Har du kommit i arbete, lille vän?

Fredrik Reinfeldt gör det. Anders Borg gör det. Göran Hägglund, Mona Sahlin, Håkan Juholt. Ja också Jonas Sjöstedt gör det.

Men vad jag vet så gör ingen jag känner det. Vanligt folk – för att låna Göran Hägglunds ord – brukar inte använda de ord som politikerna använder. Vanligt folk säger aldrig att de ska ”komma i jobb” eller ”komma i arbete”.

Men det är de det handlar om.

Politiker på toppnivå har, liksom höjdare inom näringslivet, rejäla skyddsnät så att de inte behöver ”komma i jobb” direkt efter avslutat uppdrag, var som helst i Sverige, med vad som helst. Det är andra människor som ska göra det.

Komma i jobb. Har jag gjort det nu när jag skriver den här krönikan? Men jag vet inte om någon köper den, jag vet inte om jag får någon lön för den tid det tar att skriva detta, så då gills det väl inte?

Jag har googlat. Uttrycket ”komma i jobb” dök upp första gången för drygt tio år sedan:

”För alla oss invandrade ingenjörer är det viktigt att komma i jobb som ingenjör på något ställe även om det inte precis är inom vårt specialområde…”

Undrar om den ingenjören hade svårt med språket?

”Komma i arbete” dök upp första gången några år tidigare, och då i en dom i Arbetsdomstolen.

Sen dess har användningen ökat år från år. Och om man räknar på de första dagarna detta år så lär ökningen fortsätta rejält.

Det viktiga är att du kommer i jobb, inte vad du gör, hur du mår eller om det jobb du kommit till överhuvudtaget är meningsfullt.

Du har fött och fostrat flera barn, du får din omgivning att må bra, du tar dig tid att lyssna, du engagerar dig i en förening, i huset där du bor, du är kittet i familjen, du kommer att vara älskad ända in i graven. Det där tycks väga tämligen lätt om du inte kommit i jobb.

Eller fått ”en sysselsättning”.

För det är ju vad självaste livet går ut på. Att komma i jobb och få en sysselsättning, för själv kan du ju inte göra något vettigt.

Gärna ska det vara ett jobb med status och hög lön också. Hellre sälja produkter skadliga för miljön än att bekämpa miljöskadlig konsumtion ideellt (och har du inget arbete så går du till arbetsförmedlingen som förmedlar sådana, det hörs ju på namnet).

Tänker på att romer kommer i jobb när de skickas till arbetsläger i Ungern.

Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Arbeit macht frei stod det vid ingången till koncentrationsläger under andra världskriget. Det var ett uttryck som började användas på tjugotalet i samband med arbetsmarknadsprogram som man införde för att få bukt med massarbetslösheten. Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Jag testar uttrycket ”komma i jobb” på min omgivning vid ett middagsbord – ingen har hört det, utom möjligen han som är fackligt engagerad. Komma i jobb är ett rent fackuttryck alltså, för politiker. Och arbetsförmedlingstjänstemän. De vid mitt middagsbord har inte lyssnat. Jag tror att de har fullt upp med att arbeta och leva.

Man kan ju fråga sig om politiker ska ha fackuttryck och om politiker är ett yrke. De ska ju representera oss som ska göra något vettigt av våra liv, inte bara sysselsättas.

Ord betyder något. Frågan är vad.

Ingen visste om Julieta levde

Julieta Larin minns fängelset, tortyren biljakten. Hon minns hur det var att komma till Sverige som flykting. Och hon skriver. Hon vill berätta för framtiden, för forskarna och för barnen, familjen.

Det är skrivarcirkel på Mångkulturellt center i Fittja utanför Stockholm. Alla här har erfarenhet av att flytta till Sverige, alla vill skriva sin historia. Resultatet ska lämnas till Nordiska museet, som startat uppropet Att minnas migrationen. Tidigare upprop har riktat sig till statare, tjänstemän, sjuksköterskor, barnhemsbarn bland annat. Tanken är att människor ska skriva sin egen historia och att livsberättelserna ska kunna användas i forskningen.

För Julieta är projektet en del av en läkeprocess. Skrivandet och mötet med de andra har hjälpt. Dessutom har hon gått i terapi och nu kan hon prata om det svåra på svenska. Hon har inte längre en klump i magen när hon tänker på det som ledde henne till Sverige – biljakten där den bil hon körde besköts av polisen, fängslandet, tortyren, åren instängd i fängelset utan barnen.

Just den här dagen har alla i skrivarcirkeln med sig något minne från det tidigare hemlandet. Julieta visar ett tidningsklipp med en bild på henne själv som 28-åring. Tillfångatagen. Hon var tvåbarnsmamma, bankanställd, vänsteraktivist i inbördeskrigets El Salvador.

Bakgrunden till artikeln är att hon efter en protestaktion fick polisen efter sig. Någon hade angivit dem, säger hon.

–       Jag körde, men måste ducka för polisernas kulor, så jag körde in i en stenmur, berättar Julieta.

Det låter som en film, men tyvärr var det inte det. Hennes två kamrater i bilen lyckades fly, men själv hann hon inte.

*

Hon fängslades, först en vecka någonstans där hon torterades av militären för att hon skulle avslöja vilka fler än hon som deltog i stadsgerillan, vilket misslyckades helt ur militärens synvinkel. Ingen av hennes släktingar och vänner visste var hon var.

-Mina kompisar, min mamma, frågade på sjukhus, fängelser, men alla sa ’nej, här är hon inte’.

Många i hennes situation försvann för gott, men Julieta fick leva. Efter en veckas tortyr förflyttades hon till ett vanligt fängelse. Inget tidsbestämt straff visserligen, men ändå…hon levde. Två år satt hon där, utan att vara dömd.

*

När hon till slut kom ut hade hon ingen tanke på att fly landet, men hon ändrade sig, både på grund av att hon kände sig igenkänd och att hon i inte fick vara tillsammans med sina döttrar, som då var 9 och 10 år gamla. De bodde med pappan, som Julieta tidigare separerat från, och han hindrade henne från att vara med dem. Dessutom visste hon att flickorna inte hade det bra hos honom, bland annat förekom misshandel.

–       Advokaterna som hjälpte mig ut från fängelset sa att jag kunde ta med mig barnen om jag flydde. De sa att Sverige var ett bra land för barnen och de hjälpte mig att söka asyl, berättar Julieta Larin.

–       Deras pappa blev ju galen – han hotade min familj, men jag visste att barnen ville vara med mig

I juni 1991 landade den lilla familjen i Sverige, just på den yngsta flickans tioårsdag. De var glada. Nu kunde de vara tillsammans, till slut. En ödets ironi var att kriget, som pågått i tolv år, tog slut strax därefter, och ett fredsavtal slöts 1992. När det började förändras i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var Julieta långt därifrån. Först på en flyktingförläggning i Hallstahammar, sedan i Västerås.

-Det var jättevarmt i Sverige den sommaren, så det var ingen skillnad på vädret, minns Julieta.

-Men vi kunde inte sova – det var ju ljust på natten!

Sen blev det ju svårare att stå ut med vädret förstås. Att bo i ett land där det är sommar bara några månader om året är kämpigt för den som kommer från ett betydligt varmare land.

-De första tre månaderna kunde jag njuta – resten av året regnade det.

*

Det var också svårt att leva med minnena av fängslandet, tortyren. Julieta berättar om en natt med mardrömmar om biljakten, om hur hon bara satt och grät.

-Jag fick en psykos och en kompis tog mig till akuten. Jag fick prata med en läkare, men jag fick ingen hjälp, de skickade hem mig – ’ta sömntabletter’, sa han. Samma sak på Migrationsverket. De visste att jag suttit i fängelse, torterats, men när jag var ny i Sverige frågade ingen hur jag mådde.

-Jag har blivit bra omhändertagen när det gäller ekonomiska, basala behov, men det brister i hur man blir omhändertagen till exempel inom vården när man inte kan tillräckligt med svenska. Sen är det ju många andra tillfällen då svenskar inte förstår det de inte har erfarenhet av, exempelvis tortyr, säger hon.

Att skaffa sig ett nytt språk i vuxen ålder är ju inte heller det lättaste. Julieta och döttrarna hjälptes åt. Hon beskriver det som att de bytte kunskaper – barnen hade orden, hon grammatiken. De var nybörjare alla tre och hjälpte varandra.

*

I El Salvador hade Julieta jobbat på bank och hon ville göra något liknande i Sverige. Men det var inte så lätt att övertyga den okänslige arbetsförmedlaren, som krävde att hon skulle ut och jobba innan hon kunde ordentlig svenska.

-Jag ville jobba som sekreterare eller något jag kunde, men han sa: ’det finns jobb inom vård och städning, jag känner ingen latinamerikan som jobbar på bank’.

Julieta blev ledsen, men hon fortsatte att studera bland annat svenska, hade olika arbetspraktiker, och till slut fick hon jobb som ekonomiassistent. I Västerås gick det inte, men när hon sökte i Stockholm gick det vägen.

