Farligt jobb att bärga Vasa

Trettio meter under ytan, i tunnlar i leran under ett gammalt vrak. Utrustningen var livsviktigt för Ragnar Jansson och hans dykarkollegor när skeppet Vasa skulle upp ur havet.

Det har gått mer än femtio år sedan Ragnar Jansson utbildade sig till tungdykare inom flottan. En del av utbildningen då var att dyka vid Vasa som skulle tas upp efter att ha legat sen år 1628 på havsbotten. Unga dykare från flottan gjorde undervattensjobbet. Ragnar är den enda som fortsatte att arbeta som dykare, vad han vet.

Det var ett farligt arbete.

-Jag skulle inte ställa upp på det idag, säger han.

Kanske krävs det ett tjugoårigt pojksinne för att våga vistas i en tunnel i leran under ett gammalt skepp? Sex tunnlar blev det, var och en minskade skeppets bäryta och ökade därmed risken att allt skulle störta samman. Men Ragnar var inte rädd.

-Jag tänkte väl på det, men litade på någon annan, ledningen. Men kommendören visste nog inte mycket han heller.

Ragnar Jansson bor i en stuga på Värmdö, inte långt från havet. På hedersplats i stugan står en gammal dykarhjälm för tungdykare. Den sista svenskproducerade, berättar Ragnar. Den är tung, minst sagt. Och med resten av utrustningen blev det 80-85 kilo att bära på den tiden.

Dräkten bestod av kanvas, med flera lager vattentät gummilösning på.

-Det var mer luft i dykardräkten då, så det blev mer flytkraft. Därför hade vi blyskor och mer tyngder för att hålla oss nere.

Från hjälmen ledde två slangar upp till ytan, en för luften och en för telefonen.

-Telefon kom redan på 40-talet för tungdykare, så det var inget nytt då.  Men den kunde sluta fungera, batterierna kunde t ex ta slut och det var inte alltid man hade ström på dykarflotten. Inom flottan fick vi lära oss signalsystemet för hur man skulle dra i lina och slang för att kommunicera med dykskötaren där uppe.

I flottan fick han också lära sig att alltid ha reservkapacitet om luftkompressorn skulle gå sönder, något som tydligen inte har varit självklart för alla.

-En del jobbar utan, men det har inte jag gjort. Ibland har det varit en handpump i reserv. Det är tungt, men det går, berättar Ragnar Jansson som efter sina åtta år i flottan fortsatte som tungdykare inom byggbranschen, framför allt med broarbete.

Är Vasadykningarna det farligaste du gjort undrar jag.

-Jo, det kan man säga.

Det var drygt trettio meter djupt och det var mörkt. Kallt. En timme kunde han vara där nere, sen tog det lika lång tid i etapper upp för att inte få dykarsjuka.

-Jag fick en lindrig form av dykarsjuka ett par gånger. Det kliade på hela kroppen, dykarloppor kallas det. Då fick jag sitta i tryckkammaren.

-Jag hade stigit upp på rätt tid enligt tabellen, men jag tror att det var första gången på året jag dök, så det var nog därför, säger Ragnar Jansson.

Dykarberusning finns det också något som heter, och det har han känt av. Det kunde också vara vid årets första dyk, innan han blev van. Hur känns det?

-Har du dragit i dig en flaska champagne någon gång? Då vet du, säger Ragnar.

Annars har han klarat sig bra trots sitt farliga och slitsamma jobb. Och han känner ingen tungdykare som dött.

-Vi som jobbar professionellt är medvetna om riskerna. Det är sportdykande amatörer som dör.

Men incidenter har han varit med om, ganska många. Luften har tagit slut där nere av någon anledning, en gång för att en båt åkte rakt över luftslangen och kapade den. Ragnar var då inte på så djupt vatten, utan kunde gå upp till ytan direkt. Några gånger har han slagit sönder fönstret i hjälmen med ett verktyg, luften har då strömmat ut i vattnet eftersom det är övertryck innanför dräkten. Då har han också kunnat stiga upp till ytan.

-När man jobbar med broar är det ofta inte så djupt som det var vid Vasa.

Mörket var också ett problem vid Vasadykningarna. Där, på botten, såg man nästan ingenting. Lampan de hade räckte inte till. Det var bättre efter något år, då man fått upp skeppet lite mot Beckholmen. Då låg hon högre upp så att dykarna kunde få lite ljusare under jobbet, som då bland annat bestod i att få bort gammal sprängsten från däcket. Då fick man å andra sidan passa sig så att man inte skadades när stenen skulle lyftas med en kran. Den kunde komma i svängning och då gällde det att inte stå i vägen.

Ragnar var med och dök vid Vasa 1958-1960, men 1961, när skeppet till slut såg dagens ljus var han inte med. Men han återkom 1967 för att dyka i gropen där Vasa legat för att leta saker som blivit kvar där.

-Det var det otrevligaste jobbet av alla. Man hade inget att hålla sig till och det var halt i leran.

För Ragnar Jansson har dykningen bara varit ett arbete. Någon vanlig sportdykning har han inte velat syssla med. Dyka för att titta på fiskar?

-Fiskar kan du se i fiskaffären också, säger han krasst.

Och:

-Vill du ta med dig jobbet när du är ledig?

 

Mindre farligt för dagens dykare

Jim Hansson är marinarkeologisk dykare. Han letar historiens pusselbitar så som Ragnar Jansson gjorde på sin tid. Men utrustningen är delvis annorlunda.

