Psykisk ohälsa på jobbet

Vi måste ändra attityden till dem som lever med psykisk ohälsa, säger Johanna Hargö som arbetar med att stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. Själv har hon diagnosen bipolär sjukdom.

Johanna har ett driv, ett engagemang som kan leda långt – men även ge utmattningssymptom eller orsaka depression om hon inte ser upp. Engagemanget lägger hon bland annat på sitt arbete som SIUS-konsulent på Arbetsförmedlingen, där hon ska stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. På fritiden skriver hon och sjunger. Föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton hade premiär hösten 2010 och bygger på hennes egna texter om hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos och hur vägen till återhämtning sett ut för hennes del. Kortversioner av föreställningen spelas fortfarande på konferenser och liknande. Hon är också en av flera så kallade attitydambassadörer i kampanjen (H)järnkoll, som arbetar för att förändra attityder till människor med psykisk ohälsa.

För fyra år sedan fick Johanna sin diagnos, men egentligen är det inte namnet på sjukdomen som är det viktiga, säger hon. Hon kan även känna igen sig i andra diagnoser. Kaos är inget för henne. Skrivbordet får inte vara rörigt och att laga mat i ett stökigt kök är alldeles omöjligt. På jobbet sparar hon mycket energi om hon har eget rum och när de tre barnen väsnas för mycket där hemma dämpar hon ljuden med öronproppar.

I en text skriver hon att bredvidskapet är hennes plattform i tillvaron.

”människor som lever i bredvidskap är människor som har hittat ett sätt att fungera och leva

som alternativ till att ofungera och oleva.”

Och det är just det Johanna själv har gjort. Hon har hittat ett sätt att leva och arbeta. Hon har lärt sig mycket om sig själv och hur hon fungerar.

-Jag har lärt mig att handskas med sjukdomen och jag har strategier varje dag för att klara jobbet. Ibland måste jag ta det lugnare, då kanske jag måste äta lunch själv eller flytta på ett möte. Om jag istället är inne i en mer depressiv period måste jag se till att ha dörren till mitt rum öppen, och utsätta mig för möten med andra människor.

-Det är också en stor fördel att arbeta nära kollegor som kan mycket om funktionsnedsättningar. De känner mig väl och jag stämmer av mina svängningar mot dem. Jag ser på dem var jag själv befinner mig.

Johanna har en mild form av bipolär sjukdom, hennes uppåtperioder är mer hypomani än renodlad mani. Då är hon engagerad, kreativ, drivande och krävande. Något som en arbetsgivare också kan uppskatta – så länge det inte går för långt. Hon kan få beröm för att hon vågar vara okonventionell i sitt ifrågasättande, men det kan bli jobbigt för omgivningen när Johanna ställer höga krav.

-Jag kan gå upp i saker och de kan få orimliga proportioner. Samtidigt är engagemanget min styrka; fallet och framgången är ett och samma. Men jag har lärt mig att hushålla med mig själv. Jag kan tacka nej, jag kan se på mig själv utifrån och på detta sätt hitta tillbaka till balans. Utmaningen är att avstå, avstå, avstå, säger hon.

Idag är Johanna 44 år och lärdomarna om de egna begränsningarna har hon skaffat sig den hårda vägen. När hon tidigare arbetade som projektkoordinator fick det omåttliga engagemanget och hypomanin resultatet att hon gick in i väggen och blev deprimerad. Nu är hon mycket mer medveten om den risken.

Hon vet också att hennes svängningar delvis är årstidsbundna. Vintern och det mörka är på väg, men hon är inte längre så rädd inför det. Hon vet att hon någorlunda kan klara sig igenom den. Förra vintern mådde hon bättre av regelbunden motion, särskilt skidåkning.

-Jag klarar mig numera utan medicin. Det är bra eftersom det var så mycket biverkningar med den. Min kreativitet försvann och jag dog till hälften… Nu klarar jag mig med alternativa kosttillskott som jag kan dosera utifrån hur jag mår och hur min planering ser ut, berättar hon.

