Populärast på nätet vinner

Den som har flest prylar när hon dör vinner, är kanske helt ute idag. Nu gäller det att få flest kommentarer på bloggen? Populärast på nätet vinner?

Ett fenomen i vår alltmer digitaliserade och offentliga värld är de som bloggare om sin livshotande sjukdom, ofta cancer. Vi får följa kampen för livet, tyvärr ofta ända in i det sista.

En blogg kan vara ett fantastiskt stöd för den som bloggar om sin sjukdom. När det är tungt kommer bekräftelsen och hejaropen direkt där ute på nätet. När en behandling lyckas är det många som gläds med dig. Förhoppningsvis. För hur många kommentarer du får beror ju på hur många läsare du har. Den som skriver bra, har en snygg blogg och har fina bilder får fler läsare.

Kanske har vi fått en ny statusmarkör som följer oss ända in i graven. Kanske blir bloggandet ett nytt krav som följer oss ända in i morfindimman.

-Är den som får mer än tusen kommentarer efter begravningen en bättre människa än den som inte får några kommentarer? Kan människor tänka så? funderar Sara Natt och Dag, som är kurator på Stockholms sjukhem, ett hospice med hemsjukvård.

 

Hon berättar att i våras så bloggade alla unga som vårdades inom hemsjukvården som hör till Stockholms sjukhem.

-Det är något nytt. Jag undrar hur det ser ut om fem, tio år – bloggar alla då? funderar Sara.

Den som bloggar kan få stöd och uppmuntrande kommentarer dygnet runt. Så långt allt väl. Men vad händer när personen dör? Det kan vara svårt att avsluta bloggen, dels formellt, men också för läsarnas och de närståendes skull.

-Ibland förväntas det att anhöriga fortsätter bloggen. Läsarna vill veta hur det går, till exempel för familjen. Det kan också vara svårt för närstående att sluta skriva helt. När man stänger bloggen är hon verkligen död, säger Sara Natt och Dag.

Hon tror att det kan vara svårare att sörja färdigt och gå vidare i livet om man fortsätter blogga. En annan fara är att bloggen kan finnas kvar där i evigheter. Vill vi det?

-En blogg kan ju läsas av hela världen. Det kanske inte är så kul för barnen om den finns kvar om tjugo år?

Å andra sidan kan just det vara ett av syftena – du lever kvar där ute i cyberrymden trots att du för längesen lämnat jordelivet.

”Min största rädsla är att Andreas ska bli bortglömd”, skriver en kvinna som bloggar om sin döde son.

Det kan också bli ett konfliktämne i våra alltmer uppsplittrade familjer. Någon i familjen vill stänga bloggen eller facebooksidan. En annan familjemedlem vill att den ska vara kvar, som ett minne.

I framtiden blir det kanske självklart att ha med den sista digitala viljan i testamentet och att lämna sina lösenord, men ännu är vi inte där.

Svenska företaget My Webwill har det som sin affärsidé – lämna dina lösenord, din sista vilja till oss, så fixar vi resten. Då kan det handla om att stänga sidan, göra om den till en minnessida eller se till att dina närstående kan gå in och titta på de fotoalbum du har på nätet. Företaget har en gratistjänst om man bara vill ha hjälp med att radera konton, men om man vill ha mer service än så kostar det pengar. Det kan vara att ändra innehållet så att exempelvis bloggen eller facebooksidan blir en minnesplats eller skicka lösenord till anhöriga.

-Det är inte helt självklart att man vill radera en avliden människas blogg där denne kanske har skapat enormt mycket innehåll under flera år. Många ser ju både blogg, twitter, facebook etc som nutidens livsdokument och alltså jämförbart med mormors gamla handskrivna brev eller fotoalbum i bokhyllan, säger Lisa Granberg som är en av dem som startat My Webwill.

(publicerad i DIK forum)

Bloggen som terapi

Jag är en riktig fighter och kommer aldrig sluta slåss.

Den dag vi ska åka och prata med Sara Nordlund står det så längst upp på bloggen hon skriver.

Namnet på bloggen är: Tills döden skiljer oss åt cancer jävel.

Sara är 23 år. Och ja, hon är arg. På cancern. På vården. På personal som gör fel, på obefintlig forskning. På döden som kommer och stör.

Och vi får veta mycket på bloggen. Vi får se Saras stora operationsärr på magen, vi får höra om panikångesten på natten, vi får lära känna doktor Snygg och sköterskan Subban på Solna. Bloggen är Saras terapeut. Här skriver hon vad hon vill, det är bara hon själv som sätter gränserna. Läsarna kommenterar, uppmuntrar, ger bekräftelse.

En sorts självmedicinering kan man säga. Några samtal med terapeut, psykolog eller liknande har hon aldrig blivit erbjuden inom vården.

Ingen pratar om döden där, säger Sara.

Men det gör Sara. Hon pratar om allt, nästan. Eller rättare sagt – skriver.

-Jag har alltid haft lättare att skriva än att prata, berättar Sara.

Så att blogga är naturligt, det gjorde hon även innan hon fick cancer. Men det är stor skillnad på då och nu. Då var hon en vild tonårstjej som levde livet. Visserligen hade hon ont i magen och åkte in och ut på sjukhus, men inte var det som nu när livet hänger på en skör tråd.