*

Att Julieta hamnade i Sverige var mer eller mindre en slump, men många år senare valde hon verkligen Sverige. Det var när barnen var tillräckligt stora att de klarade sig själva. Då åkte Julieta till Spanien för att söka jobb i tre månader, men hon fick inget. När hon sen kom tillbaks kände hon att hon valde Sverige, att drömmen om att flytta tillbaks till El Salvador eller till Spanien där språket, klimatet och kulturen är mer som ”hemma”, inte är realistisk. Hon har ju sin familj här nu också – de vuxna döttrarna, ett treårigt barnbarn och ett till på väg. Mamma, som kom till Sverige ett år efter Julieta. Systern och hennes familj. Dessutom sambon, som hon träffade redan som tonåring i hemlandet. De var inte tillsammans då, men de hade en relation när Julieta fängslades i början på 90-talet. De träffades igen flera år senare, då hon var på besök i El Salvador, och i mitten på 2000-talet kom han till Sverige. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Stockholmsförorten Masmo.

Döttrarna, idag 27 och 28 år gamla, bor inte långt därifrån, längs samma tunnelbanelinje, så de kan träffas ofta. Den äldsta väntar sitt första barn, den yngsta har en treårig flicka – och de har ett helt annat liv än deras mamma hade i deras ålder. Julieta hade då redan två barn, hade både hunnit gifta sig och skilja sig, engagerat sig politiskt och fängslats för det. Och träffat den man hon nu är sambo med – på andra sidan jordklotet.

Julieta vet nu att det är i Sverige hon ska bo – även om hon alltid kommer att ha två hemländer.

*

Julieta har haft några olika kontorsjobb och nu är hon ekonomiassistent på Mångkulturellt center, MKC, som ligger på gångavstånd från hennes hem. Eftersom skrivarcirkeln är just där har hon inte behövt lämna sin arbetsplats idag. Nordiska museet samarbetar med MKC med uppropet, men när Julieta först hörde talas om det så var det inte alls självklart att hon själv skulle delta. Men hon ändrade sig och nu tycker hon att det har gett henne mycket. Idag kan hon vara mer öppen.

-Jag har ingen klump i magen när jag tänker på tiden i fängelset, inget hjärta som dunkar. Och att jag varit traumatiserad kan jag prata om.

Livsberättelsen ska in till Nordiska museet för framtida forskare, men lika viktigt är det att berätta för den egna familjen.

-Jag har själv undrat många gånger över min egen familj, säger Julieta. Därför skriver jag för mina barn, barnbarn och deras barnbarn.

Fakta

Nordiska museet har tillsammans med Mångkulturellt centrum, MKC, startat uppropet Att minnas migrationen. För att få i gång skrivandet har skrivarcirkeln startats på MKC i ABF:s regi.

Nordiska museet har samlat in svenskars livsberättelser sen 1800-talet. Museet har riktat sig till olika grupper, till exempel statare, barnhemsbarn, tjänstemän, för att alla dessa människors liv är en del av vårt kulturarv. Nu har man vänt sig till den stora gruppen svenskar som har erfarenhet av att ha flyttat hit. Hittills är det få invandrare som har skickat in sina berättelser, men projektledarna hoppas på att många fler ska dyka upp. Det finns inga krav på hur texten skrivs och den kan vara skriven på det språk man behärskar bäst.

(publicerad i Allers)

Klimatkompensation

Satsa några slantar på energieffektiva spisar i Nigeria eller solenergiprojekt i Indien. Minskade koldioxidutsläpp där, i kompensation för de utsläpp du gör här. Det är vad klimatkompensation går ut på.

Privatpersoner gör det. Jag gjorde det nyss när jag flög till London, 75 kronor satsade jag för att mina koldioxidutsläpp skulle kompenseras med något som minskar utsläppen någon annanstans.* Exempelvis vindkraftverk i Kina, solkraft i Indien eller 80 procent effektivare vedspisar i Nigeria.

Och företag gör det. Herz, Ica, Statoil, Sveriges kommuner och landsting och många fler gör det. Regeringen gör det för internationella flygresor. Tjänsteresorna kompenseras, i en del fall kompenseras koldioxidutsläppen i hela verksamheten och företaget kan skryta med att vara klimatneutralt och därmed inte bidra alls till att det blir allt varmare på jorden.

Metoden är omdiskuterad. Borde vi inte ändra på vår egen energislösande livsstil istället för att betala några slantar för att de ska släppa ut mindre i fattiga länder? Är det inte viktigare att titta på vilka produkter företaget säljer och vad de har för påverkan på miljön istället för att kompensera för enskilda tjänsteresor? Är det rätt av ett företag som Vattenfall först investera i tyska kolkraftverk och sedan sponsra projekt som minskar utsläpp i ett annat land?

Klimatkompenserar vi hellre för vår flygresa istället för att helt enkelt åka tåg istället? En tågresa från Stockholm till Göteborg släpper ut cirka 4 hg koldioxid. En flygresa Arlanda-Landvetter släpper ut 70 kilo enligt SAS beräkning (144 kg enligt Luftfartsverket, som dubblar utsläppsberäkningen eftersom andra utsläpp kan påverka klimatet på hög höjd). Och då ska man förmodligen ta sig in till stan från flygplatserna också. Det blir ännu mer utsläpp för flyget.

Andra kritiker har påpekat att kvaliteten på projekten varierar och att det är svårt att veta att de genomförs på rätt sätt och att inte för mycket går till administration. Eller kanske träden skulle ha planterats eller vindkraftverken ändå skulle ha byggts även utan mina pengar? Och om man inte är säker – då är det väl bättre att inte göra något alls?

Eller kanske är det bättre att kolla vad pengarna verkligen går till?

*

Det finns två sätt att kompensera för sina utsläpp, dels att investera i projekt som minskar utsläpp någon annanstans, dels att köpa utsläppsrätter som gör att det blir dyrare för andra företag att släppa ut koldioxid, och därmed blir det mer lönsamt att satsa på energisnålare teknik.

Det förstnämnda är det vanligaste om du kompenserar dina egna resor, alltså projekten som handlar om vindkraftsparker, solenergiprojekt, biomassa som ska ersätta fossila bränslen, effektivare vedspisar etc. Här ingår också trädplanteringsprojekt eftersom växande träd lagrar koldioxid, men eftersom det är svårt att veta att träden verkligen står kvar, och svårt att veta hur länge, så har den metoden varit särskilt kritiserad.

Projekten bör vara certifierade enligt CDM, Clean Development mechanism, som finns reglerat i Kyotoprotokollet. En del tycker att man bör gå längre än vad som krävs inom FN och har skapad Gold Standard, som ställer ännu högre krav på projekten, till exempel kan inte trädplanteringsprojekt få Gold standard.

Dessa projekt är kontrollerade och registrerade, och de skulle inte ha genomförts ändå, även utan de satsade slantarna.

*

Det fungerar så här ungefär: Någonstans, till exempel i Indien eller Kina, byggs vindkraftverk eller startas ett biogasprojekt som inte skulle ha startats utan klimatpengarna från väst. Projektet minskar utsläppet av växthusgaser. När det godkänts enligt CDM-reglerna kan aktörer som exempelvis Atmosfair eller Tricorona green sälja certifikat som motsvarar utsläppsminskningen till företag som vill klimatkompensera sin verksamhet. I slutänden är det kanske du, som ska ut på din semesterresa, som betalar när du klimatkompenserar via resebyråns hemsida.

*

De flesta CDM-projekt pågår i Kina – kanske inte så konstigt om man tänker på att exempelvis varje svensk orsakar mer växthusgasutsläpp i Kina än vad den genomsnittlige kinesen gör.

*

Med tanke på alla kritiska synpunkter, ska man kompensera för sina klimatutsläpp? Jag frågar Stefan Gössling, professor och mobilitetsforskare som forskat mycket kring resandet och flygets påverkan på miljön. Han tycker att det är synd att debatten kring brister i hur utsläppen kompenseras leder till att färre gör det. Idag kompenseras endast 2 procent av flygresorna, och han är rädd för att det blir än färre i och med den ekonomiska krisen.

-Jag klimatkompenserar, men man ska veta vad man väljer så att man kan förlita sig på att det verkligen sker en minskning av utsläppen. Man behöver inte titta så mycket på vilka projekt det är eller om det är ett vinstdrivande företag som genomför dem eller inte, utan det viktiga är att det är CDM- eller Gold standard-projekt, säger han.

Själv tycker han att Gold standard egentligen är det man bör kräva, där är kraven hårdare och man kan lita på att projekten inte skulle ha genomförts utan mina pengar. Just detta, additionalitet som det heter, att projekten inte är lönsamma projekt som skulle ha genomförts ändå, är en basprincip som det ofta har brutits mot inom klimatbranschen, enligt Stefan Gössling.

Själv använder han tyska Atmosfair när han kompenserar för sina utsläpp. Han känner till dem, de har bara Gold standard-projekt och det mesta av pengarna går direkt till projekten.

-Men det betyder att de som arbetar där har extremt låga löner, konstaterar han.

*

Att köpa utsläppsrätter då, är det ett alternativ?

Tanken är att om många köper dessa, så blir det färre på marknaden, och därmed blir de dyrare för de företag som ingår i EU:s system för utsläppshandel och som måste ha dem. Resultatet – det blir relativt sett lönsammare för dem att satsa på energibesparande ny teknik.

Problemet är bara att de delats ut gratis, och under förra handelsperioden fick många företag så många att de kunde sälja dem och få en nätt liten vinst på detta.

I det läget, när det finns ett överskott på utsläppsrätter, gör det ingen nytta att köpa dem, tycker Stefan Gössling.

