Alla inlägg av Carita

Farliga ämnen finns överallt

Tidigare pubertet, missbildningar, försämrad spermiekvalitet, cancer, diabetes, fetma, astma och allergi och neurologiska störningar som adhd – listan är lång på vad ämnen i vår arbetsmiljö kan göra med människokroppen.

De hormonstörande ämnena i vår vardag är många. Det mest bedrägliga med dem är kanske att de liknar våra egna hormoner.

– De kan sätta igång, eller avsluta, viktiga biologiska processer. Och effekterna kanske man ser långt senare – man måste studera flera generationer.

– Tillsammans med cocktaileffekten, att vi inte vet hur olika ämnen samverkar med varandra, har vi två gigantiska frågor, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap som forskar om hur hormonstörande ämnen påverkar barn.

Att vistas i ett rum fullt med en blandning av sådana ämnen har kanske inte så stor betydelse för vuxna, friska män, men för foster och barn är det en helt annan sak, menar han.

Det är alltså inte bara nivån på ämnet som påverkar, även tidpunkten har betydelse. Exempelvis är ett foster särskilt känsligt för hormonrubbningar som är kopplade till könsutvecklingen under veckorna 8 till 14. Vad som händer under den tiden kan påverka individens förmåga att få barn långt senare.

Ett av problemen med hormonstörande ämnen är att man inte kan säga vad som är en ofarlig dos. Effekterna kan vara helt olika vid låg, respektive hög dos. Ett exempel är att en låg dos av ftalaten DEHP påskyndar pubertetsutvecklingen hos försöksdjur, medan en hög dos av samma ämne i stället försenar den.

Ftalater gör plast mjukare och bär doft i schampon, krämer och annat vi smetar på oss. De finns överallt och vi får i oss dem hela tiden.

Ett annat omdiskuterat ämne är bisfenol A, numera förbjudet i nappflaskor eftersom man har kopplat ämnet till bland annat försämrad spermiekvalitet, missbildningar, tidigare pubertet, diabetes, fetma, prostatacancer och bröstcancer. Men i exempelvis kvitton kan det vara tusen gånger högre halter än de som funnits i nappflaskor. Den som arbetar inom handeln på ett ställe där sådana kvitton fortfarande finns är särskilt utsatt. Efter miljölarm har flera affärskedjor slutat med dessa kvitton.

De klorerade och bromerade flamskyddsmedlen är också hormonstörande. Några av dem har förbjudits längs vägen, men ett 70-tal är tillåtna i Sverige. Och för att krångla till det ytterligare så finns det varianter inom ämnena. Det finns exempelvis 209 olika varianter av ämnet PBDE, som är ett bromerat flamskyddsmedel som är vitt spritt i vår miljö.

Ett av flamskyddsmedlen, deka-BDE, förbjöds i Sverige, men förbudet upphävdes med argumentet att det inte var förbjudet i EU.  Just det ämnet illustrerar också hur svårt det kan vara att säga när, var och hur dessa ämnen är farliga. Vid en studie på möss visade det sig att möss fick bestående skador på hjärnan om de utsattes för deka-BDE när de var tio dagar gamla, just i den åldern då deras hjärnor utvecklas mycket. Fick de i sig ämnet tidigare eller senare påverkades inte mössen.

Flamskyddsmedlen finns överallt i vår miljö. Vissa av dem finns i högre halter i kontorsmiljö där elektronik är vanligt. Även om de skulle förbjudas idag så skulle de stanna i våra kroppar mycket länge. Det du inte får i dig från prylarna i din vardagsmiljö, får du kanske i dig när du går och äter lunch. De lever kvar på samma sätt som miljögifterna DDT och PCB lever kvar i oss.

Och så har vi de perfluorerade ämnena, de som gör att din goretexjacka håller dig torr och din soffa smutsfri, till exempel. Även dessa finns kvar i våra kroppar och sprids i djur och natur. Isbjörnarna i Arktis har ämnena i sitt blod trots att de aldrig varit i närheten av en behandlad möbel eller en teflonkastrull.

Alla dessa ämnen är mer eller mindre hormonstörande. Vissa har det forskats mycket på, andra vet man inte mycket om. Och när ett blir förbjudet ersätts det med ett nytt ämne. Förhoppningsvis ofarligare.

TCO Development märker datorer och annan elektronik bland annat utifrån ergonomi och miljökrav. Klorerade och bromerade flamskyddsmedel finns inte i TCO-märkta datorer, åtminstone inte i de detaljer som väger över 25 gram. De kan alltså finnas i små mängder i exempelvis kretskort och kablar trots att de är TCO-märkta.

– De kan vara svåra att ersätta. Vi måste undersöka så att det finns något att ersätta de farliga ämnena med, så att det inte kommer något lika farligt, säger Stephen Fuller på TCO Development.

Bromerade flamskyddsmedel används av en anledning – att prylarna inte ska börja brinna. Kraven på brandsäkerhet varierar mellan länder och det påverkar vad tillverkarna stoppar in i elektroniken. Det påverkar också vad TCO Development kan ställa för krav, producenterna säljer till en världsmarknad.

-I USA ska en extern nätsladd hålla för brand även om man sätter en brinnande bunsenbrännare mot den i drygt en minut, exemplifierar Stephen Fuller.

Inte konstigt att prylarna blir proppfulla med flamskyddsmedel då.

Även när det gäller ftalater, mjukgörare, kräver TCO Development att den TCO-märkta elektroniken bara ska innehålla ofarliga sorter.

– Ofarliga vad man känner till i dag alltså, säger Stephen Fuller.

Det finns TCO-märkta datorer, bildskärmar, surfplattor, projektorer och headsets – men inte mobiltelefoner. På en sådan produkt, som så gott som alla använder dagligen, finns överhuvudtaget ingen miljömärkning. Mobilföretagen har stretat emot certifiering.

– Vi har så mycket kontakt med mobilen, håller den i handen, sätter handen mot munnen. Det är inte bra att det inte finns någon certifierad mobil, säger Stephen Fuller.

Skrivare är en annan produkt där det inte finns någon TCO-märkning. Även där finns samma farliga ämnen som i övrig elektronik. Därtill blir det en del partiklar i luften.

– Ha bra ventilation vid skrivaren. Det gäller för övrigt all ny elektronik som blir varm. Då avges mest ämnen, säger Stephen Fuller.

Det finns även Svanenmärkta datorer och annan elektronik, i dem ska inte heller finnas de farligaste flamskyddsmedlen – åtminstone inte i ytterhöljet.

– Vi är lite hårdare än Svanen, vi säger nej till fler kemikalier, säger Stephen Fuller.

Ett råd Stephen Fuller har, förutom att köpa TCO-märkta produkter, är att köpa begagnat. En ny bil till exempel har mängder av hormonstörande ämnen. Å andra sidan kan det vara svårt – prestandakraven på en dator utvecklas så snabbt att en begagnad dator inte klarar alla program. Men då kan man prova att först uppgradera datorns hårdvara, som grafikkort och processor. Detta ger mindre emissioner och minskar problemen med ökande mängder elektronikavfall.

Mycket kemikalier blir det: De senaste femtio åren har kemikalieproduktionen ökat från 10 miljoner ton till över 400 miljoner ton per år.  Myndigheter och lagstiftare har svårt att hänga med.

Några tips:

-Köp t ex TCO-märkta datorer, de innehåller inte bromerade och klorerade flamskyddsmedel, ej heller PVC. Inte heller Svanenmärkta datorer innehåller de farligaste flamskyddsmedlen.

-Välj miljömärkta produkter, t ex rengöringsmedel. Bra miljöval ställer högst krav. Därefter kommer Svanenmärkta.

-Köp begagnat. Kemikalierna har kanske redan läckt ut. Fråga när du t ex köper nya möbler: Finns det flamskyddsmedel i dem?

-Tänk på att snabbmatsförpackningar ofta är behandlade med perfluorerade ämnen. Undvik att värma plastförpackningar i mikron.

-Plast är märkt med siffror från 1 till 7. Ett råd är att undvika plast med siffrorna 3, 6 och 7, Här finns mer information om märkningen: www.naturskyddsforeningen.se/gron-guide/kopa/plast/

-Dammsug ofta och vädra.

-Inred med gröna växter. Svärmorstunga, fikus, murgröna och hänglilja är bra luftrenare.

www.kemi.se På Kemikalieinspektionens hemsida kan du bl a klicka dig fram i ett hus för att se vad det kan finnas för kemikalier i din vardag.