Sara är beroende av att blogga. Där ute har hon tusentals läsare.

-En gång försökte jag sluta. Jag var så less på allt. Men efter ett och ett halvt dygn var jag tillbaka, berättar hon.

-Folk är nyfikna, men också empatiska. Jag har fått nallebjörnar, blommor, krya på dig-kort. Jag blottar mig, naket och ärligt, och det är inte så många som vågar det.

Hon ångrar inget hon skrivit. Ingen i omgivningen har heller klagat på att ibland bli rätt utlämnade; inte pojkvännen, mamma eller någon annan. Sjukvårdspersonalen går hon hårt åt ibland, men ingen nämns vid namn. Nästan ingen vårdpersonal har heller sagt att de läser bloggen, även om Sara tror att en del gör det i alla fall.

Ett av syftena med bloggen är att berätta om hur hon blivit bemött som patient.

Ett annat syfte är att prata om cancer, och då särskilt den cancer som verkligen dödar.

-Det finns nästan ingen forskning om min typ av cancer. Och det är nästan bara gamla människor som får den. Eventuellt är det två unga före mig som haft pancreascancer, säger Sara.

Ett tredje syfte är att inte bli bortglömd. Inte nu och inte i framtiden.

-Jag vet att jag stöttar och hjälper andra genom att vara så ärlig och öppen som jag är.

Sara Nordlund har nyss fyllt 23 år. Hon har planerat sin begravning, hon vill prata om döden för hon om någon vet att vi alla ska dö. Och hon måste skriva.

-Jag måste ventilera det här, annars spricker jag.

Ibland blir en och annan provocerad, men det gillar Sara. Hon tycker om att diskutera, att folk reagerar. Det som provocerat mest är att hon trots sin allvarliga sjukdom röker. När en del reagerade på det måste hon ju snabbt lägga ut en bild på sig själv rökandes. Cancern måste hon lära sig leva med, hon har inget val. Men rökningen bestämmer bara hon själv över.

-Jag skiter i vad folk tycker, på ren svenska, säger Sara där hon sitter i soffan med den lilla rosa datorn framför sig.

Hon har den alltid med sig. Datorn är livsviktig, internet är en livlina.

Citat från bloggen:

”Jag är ju livrädd egentligen även om jag är stark. Ingen vill ju spela ett spel utan självklara regler, och i min situation är reglerna för ett anständigt liv bortsuddade för länge sen. Nu pågår kampen ständigt, varje dag sekund och minut.”

Begravningsrepresentanten

VD, räddningsledare, biträdande larmchef, konsult, kommunalråd, ägare av en bokhandel med mera. Thomas Lindström har gjort en hel del i sitt liv. Nu har han valt att jobba med det som många andra ständigt försöker undvika: döden.

Thomas Lindström jobbar som begravningsrepresentant på Fonus Transport i Stockholm sen ett par år tillbaks. Jobbet är kanske det finaste han haft säger han.

-Det är ett fantastiskt jobb, man får direkt bekräftelse på att man gör något bra. Dessutom har vi en suverän arbetsgrupp. Jag har aldrig varit med om liknande öppenhet. Det kanske är nödvändigt i det här jobbet, säger Thomas, som i slutet av sitt arbetsliv valde ett jobb med betydligt lägre lön än han haft tidigare.

På Fonus i Stockholm har man delat upp arbetet så att kundrådgivare på kontoret möter de anhöriga och ser till att de bestämmer det som måste bestämmas; kremering eller jordbegravning? Vilken kista? Hur ska begravningen arrangeras? Minnesstund? Gravsten? Dödsannons? Och så vidare.

Sedan är det Thomas och hans arbetskamrater på Fonus transport som tar över; de ser till att den döde hamnar på rätt plats, i rätt kläder, i rätt kista. De arrangerar begravningen och de träffar anhöriga på visningar och begravningar.

På andra begravningsbyråer är det samma person som sköter allt. I storstaden Stockholm fungerar uppdelning bättre, tycker man på Fonus.

 

Thomas börjar sin dag på kontoret på Södermalm, sedan bär det i väg i den grå begravningsbilen till kistlagret i Enskede. Han skruvar snabbt ihop en vit kista och drar ut den till den väntande bilen. På bårhuset i en annan förort rullas den ut; Thomas knappar in koden och går in. Här ligger ett femtontal kroppar och väntar på den sista färden. Väl märkta. Det är noga med allt, från att en människa dör till att krematorieaskan hälls i rätt urna.

Kvinnan som ska svepas i den traditionella svepdräkten är betydligt yngre än Thomas. För tio dagar sedan levde hon. Imorgon ska hon begravas.

Thomas öppnar sin stora väska där han har allt han kan behöva; sax, kam, nagelklippare till exempel. Och en spruta och koksalt. Det kan användas om kroppen torkat mycket och fått insjunkna ögonlock.

-Jag kanske gör mer än andra, säger Thomas. Jag vill göra ett gott jobb. För den dödes skull. För de anhörigas skull. Det är oerhört viktigt med respekt även efter döden, annars ska man inte jobba med det här.

När Thomas är färdig ligger kvinnan nerbäddad i kistan iklädd den traditionella svepdräkten. Thomas kammar henne och lägger en liten tygduk över ansiktet. Vi är förmodligen de sista som ser henne. Nu lever hon bara i sina närståendes minnen.