2012 kommer flyget med i systemet med utsläppshandel, och då kommer 85 procent av utsläppsrätterna att skänkas till branschen, resten auktioneras ut. Stefan Gössling är kritisk till detta, han tycker att allt borde auktioneras ut.

 

-Problemet är att klimatkompensering kräver altruism. Du får ingen speciell nytta av det, mer än kanske gott samvete. Och folk letar permanent efter anledningar att inte göra något, säger Stefan Gössling.

 

Jag är en så liten del av alla miljarder på jorden, just min resa betyder väl ingenting? Och föresten, kan man lita på att växthuseffekten finns? Och kan jag lita på klimatkompenseringsprojekten?

Jag kompenserade min resa till London i alla fall. Men frågan är om jag borde ha åkt dit?

Det allra bästa vore ju att ha satsat på projekt som minskar utsläppen – och samtidigt stannat hemma.///

*Summan kan variera utifrån vilken utsläppskalkylator som används. Jag använde Luftfartsverkets, som dubblerar utsläppet av koldioxid med tanke på att andra utsläpp av koldioxid kan skada klimatet när de släpps ut på hög höjd. Kalkylatorerna utgår också från olika antaganden när det gäller, flygplanstyp, mellanlandningar, resrutt, hur fullsatt planet är etc

(publicerad i Kollega)

Vem vill betala för vakthundarna?

Swedwatch och Fair Trade Center har koll på näringslivet, de hjälper företag och offentlig sektor att göra mer rätt när de handlar med fattigare länder. Och de hjälper dig och mig att göra bättre val i butiken.

Men frågan är: Vem vill betala för vakthundarna?

I ett höghus på söder i Stockholm sitter Fair Trade Center och Swedwatch i varsin ände av en långsmal lokal. Någonstans i mitten finns fikarummet. Och det är väl en bra bild om någon; de har lite olika uppgifter men är ganska beroende av varandra. Swedwatch granskar och för dialog med företag och offentlig sektor, Fair Trade Center arbetar framför allt med och för konsumenterna – och för att kunna göra det så behöver de Swedwatch rapporter. Ungefär så. Och nu är framtiden osäker för båda två. Det informationsanslag till enskilda organisationer som de är så beroende av har regeringen mer än halverat.

Jag träffar Minna Janusson på Fair Trade Center i ett rum där skrivbord står ihopträngda på en liten yta. Snart blir det lite rymligare här, men det är inget som Minna är glad åt. De fem anställda blir tre, så ser planerna ut för att klara de minskade anslagen. Och kanske blir det bara en rapport istället för fyra, som det var förra året. Om det inte dyker upp några andra pengar än de som gått via Sida. Minna hoppas ju på det förstås. När vi träffas råder viss förvirring. Den kraftiga nedskärningen kom snabbt och oväntat. Det man vet är att saker och ting kommer att förändras.

-Igår var jag på en konferens i Norrköping om offentlig upphandling. Vi vet inte om vi kan ha sådana i framtiden, säger Minna som ett exempel.

Samtidigt som det blir mindre pengar och färre anställda så har verkligheten blivit mer komplicerad:

-När jag började var det lättare; vi kunde undersöka företag och se att de inte hade några uppförandekoder. Swedwatch kunde åka ut och se att mänskliga rättigheter kränks på de och de punkterna. Nu är företag mer medvetna, vilket är positivt. Men vi måste ha mer på fötterna, vi måste förstå företagen mer. Vi måste titta på hur man samarbetar med underleverantörer, hur man gör uppföljningar  –  det krävs mer kompetens, och samtidigt är det svårare att få ut den typ av information vi vill ha; adresser till produktionsställen, protokoll etc.

Samarbete är och har varit en nödvändighet i den här branschen. Det har varit olika konstellationer för olika frågor. Inför julen var det Fair Trade Center, Swedwatch och Sveriges Konsumenter som tog fram olika rapporter och samarbetade om leksaksproduktionen.  Och när det gällde offentlig upphandling var Fair Trade Centers samarbetspartners fackförbundet SKTF, Rena kläder och Rättvisemärkt.

-Då kunde till exempel SKTF:s presschef skicka ut insändarmallar till just de landsting som inte hade en uppförandekod. Det ingick i hans jobb. Det ger många fördelar med att samarbeta. Det ger många synergieffekter. Vi kan ha många aktiviteter och får mycket ut av det.

-Men får alla mindre resurser så…

Hur det går då har Minna inget svar på. Men hon tror att samarbete blir allt viktigare i framtiden.

De senaste åren har Fair Trade Center granskat turismens effekter i Brasilien och Thailand, granskat blomsterhandeln, gjort blixtupprop för att uppmärksamma avskedanden av fackligt aktiva ibland annat Thailand och Indien, tagit fram utbildningsmaterial om elektronik till svenska skolor, genomfört kampanjen ”Mina skattepengar” där man undersökte hur det står till med etiken vid offentlig upphandling, bara för att nämna en del. Vad är du mest stolt över undrar jag?

Minna tänker en bra stund. Vad ska hon särskilt lyfta fram? Men istället för en särskild rapport så är det just det att Fair Trade Center aldrig ger upp:

-Jag är mest stolt över det eviga gnatandet. Att vi fortsätter och att vi jobbar positivt. Vi pratar inte om vad som är dåligt eller om bojkott – det finns alltid förutsättningar att göra saker bättre.

-Sen är det faktiska saker som att vi fick företag som producerar mobiler att erkänna att de faktiskt har ett ansvar för vad som händer i gruvorna, det gjorde de inte tidigare. Det finns gruvor där metallen till 90 procent går till mobiltillverkning, säger Minna Janusson.

Många av gruvorna finns exempelvis i östra Kongo, där gruvbrytningen ekonomiskt bidrar till stridigheterna som pågår där. Frågan är om vi mobilkonsumenter finansierar krig?

***

Mobilerna och elektroniken ingår i det europeiska EU-finansierade projektet MakeITfair, så där är Fair Trade Center långt ifrån ensamma. I Sverige jobbar flera organisationer med det, bland annat Swedwatch som finns i andra änden av lokalen på söder. Där träffar jag Kristina Areskog Bjurling och hennes chef, Viveka Risberg. Viveka är ganska ny, hon har tidigare bland annat jobbat för H&M i Bangladesh just med att kontrollera hur det går till på plats. Hon vet att det betyder mycket i praktiken vad ett svenskt företag gör på policynivå.

Kristina Areskog Bjurling har jobbat desto längre. Hon var med för fjorton år sedan, då Fair Trade Center startades. Och i början av 2000-talet var hon med och startade Swedwatch, som framförallt är en researchorganisation som tar fram rapporter åt sina medlemsorganisationer. Swedwatch driver inga kampanjer, det får medlemmarna Naturskyddsföreningen, Fair Trade Center, Kyrkan, Latinamerikagrupperna och Miljöförbundet Jordens vänner göra. Swedwatch jobb är att ta fram rapporter och sätta dem i händerna på rätt folk.

Kristina har gjort många resor för att se hur svenska företag sköter sig i leverantörsländerna. Men hur går det till undrar jag. Det är väl inte bara att traska in till en fabrik och få fullständigt sanningsenliga uppgifter om övertid, lön och andra arbetsvillkor?

-Vi jobbar alltid med lokala organisationer eller konsulter. De gör en förstudie, pratar med de anställda utanför fabrikerna, så när jag kommer är det ganska förberett. När jag gör officiella besök har jag redan ett underlag, berättar Kristina Areskog Bjurling.

Men även under officiella besök kan hon få en bild av arbetarnas verklighet. En gång, berättar Kristina, kom hon till en leksaksfabrik efter lunch, och det var alldeles tyst eftersom alla låg och sov på sina arbetsplatser. Det visade sig att de hellre gjorde det än att riskera att missa någon arbetstid genom att gå till sovsalen och vila en stund.  70, 80 eller 90 timmars arbetsvecka är en siffra på ett papper – de trötta arbetarna är verkligheten.

En rapport kräver många månaders jobb, det gäller ha allt väldokumenterat och välkontrollerat. Som Viveka Risberg säger:

-Vi måste vara trovärdiga. Har vi inte hög kvalitet kan vi lika gärna lägga ner.

Jo, det har jag lärt mig som journalist också – blir en detalj fel så svajjar trovärdigheten i hela reportaget. Överhuvudtaget är hela deras arbete besläktat med den grävande journalistens – med den skillnaden att Swedwatch i första hand vill ha en dialog med företagen, det handlar inte bara om att avslöja missförhållanden. Långt innan de publicerar en rapport får de granskade ta del av materialet – och det kan utlösa en febril aktivitet.

–        Så blev det till exempel när vi tog fram leksaksrapporten före jul; Åhlens gjorde egna kontroller, Brio har fått igång åtgärdsplaner…    Vi ger konstruktiv kritik, vi snabbar på processen, säger Viveka Risberg.

-Det är många gånger vi får höra av företagen själva att vi behövs. Det är inte masochistiskt. De behöver själva argument inför sina ledningar och de får hjälp av våra granskningar att se vad de måste göra. Vi har alltid rekommendationer i rapporterna, säger Viveka Risberg.

Och eftersom Swedwatch alltid försöker följa upp sina rapporter för att se vad som händer över tid, så kan företagen visa att de gör något åt bristerna. I exempelvis leksaksrapporten hade arbetsvillkoren i Kina blivit bättre (men långtifrån bra) sen den förra granskningen gjordes 2004.

