Det sitter i väggarna

Det sitter i väggarna. Jag brukar använda det uttrycket ibland. Gamlingarna på det nya jobbet som gör som de alltid har gjort, det är stört omöjligt att komma med något nytt. Och skulle något nytt införas så halkar det lätt tillbaka i det gamla.

På mitt senaste jobb var det exempelvis omöjligt att införa fikapaus. Detta trots att man på den redaktionen titt som tätt skrev artiklar om hur bra och kreativt det är för kollegor att fika ihop. På andra arbetsplatser alltså.

Som ständig lösdrivare, hoppjerka, rastlös själ, blir jag irriterad på allt som sitter i väggarna.

Samtidigt är det ju bra att kunskap förs vidare. Tänker på en gång när jag satt på sextonde våningen och jobbade en kväll tillsammans med andra som var lika mycket inhoppare, korttidsvikarier, frilansare som jag själv. Tror faktiskt att jag var den som jobbat längst, trots att jag var frilansare.

När vi satt där började det plötsligt ryka från hissen.

Den ditkallade brandkåren lugnade oss och sa att vi kunde fortsätta jobba, det var säkert bara någon elledning som brann i källaren.

Sedan gick en av oss uppför en trappa som fanns i lokalen, och där fanns det till vår stora förvåning ett rörelselarm som började tjuta. Ingen av oss inhoppare, vikarier, frilansare visste hur man skulle stänga av det, eller att det överhuvudtaget hade funnits ett larm där uppe.

Det tjöt, det rök ifrån hissen och på gatan sexton våningar nedanför stod en samling brandbilar.

Så kan man också ha det på jobbet.

De som är fast anställda blir färre – inhyrda, vikarier och andra tillfälligt anställda blir fler.

Det är lätt att glömma att vi har så olika kunskap just för att vi jobbat så olika lång tid på stället. Om rutinerna. Om hur man fyller på kaffeautomaten. Om vem som är ansvarig för arbetsmiljön. Om larmen och nödutgångarna.

Det finns ju förstås företag som sköter det här alldeles utmärkt. Jag besökte nyss en H&M-butik och där gick de runt med alla nya direkt så att de hittar nödutgångar, trygghetslarm och annat nödvändigt. Samma dag var jag på en grafitfabrik. Där kom man knappt innanför grindarna utan att få liknande genomgång. I en fabrik med hög ström, kvävgas och rörliga maskindelar är det förstås livsnödvändigt.

Själv visste jag inget om nödutgångar där jag satt och jobbade på sextonde våningen (och när en av oss vid ett annat tillfälle gick nerför den långa spiraltrappan visade det sig att den slutade nere vid en låst dörr).

En del kunskap borde sitta kvar där i väggarna.

Och några av oss skulle kunna få fast jobb, faktiskt.

Publicerad i Handelsnytt

Kommentera