 

På vägen till kapellet där hon ska begravas berättar Thomas om sin krokiga väg till Fonus:

-Jag föddes ovanpå en konsumbutik vid den axel runt vilken den västerländska civilisationen snurrar, nämligen gruvsamhället Norberg.

Han pratar så, på ett sätt som man ständigt vill citera. Men just här visar det sig vara pappa Lars E Lindströms ord som Thomas använder. Pappa blev ombudsman i Handels, sedermera andre ordförande, och därför flyttade familjen från Norberg till Malmö, där Handels förbundskontor då låg.  Thomas pappa var inte den enda inflyttade ombudsmannen i området, så Thomas umgicks mest med barn till andra som var anställda i facket. Uppväxt inom Handels, säger han.

-Det förklarar att den skånska dialekten aldrig bet på mig, säger han.

Den unge Thomas var tidigt en ledare. Var kommer sådant ifrån? filosoferar han. Ständigt hamnar han i denna situation, från att vara mötesordförande i Unga Örnar som tioåring till att bli räddningsledare på Arlanda vid 24. Dessutom klubbordförande för Statstjänstemannaförbundet på Arlanda under en tid då lagar som LAS, MBL och Förtroendemannalagen med flera kom.

-Fackets makt och möjligheter har kanske aldrig varit större än då. Idag har det gått väldigt långt åt andra hållet, säger Thomas Lindström.

Resten av Thomas arbetsliv skulle fylla en hel artikel bara det. Brandkåren, diverse chefs- och konsultjobb bland annat inom SOS Alarm, Konsum och facket, framförallt då SECO, för att nämna något.

Och nu, när han verkligen valt något helt annat än ett chefsjobb, blir han ordförande för Handelsklubben och personalrepresentant i Fonus styrelse.

-Det var väl tvunget att bli på det sättet…

Thomas hamnar där hur han än gör. Han gillar ju rampljuset. Han är en man med pondus, det upptäcker man snabbt. Dessutom har han alltid haft en vilja att göra karriär. Men han säger att bilden av honom utåt är helt olik den bild han har av sig själv. Som så många andra känner han sig som en bluff.

-Min bild av mig själv är att jag är timid, snäll, larvig, tramsig, och framför allt – har dåligt självförtroende.

-Det finns förmodligen daggmaskar som har större självförtroende än jag.

Där är det igen, förmågan att uttrycka sig som bidrar till att han hamnar där han hamnar. På scenen. (Ja, han hoppar även in som stå-up-komiker ibland.) Men han hatar applåderna, berömmet.

-Var jag fått det dåliga självförtroendet ifrån kan jag inte begripa, men om felfunktionen inte är större än så här får jag finna mig i att leva med det, konstaterar han.

Som facklig representant kommer han bland annat att jobba med arbetsmiljön. Han pratar om tunga lyft som aldrig skulle accepteras exempelvis inom sjukvården. En annan arbetsmiljöfråga är att det är så långt mellan dödsfall och begravning, det kan vara upp till två månader. Här har Sverige ett svårslaget världsrekord. Och en kropp börjar efter ett tag ruttnar, även om den ligger i ett kylrum.

-Det är både ett etiskt problem och ett arbetsmiljöproblem för oss, säger den nyvalde fakklubbsordföranden.

-Det är ett märkligt förhållande vi har till våra döda anhöriga. Det gäller hela samhället!

Hoppet ser han till invandrarna – de kan påverka oss till en förändrad syn på döden.

-Det är en jävla tur att vi har våra invandrare! säger Thomas med eftertryck.

Och hur ser han själv på döden?

-Jag har inget problem att tänka på min egen död. Och om jag fattat det rätt så får vi alla en plats i Guds hus. Och jag kan nöja mig med städskrubben.

(publicerad i Handelsnytt)

Psykisk ohälsa på jobbet

Vi måste ändra attityden till dem som lever med psykisk ohälsa, säger Johanna Hargö som arbetar med att stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. Själv har hon diagnosen bipolär sjukdom.

Johanna har ett driv, ett engagemang som kan leda långt – men även ge utmattningssymptom eller orsaka depression om hon inte ser upp. Engagemanget lägger hon bland annat på sitt arbete som SIUS-konsulent på Arbetsförmedlingen, där hon ska stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. På fritiden skriver hon och sjunger. Föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton hade premiär hösten 2010 och bygger på hennes egna texter om hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos och hur vägen till återhämtning sett ut för hennes del. Kortversioner av föreställningen spelas fortfarande på konferenser och liknande. Hon är också en av flera så kallade attitydambassadörer i kampanjen (H)järnkoll, som arbetar för att förändra attityder till människor med psykisk ohälsa.

För fyra år sedan fick Johanna sin diagnos, men egentligen är det inte namnet på sjukdomen som är det viktiga, säger hon. Hon kan även känna igen sig i andra diagnoser. Kaos är inget för henne. Skrivbordet får inte vara rörigt och att laga mat i ett stökigt kök är alldeles omöjligt. På jobbet sparar hon mycket energi om hon har eget rum och när de tre barnen väsnas för mycket där hemma dämpar hon ljuden med öronproppar.