(publicerad i Kollega)

 

 

 

Leder i blindo

Hotellchefen Anders Springe ser inte sina medarbetare. Det är jobbigt att inte ha koll och allt tar längre tid än för en seende chef, men på Svartkrogen är det en fördel att vara synskadad.

När Anders Springe började på konferensanläggningen Almåsa för tio år sedan hade han lite syn kvar, så han har sett sin vackra arbetsplats som ligger i sluttningen ner mot havet och Hårsfjärden. Nu är han så gott som blind. Med det följer många svårigheter. Han kan ju också jämföra med hur det var tidigare.

– När jag började som chef kunde jag rycka in och hjälpa till med olika arbetsuppgifter, jag kunde stå i baren och blanda drinkar till exempel, sådant kan jag inte göra längre. Jag skulle vara i vägen nu.

– Jag har ju inte heller koll på hur folk ser ut, om de är hela och rena, har håret uppsatt eller om rummen är slarvigt städade. Vi jobbar med gäster, så sådant måste man tänka på..

Det är också svårt för Anders att ha överblick i den föränderliga värld som en konferensanläggning är. Han måste lita på andra.

-Idag ska allt gå så snabbt. Konferenser kan bokas en vecka innan. Och om folk inte får svar på mejl på en gång så går de till nästa ställe. Det är svårt för mig att ha koll...

Med hjälp av teknikanpassning är det ändå möjligt. Punktskrivande datorer och talande mobiler till exempel. Men överblicken blir lidande och han måste ha hjälp med pappersarbete, vilket han får av en assistent. En del arbetsuppgifter har han också helt enkelt delegerat till andra.

– Jag måste fråga mycket mer och ibland blir det dubbeljobb. Ibland får jag ju också vänta på hjälp och det är frustrerande.

Anders Springe är också ansvarig för Svartkrogen, där maten serveras i totalt mörker. Ganska ofta går han in och jobbar som servitör på krogen. Han och de andra synskadade servitörerna har då inget funktionshinder, det har däremot vi seende.

När vi tar oss in till restaurangen går vi genom en gång, trevar oss fram längs väggen som ständigt skiftar karaktär. Nya material hela tiden, liksom på golvet. Pälsvägg och kullerstensgolv. Tygvägg och grusgång. Ovant men nyttigt.

Samtalen blir frispråkigare när ingen ser den andre, säger Anders Springe. För honom är det här avslappnande och skönt.

-Jag är i min vardag – för andra blir det konstigt.

Här är det för en gångs skull en fördel att vara blind. 80 procent av intrycken kommer via ögonen, så det är mycket som är borta – inte minst människors kroppsspråk.

-Att vara blind är en nackdel överallt utom just på Svartkrogen, säger Anders Springe.

 (publicerad i Position)

En glad säljare

När jag gick på Journalisthögskolan fick jag lära mig att det finns något som heter förnedrande uppdrag. Man skulle kunna vägra göra ett jobb om man upplevde det som förnedrande, exempelvis ringa upp ett brottsoffer mitt i natten eller häcka i någons trädgård för att fånga några citat. Det borde finnas samma regel inom andra branscher, tänker jag. Exempelvis på den affär jag vanligtvis gör mina inköp. Personalens tomtemössor, diadem med fingerade lucialjus och nyårshattar skulle kunna höra dit. Och definitivt namnskyltarna med texten ”En glad säljare”. Det blir märkligt när en kassörska som inte har sin bästa dag i världshistorien tvingas bära den skylten. Det är som om rubriken på den här krönikan skulle lyda ”En bra krönika”.

Så kan man ju inte göra. Saker måste få vara som de är. Vi behöver inga överskrifter för att tolka verkligheten. När man skriver handlar det om att gestalta istället för att skriva övertydligt. Beskriva hur någon är glad istället för att säga att människan är glad. Det är lektion ett på alla skrivarkurser och borde vara lektion ett på kurser för butikschefer som ska sätta namnlappar på folk.

Butikschefen i butiken där jag är stamgäst har för övrigt en del annat för sig. En gång när jag klagade på felmärkta varor sa han att så brukade det minsann vara i den butik där han brukar handla också.

Det borde också vara med på lektion ett för butikschefer: Handla i din egen butik. Och om du inte gör det – berätta inte det för dina kunder. Det kan väcka viss misstänksamhet.

Tjänstefel borde också vara att skylla på att det finns för lite personal för att märka upp varorna rätt, vilket nämnde butikschef gjorde.

För lite personal? Vems ansvar är det, undrar kunden som står i kassan med ett gäng felmärkta varor. Men kassörskan är i alla fall glad. Det står det på skylten.

(publicerad i Handelsnytt)

Designa vardagen bättre

Enligt nya rön från australiensiska forskare är stillasittande en hälsofara. Det räcker inte bara att gå till gymmet och träna några gånger i veckan.

Detta är första meningarna i ett pressmeddelande.

Wow! Och så är jorden rund också, har jag hört.

Nej, det där var billigt, det är lätt att hacka på forskare för att de kommer fram till det som är sunt förnuft. Vad vore vi utan forskning som verkligen gav oss argument för vårt ”sunda förnuft”?

Att vi måste röra oss i vår vardag begriper nog de flesta. Ändå sitter jag här, vid dataskärmen. Och ofta tar jag hissen och rulltrappan.

Nu jobbar forskare på KTH med att omdesigna den vardagen. Att flytta skrivaren till andra änden av kontoret är gammal skåpmat (och så tråkigt att klockorna stannar, enligt den citerade forskaren. Nu handlar det om att sätta datorn vid träningscykeln och i-paden vid roddmaskinen.).

Det har varit så stort fokus på att ta bort skadliga rörelser, så nu behövs designforskning för att göra vardagen mer fysiskt krävande.

Andra forskare har kommit fram till att vi människor mår bra av att vistas i naturlig miljö, särskilt i lövskog. Man provocerade fram stressreaktioner hos friska personer och såg att de som fick återhämta sig i en virtuell natur gjorde det mycket bättre än en kontrollgrupp. Den konstgjorda naturen var komplett med ljud av porlande vatten, rasslande löv och skönsjungande fåglar. Minus irriterande myror och andra småkryp, antar jag.

Men om nu stillasittandet är en hälsofara är det väl utmärkt att läsplattor och smarta telefoner gör att vi kan jobba överallt. Om vi bara omdesignar vardagen lite, så att det blir det mindre risk för arbetsskador.

Eliminera lyktstolpar och annat vi kan krocka med när vi är ute och jobbar till exempel. För att inte tala om omotiverat utplacerade träd.

(publicerad i Handelsnytt)

Så blev Bodil den hon är ämnad att vara

Bodil Mattsson har till slut blivit den hon var ämnad att vara. Trots en trasig familj – och tack vare den. Att föda och ta hand om fyrlingarna har gett henne mycket på vägen.

Bodil Mattsson är fyrabarnsmamma, inget särskilt konstigt med det. Det ovanliga är att hon fött dem alla på samma gång. Visserligen på olika dygn – Isa kom före tolvslaget, de andra tre efter, men ändå… Att ha fyrlingar väcker alltid frågor.

Idag är Bodil bekväm med det. Hon är stolt över sina fyra barn och att hon har klarat av det. Hon är också stolt över att hon har pluggat under tiden, gjort karriär och ansvarar nu för verksamheter som handlar om att stödja framförallt unga som har det svårt.

Fyrlingarna har blivit självständiga unga vuxna som alla studerar på olika universitet. De har rest och sett sig omkring i världen, något som Bodil själv var för ängslig för att göra när hon var ung. John har jobbat som aupair i Zambia. Isa har varit volontär i Nepal. Lin har gjort Asien-Australien-resan som är dagens lite mer avancerade motsvarighet till dåtidens tågluffning. Max är den mer idrottsintresserade typen som stannat i Sverige.

-Barnen har gett mig så mycket – efter att jag kom så långt att jag fattade att jag skulle klara det. Jag blev någon. Jag blev mamma, kvinna – inte den flicka jag alltid känt mig som. Och jag har fått vänja mig av med min blyghet, att ha fyrlingar väcker nyfikenhet, säger Bodil som gjort en lång lång resa, inte i världen kanske, men mentalt. Nu kan hon ta för sig, hon vågar göra karriär, hon vågar tänka tanken att hon trots allt varit en bra mamma. Hon vågar säga ja till livet.

*

För tjugofyra år sen, då barnen föddes, var livet ett helt annat. Bodil var på den absoluta botten. Panikångest, djup depression – skuld över att överhuvudtaget ha fött fram barn som hon inte skulle kunna ta hand om.

Det är en lång historia hur hon nått hit, till att bli den hon är ämnad att vara.