Johannas driv och höga ideal gör att hon, på gott och ont, har svårt att underkasta sig när chefer vill att man ska ”gilla läget”. Som extra sårbar kan hon fungera som ett lackmuspapper – hon kan reagera tidigare på när saker inte fungerar på jobbet. Samtidigt tycker hon att hon ibland inte blir tagen på allvar; att människor tänker att hon överreagerar.

-Man borde ta vara på denna känslighet bättre. Är man som chef och facklig företrädare öppen för reaktioner på dåliga arbetsförhållanden och tar dem på allvar kan man vidta åtgärder i tid och förebygga ohälsa bland personalen. Det skulle kunna komma alla till godo.

För att få livet att fungera arbetar hon fyra dagar i veckan och är ledig en vardag. Den dagen går hon på den, som hon säger, alldeles nödvändiga gestaltterapin. Och hon

tränar helst fyra, fem dagar i veckan för att må bra. Hon är gärna ute i naturen, tar det lugnt, hittar tillbaka till sig själv. Laddar batterierna för att klara av att vara en bra mamma, partner och kollega.

Oftast skriver hon också på sin lediga dag. Skrivandet och sjungandet är en form av egenterapi som fungerat och som gått hand i hand med gestaltterapin. På köpet får vi andra en inblick i en annan människas liv. En människa med en psykiatrisk diagnos – en sådan som ofta blir utrensad när en tjänst ska tillsättas. Här ser vi att hon inte är så olik oss själva. Och att exempelvis Johannas särskilda sätt att vara kan vara ett positivt tillskott på arbetsplatsen. Det gäller engagemanget, energin, men också det att hon med sina erfarenheter lättare kan sätta sig in i sina funktionshindrade klienters situation. Hon vet hur det är att må dåligt och hur kontakten med myndigheter ibland kan försvåra återhämtningsarbetet.

Mycket handlar om respekt och lyhördhet, säger hon.

–       Det kan finnas en god vilja, men om man inte frågar den det berör så kan lösningarna bli helt fel. Det räcker kanske inte att ta bort halva arbetsbördan, det kanske är något helt annat som behövs. Vi måste tro på människans egen förmåga och ha större respekt för mänskligt beteende, som ibland tippar över. Och sluta tänka ”vi och dom”.

–       Vi måste möta människor där de är, och inte där vi vill att de ska vara.

Johanna tror på öppenhet. Vi måste våga prata om våra tillgångar och begränsningar. Samtidigt är det svårt – öppenheten är inte gratis. Hon är själv övertygad om att den ibland har kostat henne erbjudanden om arbete och annat. Men hon tror att det är viktigt att vara öppen – kanske särskilt med diagnoser som går i skov:

-Annars kanske du får ett arbete och tycker att det går bra, men sen kommer ett skov och då stupar du. Öppenhet är A och O för mig, men den måste också mötas av kunskap och lyhördhet.

Slimmade arbetsplatser och en strikt tillämpad arbetslinje är två strävanden som krockar med varandra och drabbar personer med funktionsnedsättning.

-Alla ska ut i arbetslivet säger politikerna. Det ställer stora krav på arbetsgivarna. Kunskaperna om psykisk ohälsa är idag bristfälliga i arbetslivet. Chefer behöver bättre stöd för att designa arbetsplatser där alla kan må bra.

– Och om vi menar allvar med att alla ska få möjlighet att arbeta får det inte ske på bekostnad av de mest sårbara. Det handlar mycket om attityder och flexibilitet. Det händer så mycket med människor när de får vara med och känna sig behövda, men arbetslivet får inte öka riskerna för oss som lever med psykisk ohälsa att återfalla i sjukdom.//

Om Johanna Hargö och föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton:

www.motljus.dinstudio.se

Tips: På www.hjarnkoll.se finns handledningen ”Så gör du som chef” att ladda ner eller beställa.

(publicerad i Akademikern)

Kommentera