I en text skriver hon att bredvidskapet är hennes plattform i tillvaron.

”människor som lever i bredvidskap är människor som har hittat ett sätt att fungera och leva

som alternativ till att ofungera och oleva.”

Och det är just det Johanna själv har gjort. Hon har hittat ett sätt att leva och arbeta. Hon har lärt sig mycket om sig själv och hur hon fungerar.

-Jag har lärt mig att handskas med sjukdomen och jag har strategier varje dag för att klara jobbet. Ibland måste jag ta det lugnare, då kanske jag måste äta lunch själv eller flytta på ett möte. Om jag istället är inne i en mer depressiv period måste jag se till att ha dörren till mitt rum öppen, och utsätta mig för möten med andra människor.

-Det är också en stor fördel att arbeta nära kollegor som kan mycket om funktionsnedsättningar. De känner mig väl och jag stämmer av mina svängningar mot dem. Jag ser på dem var jag själv befinner mig.

Johanna har en mild form av bipolär sjukdom, hennes uppåtperioder är mer hypomani än renodlad mani. Då är hon engagerad, kreativ, drivande och krävande. Något som en arbetsgivare också kan uppskatta – så länge det inte går för långt. Hon kan få beröm för att hon vågar vara okonventionell i sitt ifrågasättande, men det kan bli jobbigt för omgivningen när Johanna ställer höga krav.

-Jag kan gå upp i saker och de kan få orimliga proportioner. Samtidigt är engagemanget min styrka; fallet och framgången är ett och samma. Men jag har lärt mig att hushålla med mig själv. Jag kan tacka nej, jag kan se på mig själv utifrån och på detta sätt hitta tillbaka till balans. Utmaningen är att avstå, avstå, avstå, säger hon.

Idag är Johanna 44 år och lärdomarna om de egna begränsningarna har hon skaffat sig den hårda vägen. När hon tidigare arbetade som projektkoordinator fick det omåttliga engagemanget och hypomanin resultatet att hon gick in i väggen och blev deprimerad. Nu är hon mycket mer medveten om den risken.

Hon vet också att hennes svängningar delvis är årstidsbundna. Vintern och det mörka är på väg, men hon är inte längre så rädd inför det. Hon vet att hon någorlunda kan klara sig igenom den. Förra vintern mådde hon bättre av regelbunden motion, särskilt skidåkning.

-Jag klarar mig numera utan medicin. Det är bra eftersom det var så mycket biverkningar med den. Min kreativitet försvann och jag dog till hälften… Nu klarar jag mig med alternativa kosttillskott som jag kan dosera utifrån hur jag mår och hur min planering ser ut, berättar hon.

Johannas driv och höga ideal gör att hon, på gott och ont, har svårt att underkasta sig när chefer vill att man ska ”gilla läget”. Som extra sårbar kan hon fungera som ett lackmuspapper – hon kan reagera tidigare på när saker inte fungerar på jobbet. Samtidigt tycker hon att hon ibland inte blir tagen på allvar; att människor tänker att hon överreagerar.

-Man borde ta vara på denna känslighet bättre. Är man som chef och facklig företrädare öppen för reaktioner på dåliga arbetsförhållanden och tar dem på allvar kan man vidta åtgärder i tid och förebygga ohälsa bland personalen. Det skulle kunna komma alla till godo.

För att få livet att fungera arbetar hon fyra dagar i veckan och är ledig en vardag. Den dagen går hon på den, som hon säger, alldeles nödvändiga gestaltterapin. Och hon

tränar helst fyra, fem dagar i veckan för att må bra. Hon är gärna ute i naturen, tar det lugnt, hittar tillbaka till sig själv. Laddar batterierna för att klara av att vara en bra mamma, partner och kollega.

Oftast skriver hon också på sin lediga dag. Skrivandet och sjungandet är en form av egenterapi som fungerat och som gått hand i hand med gestaltterapin. På köpet får vi andra en inblick i en annan människas liv. En människa med en psykiatrisk diagnos – en sådan som ofta blir utrensad när en tjänst ska tillsättas. Här ser vi att hon inte är så olik oss själva. Och att exempelvis Johannas särskilda sätt att vara kan vara ett positivt tillskott på arbetsplatsen. Det gäller engagemanget, energin, men också det att hon med sina erfarenheter lättare kan sätta sig in i sina funktionshindrade klienters situation. Hon vet hur det är att må dåligt och hur kontakten med myndigheter ibland kan försvåra återhämtningsarbetet.

Mycket handlar om respekt och lyhördhet, säger hon.

–       Det kan finnas en god vilja, men om man inte frågar den det berör så kan lösningarna bli helt fel. Det räcker kanske inte att ta bort halva arbetsbördan, det kanske är något helt annat som behövs. Vi måste tro på människans egen förmåga och ha större respekt för mänskligt beteende, som ibland tippar över. Och sluta tänka ”vi och dom”.

–       Vi måste möta människor där de är, och inte där vi vill att de ska vara.

Johanna tror på öppenhet. Vi måste våga prata om våra tillgångar och begränsningar. Samtidigt är det svårt – öppenheten är inte gratis. Hon är själv övertygad om att den ibland har kostat henne erbjudanden om arbete och annat. Men hon tror att det är viktigt att vara öppen – kanske särskilt med diagnoser som går i skov:

-Annars kanske du får ett arbete och tycker att det går bra, men sen kommer ett skov och då stupar du. Öppenhet är A och O för mig, men den måste också mötas av kunskap och lyhördhet.