Jim Hansson är lättviktsdykare, dvs dyker med helmask och luftflaskor på ryggen. Ragnar har varit tungdykare, med tung hjälm och blyskor på fötterna – en sådan som arbetar med tunga verktyg, som svetsar, borrar och bygger under vattnet. För en marinarkeolog som Jim Hansson är det mest måttband, skrivplatta och kamera som är utrustningen, och då behöver man inte stå stadigt på botten utan kan flyta fritt i vattnet.

Jim har hållit på och dykt i ungefär tjugo år, men yrkesmässigt de senaste fem. Han har hittat sitt drömjobb. Vrakdykning sysslade han förr med på fritiden, när han försörjde sig som snickare – nu får han göra det på jobbet på Sjöhistoriska museet.

Liksom Ragnar Jansson säger han att det framför allt är de som sportdyker på fritiden som kan råka illa ut – inte yrkesdykarna. Det handlar mycket om organisation och säkerhetstänkande. När Jim är nere och jobbar finns alltid både en dykskötare som sköter kommunikationen samt minst en säkerhetsdykare beredd att ta sig ner om det skulle hända något. Dykaren har telefonen direkt in i masken och om den skulle gå sönder finns de gamla linsignalerna att ta till – samma signaler som Ragnar Jansson lärde sig på sin tid.

Om någon utrustning skulle gå sönder finns beredskap.

-En skillnad mot förr är att vi har dykdator som räknar ut hur länge vi får vara nere. Förr var det tabeller, men med dykdator tas det hänsyn till om man till exempel inte är nere på samma djup hela tiden. Den känner av det och räknar om hela tiden, berättar Jim Hansson.

När Jim dyker har han luftflaskor på ryggen, men när han går djupt, minst 25-30 meter, så kommer lufttillförseln ändå med en slang från ytan eftersom det skulle bli för farligt om det blir något fel på flaskorna. Då skulle det bli svårt att hinna ta sig upp.

-Vi har också en extra regulator (andningsmunstycke) om någon skulle fallera. Det händer att regulatorn fryser, men det märker man, det börjar pysa och då måste man gå upp direkt.

Utrustningen har också förändrats på så sätt att det inte ska kunna bli luftstopp; om det blir något fel så flödar luften fritt in i masken.

-Förr kunde det bli helt stopp, berättar Jim Hansson.

Men en gång var han med om att han inte fick luft. Det var på väg upp, och han hade inte märkt att det var ett läckage i utrustningen. Plötsligt fanns det ingen luft kvar att andas, ansiktsmasken låg fastkletad vid ansiktet.

-Jag var kanske fem meter ner och kunde komma upp snabbt och slita av mig masken, berättar Jim.

Så många fler incidenter har han inte råkat ut förr. Jo, föresten, en gång fastnade han i linorna i ett vrak. Då kunde han ta sig loss tack vare den vassa dykkniven.

-Knivarna har blivit mycket bättre nuförtiden. Förr var de stora och klumpiga, men dåliga.

Se där en viktig del i utrustningen som vässats med åren.

Även lamporna har blivit starkare, batterierna mer långlivade. Men det hjälper föga i grumliga vatten som Mälaren eller Ulvsundasjön. Dräkterna har också blivit bättre; med Jim Hanssons kemdräkt kan man dyka ner i en oljecistern om man skulle behöva det. Den är svår att förstöra och därför riskerar dykaren inte att få några föroreningar direkt på kroppen.

Det finns dykningar som marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet inte gör alls – det är de allra djupaste.

-Vi dyker max 40 meter ner, men det finns tekniska dykare som kan gå hundra meter ner. De har en annan gasblandning. Det är farligt. Där finns det inga marginaler.

-Om vi söker på sådana djup använder vi en undervattensrobot i första hand. Och om det behövs så hyr vi in en teknisk dykare som går djupare än vi gör, berättar Jim Hansson, som för tillfället jobbar på torra land. Utanför Grand hotel i Stockholm grävs kajen upp och där har man hittat flera vrak från tiden då Vasa byggdes. Historiens pusselbitar fogas samman bit för bit.

Fler yrken säkrare med bättre utrustning

Dykning har alltid varit ett farligt arbete. Likaså exempelvis gruvarbetarnas. Men tack vare teknisk utrustning har det blivit säkrare.

Gruvarbete är inte alltid ett slitsamt kroppsarbete idag. Den nya tekniken gör att man kan sitta ovan jord och titta på en monitor hur fjärrstyrda borraggregat och andra maskiner arbetar istället för att göra det farliga arbetet själv. Även marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet använder en undervattensfarkost utrustad med lampa, filmkamera och griparmar när man ska undersöka riktigt djupa platser.

Annars handlar det ofta om att ny teknik gör slitsamma arbeten mindre farliga för kroppen – men kanske mer ansträngande för knoppen. Så är det exempelvis för bonden. Mjölkroboten jobbar på, utfodras med maskinhjälp och dyngan tas undan med en automatiserad skrapa.

Nu är det mer problem för den här, säger den jämtländska bonden Carl-Åke Broström och pekar på huvudet.

–      Till exempel att man blir väckt på natten om det är något problem med maskinerna.

Och renhållningsarbetarna med sina tunga säckar. Just nu kommer sopbilen utanför mitt fönster för att tömma veckans skörd. Sopbehållaren är nedgrävd i marken och med en lyftkran lyfts alltihop upp och töms i den gröna sopbilen.

På Vasadykningarnas tid offrade man småslantar i havet för att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. Berodde det på bra teknisk utrustning eller tur? Eller var det den gamle i havet som blidkades?

(publicerad i Arbetsliv 1/2012)

Kommentera