*

I slutet av 80-talet bor Bodil tillsammans med Krister Håkansson, Krille kallad. Hon jobbar inom omsorgen, han är snickare. De har köpt ett stort hus, ja, faktiskt en herrgård, tillsammans med andra, och de vill ha barn.

-Jag var nog inte riktigt mogen mentalt, men folk började skaffa barn runtomkring och det var ju så det skulle vara, säger Bodil idag.

Men det blir inget. Ägglossningen strular och Bodil får hormontabletter och sprutor. Och då blir hon verkligen med barn.

-Läkaren såg att det var två foster. Två barn! Jag hade kompisar som hade tvillingar så det blev jag inte nojjig för. Jag var jätteglad, berättar Bodil.

Sen visar det sig på ultraljudet att det är tre….

… och ja, tre får väl gå då…

I vecka tolv ser de att det är fyra.

*

I den här historien kan man inte hoppa över Bodils barndom, med de många syskonen, mamman som försvann in i psykisk sjukdom och den starka, engagerade och dominerande pappan. Bodil var det fjärde barnet som kom inom loppet av fem år. Då var hennes sköra mamma på väg in i djup depression. Efter det femte sladdbarnet fanns det ingen väg tillbaka till det friska. Bodil själv hade reagerat med panikångest under jobbiga perioder i livet och sin egen sjuka mamma skämdes hon för.

Nu skulle hon själv få fyra barn, på en och samma gång.

-Jag hade dödsångest, både för mig själv och barnen. Tänk om de var skadade? Jag var rädd att bli som mamma. Jag borde ha skrikit efter professionell hjälp, men istället stängde jag av alla tankarna. Jag berättade inte om min bakgrund, bad inte om hjälp. Försökte vara tacksam – det var ju samhället som bekostat min graviditet.

Bodil berättar om en kaotisk tid, då hon var dagpatient på sjukhuset. Den trygghet hon inte har i sig själv kan hon inte få av någon annan heller. Till och med läkarna är osäkra. Trygga sambon Krille är ju ett stöd förstås, men om att föda fyrlingar vet han ju inget mer än någon annan.

Mot slutet av graviditeten placeras hon på Uppsala akademiska sjukhus, där det finns mer avancerad vård än i Sundsvall. Men förberedelse inför förlossningen är det sämre med. Mödravården finns inte där, utan på stan, och där ligger Bodil som fjättrad i sängen med en växande jättemage. Krille går till biblioteket och lånar gamla böcker om hur man föder barn.

Läkaren säger att det är bäst för barnen att födas normalt – inte via kejsarsnitt, och Bodil vill ju att barnen ska må bra, så visst ska hon föda normalt.

Det var sista gången det skedde i Sverige.

-Jag borde inte ha tagit ansvar för det. Det var hemskt, jag var som i en bubbla, helt självutlämnande.

*

När Isa, Lin, John och Max föds den 3, respektive den 4 februari, är det en happening. Förlossningssalen är full av folk, allt är inriktat på att barnen ska klara sig. Men Bodil då? Hon är bara behållaren. Åtminstone känner hon sig så.

-Jag var duktig flicka, som jag alltid varit. Jag var duktig, duktig, duktig…

-Efteråt var jag chockad, jag kunde inte grina heller. Det var en kamp för att inte bryta ihop, inte bli som mamma. Och jag hade skuldkänslor – jag har satt fyra barn till världen som jag inte kan ta hand om. Krille kommer att bli ensam med dem. Jag var så glad att det var just han, som är så trygg i sig.

När Bodil berättar det här idag har hon svårt att hålla tårarna borta. Då – pendlande mellan djup depression och panikångest, en ”mekanisk docka” som byter blöjor, matar bebisar i en tid då det främsta målet är att överleva. Och att inte bli som mamma.

På nätterna får de hjälp av en barnskötare anställd av kommunen, så att de får möjlighet att sova i alla fall.

*

Efter två år börjar hon jobba halvtid på det gruppboende där hon tidigare arbetat. Krister är hemma med barnen.

-Men jag mådde för dåligt, hade panikångest, var sjuk var och varannan dag. När barnen var ungefär fyra åkte jag in på akutpsyk, blev sjukskriven och fick professionell hjälp och medicin. Och jag började plugga. Då vände det.

*

Här ska noteras att Bodil kommer från en arbetarfamilj i bruksorten Timrå, där trä- och pappersmassa byggt bygden. Akademiska studier fanns liksom inte på kartan. Samtidigt var pappan en stark vänsterpolitiker i kommunen, och där fanns också en beundran för folk inom partiet som studerat; det kunde vara en socionom, en civilingenjör. Lite fint var det allt… Och den hemska tiden i Uppsala har något gott med sig – Bodil träffar en annan grupp människor än hon är van vid.

-Där fanns en som var lärare som hade en man som doktorerade i järnbruk. Tänk att man kan göra det! Människor som pluggade, som levde i blandäktenskap med människor från andra länder, människor som studerat en massa saker. Där föddes en första tanke på studier i alla fall.

Hon börjar plugga, först på komvux, sedan på universitetsprogrammet Offentlig sektor och samhällsförändring, med sociologi som huvudämne. Och hon älskar det!

-Jag hamnade mer med människor som har politiska och filosofiska funderingar. Jag är intresserad av hur människor tänker och varför. För mig är det viktigt och jag vill att mina barn ska studera om de kan och vill. Det ger större dimensioner och större makt att påverka. Varför ska vi förakta kunskap? undrar Bodil och riktar sig då till en del inom den gamla vänstern där hon själv har sina rötter.

Under högskolestudierna är det mycket egenstudier och hon är ofta hemma när barnen kommer från skolan, tryggheten som mamma växer.

Och på den vägen är det, kan man säga.

*

Efter studierna fortsätter hon inom omsorgen och blir chef där, sedan arbetar hon på ett datortek och är med om att utveckla den verksamheten till det den är idag – en plats där unga vuxna får hjälp att ta sig vidare från arbetslöshet och sysslolöshet.

-När man ska hjälpa människor måste man förstå sig själv, därför fick vi professionell handledning av en psykoterapeut. Det har hjälpt mig att förstå vem jag är och varför. Vi fick rita släkträd och se vår egen roll. Nu kan jag till exempel mer se hur lik jag är pappa, jag behöver inte identifiera mig så mycket med mamma. Jag har också fått hjälp att se saker från ett annat håll, exempelvis att det kan vara sunt att reagera med panikångest på en sjuk situation.

Idag har hon en halvtidstjänst som verksamhetsansvarig där, plus en halvtidstjänst som verkställande tjänsteman på Samordningsförbundet, där två kommuner samverkar för att samordna insatser från arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa och landsting.

Nu har hon bara en chefsroll, men tidigare, när hon jobbade direkt med ungdomarna, kunde hon ibland använda sig själv som exempel.

-Jag kunde säga att jag vet att det finns en väg ut – jag har själv varit där. Eller att om man har en ursprungsfamilj som inte fungerar då sätter det sina spår, men man kan bli hel sedan. Jag vet det.

(publicerad i M-magasin)

Har du kommit i arbete, lille vän?

Fredrik Reinfeldt gör det. Anders Borg gör det. Göran Hägglund, Mona Sahlin, Håkan Juholt. Ja också Jonas Sjöstedt gör det.

Men vad jag vet så gör ingen jag känner det. Vanligt folk – för att låna Göran Hägglunds ord – brukar inte använda de ord som politikerna använder. Vanligt folk säger aldrig att de ska ”komma i jobb” eller ”komma i arbete”.

Men det är de det handlar om.

Politiker på toppnivå har, liksom höjdare inom näringslivet, rejäla skyddsnät så att de inte behöver ”komma i jobb” direkt efter avslutat uppdrag, var som helst i Sverige, med vad som helst. Det är andra människor som ska göra det.

Komma i jobb. Har jag gjort det nu när jag skriver den här krönikan? Men jag vet inte om någon köper den, jag vet inte om jag får någon lön för den tid det tar att skriva detta, så då gills det väl inte?

Jag har googlat. Uttrycket ”komma i jobb” dök upp första gången för drygt tio år sedan:

”För alla oss invandrade ingenjörer är det viktigt att komma i jobb som ingenjör på något ställe även om det inte precis är inom vårt specialområde…”

Undrar om den ingenjören hade svårt med språket?

”Komma i arbete” dök upp första gången några år tidigare, och då i en dom i Arbetsdomstolen.

Sen dess har användningen ökat år från år. Och om man räknar på de första dagarna detta år så lär ökningen fortsätta rejält.

Det viktiga är att du kommer i jobb, inte vad du gör, hur du mår eller om det jobb du kommit till överhuvudtaget är meningsfullt.

