsjukhus.

Jag gick i hans fotspår, ett tag. När jag var ung, för kolossalt längesen, var det lätt att få jobb på mentalsjukhus, de där jättelika institutionerna som idag är saligen begravda.

Jag var 18 år. Efter några dagars introduktion, som mest bestod i att lära sig hur städmopparna fungerade, fick jag jobb som skötare på Sidsjön i Sundsvall. Framförallt var det alltså sköra och sjuka människor jag skulle ta hand om, inte dammtussar och urinfläckar även om det hörde till.

Men jag hoppade ju vidare i livet. Något år senare fick jag jobb på Systembolaget. Då var jag 20, det måste man vara där. Känsligare att ta hand om spritflaskor än om schizofrena kanske?

Men det kan hända oväntade saker när man byter jobb. En fredag, när jag stod där bakom disken såsom man gjorde på Systembolaget på den tiden, kom en ung kvinna och skulle handla. Jag kände igen henne som en patient på en avdelning jag jobbat på.

”Jag känner igen dig!” sa hon.

Vad göra? Jag kunde inte säga att det är från 73:an på Sidsjön, det skulle ju bli pinsamt.

Men hon gav sig inte, hon funderade vidare och till slut kom hon på det:

”Nä men det är ju från Sidsjön! Och vad gör du här?” utbrast hon högt och tydligt så alla hörde det.

Direkt utsläppt liksom…

På den tiden var det någorlunda lätt att vara frivillig hoppjerka. Som ung idag har man ofta inget val. Eller så lyckas man få fast jobb, med hyfsade villkor, och då är det svårt att släppa taget. Rörligheten är för liten, klagas det. Och så gnälls det över lagen om anställningsskydd, som om den vore problemet. När jag var ung fanns också Las. Dessutom fanns det jobb. Numera har de psykiskt sjuka svårt att få hjälp, jag plockar mina flaskor själv på Systembolaget, jag scannar mina varor på Konsum, knappar in OCR-numren på räkningarna därhemma. Lär mig nog inget yrke ordentligt, men har blivit en rätt hyfsad hoppjerka, nästan dygnet runt.

publicerad i Friskispressen

Jag springer ifrån döden…

Friskis&Svettis är för mig glädje att röra kroppen, men också något helt annat – just på gympapassen tänker jag på döden. När brösten hoppar, rumpor dallrar, svetten fläckar urtvättade t-tröjor och välsittande märkeslinnen, när jag flämtar och flåsar och tittar på den ständigt leende blondinen i mitten – då tänker jag på döden och på min barndomsvän Åsa. Och på hur levande jag är.

Vi var trettio år, jag var på väg till träningen, men först ett telefonsamtal. Jag skulle bestämma träff med Åsa som bodde i en annan stad. Hon var sjuk, mycket sjuk, det visste jag. Jag visste att cancern hade spridit sig till alla möjliga delar av hennes kropp, men jag visste inte att det var sista telefonsamtalet.

Hon pratade om metastaser, om att hon varit och spikat ihop ett ben, att få bort tumörerna var alldeles för sent. Rakt och osentimentalt berättade hon, som om det var en släng av förkylning hon drabbats av, som om hon varit ute och handlat eller nåt. Och min bild av Åsa var fortfarande den friska, den fräscha, den snyggaste av alla oss kompisar.

Efter telefonsamtalet gick jag tvärs över gatan till Friskis&Svettis. Jag tänkte på min vän, hur hon gick sönder, medan jag kunde springa, hoppa, studsa och le (fast inte samtidigt, till skillnad från gympaledarna som kan göra allt leende). Jag sprang fortare, hoppade högre, tränade hårdare. Min kropp kunde det. Min vän var döende, jag sprang fortare och fortare.

När jag ringde en vecka senare för att bestämma exakt tid för besöket, var det för sent.

Jag tränade igen och igen och igen. Åsa hade gått bort. Jag sprang. Min vän lärde mig springa medan jag kan.

Det har gått nitton år sen dess, jag tänker inte så ofta på Åsa, men hon kommer på gympapassen. Jag tänker på döden, och livet. Tränar hårdare, använder min kropp fullt ut. Springer fortare.

Mitt i språnget går hälsenan av. Badminton under lunchen och Friskis&Svettis kloka uppvärmning har jag glömt. Operation, gips och kryckor. Jag sitter där jag sitter. Trasig. Men jag kan repareras.

Min vän gick också sönder; metastaser sprängde kroppen, benet fick spikas för att inte falla i sär. Det fanns ingen väg från kryckorna.