Swedwatch har hittills gjort ett trettiotal rapporter, förra året blev det 4-5 stycken, och i år betydligt färre.  De fem anställda blir ungefär tre. Nu gäller det att hitta pengar på annat håll – något som tar tid och kraft bara det. Önskedrömmen om att ha en ekonomisk trygghet, och inte behöva leta efter finansiering projekt för projekt, ser ut att vara långt borta. Kanske gå ut till allmänheten och be om pengar? Som i grannländerna, där systerorganisationerna samlar in pengar till sina verksamheter. Eller måste det bli som i Danmark där volontärer och praktikanter jobbar gratis? Där någons mamma fixar ekonomin? Eller finns något att hämta hos Nordiska ministerrådet? EU? Frågorna är många, svaren få än så länge.

–        Jag tycker att vi ska vara delvis Sidafinansierade. Vi jobbar för en global hållbar utveckling och vi behövs. Det borde finnas ett statligt intresse av oss, säger Viveka Risberg.

–        I relation till hur små resurser vi har är det rätt fantastiskt vilka bollar som sätts i rullning. Det handlar om stora pengar och många människor som blir påverkade. Till exempel när vi granskade offentlig upphandling i ”Vita rockar och vassa saxar” och landsting införde uppförandekoder, kontroller och uppföljningar. Eller i elektronikprojektet, där har vi flyttat fram agendan. EU har beslutat om att det ska finnas en sorts mobilladdare – det är ett resultat av det. Eller Clas Ohlson, där vår granskning ledde till att de började ta leverantörskontroller på allvar och byggde upp en csr-avdelning…

Globaliseringen och handel mellan länder och företag har oändliga möjligheter, tror Viveka Risberg. En god handel kan utjämna orättvisorna i världen.

-Men riskerna ökar också. Det är därför vakthundens roll är så viktig. Vi kan inte förvänta oss att alla företag tar ansvar fullt ut.

För att hjälpa företag att göra rätt vill Swedwatch och Fair Trade Center jobba mer med det goda exemplet. De kan vara oberoende erfarenhetsförmedlare, till skillnad från konsultfirmor. Helst skulle de vilja ha mer kunskapsutbyte, fler konferenser, mer dialog – mer korsdrag, som Viveka uttrycker det. Till exempel som när leksaksrapporterna lanserades före jul, då hade man en heldagskonferens för branschen och andra intresserade. Där deltog också leverantörer och Han Dongfang, känd människorättsaktivist som grundat China Labour Bulletin till försvar för arbetarnas rättigheter.

-ofta saknas de anställdas röst, så det var en otrolig tillgång att han var med.

Idag räcker det inte med att företag gör fabrikskontroller utan det krävs ett nytt tänkande i hela verksamheten, säger Viveka.

–        Man måste injicera hållbarhet i kärnverksamheten. Man kanske inte ska ha en separat csr-avdelning, utan de människorna kanske ska jobba med affärsanalytikerna? Inköparna ska inte bara se till pengarna, utan också på vilka val de gör, varje dag. Det är samma sak privat; Vad styr ens vardag? Vilka val gör jag? Det är ett kontinuerligt arbete att leva på ett mer hållbart sätt. Agendan flyttas fram, ribban höjs.

Ja, vem vill ge sina barn en leksak som producerats av en kinesisk gästarbetare med 80 timmars arbetsvecka och låg lön (och ingen lön alls om hon protesterar)?

Ingen kanske, om vi får veta hur det ligger till.

 

Faktarutor

Fair Trade Center är en ideell förening som arbetar för en rättvisare världshandel. Föreningen bevakar svenska företags handel med utvecklingsländer. FTC för dialog och påverkar företag för att de ska ta ansvar för sitt agerande. Föreningen vill också underlätta för konsumenter att välja på ett medvetet sätt. Fair Trade Center bildades 1996.

www.fairtradecenter.se finns mer information och rapporter. Här finns också en etikbarometer där du kan jämföra företag i olika branscher.

 

Swedwatch är en förening med fem medlemsorganisationer: Naturskyddsföreningen, Svenska kyrkan, Latinamerikagrupperna, Fair Trade Center och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Swedwatch granskar om och hur svenskrelaterade företag tar hänsyn till människor och miljö i sin verksamhet i utvecklingsländer.  Medlemsorganisationerna bedriver opinionsbildning och för dialog med företagen utifrån rapporterna. Swedwatch bildades 2003.

Mer information: www.swedwatch .org

 

Några granskningar:

Hårt jobb bakom leksakerna

70 timmars arbetsvecka med felaktig övertidsersättning, inget medinflytande och bristande säkerhet. Så ser det ut för många kinesiska leksaksarbetare. Men 2004, då förra granskningen gjordes, var arbetsvillkoren än värre. Slutsatsen är att företagens krav på sina leverantörer har förbättrat situationen.

Hur leksaksföretagens inköp går till har också brister. Tre av åtta företag som granskats ställer inga krav på arbetsvillkoren i leverantörsfabrikerna. Det gäller Lekia, Leklust och Barnens hus.

(Swedwatch, Fair Trade Center, Sverigtes konsumenter)

 

Elektronikföretag försöker ta ansvar

Produktionen av mobiler, datorer och annan elektronik kräver mycket metall. För några år sedan när nätverket makeITfair gjorde en granskning var det många företag som var tveksamma till om de hade ett ansvar för hur det går till i gruvorna där metallen bryts. Problemet är att gruvdriften ofta leder till människorättskränkningar och miljöförstöring. Dessutom bidrar den att finansiera strider som pågår i exempelvis östra Kongo.

2009 hade många företag ändrat sig och börjat ställa krav på leverantörerna. HP, Sony Ericsson, Samsung, Motorola och Philips har tagit täten i det arbetet.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Etik är inte gratis

Mobiloperatörerna erbjuder ofta gratis, eller nästan gratis, mobiltelefon när kunder tecknar nytt abonnemang eller förnyar det. Ur miljömässig synvinkel kan detta ifrågasättas. Företagen ser dock inte att de har någon betydelsefull roll i leverantörskedjan. Av fyra granskade företag är det endast Telenor som erbjuder ett alternativ till en ny telefon.

Tre av fyra mobiloperatörer har uppförandekoder, men endast två följer upp dem på något sätt.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Mer rättvisa för skattepengarna

Minst 14 av 21 landsting ställer etiska krav för vissa varugrupper vid offentlig upphandling. Dock gäller det ej alla varor som tillverkas i låglöneländer där kränkningar och brott mot arbetsrätten sker. Vid en tidigare granskning var det inget landsting som ställde några krav.

Arbetet i landstingen kom igång 2007 efter rapporten ”Vita rockar och vassa saxar”, då Swedwatch, Fair Trade Center och Rena kläder kunde visa att mänskliga rättigheter kränktes vid produktionen av de varor som hamnade i svenska landsting.

(Fair Trade Center och nätverket Rena kläder)

 

Tropiskt trä med oklart ursprung säljs

Fem av sex undersökta trävaruföretag säljer fortfarande tropiska trävaror trots debatten om regnskogsavverkningens betydelse för klimatförändringen. Flera företag köper av grossister, vilket gör att det är svårt att kontrollera varifrån träet kommer. En stor del av virket på marknaden bedöms vara illegalt avverkat. Tarkett är det enda företaget som slutat sälja tropiskt trä i Norden, eftersom man inte kan garantera ursprunget. Utanför Norden fortsätter man dock sälja dessa varor.

Företagens inköpsarbete har förbättrats sen en tidigare rapport, men fortfarande finns många oklarheter om varifrån träet kommer.

Ungefär hälften av regnskogen har försvunnit sedan 1990.

(Swedwatch, Naturskyddsföreningen)

(publicerad i Kollega)

Klimatmärkta burgare

Max arbete med att klimatmärka hela menyn belönades nyligen med det internationella miljöpriset Green Award. Personal- och hållbarhetschefen Pär Larshans är påtagligt stolt och han säger att medarbetarna är det också. Stolta anställda stannar längre, säger han.

Ett företag som säljer hamburgare och som genererar en massa sopor, det är inte precis vad jag i första hand associerar med ett klimatsmart företag. Men Max har faktiskt gjort något alldeles speciellt – de har koldioxidmärkt hela menyn. En fiskburgare ger 0,2 kilo utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser*, en originalburgare ger 1,7 kilo.  Och så kompenserar de sina faktiska utsläpp genom att plantera träd, som binder koldioxid. Sen de började med det här har de sålt betydligt mer av de klimatsmartare alternativen. Och fått en hel del uppmärksamhet. På hemsidan ligger för tillfället länkar till en artikel i New York Times och en BBC-dokumentär. Och nu då priset för världens bästa hållbarhetskampanj, som man delar med ett annat svenskt företag, Flygbussarna.

Max har alltid velat framställa sig som det goda familjeföretaget, men i och med att ledningen såg Al Gores film En obekväm sanning för tre år sedan så började man fundera mer på ansvar även för miljön.

–        Det vi först tänkte på var ju transporter och engångsmaterial, men när vi tog hjälp och analyserade vår klimatpåverkan så visade det sig att det till 70 procent beror på nötköttet, berättar Pär Larshans när vi träffas på en av företagets 70 restauranger.

