Rolles sista resa

Rolles sista resa är en berättelse om en man som dör och om mig som sitter bredvid
En dag ska vi alla dö.
Alla andra dagar ska vi inte det.
Men idag ska Rolle dö. Alla andra 28 212 dagar har han levt.

En krokig livsväg har det varit. Rolle har inte gjort som de flesta andra, han har inte alltid tänkt sig för. Snäll, som man säger. Visst fick frun en diamantring därhemma i bruksorten. Och en ozelotpäls. Och barnens tomte var han.

Mycket pengar blev det. Och till slut blev han miljonär – i skulder.

Hans vägar gick över platser som Dikanäs, Saxnäs, Gäddede, Myrviken, men också Madagaskar, Gambia, Kuba. Framförallt Kuba, där han hade en familj.

Men en dag tar allt det där slut. Han klarade sig när skeppet sprack midskepps vintern femtioåtta, han klarade sig när han genade över havsviken en mörk afrikansk natt och han klarade sig när hans egen bilhjälm anföll med hög hastighet bakifrån.

Men han klarade inte cancern.

Då handlar det om det mest basala; att stå ut med nageltrång, att få apelsinjuice i en pipmugg, att få en dusch och en rumskamrat i dödens väntrum att dela sina historier med.

Den här berättelsen handlar om en döende morbror som inte vill sluta att berätta. Och det handlar om mig, som satt bredvid.

Jag vägrar låta Rolle försvinna, bara sådär, över en natt, som så många andra gjort. Framförallt min mamma, som hoppade av sin livsresa. Och min vän, som knappt han fylla trettio. Den ena ville inte leva, den andra kämpade för sitt liv.
Och pappa, mormor och många andra. Ja, nästa jag själv faktiskt.

Varje år dör ungefär 90 000 människor i Sverige.
Många jag känner.
Många du känner.

En dag ska jag dö. Du. Alla vi känner ska dö. Men alla andra dagar ska vi leva. Döden lär oss leva, det är dödens enda uppgift.

Livets resa kan vi göra tillsammans. Den sista resan gör man ensam.

Våga leva – våga dö

När jag var 16 år dog min mamma. Det var naturligtvis en upplevelse som påverkade mig på många sätt. Jag är väldigt medveten om att vi alla ska dö och att det kan ske när som helst. Därför vill jag inte vänta med det jag vill göra. Imorgon eller nästa år kanske jag inte finns. När vi vet att vi ska dö kan vi leva mer nu. Så tänker jag.

Jag vet också att om man inte låter sorgen ta plats när den kommer, så kan man må väldigt dåligt många år efteråt. Därför ska vi inte vara rädda för att prata om döden. Det är nödvändigt att sörja för att kunna leva ett bra liv.

I min bok ”Våga leva, våga dö” har jag pratat med många människor som har tänkt många kloka tankar om döden.

Boken är skriven på lätt svenska.

Kommentera