Du har fött och fostrat flera barn, du får din omgivning att må bra, du tar dig tid att lyssna, du engagerar dig i en förening, i huset där du bor, du är kittet i familjen, du kommer att vara älskad ända in i graven. Det där tycks väga tämligen lätt om du inte kommit i jobb.

Eller fått ”en sysselsättning”.

För det är ju vad självaste livet går ut på. Att komma i jobb och få en sysselsättning, för själv kan du ju inte göra något vettigt.

Gärna ska det vara ett jobb med status och hög lön också. Hellre sälja produkter skadliga för miljön än att bekämpa miljöskadlig konsumtion ideellt (och har du inget arbete så går du till arbetsförmedlingen som förmedlar sådana, det hörs ju på namnet).

Tänker på att romer kommer i jobb när de skickas till arbetsläger i Ungern.

Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Arbeit macht frei stod det vid ingången till koncentrationsläger under andra världskriget. Det var ett uttryck som började användas på tjugotalet i samband med arbetsmarknadsprogram som man införde för att få bukt med massarbetslösheten. Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Jag testar uttrycket ”komma i jobb” på min omgivning vid ett middagsbord – ingen har hört det, utom möjligen han som är fackligt engagerad. Komma i jobb är ett rent fackuttryck alltså, för politiker. Och arbetsförmedlingstjänstemän. De vid mitt middagsbord har inte lyssnat. Jag tror att de har fullt upp med att arbeta och leva.

Man kan ju fråga sig om politiker ska ha fackuttryck och om politiker är ett yrke. De ska ju representera oss som ska göra något vettigt av våra liv, inte bara sysselsättas.

Ord betyder något. Frågan är vad.

Ingen visste om Julieta levde

Julieta Larin minns fängelset, tortyren biljakten. Hon minns hur det var att komma till Sverige som flykting. Och hon skriver. Hon vill berätta för framtiden, för forskarna och för barnen, familjen.

Det är skrivarcirkel på Mångkulturellt center i Fittja utanför Stockholm. Alla här har erfarenhet av att flytta till Sverige, alla vill skriva sin historia. Resultatet ska lämnas till Nordiska museet, som startat uppropet Att minnas migrationen. Tidigare upprop har riktat sig till statare, tjänstemän, sjuksköterskor, barnhemsbarn bland annat. Tanken är att människor ska skriva sin egen historia och att livsberättelserna ska kunna användas i forskningen.

För Julieta är projektet en del av en läkeprocess. Skrivandet och mötet med de andra har hjälpt. Dessutom har hon gått i terapi och nu kan hon prata om det svåra på svenska. Hon har inte längre en klump i magen när hon tänker på det som ledde henne till Sverige – biljakten där den bil hon körde besköts av polisen, fängslandet, tortyren, åren instängd i fängelset utan barnen.

Just den här dagen har alla i skrivarcirkeln med sig något minne från det tidigare hemlandet. Julieta visar ett tidningsklipp med en bild på henne själv som 28-åring. Tillfångatagen. Hon var tvåbarnsmamma, bankanställd, vänsteraktivist i inbördeskrigets El Salvador.

Bakgrunden till artikeln är att hon efter en protestaktion fick polisen efter sig. Någon hade angivit dem, säger hon.

–       Jag körde, men måste ducka för polisernas kulor, så jag körde in i en stenmur, berättar Julieta.

Det låter som en film, men tyvärr var det inte det. Hennes två kamrater i bilen lyckades fly, men själv hann hon inte.

*

Hon fängslades, först en vecka någonstans där hon torterades av militären för att hon skulle avslöja vilka fler än hon som deltog i stadsgerillan, vilket misslyckades helt ur militärens synvinkel. Ingen av hennes släktingar och vänner visste var hon var.

-Mina kompisar, min mamma, frågade på sjukhus, fängelser, men alla sa ’nej, här är hon inte’.

Många i hennes situation försvann för gott, men Julieta fick leva. Efter en veckas tortyr förflyttades hon till ett vanligt fängelse. Inget tidsbestämt straff visserligen, men ändå…hon levde. Två år satt hon där, utan att vara dömd.

*

När hon till slut kom ut hade hon ingen tanke på att fly landet, men hon ändrade sig, både på grund av att hon kände sig igenkänd och att hon i inte fick vara tillsammans med sina döttrar, som då var 9 och 10 år gamla. De bodde med pappan, som Julieta tidigare separerat från, och han hindrade henne från att vara med dem. Dessutom visste hon att flickorna inte hade det bra hos honom, bland annat förekom misshandel.

–       Advokaterna som hjälpte mig ut från fängelset sa att jag kunde ta med mig barnen om jag flydde. De sa att Sverige var ett bra land för barnen och de hjälpte mig att söka asyl, berättar Julieta Larin.

–       Deras pappa blev ju galen – han hotade min familj, men jag visste att barnen ville vara med mig

I juni 1991 landade den lilla familjen i Sverige, just på den yngsta flickans tioårsdag. De var glada. Nu kunde de vara tillsammans, till slut. En ödets ironi var att kriget, som pågått i tolv år, tog slut strax därefter, och ett fredsavtal slöts 1992. När det började förändras i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var Julieta långt därifrån. Först på en flyktingförläggning i Hallstahammar, sedan i Västerås.

-Det var jättevarmt i Sverige den sommaren, så det var ingen skillnad på vädret, minns Julieta.

-Men vi kunde inte sova – det var ju ljust på natten!

Sen blev det ju svårare att stå ut med vädret förstås. Att bo i ett land där det är sommar bara några månader om året är kämpigt för den som kommer från ett betydligt varmare land.

-De första tre månaderna kunde jag njuta – resten av året regnade det.

*

Det var också svårt att leva med minnena av fängslandet, tortyren. Julieta berättar om en natt med mardrömmar om biljakten, om hur hon bara satt och grät.

-Jag fick en psykos och en kompis tog mig till akuten. Jag fick prata med en läkare, men jag fick ingen hjälp, de skickade hem mig – ’ta sömntabletter’, sa han. Samma sak på Migrationsverket. De visste att jag suttit i fängelse, torterats, men när jag var ny i Sverige frågade ingen hur jag mådde.

-Jag har blivit bra omhändertagen när det gäller ekonomiska, basala behov, men det brister i hur man blir omhändertagen till exempel inom vården när man inte kan tillräckligt med svenska. Sen är det ju många andra tillfällen då svenskar inte förstår det de inte har erfarenhet av, exempelvis tortyr, säger hon.

Att skaffa sig ett nytt språk i vuxen ålder är ju inte heller det lättaste. Julieta och döttrarna hjälptes åt. Hon beskriver det som att de bytte kunskaper – barnen hade orden, hon grammatiken. De var nybörjare alla tre och hjälpte varandra.

*

I El Salvador hade Julieta jobbat på bank och hon ville göra något liknande i Sverige. Men det var inte så lätt att övertyga den okänslige arbetsförmedlaren, som krävde att hon skulle ut och jobba innan hon kunde ordentlig svenska.

-Jag ville jobba som sekreterare eller något jag kunde, men han sa: ’det finns jobb inom vård och städning, jag känner ingen latinamerikan som jobbar på bank’.

Julieta blev ledsen, men hon fortsatte att studera bland annat svenska, hade olika arbetspraktiker, och till slut fick hon jobb som ekonomiassistent. I Västerås gick det inte, men när hon sökte i Stockholm gick det vägen.

*

Att Julieta hamnade i Sverige var mer eller mindre en slump, men många år senare valde hon verkligen Sverige. Det var när barnen var tillräckligt stora att de klarade sig själva. Då åkte Julieta till Spanien för att söka jobb i tre månader, men hon fick inget. När hon sen kom tillbaks kände hon att hon valde Sverige, att drömmen om att flytta tillbaks till El Salvador eller till Spanien där språket, klimatet och kulturen är mer som ”hemma”, inte är realistisk. Hon har ju sin familj här nu också – de vuxna döttrarna, ett treårigt barnbarn och ett till på väg. Mamma, som kom till Sverige ett år efter Julieta. Systern och hennes familj. Dessutom sambon, som hon träffade redan som tonåring i hemlandet. De var inte tillsammans då, men de hade en relation när Julieta fängslades i början på 90-talet. De träffades igen flera år senare, då hon var på besök i El Salvador, och i mitten på 2000-talet kom han till Sverige. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Stockholmsförorten Masmo.

