”Skitkärring” sa Sigrid på Mårbacka

”Skitkärring”. Sigrid är 91 år och minns sitt första jobb och sin första chef, fröken Lundgren på Mårbacka. Det har gått mer än sjuttio år sen dess och Sigrid är fortfarande arg. Tre veckors arbete blev det som piga hos den berömda författarinnan Selma Lagerlöf innan Sigrid slängde ifrån sig dammtrasan och gick. Hon är långsint, min gamla släkting, men jag kan inte låta bli att beundra hennes mod, att som tonåring sätta sig upp mot en sträng husfru, att inte tyst bita ihop och ta tillrättavisningen  med ilskan kokande inombords.

Fröken Lundgren tyckte inte att Sigrid städade tillräckligt bra. ”Se här, så dåligt Sigrid dammar”, sa hon en dag när hon hade gått och efterkontrollerat med egen dammtrasa, en trasa som nu var svart av sot. Sigrid surnade till: ”Inte visste jag att jag skulle damma i spisen”, sa hon och lämnade trasa, jobb och gick därifrån.

Fröken Lundgren var petnoga, berättar guiden när jag turistar i författarhemmet. Jag tittar på den då ultramoderna Aga-spisen, diskbänken av koppar som Sigrid skulle putsa varje kväll, det var det noga med, trappan där fröken Lundgren kom ner varje morgon vid halvsju, och där Sigrid skulle stå nedanför och niga.  Sen Mårbacka öppnades för allmänheten 1942 har mer än fem miljoner människor gått genom dessa rum, men Sigrid sätter inte sin fot här igen, ”jag har varit på Mårbacka i tre veckor och det räcker”, säger hon.

Bortsett från den hårda husföreståndarinnan var Selma känd som en hederlig arbetsgivare. Hon betalade bra och hade exempelvis ett eget sjukförsäkringssystem för de anställda. Det finns en historia i bygden som berättar om hur bönderna runt omkring gick till Selma Lagerlöf för att be henne sluta driva upp lönenivån. Selmas svar lär ha varit: ”Jag vet inte vad ni har för anställt folk, men mina anställda får den lön de förtjänar.” Och Sigrid klagar inte på Selma, inte alls. Det var inte hon som var problemet – även om hon nog tycker att Selma kunde ha pratat förstånd med fröken Lundgren.

För Sigrids del var jobbet inte så viktigt, hon kunde komma hem igen, hjälpa till på gården. Och sen fick hon ett pigjobb hos en familj där hon till och med fick sitta med vid middagsbordet när familjen inte hade gäster, ett jobb där hon räknades ”som en mänska”

Det har gått mer än sjuttio år sen Sigrid ilsknade till, men frågan är om dagens unga kan våga sig på att göra som hon? Med flera hundra tusen arbetslösa, varav sisådär 50 000 är unga, och när det inte finns något arbete hemma på gården att ta itu med om det skiter sig alldeles? Det blir nog till att bocka och niga för den som bestämmer om det ska dammas i spisen eller inte.

publicerad i Kollega

Kommentera