Leder i blindo

Hotellchefen Anders Springe ser inte sina medarbetare. Det är jobbigt att inte ha koll och allt tar längre tid än för en seende chef, men på Svartkrogen är det en fördel att vara synskadad.

När Anders Springe började på konferensanläggningen Almåsa för tio år sedan hade han lite syn kvar, så han har sett sin vackra arbetsplats som ligger i sluttningen ner mot havet och Hårsfjärden. Nu är han så gott som blind. Med det följer många svårigheter. Han kan ju också jämföra med hur det var tidigare.

– När jag började som chef kunde jag rycka in och hjälpa till med olika arbetsuppgifter, jag kunde stå i baren och blanda drinkar till exempel, sådant kan jag inte göra längre. Jag skulle vara i vägen nu.

– Jag har ju inte heller koll på hur folk ser ut, om de är hela och rena, har håret uppsatt eller om rummen är slarvigt städade. Vi jobbar med gäster, så sådant måste man tänka på..

Det är också svårt för Anders att ha överblick i den föränderliga värld som en konferensanläggning är. Han måste lita på andra.

-Idag ska allt gå så snabbt. Konferenser kan bokas en vecka innan. Och om folk inte får svar på mejl på en gång så går de till nästa ställe. Det är svårt för mig att ha koll...

Med hjälp av teknikanpassning är det ändå möjligt. Punktskrivande datorer och talande mobiler till exempel. Men överblicken blir lidande och han måste ha hjälp med pappersarbete, vilket han får av en assistent. En del arbetsuppgifter har han också helt enkelt delegerat till andra.

– Jag måste fråga mycket mer och ibland blir det dubbeljobb. Ibland får jag ju också vänta på hjälp och det är frustrerande.

Anders Springe är också ansvarig för Svartkrogen, där maten serveras i totalt mörker. Ganska ofta går han in och jobbar som servitör på krogen. Han och de andra synskadade servitörerna har då inget funktionshinder, det har däremot vi seende.

När vi tar oss in till restaurangen går vi genom en gång, trevar oss fram längs väggen som ständigt skiftar karaktär. Nya material hela tiden, liksom på golvet. Pälsvägg och kullerstensgolv. Tygvägg och grusgång. Ovant men nyttigt.

Samtalen blir frispråkigare när ingen ser den andre, säger Anders Springe. För honom är det här avslappnande och skönt.

-Jag är i min vardag – för andra blir det konstigt.

Här är det för en gångs skull en fördel att vara blind. 80 procent av intrycken kommer via ögonen, så det är mycket som är borta – inte minst människors kroppsspråk.

-Att vara blind är en nackdel överallt utom just på Svartkrogen, säger Anders Springe.

 (publicerad i Position)

En glad säljare

När jag gick på Journalisthögskolan fick jag lära mig att det finns något som heter förnedrande uppdrag. Man skulle kunna vägra göra ett jobb om man upplevde det som förnedrande, exempelvis ringa upp ett brottsoffer mitt i natten eller häcka i någons trädgård för att fånga några citat. Det borde finnas samma regel inom andra branscher, tänker jag. Exempelvis på den affär jag vanligtvis gör mina inköp. Personalens tomtemössor, diadem med fingerade lucialjus och nyårshattar skulle kunna höra dit. Och definitivt namnskyltarna med texten ”En glad säljare”. Det blir märkligt när en kassörska som inte har sin bästa dag i världshistorien tvingas bära den skylten. Det är som om rubriken på den här krönikan skulle lyda ”En bra krönika”.

Så kan man ju inte göra. Saker måste få vara som de är. Vi behöver inga överskrifter för att tolka verkligheten. När man skriver handlar det om att gestalta istället för att skriva övertydligt. Beskriva hur någon är glad istället för att säga att människan är glad. Det är lektion ett på alla skrivarkurser och borde vara lektion ett på kurser för butikschefer som ska sätta namnlappar på folk.

Butikschefen i butiken där jag är stamgäst har för övrigt en del annat för sig. En gång när jag klagade på felmärkta varor sa han att så brukade det minsann vara i den butik där han brukar handla också.

Det borde också vara med på lektion ett för butikschefer: Handla i din egen butik. Och om du inte gör det – berätta inte det för dina kunder. Det kan väcka viss misstänksamhet.

Tjänstefel borde också vara att skylla på att det finns för lite personal för att märka upp varorna rätt, vilket nämnde butikschef gjorde.

För lite personal? Vems ansvar är det, undrar kunden som står i kassan med ett gäng felmärkta varor. Men kassörskan är i alla fall glad. Det står det på skylten.

(publicerad i Handelsnytt)