Det är därför fiskburgaren, vegoburgaren och kycklingburgaren har relativt låg klimatpåverkan, till skillnad från den traditionella hamburgaren. Så, vad göra? Sluta sälja hamburgare på hamburgerrestaurangen?

-Vi försöker påverka slakterinäringen. Under ett års tid har vi träffat LRF och Svenskt Sigill och gått igenom vad vi kan göra. Vi köper svenskt kött, men tyvärr kan vi inte bestämma från vilken gård vi köper köttet. Det kan ju vara rätt stora skillnader, till exempel om man har biogasåtervinning på gården och om alla traktorer körs på biogas. Vi måste försöka förändra samhället. Ensamma kan vi inte gå hela vägen.

Men målet att halvera klimatpåverkan av nötköttet inom fem år räknat per gäst, står Pär Larshans fast vid:

– Själva kan vi till exempel göra insatser som gör att vi får mindre nötkött i hamburgarna och  fortsätta att gynna med lägre priser på de produkter som är klimatsmartare. Men det främsta kanske är att vi inom ett år har fördubblat antalet produkter som inte innehåller nötkött alls!

Max har och har haft mätbara mål varje år, till exempel att övergå helt till vindkraftsel, miljöbilar och att införa energisnålare LED-belysning på alla nya restauranger, men Pär Larshans säger att miljöarbetet gått längre än målen. Det går av bara farten när man börjar, liksom. När alla har visionen ett hållbart samhälle så kommer idéerna på vägen. Till exempel togs papplådorna till barnmenyn bort efter att en gäst ifrågasatt dem.

-Vi får in mycket tips från personalen, de brinner för de här frågorna, säger Pär Larshans.

För att uppmuntra tipsandet delar företaget varje år ut pris till de restauranger varifrån de bästa tipsen kommer. Prispengarna på 20 000 får personalen göra något kul för. I februari är det även premiär för ett individuellt pris för bästa klimattipset.

Pär Larshans tror att fler söker sig till Max tack vare klimatarbetet – och att de stannar längre. Det är en bransch med hög rörlighet, men att cheferna stannar i snitt tio år, tycker han är bra. Och att det kommer sökande från konkurrenter har han heller inget emot. Särskilt inte när han får höra att de sökt sig till Max just för att de verkligen gör vad många bara pratar om.

Max är ett för branschen relativt litet familjeägt företag. Det är en av förklaringarna till att klimatarbetet drivits fram snabbt. Det går snabbt att fatta beslut och föra ut dem i organisationen.

Hur lyckas man då kommunicera ut miljöbudskapet till alla anställda? En 30 minuter lång webbaserad utbildning som alla nyanställda går igenom och en fyra timmar lärarledd utbildning för alla chefer låter inte så mycket, men Pär Larshans hävdar att det är mer än vad många andra har. Sen kommer ju frågor upp i personaltidning, veckans nyhetsblad och på möten. Ibland kan det handla om att Max vinner ett pris för bästa hållbarhetskampanj, ibland mindre saker. Här kommer stoltheten in igen.

-Värderingar är viktigare än till exempel lönen, det gäller framför allt för de unga.

– Och utbildning är viktigt, säger Pär Larshans, men i samma andetag säger han att det är nödvändigt att ledningen är  en spjutspets och att man centralt lägger resurser på miljöarbetet. Någon måste ha det som huvuduppgift och det måste sitta personer i ledningen som driver frågan. Sedan måste man få med sig cheferna, så att de kan kommunicera visionen. Kraften är enorm om alla är med och påverkar det håll vi går åt. Då kommer de smarta tipsen.

Hos Max är ägarna, de båda bröderna Richard och Christoffer Bergfors, drivande, liksom Pär Larshans själv, som sitter i högsta ledningen. Och de är optimistiska inför framtiden, planerna är många. Om fem år har antalet restauranger fördubblats och man har etablerat sig internationellt. Kanske har man till och med klimatpositiva restauranger, som kan sälja el tillbaka till elnätet, istället för att göra av med el, tror Pär Larshans.

Idag kompenserar Max för sin klimatpåverkan genom att plantera träd som vildapelsin, mango och indisk valnöt i Afrika. Ungefär 89 000 träd per år, en kostnad som man ser som en sorts skatt.*

-Om vi gör fler åtgärder som minskar klimatpåverkan i verksamheten, så betalar vi mindre i ”skatt”, säger Pär Larshans, som för 23 år sedan började på Max och för 15 år sedan träffade sin fru, en ekologisk bonde från Bollnäs som påverkat Pärs ekologiska tänkande en hel del. Och förmodligen hela Max och förhoppningsvis världen – som skulle må mycket bättre om vi åt färre hamburgare av nötkött.

Fotnötter:

*Utsläppen av gaser som driver på växthuseffekten mäts i koldioxidekvivalenter. Dvs att exempelvis metan och lustgasutsläpp räknas om och blir jämförbara med koldioxid.

*Max har valt att klimatkompensera genom trädplantering, alltså inte FN-godkända CDM-projekt. Trädplantering har kritiserats som klimatprojekt bland annat eftersom det är svårt att vara säker på att de verkligen står kvar efter lång tid.

Pär Larshans tips:

-Gå till den egna organisationen och analysera företagets hela process och dess påverkan på miljön. Ta gärna hjälp av experter, Max har exempelvis använt sig av Det naturliga steget och deras metodik. Ni kan redan idag tjäna pengar både på att både reducera kostnader och stärka varumärket och därmed sälja mer.

– Benschmarking, lyssna vad andra har gjort och gör det bättre!

– Analysera vad som ger mest payback, alla kan göra något. Prioritera både det som är lätt att göra och det som viktigt att göra.

– Att inte ta tag i de riktigt stora problem skapar lätt en trovärdighetskris. I Max fall har vi valt att långsiktigt arbeta under rubriken ”det hållbara nötköttet” och försöka riva de hinder vi ser kortsiktigt.

-Miljö- och klimatfrågan måste drivas från ledningsnivån.

-Berätta, kommunicera visionen. Då kommer de smarta tipsen.

Detta är gjort, bl a:

–        Samtliga produkter koldioxidmärks.

–        Bara el från vindkraft.

–        Endast svenskt nötkött, bacon och kyckling.

–        Serverar endast miljömärkt fisk (msc-märkt).

–        Samtlig personal går igenom en webbaserad miljöutbildning. Chefer får längre utbildning.

–        Internt miljöpris till de bästa miljötipsen.

–        Energisnål LED-belysning på alla nya restauranger.

–        Alla tjänstebilar är miljöbilar.

–        Max och företagets leverantörers totala klimatpåverkan är analyserad och man kompenserar för detta genom att plantera cirka 89 000 träd per år genom Plan Vivo.

–        Energisnål köksutrustning, snålspolande toaletter. Målet är att minska energiförbrukningen med 5 procent per år.

–        Wellpapp återvinns. Plåt används nästan inte längre (två procent av tidigare användning återstår, och det återvinns).

–        Detta ska göras:

– Fler produkter som ger liten klimatpåverkan.

– Halvera klimatpåverkan av nötkött inom fem år, räknat per gäst.

– Samarbetar med svenska bönder om hur produktionen kan bli mer hållbar.

 (publicerad i Position)

Vi vill göra sorgen synlig

För många år sedan var Cina Sofias dagisfröken, idag är hon en slags bonusmamma. Det är den gemensamma erfarenheten av stor sorg som fört dem samman efter många år.

För några år sedan förändrades livet för Cina Blidmo, hon beskriver det som att vakna på en helt annan planet.

Det var en vanlig torsdag. Någon vecka tidigare hade hon och hennes man Roger varit i Florens. Det finns en bild tagen precis när de lämnat flygplanet, där Cina tittar på Roger, som hon levt med och älskat i 37 år. Hon minns att hon sa – ”vad fin du är”.

Åter till torsdagskvällen. Cina är aktiv i Friskis&Svettis och ska leda ett gympapass i Upplands Väsby där de bor. Roger följer med, han är kung i spinninghallen. Det är tredje spinningpasset för honom den här veckan. Han älskar spinning.

På dagen har Roger hämtat yngsta dottern som jobbar i fjällen. I bilen pratar de om hur bra de har det. Det är sådant man senare minns.

Cina leder sitt gympapass, men en stund in i passet märker hon att det blir stökigt i spinninghallen intill. Någon kommer in och frågar efter en sjukvårdare. Passet bryts och när Cina rusar i väg ser hon att det är Roger som ligger på golvet. Det är svårt att ta in. Roger är 57 år, han tränar, har gått på regelbundna hälsokontroller, lever som man ska, tycker Cina. Men det är Roger som fått en hjärtinfarkt.

Ambulansen kommer snabbt. Cina åker i en bil bakom på väg in till sjukhuset, och hon kan vagt se genom ambulansens bakfönster hur personalen försöker återuppliva Roger.

Efter fyrtio minuters väntan på sjukhuset kommer läkaren och bara skakar på huvudet – det gick inte att rädda Rogers liv. Helt plötsligt står Cina där med Rogers träningskläder i en påse. Det är bara att åka hem till det tomma radhuset.

-Det känns som om jag övergav Roger där på sjukhuset. Jag hade behövt åka hem, byta om och komma tillbaka och ta ett riktigt farväl. Kanske ta med något personligt till Roger, säger Cina.