Döttrarna, idag 27 och 28 år gamla, bor inte långt därifrån, längs samma tunnelbanelinje, så de kan träffas ofta. Den äldsta väntar sitt första barn, den yngsta har en treårig flicka – och de har ett helt annat liv än deras mamma hade i deras ålder. Julieta hade då redan två barn, hade både hunnit gifta sig och skilja sig, engagerat sig politiskt och fängslats för det. Och träffat den man hon nu är sambo med – på andra sidan jordklotet.

Julieta vet nu att det är i Sverige hon ska bo – även om hon alltid kommer att ha två hemländer.

*

Julieta har haft några olika kontorsjobb och nu är hon ekonomiassistent på Mångkulturellt center, MKC, som ligger på gångavstånd från hennes hem. Eftersom skrivarcirkeln är just där har hon inte behövt lämna sin arbetsplats idag. Nordiska museet samarbetar med MKC med uppropet, men när Julieta först hörde talas om det så var det inte alls självklart att hon själv skulle delta. Men hon ändrade sig och nu tycker hon att det har gett henne mycket. Idag kan hon vara mer öppen.

-Jag har ingen klump i magen när jag tänker på tiden i fängelset, inget hjärta som dunkar. Och att jag varit traumatiserad kan jag prata om.

Livsberättelsen ska in till Nordiska museet för framtida forskare, men lika viktigt är det att berätta för den egna familjen.

-Jag har själv undrat många gånger över min egen familj, säger Julieta. Därför skriver jag för mina barn, barnbarn och deras barnbarn.

Fakta

Nordiska museet har tillsammans med Mångkulturellt centrum, MKC, startat uppropet Att minnas migrationen. För att få i gång skrivandet har skrivarcirkeln startats på MKC i ABF:s regi.

Nordiska museet har samlat in svenskars livsberättelser sen 1800-talet. Museet har riktat sig till olika grupper, till exempel statare, barnhemsbarn, tjänstemän, för att alla dessa människors liv är en del av vårt kulturarv. Nu har man vänt sig till den stora gruppen svenskar som har erfarenhet av att ha flyttat hit. Hittills är det få invandrare som har skickat in sina berättelser, men projektledarna hoppas på att många fler ska dyka upp. Det finns inga krav på hur texten skrivs och den kan vara skriven på det språk man behärskar bäst.

(publicerad i Allers)

Klimatkompensation

Satsa några slantar på energieffektiva spisar i Nigeria eller solenergiprojekt i Indien. Minskade koldioxidutsläpp där, i kompensation för de utsläpp du gör här. Det är vad klimatkompensation går ut på.

Privatpersoner gör det. Jag gjorde det nyss när jag flög till London, 75 kronor satsade jag för att mina koldioxidutsläpp skulle kompenseras med något som minskar utsläppen någon annanstans.* Exempelvis vindkraftverk i Kina, solkraft i Indien eller 80 procent effektivare vedspisar i Nigeria.

Och företag gör det. Herz, Ica, Statoil, Sveriges kommuner och landsting och många fler gör det. Regeringen gör det för internationella flygresor. Tjänsteresorna kompenseras, i en del fall kompenseras koldioxidutsläppen i hela verksamheten och företaget kan skryta med att vara klimatneutralt och därmed inte bidra alls till att det blir allt varmare på jorden.

Metoden är omdiskuterad. Borde vi inte ändra på vår egen energislösande livsstil istället för att betala några slantar för att de ska släppa ut mindre i fattiga länder? Är det inte viktigare att titta på vilka produkter företaget säljer och vad de har för påverkan på miljön istället för att kompensera för enskilda tjänsteresor? Är det rätt av ett företag som Vattenfall först investera i tyska kolkraftverk och sedan sponsra projekt som minskar utsläpp i ett annat land?

Klimatkompenserar vi hellre för vår flygresa istället för att helt enkelt åka tåg istället? En tågresa från Stockholm till Göteborg släpper ut cirka 4 hg koldioxid. En flygresa Arlanda-Landvetter släpper ut 70 kilo enligt SAS beräkning (144 kg enligt Luftfartsverket, som dubblar utsläppsberäkningen eftersom andra utsläpp kan påverka klimatet på hög höjd). Och då ska man förmodligen ta sig in till stan från flygplatserna också. Det blir ännu mer utsläpp för flyget.

Andra kritiker har påpekat att kvaliteten på projekten varierar och att det är svårt att veta att de genomförs på rätt sätt och att inte för mycket går till administration. Eller kanske träden skulle ha planterats eller vindkraftverken ändå skulle ha byggts även utan mina pengar? Och om man inte är säker – då är det väl bättre att inte göra något alls?

Eller kanske är det bättre att kolla vad pengarna verkligen går till?

*

Det finns två sätt att kompensera för sina utsläpp, dels att investera i projekt som minskar utsläpp någon annanstans, dels att köpa utsläppsrätter som gör att det blir dyrare för andra företag att släppa ut koldioxid, och därmed blir det mer lönsamt att satsa på energisnålare teknik.

Det förstnämnda är det vanligaste om du kompenserar dina egna resor, alltså projekten som handlar om vindkraftsparker, solenergiprojekt, biomassa som ska ersätta fossila bränslen, effektivare vedspisar etc. Här ingår också trädplanteringsprojekt eftersom växande träd lagrar koldioxid, men eftersom det är svårt att veta att träden verkligen står kvar, och svårt att veta hur länge, så har den metoden varit särskilt kritiserad.

Projekten bör vara certifierade enligt CDM, Clean Development mechanism, som finns reglerat i Kyotoprotokollet. En del tycker att man bör gå längre än vad som krävs inom FN och har skapad Gold Standard, som ställer ännu högre krav på projekten, till exempel kan inte trädplanteringsprojekt få Gold standard.

Dessa projekt är kontrollerade och registrerade, och de skulle inte ha genomförts ändå, även utan de satsade slantarna.

*

Det fungerar så här ungefär: Någonstans, till exempel i Indien eller Kina, byggs vindkraftverk eller startas ett biogasprojekt som inte skulle ha startats utan klimatpengarna från väst. Projektet minskar utsläppet av växthusgaser. När det godkänts enligt CDM-reglerna kan aktörer som exempelvis Atmosfair eller Tricorona green sälja certifikat som motsvarar utsläppsminskningen till företag som vill klimatkompensera sin verksamhet. I slutänden är det kanske du, som ska ut på din semesterresa, som betalar när du klimatkompenserar via resebyråns hemsida.

*

De flesta CDM-projekt pågår i Kina – kanske inte så konstigt om man tänker på att exempelvis varje svensk orsakar mer växthusgasutsläpp i Kina än vad den genomsnittlige kinesen gör.

*

Med tanke på alla kritiska synpunkter, ska man kompensera för sina klimatutsläpp? Jag frågar Stefan Gössling, professor och mobilitetsforskare som forskat mycket kring resandet och flygets påverkan på miljön. Han tycker att det är synd att debatten kring brister i hur utsläppen kompenseras leder till att färre gör det. Idag kompenseras endast 2 procent av flygresorna, och han är rädd för att det blir än färre i och med den ekonomiska krisen.

-Jag klimatkompenserar, men man ska veta vad man väljer så att man kan förlita sig på att det verkligen sker en minskning av utsläppen. Man behöver inte titta så mycket på vilka projekt det är eller om det är ett vinstdrivande företag som genomför dem eller inte, utan det viktiga är att det är CDM- eller Gold standard-projekt, säger han.

Själv tycker han att Gold standard egentligen är det man bör kräva, där är kraven hårdare och man kan lita på att projekten inte skulle ha genomförts utan mina pengar. Just detta, additionalitet som det heter, att projekten inte är lönsamma projekt som skulle ha genomförts ändå, är en basprincip som det ofta har brutits mot inom klimatbranschen, enligt Stefan Gössling.

Själv använder han tyska Atmosfair när han kompenserar för sina utsläpp. Han känner till dem, de har bara Gold standard-projekt och det mesta av pengarna går direkt till projekten.

-Men det betyder att de som arbetar där har extremt låga löner, konstaterar han.

*

Att köpa utsläppsrätter då, är det ett alternativ?

Tanken är att om många köper dessa, så blir det färre på marknaden, och därmed blir de dyrare för de företag som ingår i EU:s system för utsläppshandel och som måste ha dem. Resultatet – det blir relativt sett lönsammare för dem att satsa på energibesparande ny teknik.

Problemet är bara att de delats ut gratis, och under förra handelsperioden fick många företag så många att de kunde sälja dem och få en nätt liten vinst på detta.

I det läget, när det finns ett överskott på utsläppsrätter, gör det ingen nytta att köpa dem, tycker Stefan Gössling.