Slimmade arbetsplatser och en strikt tillämpad arbetslinje är två strävanden som krockar med varandra och drabbar personer med funktionsnedsättning.

-Alla ska ut i arbetslivet säger politikerna. Det ställer stora krav på arbetsgivarna. Kunskaperna om psykisk ohälsa är idag bristfälliga i arbetslivet. Chefer behöver bättre stöd för att designa arbetsplatser där alla kan må bra.

– Och om vi menar allvar med att alla ska få möjlighet att arbeta får det inte ske på bekostnad av de mest sårbara. Det handlar mycket om attityder och flexibilitet. Det händer så mycket med människor när de får vara med och känna sig behövda, men arbetslivet får inte öka riskerna för oss som lever med psykisk ohälsa att återfalla i sjukdom.//

Om Johanna Hargö och föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton:

www.motljus.dinstudio.se

Tips: På www.hjarnkoll.se finns handledningen ”Så gör du som chef” att ladda ner eller beställa.

(publicerad i Akademikern)

Utrotningshotade äktenskap?

De tillhör kanske en utrotningshotad art? De har varit gifta i årtionden, äktenskap i bekantskapskretsen har spruckit, det har inte varit enkelt alla gånger, men de har hållit ihop. Varför?

Efter snart 38 års äktenskap känner Ann-Christin att Kjell fortfarande är det självklara valet, och tvärtom. Nu kan de kryssa till Bahamas och vandra i Österrike, de kan ta ett glas vin i utebadet och skåla för att livet blev gott, trots allt.

Ann-Christin Eriksson är 57 år, Kjell fyller snart 60. Hon jobbar som lärare och specialpedagog på gymnasiet, han är egen företagare i medicinbranschen. De var tonåringar när de träffades, och de fick barn och gifte sig rätt snabbt.

-Vi var nog ganska uträknade redan från början, är det första Ann-Christin Eriksson säger när vi träffas för att prata om varför hon och Kjell hållit ihop så länge.

På bröllopsfotot från 1973 ser de väldigt unga ut. Kjell i tjockt mörkt hår, Ann-Christin oskuldsfullt leende klädd i hela brudutstyrseln med krona och allt. Men då var de faktiskt redan föräldrar.

-Jag fick frågan om jag ville adoptera bort mitt barn! berättar Ann-Christin.

– Och så kallade de oss till socialkontoret en tid efter förlossningen. De pratade om vad jag skulle få betala om vi separerade. Men vi hade ju ingen tanke på det, vi levde ju ordnade liv, berättar Kjell.

Det var andra tider då. Det var tider då en skoltrött 17-årig flicka som Ann-Christin kunde få jobb på kirurgavdelningen på Karolinska sjukhuset, till exempel. Där träffade hon Kjell, som kom dit som elev under sina studier till röntgensköterska. Det var den 7 januari han kom dit. Det minns Ann-Christin, även om hon inte vill medge att hon var så särskilt intresserad i början.

-Jag tyckte du var jättefånig, säger hon och vänder sig mot den man hon delat en stor del av sitt liv med.

-Du jagade tjejjer på avdelningen – en riktig tjejtjusare var du. Men jag tyckte ju att du var väldigt söt… snygg..

När han sen bjöd ut den svårflirtade Ann-Christin, han kom och hämtade henne efter jobbet med cortinan, så tackade hon inte nej.

-Vem säger nej när man kom med den bilen?, inflikar Kjell.

-Men det tog tid, jag uppskattade att det inte var så lätt, du var lite svårfångad, men väldigt läcker. Det kändes rätt för mig.

Det kändes som att det skulle vara ett tag. Och så blev det. Idag, fyrtio år efter den där första tiden med cortinan, har de nästan växt ihop, så känns det i alla fall:

-Det är så självklart – jag kan inte tänka mig ett liv utan Kjell. Ofta tycker vi samma sak. Jag kan tänka på att jag vill ha torsk till middag, och så säger du just det!

Familjelycka från första kvällen i cortinan, med fika på Essomacken, till denna kväll då vi träffas i huset söder om Stockholm alltså?

Nej, självklarheten har gällt att de valt varandra. Även när Ann-Christin tänkt – och sagt – nu skiljer vi oss, så har tveksamheterna inte rört Kjell som människa, utan snarare hans livsval. Jobbet. Resandet. Först som anställd, sen som egen företagare. Han reste och var borta mycket, cirka 60 nätter om året var det normala. Ann-Christin, som i början jobbade som förskollärare, kände sig ensam med vardagsansvaret.

-När jag bråkade som mest med dig ville jag egentligen inte skilja mig, men jag kände en stor tomhet, säger Ann-Christin.

–       Så farligt var det väl inte…

Kjell vill tona ner, men det är Ann-Christin som vet vad hon kände när hon var där ensam med tre barn, varav en med svår astma. När hon fick åka in till sjukhuset med honom, eller när något av barnen ramlat i skidbacken och slagit sig. Hur populär hon var på jobbet när det alltid var hon som fick stanna hemma när barnen var sjuka.