Då var hon chockad, hon visste inte hur hon skulle bete sig.

-Man dör bara en gång. Ett avsked kan inte göras om. Därför är det viktigt att få vägledning. Man vet inte vad som kommer att hända. Sista minnet bär man med sig resten av livet. Man måste ta den tid man behöver för avskedet, säger hon idag.

Cina jämför med när någon är fysiskt sjuk:

-Du skickar inte ut någon från akuten med ett blödande sår, men det gör man med oss anhöriga.

Cina och Roger Blidmos bröllopsfoto är från 1974. De är så unga, så lyckliga, hela framtiden har de framför sig. Och det blev verkligen bra, i hela 37 år. Tre barn, en fin familj, ett framgångsrikt arkeologiföretag som båda arbetade på.

Ett år efter Cinas och Rogers bröllop föddes en flicka i en annan familj. Sofia är idag 35 år och heter Pelc i efternamn. När Sofia var liten arbetade Cina som förskollärare på hennes dagis. Där träffades de för första gången, men efter det hade de ingen särskild kontakt – tills döden kom och störde och de insåg att de delar både erfarenheter och åsikter.

Sofia visar också en bröllopsbild. Det är inte bara glädje i den. Stoffe, eller Jean-Christophe Pelc, som han egentligen heter, ser trött ut, orakad. Sofia är gravid, hon har en grön klänning och man kan se att hon gråter. Fotot är retuscherat så att man inte ser att det är taget på intensiven på Danderyds sjukhus. Det är taget tre dagar före Stoffes död.

Sofias berättelse är lite annorlunda än Cinas. Den handlar om en utdragen sjukdom och ett sent cancerbesked. Hoppet fanns där hela tiden, nästan in i det sista.

Stoffe levde med tarmsjukdomen crohns sjukdom sen tonåren.

Det sista året han levde blev det bara värre. Han blir sjukskriven, har svårt att styra toalettbesöken, blir ”fånge i sitt eget hem” som Sofia uttrycker det, och till slut blir han inlagd på sjukhus. På röntgen syns en knöl i magen, men läkaren säger att det är en förstorad körtel. Stoffe ska opereras för att få en stomipåse, men då upptäcker läkarna att den verkliga orsaken till smärtorna och sjukdomen är tarmcancer.

När beskedet kommer är dottern Gila är då tre och ett halvt år gammal och Sofia är gravid i femtonde veckan. Något som hon själv betraktar som något av ett underverk. På grund av sjukdomen har samlivet knappt fungerat alls, men tydligen hade det fungerat en enda gång i alla fall!

Sofia och Stoffe planerar att gifta sig onsdagen den 13 december.

Fredagen innan kommer Sofia till sjukhuset för ett inbokat möte med läkaren. Stoffe har blivit sämre, mycket sämre, och nu får de veta att cancern spridit sig till lungor och lever och att det inte finns något att göra.

-När vi pratade om bröllopet som skulle ske fem dagar senare sa läkaren: ”Om jag vore er skulle jag inte vänta så länge”. Jag tänkte fortfarande inte att han skulle kunna vara död då, utan att han inte skulle orka, berättar Sofia.

Det gick inte att vänta fem dagar. Det blev ett snabbt arrangerat bröllop redan dagen efter på intensiven.

Bröllopsklänning, blommor, gäster, musik, bröllopstårta… Sofia hann fixa nästan allt i all hast tillsammans med sin och Stoffes familj.

Tre dagar senare dör Jean-Christophe Pelc.

Det går inte lång tid mellan bröllop och begravning

Stoffe dör fyra månader före Roger Blidmo. Efter Rogers död träffas Cina och Sofia av en slump i centrum. Det är jultid, jäkt och julhandel. Cina och Sofia står där mitt bland de stressade människorna och pratar om sina allra viktigaste erfarenheter. Och så fortsätter det. Sofia bjuder hem Cina, de börjar ringa varandra, träffas allt mer. De startar ett nätverk för anhöriga där de bor, de blir kontaktpersoner i anhörigföreningen Vimil öst (Vi som mist någon mitt i livet).

Idag säger Sofia att Cina är en slags bonusmamma.

Och bonusmormor till Sofias barn Gila och Emla.

-Vi kan prata om allt, vår vänskap sitter idag på djupet, säger Cina Blidmo.

Men Cina ser egentligen inte Sofia som en bonusdotter eftersom hon inte alls tänker på åldersskillnaden:

-Sofia är så vuxen, så mogen, hon har varit tvungen att bli det, säger hon.

När ens närmaste dör behöver man prata, prata, prata. Cina och Sofia vittnar såsom många andra om att en del vänner försvinner, andra kommer närmare.

-De gamla vännerna tar slut. En har rent ut sagt att hon inte orkar träffa mig längre. Men om jag gråter så är det ju för att jag är trygg att göra det. Andra kan reagera och tro att de sa något dumt, men så är det ju inte. Roger finns ju här inne hela tiden, säger Cina Blidmo och lägger handen på bröstet.

Med Sofia kan hon gråta. Och Sofia kan gråta med Cina. Och skratta. Alla känslor finns ju även i sorgen. Det vet de som själva varit med om den.

-Vi behöver flocken, vi behöver varandras stöd, säger Cina som helst av allt skulle vilja arrangera en gala i Globen för att synliggöra sorg.

-Man samlar in pengar för att bota sjukdomar, men när det inte går att bota, när någon dör – då finns inte mycket. Vi skulle vilja starta en fond för att stötta anhöriga. Pengarna skulle kunna gå till samtalsterapi för de som inte har råd själva, lokalhyra för anhörigträffar, stöd till barnfamiljer för avlastning hemma, stöd till unga vuxna… ja, behoven är inte svåra att formulera, säger Cina.

De tycker att det ska finnas särskilda sorgerum på sjukhus dit de som drabbas kan gå. Där ska finnas någon att prata med som vet mycket om död och sorg, där ska finnas böcker och information om anhörigföreningar man kan ta kontakt med och där ska finnas rum där man i lugn och ro kan ta avsked av den som dött.

Cina har gått hos en sorgeterapeut, vilket hjälpt henne:

–       Jag har råd med det, men det har inte alla. Det borde vara lika subventionerat som att gå till sjukgymnast, tycker hon. När sorgen satt sig i kroppen och gör ont är det lättare att bli sjukskriven och få hjälp med massage och sjukgymnastik. I direkt anslutning till den stora förlusten borde man erbjudas en anpassad återgång till arbetet i kombination med ett bra lyssnar- och samtalstöd och på så vis underlätta den tunga sorgeprocessen.

Cina och Sofia är kritiska och konstruktiva. De är kritiska mot att anhöriga inte får vägledning och stöd i sorgen. Sorg måste få ta plats, den måste få kosta. Annars kan den som sörjer må ännu sämre i framtiden, och vad kostar inte det? De har försökt påverka politiker, de startade en numera nedlagd anhöriggrupp där de bor och de har föreläst för vårdpersonal på ett sjukhus om sina erfarenheter.

-Många tror att det finns ett bra krisstöd, men det är bara vid stora olyckor med många inblandade. Varje enskilt dödsfall som drabbar unga familjer är en katastrof och behöver lika mycket krisstöd. Det behöver politiker på alla nivåer ändra på, säger Cina.

De vill prata om döden och sorgen, för den är en del av livet.

–       Sorg är något väldigt fint egentligen – den är ett tecken på att det funnits kärlek, säger Cina Blidmo.

Nu ligger deras män på samma kyrkogård. Rogers grav är smyckad med en jägare, en fornristning från förr, det passar arkeologen. Stoffes grav är småbarnspappans grav. Här finns en nalle, ett foto på Stoffe, många små stenar, hjärtan, blommor och bakom den hjärtformade gravstenen finns en plåtlåda med en anteckningsbok. I den ritar flickorna till sin pappa. Det är så de pratar med honom.

-Jag tycker synd om Emla för hon har aldrig träffat honom, säger Gila.

Emla hör inte, för hon snurrar som i en karusell, i händerna på Cina.

Namn: Cina Blidmo

Ålder: 58 år

Familj: tre vuxna barn mellan 35 och 25 år (Niklas 35, Johan 32, Sofia 25)

Yrke: Ekonomi- och personalansvarig i eget konsultföretag

 

Namn: Sofia Pelc

Ålder: 35 år

Familj: Gila 7 år, Emla 3 år

Yrke: Undersköterska och frisör

Bor: Upplands-Väsby

Cina och Sofias råd när det värsta händer:

-Låt tiden gå, flyt med.

-Ta emot all hjälp du kan få. Försök inte vara duktig.

-Vänta med stora beslut

*Skaffa en anteckningsbok där du kan skriva ner allt du behöver komma ihåg under den första tiden då allt är förvirrat.

*Sök reda på närmaste anhörigförening eller stödgrupp. Vimil och Riksförbundet för änkor och änkemän ordnar träffar och föreläsningar för alla åldrar. Även en hel del församlingar har anhörigträffar.

*Försök promenera och gärna i sällskap med någon. Det är bra för hälsan och tankarna.

*Prata om det som hänt. Man behöver älta och berätta. För att inte trötta ut sina vänner är det bra om man kan få hjälp med lyssnar/samtalsstöd. En del sjukhus har kuratorer som hjälper till. Om du mår dåligt sök hjälp hos primärvården som ibland har egen psykolog. Kolla upp hemförsäkringen som ofta har ett krisstöd för ett antal samtal hos samtalsterapeut. Kolla även med din arbetsgivare om företaget genom företagshälsovården kan erbjuda samtalsstöd.