2012 kommer flyget med i systemet med utsläppshandel, och då kommer 85 procent av utsläppsrätterna att skänkas till branschen, resten auktioneras ut. Stefan Gössling är kritisk till detta, han tycker att allt borde auktioneras ut.

 

-Problemet är att klimatkompensering kräver altruism. Du får ingen speciell nytta av det, mer än kanske gott samvete. Och folk letar permanent efter anledningar att inte göra något, säger Stefan Gössling.

 

Jag är en så liten del av alla miljarder på jorden, just min resa betyder väl ingenting? Och föresten, kan man lita på att växthuseffekten finns? Och kan jag lita på klimatkompenseringsprojekten?

Jag kompenserade min resa till London i alla fall. Men frågan är om jag borde ha åkt dit?

Det allra bästa vore ju att ha satsat på projekt som minskar utsläppen – och samtidigt stannat hemma.///

*Summan kan variera utifrån vilken utsläppskalkylator som används. Jag använde Luftfartsverkets, som dubblerar utsläppet av koldioxid med tanke på att andra utsläpp av koldioxid kan skada klimatet när de släpps ut på hög höjd. Kalkylatorerna utgår också från olika antaganden när det gäller, flygplanstyp, mellanlandningar, resrutt, hur fullsatt planet är etc

(publicerad i Kollega)

Vem vill betala för vakthundarna?

Swedwatch och Fair Trade Center har koll på näringslivet, de hjälper företag och offentlig sektor att göra mer rätt när de handlar med fattigare länder. Och de hjälper dig och mig att göra bättre val i butiken.

Men frågan är: Vem vill betala för vakthundarna?

I ett höghus på söder i Stockholm sitter Fair Trade Center och Swedwatch i varsin ände av en långsmal lokal. Någonstans i mitten finns fikarummet. Och det är väl en bra bild om någon; de har lite olika uppgifter men är ganska beroende av varandra. Swedwatch granskar och för dialog med företag och offentlig sektor, Fair Trade Center arbetar framför allt med och för konsumenterna – och för att kunna göra det så behöver de Swedwatch rapporter. Ungefär så. Och nu är framtiden osäker för båda två. Det informationsanslag till enskilda organisationer som de är så beroende av har regeringen mer än halverat.

Jag träffar Minna Janusson på Fair Trade Center i ett rum där skrivbord står ihopträngda på en liten yta. Snart blir det lite rymligare här, men det är inget som Minna är glad åt. De fem anställda blir tre, så ser planerna ut för att klara de minskade anslagen. Och kanske blir det bara en rapport istället för fyra, som det var förra året. Om det inte dyker upp några andra pengar än de som gått via Sida. Minna hoppas ju på det förstås. När vi träffas råder viss förvirring. Den kraftiga nedskärningen kom snabbt och oväntat. Det man vet är att saker och ting kommer att förändras.

-Igår var jag på en konferens i Norrköping om offentlig upphandling. Vi vet inte om vi kan ha sådana i framtiden, säger Minna som ett exempel.

Samtidigt som det blir mindre pengar och färre anställda så har verkligheten blivit mer komplicerad:

-När jag började var det lättare; vi kunde undersöka företag och se att de inte hade några uppförandekoder. Swedwatch kunde åka ut och se att mänskliga rättigheter kränks på de och de punkterna. Nu är företag mer medvetna, vilket är positivt. Men vi måste ha mer på fötterna, vi måste förstå företagen mer. Vi måste titta på hur man samarbetar med underleverantörer, hur man gör uppföljningar  –  det krävs mer kompetens, och samtidigt är det svårare att få ut den typ av information vi vill ha; adresser till produktionsställen, protokoll etc.

Samarbete är och har varit en nödvändighet i den här branschen. Det har varit olika konstellationer för olika frågor. Inför julen var det Fair Trade Center, Swedwatch och Sveriges Konsumenter som tog fram olika rapporter och samarbetade om leksaksproduktionen.  Och när det gällde offentlig upphandling var Fair Trade Centers samarbetspartners fackförbundet SKTF, Rena kläder och Rättvisemärkt.

-Då kunde till exempel SKTF:s presschef skicka ut insändarmallar till just de landsting som inte hade en uppförandekod. Det ingick i hans jobb. Det ger många fördelar med att samarbeta. Det ger många synergieffekter. Vi kan ha många aktiviteter och får mycket ut av det.

-Men får alla mindre resurser så…

Hur det går då har Minna inget svar på. Men hon tror att samarbete blir allt viktigare i framtiden.

De senaste åren har Fair Trade Center granskat turismens effekter i Brasilien och Thailand, granskat blomsterhandeln, gjort blixtupprop för att uppmärksamma avskedanden av fackligt aktiva ibland annat Thailand och Indien, tagit fram utbildningsmaterial om elektronik till svenska skolor, genomfört kampanjen ”Mina skattepengar” där man undersökte hur det står till med etiken vid offentlig upphandling, bara för att nämna en del. Vad är du mest stolt över undrar jag?

Minna tänker en bra stund. Vad ska hon särskilt lyfta fram? Men istället för en särskild rapport så är det just det att Fair Trade Center aldrig ger upp:

-Jag är mest stolt över det eviga gnatandet. Att vi fortsätter och att vi jobbar positivt. Vi pratar inte om vad som är dåligt eller om bojkott – det finns alltid förutsättningar att göra saker bättre.

-Sen är det faktiska saker som att vi fick företag som producerar mobiler att erkänna att de faktiskt har ett ansvar för vad som händer i gruvorna, det gjorde de inte tidigare. Det finns gruvor där metallen till 90 procent går till mobiltillverkning, säger Minna Janusson.

Många av gruvorna finns exempelvis i östra Kongo, där gruvbrytningen ekonomiskt bidrar till stridigheterna som pågår där. Frågan är om vi mobilkonsumenter finansierar krig?

***

Mobilerna och elektroniken ingår i det europeiska EU-finansierade projektet MakeITfair, så där är Fair Trade Center långt ifrån ensamma. I Sverige jobbar flera organisationer med det, bland annat Swedwatch som finns i andra änden av lokalen på söder. Där träffar jag Kristina Areskog Bjurling och hennes chef, Viveka Risberg. Viveka är ganska ny, hon har tidigare bland annat jobbat för H&M i Bangladesh just med att kontrollera hur det går till på plats. Hon vet att det betyder mycket i praktiken vad ett svenskt företag gör på policynivå.

Kristina Areskog Bjurling har jobbat desto längre. Hon var med för fjorton år sedan, då Fair Trade Center startades. Och i början av 2000-talet var hon med och startade Swedwatch, som framförallt är en researchorganisation som tar fram rapporter åt sina medlemsorganisationer. Swedwatch driver inga kampanjer, det får medlemmarna Naturskyddsföreningen, Fair Trade Center, Kyrkan, Latinamerikagrupperna och Miljöförbundet Jordens vänner göra. Swedwatch jobb är att ta fram rapporter och sätta dem i händerna på rätt folk.

Kristina har gjort många resor för att se hur svenska företag sköter sig i leverantörsländerna. Men hur går det till undrar jag. Det är väl inte bara att traska in till en fabrik och få fullständigt sanningsenliga uppgifter om övertid, lön och andra arbetsvillkor?

-Vi jobbar alltid med lokala organisationer eller konsulter. De gör en förstudie, pratar med de anställda utanför fabrikerna, så när jag kommer är det ganska förberett. När jag gör officiella besök har jag redan ett underlag, berättar Kristina Areskog Bjurling.

Men även under officiella besök kan hon få en bild av arbetarnas verklighet. En gång, berättar Kristina, kom hon till en leksaksfabrik efter lunch, och det var alldeles tyst eftersom alla låg och sov på sina arbetsplatser. Det visade sig att de hellre gjorde det än att riskera att missa någon arbetstid genom att gå till sovsalen och vila en stund.  70, 80 eller 90 timmars arbetsvecka är en siffra på ett papper – de trötta arbetarna är verkligheten.

En rapport kräver många månaders jobb, det gäller ha allt väldokumenterat och välkontrollerat. Som Viveka Risberg säger:

-Vi måste vara trovärdiga. Har vi inte hög kvalitet kan vi lika gärna lägga ner.

Jo, det har jag lärt mig som journalist också – blir en detalj fel så svajjar trovärdigheten i hela reportaget. Överhuvudtaget är hela deras arbete besläktat med den grävande journalistens – med den skillnaden att Swedwatch i första hand vill ha en dialog med företagen, det handlar inte bara om att avslöja missförhållanden. Långt innan de publicerar en rapport får de granskade ta del av materialet – och det kan utlösa en febril aktivitet.