-Vi hade ju väldigt aktiva barn. Och när dotterns kompis säger att ”du törs inte åka störtlopp och blunda”, så måste hon ju göra det…

Så det blev ju en del sjukhusbesök.

Inte blev det lättare av att Ann-Christin är mörkrädd (hon har med tiden skaffat sig många strategier för att klara av det – inklusive ett väl larmat hus).

Så den ena parten bråkade och försökte prata. Den andra jobbade och åkte bort.

-Det tog tre dagar att reta upp Kjell, konstaterar Ann-Christin.

Samtidigt är hon självkritisk:

–       Jag var sur och grinig, det är jag inte längre. Jag har accepterat hur det är. Nu har vi det bra. Vi har roligt med ihop, säger hon.

–       Att ha varit gift så länge känns underbart, särskilt med tanke på att vi fortfarande är ganska unga och känner en varm och innerlig kärlek till varandra.

Otrohet då? Har de klarat alla dessa år med bara varandra?

Båda två säger att de ser de otrohet som oacceptabelt.

-Jag tror att jag skulle ha blivit rasande om det hade hänt, jag tror att jag genast skulle vilja skilja mig. Det är så jag tänker idag, kanske skulle jag tänka annorlunda om jag ställts inför det, beroende på tillfälle och var man är i livet. Jag vet inte, det är bara spekulationer. Men troligen plockar otrohet fram många primitiva känslor som hat och hämnd, säger Ann-Christin.

Kjell är lugnare, han tror att han mer skulle fundera över vad som gått snett.

-Förmodligen hade en otrohetshistoria inte kommit som någon överraskning, förhållandet skulle nog varit dåligt redan innan i så fall, tror han.

Barnen är nu vuxna, och två av dem är själva föräldrar. De sex barnbarnen är bara bonus, inga att ha det fullständiga vardagsansvaret för. Nu kan Ann-Christin och Kjell leva ett gott liv med resor till Bahamas och Vietnam, Calcutta och Kap Verde. Och söndagseftermiddagarna hemma med ett glas vin i utebadet utanför huset. Materiellt sett har de det bra. De har möjligheter – kanske också till en del tack vare Kjells idoga säljande och resande. Kanske var det värt det?

Ann-Christin har frågat sig det många gånger. Svaret är inte givet.

Men skilsmässorna hos vänner och bekanta har inte lockat till efterföljd. De kan berätta många trista historier med otrohet och ovänskap. Andra har inte gift sig alls. Ann-Christin brukar träffa två vänner från mellanstadiet som valt att leva själva.

Ann-Christine känner sig ju självständig också, trots att hon samtidigt känner sig som en del av Kjell. De har ju inte varit ihop jämt, så hon har ju varit tvungen att bli självgående – även om det mer handlat om att vara med barnen i skidbacken än att gå ut och tänka på sig själv.

-Man måste ha en egen vilja, egna intressen. Vi är olika och det måste man acceptera, även om man blir mer lika med åren. Man måste respektera varandra, säger Kjell.

 

 Tar inte varandra för givna 

När den 16-åriga fiskardottern Ingrid Bergman flyttade till Stockholm för att få jobb träffade hon den tre år äldre Tommy Haak. Nu har de varit gifta i 45 år.

-Vi gör det mesta tillsammans, men vi har inte tagit varandra för givna, säger Ingrid Haak.

– Det har varit viktigt att ställa upp för varandra och att göra sig fräscha för varandra. Jag vill fortfarande göra mig fin för Tommy.

Och fin är hon idag, med flerfärgat hår och en fläta i nacken. Hon berättar skrattande om när hon en dag mötte ett gäng punkare i tunnelbanan, och de ropade ”häftig frilla” till henne när de möttes i rulltrappan, hon på väg ner, de på väg upp.

Håret har hon alltid fixat själv, och det är en prydnad, liksom hemmet. Färgrikedomen här är påtagligt långt från barndomen hos fiskarparet i Hälsingland. En lurvig orange fågel hänger i en lampa, gröna klotrunda växter trängs i lila krukor, en katt stor som en halv människa av konstnären Rosina Wachtmeister sitter i hörnet. Överallt lekfulla färgglada överraskningar.

Ingrid köper även skjortor till Tommy, och det kan bli grönt och lila där med, vilket bruka generera en del uppskattande kommentarer.

För Ingrid och Tommy är tvåsamheten en självklarhet, de tycker att de har kompletterat varandra och aldrig haft några tankar på att det skulle vara på något annat sätt.

De har lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust och det har de hållit fast vid.

-Jag har inte känt någon längtan att bryta detta löfte genom att vara otrogen. Om jag skulle göra det, så skulle jag nog känna att det vore svårt att reparera och få tillbaka tilltron till varandra. Det är som att man försöker knyta ihop och laga en brusten tråd. Knuten kommer alltid att vara kvar ändå, säger Ingrid.

Otrohet har inte heller varit något för Tommy:

-Jag kan förstå att man längtar ut om man har en dålig relation i sitt äktenskap, där man

”inte blir sedd” och uppskattad. Jag kan också tänka mig att otrohet i ett dåligt förhållande kan

göra så att man hittar tillbaka till varandra på nytt, säger han

Att vara singel lockar inte heller – särskilt inte som förälder.

