Hyfsad hoppjerka

”Hoppa inte från jobb till jobb. ”Hopp-Jerka” lär sig inget yrke ordentligt, han får svårt att få bra jobb längre fram och ovana vid nya maskiner ökar risken för olycksfall i arbetet.”

En blåklädd arbetare hoppar från fabrik till fabrik i annonsen som Arbetsgivarföreningen, LO, TCO samt svenska staten stod bakom. Det var ett tag sen…

Ordet hoppjerka hör väl inte till dagens vokabulär precis, men hoppjerkor är vi ju nästan allihop. Idag är de allra flesta unga det av nödvändighet eller av karriärlust (och ingen varnar för ovana vid de nya maskinerna!).

Guldklocka för lång och trogen tjänst lär det inte vara många som får i framtiden. Min farfar fick en medalj för sina många år på Långbro mentalsjukhus.

Jag gick i hans fotspår, ett tag. När jag var ung, för kolossalt längesen, var det lätt att få jobb på mentalsjukhus, de där jättelika institutionerna som idag är saligen begravda.

Jag var 18 år. Efter några dagars introduktion, som mest bestod i att lära sig hur städmopparna fungerade, fick jag jobb som skötare på Sidsjön i Sundsvall. Framförallt var det alltså sköra och sjuka människor jag skulle ta hand om, inte dammtussar och urinfläckar även om det hörde till.

Men jag hoppade ju vidare i livet. Något år senare fick jag jobb på Systembolaget. Då var jag 20, det måste man vara där. Känsligare att ta hand om spritflaskor än om schizofrena kanske?

Men det kan hända oväntade saker när man byter jobb. En fredag, när jag stod där bakom disken såsom man gjorde på Systembolaget på den tiden, kom en ung kvinna och skulle handla. Jag kände igen henne som en patient på en avdelning jag jobbat på.

”Jag känner igen dig!” sa hon.

Vad göra? Jag kunde inte säga att det är från 73:an på Sidsjön, det skulle ju bli pinsamt.

Men hon gav sig inte, hon funderade vidare och till slut kom hon på det:

”Nä men det är ju från Sidsjön! Och vad gör du här?” utbrast hon högt och tydligt så alla hörde det.

Direkt utsläppt liksom…

På den tiden var det någorlunda lätt att vara frivillig hoppjerka. Som ung idag har man ofta inget val. Eller så lyckas man få fast jobb, med hyfsade villkor, och då är det svårt att släppa taget. Rörligheten är för liten, klagas det. Och så gnälls det över lagen om anställningsskydd, som om den vore problemet. När jag var ung fanns också Las. Dessutom fanns det jobb. Numera har de psykiskt sjuka svårt att få hjälp, jag plockar mina flaskor själv på Systembolaget, jag scannar mina varor på Konsum, knappar in OCR-numren på räkningarna därhemma. Lär mig nog inget yrke ordentligt, men har blivit en rätt hyfsad hoppjerka, nästan dygnet runt.

publicerad i Friskispressen

Kommentera