(publicerad i M-magasin 3/2011)

Sorgen kan man inte hoppa över

-Om du släpper in döden så blir livet rikare. Det är Emilie Tingströms övertygelse. Själv har hon släppt in döden så mycket att det blivit ett levebröd. På den egna begravningsbyrån vill hon hjälpa människor att ta avsked av sina nära och kära.

Det var för fem år sen sjuksköterskan Emilie Tingström fick idén att starta Grindstolpen. Hon hade som frivillig hjälparbetare jobbat i Thailand efter tsunamin. Förutom det rent fysiska omplåstrandet så handlade det om att möta människor som varit med om fasansfulla saker, som förlorat vänner och familjemedlemmar. Och hon såg hjälplösa hjälparbetare som själva var rädda för döden och hade svårt att möta chockade människor. För Emilie kändes det annorlunda:

-Jag tyckte att jag klarade att hjälpa människor under fruktansvärda omständigheter, säger Emilie när vi träffas i begravningsbyråns lokaler i centrala Uppsala.

Ingen kan missta sig på att det här är en begravningsbyrå. I skyltfönstret står en kista till exempel. Bara det är en utmaning för branschen. Medlemmarna i förbundet för privata begravningsbyråer får uttryckligen inte ha sådan skyltning. Alltså är inte Emilie Tingström med där.

Döden är naturlig. Ingenting att hymla med, tycker hon. Och när någon dör så använder man en kista. Ingenting att hymla med där heller.

-När jag jobbade inom vården pratade man inte i klartext om döden, den smusslades undan, säger Emilie och ser begravningsbranschens ovilja mot att skylta med kistor som en annan sida av samma sak.

Emilies uppgift som begravningsrådgivare är inte bara att hjälpa de anhöriga att välja kista, sånger till begravningen och utsmyckning av dödsannons, tycker hon. De sörjande måste få prata också. Prata, prata, prata – även på begravningsbyrån.

Sorgen kan man inte hoppa över. Den kommer någon gång – förr eller senare.

Själv vill hon se sig mer som en vägledare genom sorgeprocessen. Hon har därför också utbildat sig i att hålla kurser om sorgbearbetning och gått flera kurser i avancerad självkännedom på Mullingstorp.

-Jag vill ta folk i handen och visa dem att döden inte behöver vara så läskig som man tror.

Hon tycker till exempel att närstående ska vara med vid svepningen. Det är en hjälp i sorgeprocessen, menar hon. Att vara med och lägga den döde i kistan gör att det blir verkligare.

-Det blir inte bara synintryck – du får in det i kroppen på ett helt annat sätt. Det är också lättare att möta någon på en brits; till exempel krama, istället för att göra det när någon redan är nerbäddad i kistan.

Därför berättar Emilie alltid för de anhöriga vilka fördelar det är att vara med, och de allra flesta är det också till skillnad från hur det brukar vara på andra begravningsbyråer. Ungefär 80 procent är med vid svepningen på Grindstolpen uppskattar Emilie.

-På andra byråer är det 3-5 procent, säger hon och då är det de som redan innan vet att de vill vara det.

-Att göra det tillsammans blir en fantastisk upplevelse och en djupare gemenskap efteråt.

Förebilden för Emilie är barnbegravningar. Där har det länge varit praxis att föräldrarna tar hand om sitt döda barn.

-Om du är med kan du också prata med den döde. Mycket sorg handlar om oavslutade relationer. Det finns saker man vill säga. Många olika känslor. Du kanske inte bara är ledsen, du kanske är arg också. Eller lättad, om det var en svårt sjuk människa. Det är bra att få ur sig saker, säger Emilie där hon sitter i sina vanliga kläder, med bordercollien Enya bredvid sig.

Det sistnämnda är också en del av Emilies affärsidé – hon är en vanlig människa, hon vill inte gömma sig bakom en yrkesroll. Svarta kläder vägrar hon ha på sig. Och hunden är en del av den tanken. Enya är en glad, svansviftande, kundmottagare.

Djur har för övrigt fyllt en stor det av Emilies tidigare liv, länge var hon lantbrukare och hade djur vid sidan av jobbet som sjuksköterska inom äldrevården. I båda rollerna lärde hon sig mycket om döden.

Hon har ju också varit med om dödsfall i familjen, så är det nog för de flesta som väljer att jobba med döden varje dag. Den närmaste var pappan, som hon tog ett fint avsked av.

-Jag och mina bröder la honom i kistan, och bar in och ut den ur kyrkan. Sedan spred vi askan i havet. Jag är övertygad om det avskedet gjorde det lättare för mig att leva vidare utan min pappa, säger Emilia.

 

Men det var alltså tsunamin som fick henne att byta bana. De tio dagarna där var det värsta hon hade upplevt.

-Efter det kändes det som att jag klarar vad som helst, säger hon.

Således åkte hon hem från Thailand med en ny beslutsamhet. Hon var då 44 år och ville få ny riktning i livet. Hon separerade från sin man, slutade med lantbruket, flyttade från Västergötland till Uppsala för att komma närmare de två vuxna barnen. Och i sitt funderande på en meningsfull sysselsättning kom hon på att hon skulle starta en begravningsbyrå. Idag säger hon att hon hamnat helt rätt i livet, att det är så meningsfullt det hon gör nu. Och bättre och bättre går det. Till och med jättebra, säger hon.

Begravningsbranschen är konservativ, men det har börjat röra sig även där. Tidens individualism sprider sig även till begravningar. Och Emilie uppmuntrar verkligen anhöriga att utforma begravningen som de vill. Faktum är att det finns få regler som styr en begravning, i alla fall vid en så kallad borgerlig begravning. Kistan kan exempelvis vara personligt utformad. Emilie berättar om den gången den dödes barnbarn målade fjärilar på locket. Eller den gången de anhöriga doppade sina händer i fingerfärg och la dem på kistan.

-Många tror att de inte kan göra så mycket, men det finns många möjligheter, säger Emilie Tingström.

Begravningen kan hållas hemma i trädgården, i en bygdegård eller kanske på en havsklippa, som på det stora fotot på väggen på Grindstolpen. Nedanför den vackra bilden står ännu en kista. Nej, ingen kan tvivla på vilken verksamhet som bedrivs i den här lokalen.

Vi är rätt dåliga på det här med döden i Sverige. Många av oss har till exempel svårt att få in en begravning i ett pressat tidsschema. I snitt 20 dagar tar det från ett dödsfall till begravning. Det får ta upp till två månader. Det är ett världsrekord vi kanske inte ska vara stolta över.

-Döden passar inte in i våra liv. Vi försöker hitta en lucka för begravning i våra fulla almanackor, säger Emilie.

-Vi lever ibland som om livet alltid kommer att se ut som det gör idag, med våra nära och kära omkring oss. Att bli påmind om döden får oss kanske att värdera saker i livet annorlunda. Talar jag om för mina nära hur mycket de betyder för mig?

Faktaruta:

En borgerlig begravning kan utformas helt individuellt. Vem som helst kan leda en sådan ceremoni och man kan vara på vilken plats som helst. Du kan göra i princip allt själv, och måste inte anlita begravningsbyrå. De flesta gör dock det för att få hjälp och vägledning.

Kyrklig begravning leds av en präst utifrån kyrkans regler.

Kistor kan också utformas individuellt, så länge man håller sig till de mått som fungerar i ett krematorium. Personliga saker kan läggas i och på kistan.

För att få askan spridd i naturen eller i havet krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen. Lättast är det att få tillstånd till spridning i havet.

(publicerad i Allas)

Farligt jobb att bärga Vasa

Trettio meter under ytan, i tunnlar i leran under ett gammalt vrak. Utrustningen var livsviktigt för Ragnar Jansson och hans dykarkollegor när skeppet Vasa skulle upp ur havet.

Det har gått mer än femtio år sedan Ragnar Jansson utbildade sig till tungdykare inom flottan. En del av utbildningen då var att dyka vid Vasa som skulle tas upp efter att ha legat sen år 1628 på havsbotten. Unga dykare från flottan gjorde undervattensjobbet. Ragnar är den enda som fortsatte att arbeta som dykare, vad han vet.

Det var ett farligt arbete.

-Jag skulle inte ställa upp på det idag, säger han.

Kanske krävs det ett tjugoårigt pojksinne för att våga vistas i en tunnel i leran under ett gammalt skepp? Sex tunnlar blev det, var och en minskade skeppets bäryta och ökade därmed risken att allt skulle störta samman. Men Ragnar var inte rädd.

-Jag tänkte väl på det, men litade på någon annan, ledningen. Men kommendören visste nog inte mycket han heller.

Ragnar Jansson bor i en stuga på Värmdö, inte långt från havet. På hedersplats i stugan står en gammal dykarhjälm för tungdykare. Den sista svenskproducerade, berättar Ragnar. Den är tung, minst sagt. Och med resten av utrustningen blev det 80-85 kilo att bära på den tiden.

Dräkten bestod av kanvas, med flera lager vattentät gummilösning på.

-Det var mer luft i dykardräkten då, så det blev mer flytkraft. Därför hade vi blyskor och mer tyngder för att hålla oss nere.