Medan jag sitter där gipsad växer jag i kapp min egen mamma. Hon dog också ung, 35 år, elva månader och fyra dagar. Ett magiskt datum jag alltid varit medveten om. Jag klarar inte mycket med mina kryckor, jag har ont i halsen, och hör jag inte lite dåligt också? Men allt det där är en fis i världsrymden. Eller hur?

Många år har gått. Jag går utan kryckor, springer igen. Passar på. Jag tänker aldrig att ”det kan jag göra sen, om några år, när jag blir pensionär”. Jag gör det jag vill. Nu. I morgon kan det vara för sent. De döda lär oss andra leva, det är dödens enda uppgift. Jag använder min friska kropp, springer ännu lite fortare, springer ifrån döden. Så länge det går…

publicerad i Friskispressen

Dyra principer

Jobbet är inte bara jobb. Det gäller att ta sig dit också. Läser att Sundsvalls kommun startat tävlingen Till jobbet utan min bil. Fina priser utlovas om man lämnar bilen hemma.

Man lämnar inte bilen hemma i Sundsvallstrakten. Möjligen kvinna, men inte en man, om han inte är ung eller väldigt gammal. Har tänkt på det när jag åkt buss däruppe. Kliver det på en vit medelålders man har han säkert kört rattfull och förlorat körkortet. Inte utan min bil – en princip att ta på blodigt allvar!

Så tycks även en stor del av stockholmsmännen tänka, tänker jag när jag hamnar i bilkö på Sveriges mest trafikerade väg, Essingeleden. Bilkön liknar mest en parkeringsplats.

(okej då, kvinnor också – jag har väl inga fördomar).

I Stockholm kan tiden att ta sig till jobbet vara mer avgörande än själva jobbet. Krypa fram i promenadfart instängd i bilen eller tre byten med trängsel. Det senare kanske kan ge ett visst oxcytocinpåslag om man gillar att gnugga sig mot än den ena, än den andra, på tunnelbanan eller pendeltåget.

Jag är dock i grunden norrlänning och skulle mest av allt uppskatta en skogsstig som jobbväg, Stockholmspendlandet ger mig mest kickar av stresshormoner som adrenalin och kortisol. Apropå hormoner är det inget vidare att vara kvinna i klimakteriet i de lägena, helt plötsligt börjar man svettas och måste krångla av sig tröjan, varpå det bli för kallt, och ja.. ni fattar… Ändå är det inte framförallt kvinnor i klimakteriet som sitter i egen bil med egen AC. Ännu ett av livets mysterier.

En gång var jag på väg att flytta från Stockholm just på grund av pendlandet. På den tiden bytte jag tunnelbana från röd till blå linje vid centralen för att ta mig till jobbet. Tillsammans med mina medresenärer rusade jag fram på rullbandet längst nere i underjorden i gången som leder till blå linjen.

En dag läste jag i tidningen att det skett en våldtäkt i en av hissarna där nere – mitt i rusningstrafiken hade en kvinna blivit indragen i en hiss och våldtagits.

Jag var rätt trött på stan, men det här var droppen. Jag och min familj började leta alternativa ställen att bo på. Vi kom rätt långt i letandet, men flytten blev aldrig av. Och någonstans där kom en pytteliten notis i tidningen om att våldtäkten var en fejkad story.

Pendeltågsstressen delar vi alla som bor en bit utanför Stockholm. Än är det snö, än är det blöta höstlöv, nerrivna ledningar eller så har tåget fått ebola eller bältros (eller ja, kanske inte just det, men någon mystisk åkomma kan det vara i alla fall). Jag hade en gång en arbetskamrat som pendlade från Södertälje en tid då det var extremt mycket problem med pendeltågen. Hon var ömsomt uppgiven ömsomt rasande, med en kraftig tyngdpunkt på det senare tillståndet. Och hon hade bestämt sig för att inte betala för eländet. Hon hade en biljettremsa när hon åkte buss och tunnelbana i innerstan, men när hon skulle åka till och från jobbet med pendeltåget plankade hon i protest eftersom hon sällan kom fram den tid hon tänkt sig, om hon nu kom fram alls. En morgon stod det väktare vid biljettspärren och såg till att alla hade giltig biljett. Min vän är dock en mycket principfast kvinna, så hon fortsatte att vägra biljett. En dryg böteslapp skrevs ut, enormt mycket dyrare än biljetten. Det kan vara dyrt med principer.

Inte utan min bil är också en rätt dyr princip.

publicerad i Arbetsliv