-Det är en trygghet att vara två, man kan diskutera problem och ta beslut. Det är en säkerhet att ha varandra, tycker Ingrid.

-Och vi trivs med samma saker, vi har samma intressen, säger Tommy.

Det handlar mycket om sommarstället förstår jag, den gamla fiskestugan utanför Söderhamn i Hälsingland som de köpte på 70-talet av Ingrids föräldrar. Där kan hon påta i jorden och han fixa och göra fint – och sitta och se ut över havet och lyssna på fåglarna. Mata ekorren med nötter och se haren dia sina sex ungar – sådant är de också med om där uppe.

Den 25 juni 1965, för drygt fyrtiofem år sen gifte de sig, och då var första barnet, Benny, redan på väg. Dottern Anneli kom tre år senare. Och nu har de dessutom två barnbarn, Timmy 17 och Therese 14.

–       Jag sa till sopgubbarna häromdagen att jag varit gift i 45 år – åh, fy fan, svarade de, berättar Tommy och skrattar.

Det är många år det. Snart fyller Tommy 67, men pensionär vill han helst inte bli. Jobbet som fastighetstekniker passar den rastlöse fixaren. Ingrid gick i avtalspension för några år sen, lämnade jobbet på dåvarande Kommunförbundet för att bli hemma på heltid. Fast pensionär på heltid har det ju inte blivit eftersom hon hoppar in på Tommys jobb en del somrar; krattar löv, städar grovsoprum, påtar i rabatterna och träffar massor med människor hon inte skulle ha träffat annars.

-Det är jättekul att dra på sig ett par blåbrallor! Så stor skillnad från förra jobbet där jag skulle vara mer representativ, säger hon.

De har hjälpts åt i jobbet även när de några år bodde i vasastan inne i centrala Stockholm, i en lägenhet de fick hyra för att Tommy tog på sig att sköta huset som fritidssyssla. Då blev det Ingrid som städade trapporna, ända tills en skada i axeln sa ifrån.

Då hade Tommy både sitt ordinarie arbete, och det här på fritiden.

-Jag fick gå upp tidigt; skotta snö och fixa, sen ta bilen till mitt vanliga jobb. Det blev för mycket. Och så fanns det nästan aldrig några parkeringsplatser lediga, berättar han.

Så efter några år tog de sitt pick och pack och flyttade tillbaka till Stockholmsförorten Handen, där de bott när barnen växte upp.

-Vi trivdes bra i city, det var trevliga människor och vi var mycket ute och gick i stan, men det blev för mycket jobb, konstaterar Tommy.

Även om Ingrid har egna vänner, så är Tommy hennes allra bäste vän som hon kan prata om allt med, säger hon.

-När vi pratar kan jag känna på mig precis vad du ska komma att säga…

Och några allvarliga kriser har de inte haft.

Bråk, javisst – vilka har inte det? Men om bagateller, säger de.

-Du är envis och jag är envis. Och jag har mer humör. Jag kunde dänga igen dörren så klockan stanna. Sen tjurar jag längre än dig…, säger Ingrid.

De har levt ihop i hela vuxna livet, hur ska de klara sig om en av dem försvinner av någon anledning?

-Andra har ju klarat sig, så det borde ju jag också göra, säger Ingrid Haak.

-Allt går… säger Tommy Haak.

…men livet skulle förmodligen bli betydligt färglösare.

(publicerad i M-magasin)

 

Björnskådning

Jag har varit i Afrika, jag har sett lejonflockar i Masai Mara, bergsgorillor på sluttningen av Virungabergen. Jag har snorklat i Indiska oceanen, simmat med delfiner, sett geparden stolt blicka ut över savannen.

Men, liksom de allra flesta svenskar, har jag inte sett så mycket av våra egna stora djur. Björn till exempel. Det tänkte jag försöka ändra på.

Sen tre år tillbaka erbjuder Vargas vildmarkslodge i Hälsingland björnskådning från gömsle i skogen. Där brukar de se björn, åtminstone åtta eller nio av tio nätter. Chansen är hög, med andra ord. Tänk att få se en flera hundra kilo tung björn några meter bort!

Håkan Vargas Sundberg driver anläggningen tillsammans med sin fru Eva Vargas. Håkan är en skicklig björnfotograf, och det var så det började. Han hade bestämt sig för att ta de bästa björnbilderna, och byggde eget gömsle för det. Sen dess har björnstammen växt, och fler har fått se björn. Idag räknar man med att det finns kring 3200 björnar i landet, och uppemot ett tiotal har sitt hemområde nära lodgen, berättar Håkan.

På vägen till Vargas stannar jag på Ica i Alfta, knappt två mil från Vargas. När jag frågar en av de anställda om vägen till vildmarkslodgen så har hon ingen aning.

-Björnskådning? Björnar har vi överallt här. Den rev ner mitt staket, säger kvinnan.

Men sett någon har hon inte. Det är det få som har gjort, även i Hälsingland, Jämtland och andra relativt björnrika trakter.

Ännu färre är det väl som sett varg. Men debatten om vargens vara eller icke vara är högljudd och känslosam. Från björngömslet hos Vargas har man sett varg en enda gång, berättar Håkan Vargas när vi träffas vid den inledande lunchen.