–        Så blev det till exempel när vi tog fram leksaksrapporten före jul; Åhlens gjorde egna kontroller, Brio har fått igång åtgärdsplaner…    Vi ger konstruktiv kritik, vi snabbar på processen, säger Viveka Risberg.

-Det är många gånger vi får höra av företagen själva att vi behövs. Det är inte masochistiskt. De behöver själva argument inför sina ledningar och de får hjälp av våra granskningar att se vad de måste göra. Vi har alltid rekommendationer i rapporterna, säger Viveka Risberg.

Och eftersom Swedwatch alltid försöker följa upp sina rapporter för att se vad som händer över tid, så kan företagen visa att de gör något åt bristerna. I exempelvis leksaksrapporten hade arbetsvillkoren i Kina blivit bättre (men långtifrån bra) sen den förra granskningen gjordes 2004.

Swedwatch har hittills gjort ett trettiotal rapporter, förra året blev det 4-5 stycken, och i år betydligt färre.  De fem anställda blir ungefär tre. Nu gäller det att hitta pengar på annat håll – något som tar tid och kraft bara det. Önskedrömmen om att ha en ekonomisk trygghet, och inte behöva leta efter finansiering projekt för projekt, ser ut att vara långt borta. Kanske gå ut till allmänheten och be om pengar? Som i grannländerna, där systerorganisationerna samlar in pengar till sina verksamheter. Eller måste det bli som i Danmark där volontärer och praktikanter jobbar gratis? Där någons mamma fixar ekonomin? Eller finns något att hämta hos Nordiska ministerrådet? EU? Frågorna är många, svaren få än så länge.

–        Jag tycker att vi ska vara delvis Sidafinansierade. Vi jobbar för en global hållbar utveckling och vi behövs. Det borde finnas ett statligt intresse av oss, säger Viveka Risberg.

–        I relation till hur små resurser vi har är det rätt fantastiskt vilka bollar som sätts i rullning. Det handlar om stora pengar och många människor som blir påverkade. Till exempel när vi granskade offentlig upphandling i ”Vita rockar och vassa saxar” och landsting införde uppförandekoder, kontroller och uppföljningar. Eller i elektronikprojektet, där har vi flyttat fram agendan. EU har beslutat om att det ska finnas en sorts mobilladdare – det är ett resultat av det. Eller Clas Ohlson, där vår granskning ledde till att de började ta leverantörskontroller på allvar och byggde upp en csr-avdelning…

Globaliseringen och handel mellan länder och företag har oändliga möjligheter, tror Viveka Risberg. En god handel kan utjämna orättvisorna i världen.

-Men riskerna ökar också. Det är därför vakthundens roll är så viktig. Vi kan inte förvänta oss att alla företag tar ansvar fullt ut.

För att hjälpa företag att göra rätt vill Swedwatch och Fair Trade Center jobba mer med det goda exemplet. De kan vara oberoende erfarenhetsförmedlare, till skillnad från konsultfirmor. Helst skulle de vilja ha mer kunskapsutbyte, fler konferenser, mer dialog – mer korsdrag, som Viveka uttrycker det. Till exempel som när leksaksrapporterna lanserades före jul, då hade man en heldagskonferens för branschen och andra intresserade. Där deltog också leverantörer och Han Dongfang, känd människorättsaktivist som grundat China Labour Bulletin till försvar för arbetarnas rättigheter.

-ofta saknas de anställdas röst, så det var en otrolig tillgång att han var med.

Idag räcker det inte med att företag gör fabrikskontroller utan det krävs ett nytt tänkande i hela verksamheten, säger Viveka.

–        Man måste injicera hållbarhet i kärnverksamheten. Man kanske inte ska ha en separat csr-avdelning, utan de människorna kanske ska jobba med affärsanalytikerna? Inköparna ska inte bara se till pengarna, utan också på vilka val de gör, varje dag. Det är samma sak privat; Vad styr ens vardag? Vilka val gör jag? Det är ett kontinuerligt arbete att leva på ett mer hållbart sätt. Agendan flyttas fram, ribban höjs.

Ja, vem vill ge sina barn en leksak som producerats av en kinesisk gästarbetare med 80 timmars arbetsvecka och låg lön (och ingen lön alls om hon protesterar)?

Ingen kanske, om vi får veta hur det ligger till.

 

Faktarutor

Fair Trade Center är en ideell förening som arbetar för en rättvisare världshandel. Föreningen bevakar svenska företags handel med utvecklingsländer. FTC för dialog och påverkar företag för att de ska ta ansvar för sitt agerande. Föreningen vill också underlätta för konsumenter att välja på ett medvetet sätt. Fair Trade Center bildades 1996.

www.fairtradecenter.se finns mer information och rapporter. Här finns också en etikbarometer där du kan jämföra företag i olika branscher.

 

Swedwatch är en förening med fem medlemsorganisationer: Naturskyddsföreningen, Svenska kyrkan, Latinamerikagrupperna, Fair Trade Center och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Swedwatch granskar om och hur svenskrelaterade företag tar hänsyn till människor och miljö i sin verksamhet i utvecklingsländer.  Medlemsorganisationerna bedriver opinionsbildning och för dialog med företagen utifrån rapporterna. Swedwatch bildades 2003.

Mer information: www.swedwatch .org

 

Några granskningar:

Hårt jobb bakom leksakerna

70 timmars arbetsvecka med felaktig övertidsersättning, inget medinflytande och bristande säkerhet. Så ser det ut för många kinesiska leksaksarbetare. Men 2004, då förra granskningen gjordes, var arbetsvillkoren än värre. Slutsatsen är att företagens krav på sina leverantörer har förbättrat situationen.

Hur leksaksföretagens inköp går till har också brister. Tre av åtta företag som granskats ställer inga krav på arbetsvillkoren i leverantörsfabrikerna. Det gäller Lekia, Leklust och Barnens hus.

(Swedwatch, Fair Trade Center, Sverigtes konsumenter)

 

Elektronikföretag försöker ta ansvar

Produktionen av mobiler, datorer och annan elektronik kräver mycket metall. För några år sedan när nätverket makeITfair gjorde en granskning var det många företag som var tveksamma till om de hade ett ansvar för hur det går till i gruvorna där metallen bryts. Problemet är att gruvdriften ofta leder till människorättskränkningar och miljöförstöring. Dessutom bidrar den att finansiera strider som pågår i exempelvis östra Kongo.

2009 hade många företag ändrat sig och börjat ställa krav på leverantörerna. HP, Sony Ericsson, Samsung, Motorola och Philips har tagit täten i det arbetet.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Etik är inte gratis

Mobiloperatörerna erbjuder ofta gratis, eller nästan gratis, mobiltelefon när kunder tecknar nytt abonnemang eller förnyar det. Ur miljömässig synvinkel kan detta ifrågasättas. Företagen ser dock inte att de har någon betydelsefull roll i leverantörskedjan. Av fyra granskade företag är det endast Telenor som erbjuder ett alternativ till en ny telefon.

Tre av fyra mobiloperatörer har uppförandekoder, men endast två följer upp dem på något sätt.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Mer rättvisa för skattepengarna

Minst 14 av 21 landsting ställer etiska krav för vissa varugrupper vid offentlig upphandling. Dock gäller det ej alla varor som tillverkas i låglöneländer där kränkningar och brott mot arbetsrätten sker. Vid en tidigare granskning var det inget landsting som ställde några krav.

Arbetet i landstingen kom igång 2007 efter rapporten ”Vita rockar och vassa saxar”, då Swedwatch, Fair Trade Center och Rena kläder kunde visa att mänskliga rättigheter kränktes vid produktionen av de varor som hamnade i svenska landsting.

(Fair Trade Center och nätverket Rena kläder)

 

Tropiskt trä med oklart ursprung säljs

Fem av sex undersökta trävaruföretag säljer fortfarande tropiska trävaror trots debatten om regnskogsavverkningens betydelse för klimatförändringen. Flera företag köper av grossister, vilket gör att det är svårt att kontrollera varifrån träet kommer. En stor del av virket på marknaden bedöms vara illegalt avverkat. Tarkett är det enda företaget som slutat sälja tropiskt trä i Norden, eftersom man inte kan garantera ursprunget. Utanför Norden fortsätter man dock sälja dessa varor.

Företagens inköpsarbete har förbättrats sen en tidigare rapport, men fortfarande finns många oklarheter om varifrån träet kommer.

Ungefär hälften av regnskogen har försvunnit sedan 1990.

(Swedwatch, Naturskyddsföreningen)

(publicerad i Kollega)

Klimatmärkta burgare

Max arbete med att klimatmärka hela menyn belönades nyligen med det internationella miljöpriset Green Award. Personal- och hållbarhetschefen Pär Larshans är påtagligt stolt och han säger att medarbetarna är det också. Stolta anställda stannar längre, säger han.