Från hjälmen ledde två slangar upp till ytan, en för luften och en för telefonen.

-Telefon kom redan på 40-talet för tungdykare, så det var inget nytt då.  Men den kunde sluta fungera, batterierna kunde t ex ta slut och det var inte alltid man hade ström på dykarflotten. Inom flottan fick vi lära oss signalsystemet för hur man skulle dra i lina och slang för att kommunicera med dykskötaren där uppe.

I flottan fick han också lära sig att alltid ha reservkapacitet om luftkompressorn skulle gå sönder, något som tydligen inte har varit självklart för alla.

-En del jobbar utan, men det har inte jag gjort. Ibland har det varit en handpump i reserv. Det är tungt, men det går, berättar Ragnar Jansson som efter sina åtta år i flottan fortsatte som tungdykare inom byggbranschen, framför allt med broarbete.

Är Vasadykningarna det farligaste du gjort undrar jag.

-Jo, det kan man säga.

Det var drygt trettio meter djupt och det var mörkt. Kallt. En timme kunde han vara där nere, sen tog det lika lång tid i etapper upp för att inte få dykarsjuka.

-Jag fick en lindrig form av dykarsjuka ett par gånger. Det kliade på hela kroppen, dykarloppor kallas det. Då fick jag sitta i tryckkammaren.

-Jag hade stigit upp på rätt tid enligt tabellen, men jag tror att det var första gången på året jag dök, så det var nog därför, säger Ragnar Jansson.

Dykarberusning finns det också något som heter, och det har han känt av. Det kunde också vara vid årets första dyk, innan han blev van. Hur känns det?

-Har du dragit i dig en flaska champagne någon gång? Då vet du, säger Ragnar.

Annars har han klarat sig bra trots sitt farliga och slitsamma jobb. Och han känner ingen tungdykare som dött.

-Vi som jobbar professionellt är medvetna om riskerna. Det är sportdykande amatörer som dör.

Men incidenter har han varit med om, ganska många. Luften har tagit slut där nere av någon anledning, en gång för att en båt åkte rakt över luftslangen och kapade den. Ragnar var då inte på så djupt vatten, utan kunde gå upp till ytan direkt. Några gånger har han slagit sönder fönstret i hjälmen med ett verktyg, luften har då strömmat ut i vattnet eftersom det är övertryck innanför dräkten. Då har han också kunnat stiga upp till ytan.

-När man jobbar med broar är det ofta inte så djupt som det var vid Vasa.

Mörket var också ett problem vid Vasadykningarna. Där, på botten, såg man nästan ingenting. Lampan de hade räckte inte till. Det var bättre efter något år, då man fått upp skeppet lite mot Beckholmen. Då låg hon högre upp så att dykarna kunde få lite ljusare under jobbet, som då bland annat bestod i att få bort gammal sprängsten från däcket. Då fick man å andra sidan passa sig så att man inte skadades när stenen skulle lyftas med en kran. Den kunde komma i svängning och då gällde det att inte stå i vägen.

Ragnar var med och dök vid Vasa 1958-1960, men 1961, när skeppet till slut såg dagens ljus var han inte med. Men han återkom 1967 för att dyka i gropen där Vasa legat för att leta saker som blivit kvar där.

-Det var det otrevligaste jobbet av alla. Man hade inget att hålla sig till och det var halt i leran.

För Ragnar Jansson har dykningen bara varit ett arbete. Någon vanlig sportdykning har han inte velat syssla med. Dyka för att titta på fiskar?

-Fiskar kan du se i fiskaffären också, säger han krasst.

Och:

-Vill du ta med dig jobbet när du är ledig?

 

Mindre farligt för dagens dykare

Jim Hansson är marinarkeologisk dykare. Han letar historiens pusselbitar så som Ragnar Jansson gjorde på sin tid. Men utrustningen är delvis annorlunda.

Jim Hansson är lättviktsdykare, dvs dyker med helmask och luftflaskor på ryggen. Ragnar har varit tungdykare, med tung hjälm och blyskor på fötterna – en sådan som arbetar med tunga verktyg, som svetsar, borrar och bygger under vattnet. För en marinarkeolog som Jim Hansson är det mest måttband, skrivplatta och kamera som är utrustningen, och då behöver man inte stå stadigt på botten utan kan flyta fritt i vattnet.

Jim har hållit på och dykt i ungefär tjugo år, men yrkesmässigt de senaste fem. Han har hittat sitt drömjobb. Vrakdykning sysslade han förr med på fritiden, när han försörjde sig som snickare – nu får han göra det på jobbet på Sjöhistoriska museet.

Liksom Ragnar Jansson säger han att det framför allt är de som sportdyker på fritiden som kan råka illa ut – inte yrkesdykarna. Det handlar mycket om organisation och säkerhetstänkande. När Jim är nere och jobbar finns alltid både en dykskötare som sköter kommunikationen samt minst en säkerhetsdykare beredd att ta sig ner om det skulle hända något. Dykaren har telefonen direkt in i masken och om den skulle gå sönder finns de gamla linsignalerna att ta till – samma signaler som Ragnar Jansson lärde sig på sin tid.

Om någon utrustning skulle gå sönder finns beredskap.

-En skillnad mot förr är att vi har dykdator som räknar ut hur länge vi får vara nere. Förr var det tabeller, men med dykdator tas det hänsyn till om man till exempel inte är nere på samma djup hela tiden. Den känner av det och räknar om hela tiden, berättar Jim Hansson.

När Jim dyker har han luftflaskor på ryggen, men när han går djupt, minst 25-30 meter, så kommer lufttillförseln ändå med en slang från ytan eftersom det skulle bli för farligt om det blir något fel på flaskorna. Då skulle det bli svårt att hinna ta sig upp.

-Vi har också en extra regulator (andningsmunstycke) om någon skulle fallera. Det händer att regulatorn fryser, men det märker man, det börjar pysa och då måste man gå upp direkt.

Utrustningen har också förändrats på så sätt att det inte ska kunna bli luftstopp; om det blir något fel så flödar luften fritt in i masken.

-Förr kunde det bli helt stopp, berättar Jim Hansson.

Men en gång var han med om att han inte fick luft. Det var på väg upp, och han hade inte märkt att det var ett läckage i utrustningen. Plötsligt fanns det ingen luft kvar att andas, ansiktsmasken låg fastkletad vid ansiktet.

-Jag var kanske fem meter ner och kunde komma upp snabbt och slita av mig masken, berättar Jim.

Så många fler incidenter har han inte råkat ut förr. Jo, föresten, en gång fastnade han i linorna i ett vrak. Då kunde han ta sig loss tack vare den vassa dykkniven.

-Knivarna har blivit mycket bättre nuförtiden. Förr var de stora och klumpiga, men dåliga.

Se där en viktig del i utrustningen som vässats med åren.

Även lamporna har blivit starkare, batterierna mer långlivade. Men det hjälper föga i grumliga vatten som Mälaren eller Ulvsundasjön. Dräkterna har också blivit bättre; med Jim Hanssons kemdräkt kan man dyka ner i en oljecistern om man skulle behöva det. Den är svår att förstöra och därför riskerar dykaren inte att få några föroreningar direkt på kroppen.

Det finns dykningar som marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet inte gör alls – det är de allra djupaste.

-Vi dyker max 40 meter ner, men det finns tekniska dykare som kan gå hundra meter ner. De har en annan gasblandning. Det är farligt. Där finns det inga marginaler.

-Om vi söker på sådana djup använder vi en undervattensrobot i första hand. Och om det behövs så hyr vi in en teknisk dykare som går djupare än vi gör, berättar Jim Hansson, som för tillfället jobbar på torra land. Utanför Grand hotel i Stockholm grävs kajen upp och där har man hittat flera vrak från tiden då Vasa byggdes. Historiens pusselbitar fogas samman bit för bit.

Fler yrken säkrare med bättre utrustning

Dykning har alltid varit ett farligt arbete. Likaså exempelvis gruvarbetarnas. Men tack vare teknisk utrustning har det blivit säkrare.

Gruvarbete är inte alltid ett slitsamt kroppsarbete idag. Den nya tekniken gör att man kan sitta ovan jord och titta på en monitor hur fjärrstyrda borraggregat och andra maskiner arbetar istället för att göra det farliga arbetet själv. Även marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet använder en undervattensfarkost utrustad med lampa, filmkamera och griparmar när man ska undersöka riktigt djupa platser.

Annars handlar det ofta om att ny teknik gör slitsamma arbeten mindre farliga för kroppen – men kanske mer ansträngande för knoppen. Så är det exempelvis för bonden. Mjölkroboten jobbar på, utfodras med maskinhjälp och dyngan tas undan med en automatiserad skrapa.

Nu är det mer problem för den här, säger den jämtländska bonden Carl-Åke Broström och pekar på huvudet.

–      Till exempel att man blir väckt på natten om det är något problem med maskinerna.

Och renhållningsarbetarna med sina tunga säckar. Just nu kommer sopbilen utanför mitt fönster för att tömma veckans skörd. Sopbehållaren är nedgrävd i marken och med en lyftkran lyfts alltihop upp och töms i den gröna sopbilen.

På Vasadykningarnas tid offrade man småslantar i havet för att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. Berodde det på bra teknisk utrustning eller tur? Eller var det den gamle i havet som blidkades?

(publicerad i Arbetsliv 1/2012)