Vi är åtta deltagare plus Håkan själv som äter kyckling i storstugan. Från väggarna stirrar olika björnar på oss i form av Håkans foton. I ljuskronan sitter en uppstoppad rödhake och ovanför bordet på en bjälke står två vargar. Det är Amungenrevirets vargar som sköts för några år sen eftersom de blivit för orädda. Ve det rovdjur som inte håller sig långt långt borta från världens farligaste rovdjur, människan.

Håkan berättar att vilken svensk som helst kan begära att få skyddade djur som dödats, men ingen trodde väl att ett litet turistföretag skulle få två skjutna vargar, det gjorde inte Håkan och Eva heller, men det var värt ett försök.

-Och en dag kom brevet att vi fått dem! Och längst ner stod det: beslutet kan ej överklagas, berättar Håkan Vargas.

Att sen stoppa upp dem var en annan, och dyr, historia.

Efter lunchen kommer förhållningsreglerna för björngömslet: var tysta; ingen blixt eller lampor på kamerorna, inget kaffe för det luktar för mycket, nys under en sovsäck om du måste etc etc.

Vi tar bil upp en bit på en knagglig väg, sen blir det till att vandra. Det är inte så långt, och björnspår ser vi längs vägen. Både färska på marken och rivsår på träd.

Sen in i gömslet.

Vi är så tysta, så tysta; vi viskar; vi pratar med små små röster; vi hostar inte alls. Håkan bjuder på konjak och whisky till den som vill, sen är det bara att vänta. Klockan är bara sju, och det är sällan björnarna visar sig före nio, om ens det. Den senaste tiden har de för det mesta dykt upp mellan två och fyra på natten, berättar Håkan.

Utanför gömslet har han lagt ut mat som björnen gillar: frukt, bröd och havre. Torrt hundfoder. Det mesta ligger under ett lock, som björnen lätt tar bort. Annars skulle fåglar och andra djur käka upp alltihop i ett nafs. Havren ligger däremot öppet och hundmaten slängs ut på marken, till korparnas förnöjelse. Ungkorparna traskar tryggt omkring och stoppar i sig så mycket de kan. Även ett stort gäng nötskrikor har festmåltid i kväll. Och vi människor sitter bakom gluggarna i gömslet och äter vår matsäck som vi fått med oss från lodgen. Vi äter rostbiff medan björnarna får nöja sig med vegetabilier. I Sverige är det förbjudet att locka björn med kött, till skillnad från i Finland. Olika tolkningar av samma EU-regler.

Håkan berättar viskande om björnarnas luktsinne: om hur en björn en gång försökt riva gömslet för en bränd mandels skull. Någon hade tappat en sådan på golvet, och björnen hade känt lukten genom panel, plast och spånskiva.

En annan gång såg han en björn som tvärstannade vid ett litet träd och länge luktade på en gren där Håkan själv hade snuddat med sin jacka många timmar tidigare.

-Den hade inte ens fastnat! Den bara tuschade i lite! säger han.

Vi väntar. Någon går och lägger sig, en annan tar ett glas vin i väntans tider. Timmarna går. Vi sover i omgångar, själv slocknar jag någon gång vid fyra, långt efter att också korparna försvunnit från gläntan.

När jag vaknar är det dags att packa ihop och gå tillbaks till lodgen och äta en rejäl frukost med gröt och sill. Och vi kan konstatera att vi tillhör den ovanliga skaran på 10-15 procent som besöker Vargas gömsle utan att se björn.

Naturen ger inga garantier. Men det är inte så långt till Orsa björnpark eller Järvsö Zoo. Om man vill vara säker på att se björn, och inte bara skåda korp, vilket kan vara nog så intressant faktiskt.

Och Håkan lovar oss halva priset om vi vill prova igen.

 

Fakta/ekoturism

I Sverige finns kvalitetsmärkningen Naturens bästa för ansvarsfulla resor och arrangemang i naturen. På www.naturensbasta.se kan man söka efter olika typer av upplevelser, det kan var allt ifrån fjällvecka med barnbarn och far/morföräldrar i Grövelsjön till vargsafari och björnskådning. Vargas vildmarkslodge är den enda svenska björnskådningsarrangören i Sverige som har kvalitetsmärkningen.

Naturens bästa har en resklubb med gratis medlemskap. Medlemmar får information, rabatter mm.

Fakta/björnskådning:

Vargas vildmarkslodge ligger i södra Hälsingland, man kan åka dit även utan bil, till exempel ta tåget till Bollnäs och hämtas upp där. Vargas arrangerar konferenser och har olika vildmarksaktiviteter. Vargas fick Grand Travel Awards ekoturismpris 2010 för att bäst ha utvecklat svensk ekoturism under det senaste året

Björnskådning 1 dygn inklusive lunch, middag och frukost kostar 2750 kr. Det finns också möjlighet att välja en 4-dygnsvistelse. Max åtta personer per gång har möjlighet att se björn från april till oktober. Under en period i maj-juni då björnarna är brunstiga erbjuds ingen björnskådning. Då är björnarna bara intresserade av en sak (och det är inte den utlagda maten), så det är för osäkert om man ser några björnar då.

(publicerad i PROpensionären)i björngömsleVargas mot gömsle