Ett företag som säljer hamburgare och som genererar en massa sopor, det är inte precis vad jag i första hand associerar med ett klimatsmart företag. Men Max har faktiskt gjort något alldeles speciellt – de har koldioxidmärkt hela menyn. En fiskburgare ger 0,2 kilo utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser*, en originalburgare ger 1,7 kilo.  Och så kompenserar de sina faktiska utsläpp genom att plantera träd, som binder koldioxid. Sen de började med det här har de sålt betydligt mer av de klimatsmartare alternativen. Och fått en hel del uppmärksamhet. På hemsidan ligger för tillfället länkar till en artikel i New York Times och en BBC-dokumentär. Och nu då priset för världens bästa hållbarhetskampanj, som man delar med ett annat svenskt företag, Flygbussarna.

Max har alltid velat framställa sig som det goda familjeföretaget, men i och med att ledningen såg Al Gores film En obekväm sanning för tre år sedan så började man fundera mer på ansvar även för miljön.

–        Det vi först tänkte på var ju transporter och engångsmaterial, men när vi tog hjälp och analyserade vår klimatpåverkan så visade det sig att det till 70 procent beror på nötköttet, berättar Pär Larshans när vi träffas på en av företagets 70 restauranger.

Det är därför fiskburgaren, vegoburgaren och kycklingburgaren har relativt låg klimatpåverkan, till skillnad från den traditionella hamburgaren. Så, vad göra? Sluta sälja hamburgare på hamburgerrestaurangen?

-Vi försöker påverka slakterinäringen. Under ett års tid har vi träffat LRF och Svenskt Sigill och gått igenom vad vi kan göra. Vi köper svenskt kött, men tyvärr kan vi inte bestämma från vilken gård vi köper köttet. Det kan ju vara rätt stora skillnader, till exempel om man har biogasåtervinning på gården och om alla traktorer körs på biogas. Vi måste försöka förändra samhället. Ensamma kan vi inte gå hela vägen.

Men målet att halvera klimatpåverkan av nötköttet inom fem år räknat per gäst, står Pär Larshans fast vid:

– Själva kan vi till exempel göra insatser som gör att vi får mindre nötkött i hamburgarna och  fortsätta att gynna med lägre priser på de produkter som är klimatsmartare. Men det främsta kanske är att vi inom ett år har fördubblat antalet produkter som inte innehåller nötkött alls!

Max har och har haft mätbara mål varje år, till exempel att övergå helt till vindkraftsel, miljöbilar och att införa energisnålare LED-belysning på alla nya restauranger, men Pär Larshans säger att miljöarbetet gått längre än målen. Det går av bara farten när man börjar, liksom. När alla har visionen ett hållbart samhälle så kommer idéerna på vägen. Till exempel togs papplådorna till barnmenyn bort efter att en gäst ifrågasatt dem.

-Vi får in mycket tips från personalen, de brinner för de här frågorna, säger Pär Larshans.

För att uppmuntra tipsandet delar företaget varje år ut pris till de restauranger varifrån de bästa tipsen kommer. Prispengarna på 20 000 får personalen göra något kul för. I februari är det även premiär för ett individuellt pris för bästa klimattipset.

Pär Larshans tror att fler söker sig till Max tack vare klimatarbetet – och att de stannar längre. Det är en bransch med hög rörlighet, men att cheferna stannar i snitt tio år, tycker han är bra. Och att det kommer sökande från konkurrenter har han heller inget emot. Särskilt inte när han får höra att de sökt sig till Max just för att de verkligen gör vad många bara pratar om.

Max är ett för branschen relativt litet familjeägt företag. Det är en av förklaringarna till att klimatarbetet drivits fram snabbt. Det går snabbt att fatta beslut och föra ut dem i organisationen.

Hur lyckas man då kommunicera ut miljöbudskapet till alla anställda? En 30 minuter lång webbaserad utbildning som alla nyanställda går igenom och en fyra timmar lärarledd utbildning för alla chefer låter inte så mycket, men Pär Larshans hävdar att det är mer än vad många andra har. Sen kommer ju frågor upp i personaltidning, veckans nyhetsblad och på möten. Ibland kan det handla om att Max vinner ett pris för bästa hållbarhetskampanj, ibland mindre saker. Här kommer stoltheten in igen.

-Värderingar är viktigare än till exempel lönen, det gäller framför allt för de unga.

– Och utbildning är viktigt, säger Pär Larshans, men i samma andetag säger han att det är nödvändigt att ledningen är  en spjutspets och att man centralt lägger resurser på miljöarbetet. Någon måste ha det som huvuduppgift och det måste sitta personer i ledningen som driver frågan. Sedan måste man få med sig cheferna, så att de kan kommunicera visionen. Kraften är enorm om alla är med och påverkar det håll vi går åt. Då kommer de smarta tipsen.

Hos Max är ägarna, de båda bröderna Richard och Christoffer Bergfors, drivande, liksom Pär Larshans själv, som sitter i högsta ledningen. Och de är optimistiska inför framtiden, planerna är många. Om fem år har antalet restauranger fördubblats och man har etablerat sig internationellt. Kanske har man till och med klimatpositiva restauranger, som kan sälja el tillbaka till elnätet, istället för att göra av med el, tror Pär Larshans.

Idag kompenserar Max för sin klimatpåverkan genom att plantera träd som vildapelsin, mango och indisk valnöt i Afrika. Ungefär 89 000 träd per år, en kostnad som man ser som en sorts skatt.*

-Om vi gör fler åtgärder som minskar klimatpåverkan i verksamheten, så betalar vi mindre i ”skatt”, säger Pär Larshans, som för 23 år sedan började på Max och för 15 år sedan träffade sin fru, en ekologisk bonde från Bollnäs som påverkat Pärs ekologiska tänkande en hel del. Och förmodligen hela Max och förhoppningsvis världen – som skulle må mycket bättre om vi åt färre hamburgare av nötkött.

Fotnötter:

*Utsläppen av gaser som driver på växthuseffekten mäts i koldioxidekvivalenter. Dvs att exempelvis metan och lustgasutsläpp räknas om och blir jämförbara med koldioxid.

*Max har valt att klimatkompensera genom trädplantering, alltså inte FN-godkända CDM-projekt. Trädplantering har kritiserats som klimatprojekt bland annat eftersom det är svårt att vara säker på att de verkligen står kvar efter lång tid.

Pär Larshans tips:

-Gå till den egna organisationen och analysera företagets hela process och dess påverkan på miljön. Ta gärna hjälp av experter, Max har exempelvis använt sig av Det naturliga steget och deras metodik. Ni kan redan idag tjäna pengar både på att både reducera kostnader och stärka varumärket och därmed sälja mer.

– Benschmarking, lyssna vad andra har gjort och gör det bättre!

– Analysera vad som ger mest payback, alla kan göra något. Prioritera både det som är lätt att göra och det som viktigt att göra.

– Att inte ta tag i de riktigt stora problem skapar lätt en trovärdighetskris. I Max fall har vi valt att långsiktigt arbeta under rubriken ”det hållbara nötköttet” och försöka riva de hinder vi ser kortsiktigt.

-Miljö- och klimatfrågan måste drivas från ledningsnivån.

-Berätta, kommunicera visionen. Då kommer de smarta tipsen.

Detta är gjort, bl a:

–        Samtliga produkter koldioxidmärks.

–        Bara el från vindkraft.

–        Endast svenskt nötkött, bacon och kyckling.

–        Serverar endast miljömärkt fisk (msc-märkt).

–        Samtlig personal går igenom en webbaserad miljöutbildning. Chefer får längre utbildning.

–        Internt miljöpris till de bästa miljötipsen.

–        Energisnål LED-belysning på alla nya restauranger.

–        Alla tjänstebilar är miljöbilar.

–        Max och företagets leverantörers totala klimatpåverkan är analyserad och man kompenserar för detta genom att plantera cirka 89 000 träd per år genom Plan Vivo.

–        Energisnål köksutrustning, snålspolande toaletter. Målet är att minska energiförbrukningen med 5 procent per år.

–        Wellpapp återvinns. Plåt används nästan inte längre (två procent av tidigare användning återstår, och det återvinns).

–        Detta ska göras:

– Fler produkter som ger liten klimatpåverkan.

– Halvera klimatpåverkan av nötkött inom fem år, räknat per gäst.

– Samarbetar med svenska bönder om hur produktionen kan bli mer hållbar.

 (publicerad i Position)