Kategoriarkiv: arbetsmarknad

En glad säljare

När jag gick på Journalisthögskolan fick jag lära mig att det finns något som heter förnedrande uppdrag. Man skulle kunna vägra göra ett jobb om man upplevde det som förnedrande, exempelvis ringa upp ett brottsoffer mitt i natten eller häcka i någons trädgård för att fånga några citat. Det borde finnas samma regel inom andra branscher, tänker jag. Exempelvis på den affär jag vanligtvis gör mina inköp. Personalens tomtemössor, diadem med fingerade lucialjus och nyårshattar skulle kunna höra dit. Och definitivt namnskyltarna med texten ”En glad säljare”. Det blir märkligt när en kassörska som inte har sin bästa dag i världshistorien tvingas bära den skylten. Det är som om rubriken på den här krönikan skulle lyda ”En bra krönika”.

Så kan man ju inte göra. Saker måste få vara som de är. Vi behöver inga överskrifter för att tolka verkligheten. När man skriver handlar det om att gestalta istället för att skriva övertydligt. Beskriva hur någon är glad istället för att säga att människan är glad. Det är lektion ett på alla skrivarkurser och borde vara lektion ett på kurser för butikschefer som ska sätta namnlappar på folk.

Butikschefen i butiken där jag är stamgäst har för övrigt en del annat för sig. En gång när jag klagade på felmärkta varor sa han att så brukade det minsann vara i den butik där han brukar handla också.

Det borde också vara med på lektion ett för butikschefer: Handla i din egen butik. Och om du inte gör det – berätta inte det för dina kunder. Det kan väcka viss misstänksamhet.

Tjänstefel borde också vara att skylla på att det finns för lite personal för att märka upp varorna rätt, vilket nämnde butikschef gjorde.

För lite personal? Vems ansvar är det, undrar kunden som står i kassan med ett gäng felmärkta varor. Men kassörskan är i alla fall glad. Det står det på skylten.

(publicerad i Handelsnytt)

Har du kommit i arbete, lille vän?

Fredrik Reinfeldt gör det. Anders Borg gör det. Göran Hägglund, Mona Sahlin, Håkan Juholt. Ja också Jonas Sjöstedt gör det.

Men vad jag vet så gör ingen jag känner det. Vanligt folk – för att låna Göran Hägglunds ord – brukar inte använda de ord som politikerna använder. Vanligt folk säger aldrig att de ska ”komma i jobb” eller ”komma i arbete”.

Men det är de det handlar om.

Politiker på toppnivå har, liksom höjdare inom näringslivet, rejäla skyddsnät så att de inte behöver ”komma i jobb” direkt efter avslutat uppdrag, var som helst i Sverige, med vad som helst. Det är andra människor som ska göra det.

Komma i jobb. Har jag gjort det nu när jag skriver den här krönikan? Men jag vet inte om någon köper den, jag vet inte om jag får någon lön för den tid det tar att skriva detta, så då gills det väl inte?

Jag har googlat. Uttrycket ”komma i jobb” dök upp första gången för drygt tio år sedan:

”För alla oss invandrade ingenjörer är det viktigt att komma i jobb som ingenjör på något ställe även om det inte precis är inom vårt specialområde…”

Undrar om den ingenjören hade svårt med språket?

”Komma i arbete” dök upp första gången några år tidigare, och då i en dom i Arbetsdomstolen.

Sen dess har användningen ökat år från år. Och om man räknar på de första dagarna detta år så lär ökningen fortsätta rejält.

Det viktiga är att du kommer i jobb, inte vad du gör, hur du mår eller om det jobb du kommit till överhuvudtaget är meningsfullt.

Du har fött och fostrat flera barn, du får din omgivning att må bra, du tar dig tid att lyssna, du engagerar dig i en förening, i huset där du bor, du är kittet i familjen, du kommer att vara älskad ända in i graven. Det där tycks väga tämligen lätt om du inte kommit i jobb.

Eller fått ”en sysselsättning”.

För det är ju vad självaste livet går ut på. Att komma i jobb och få en sysselsättning, för själv kan du ju inte göra något vettigt.

Gärna ska det vara ett jobb med status och hög lön också. Hellre sälja produkter skadliga för miljön än att bekämpa miljöskadlig konsumtion ideellt (och har du inget arbete så går du till arbetsförmedlingen som förmedlar sådana, det hörs ju på namnet).

Tänker på att romer kommer i jobb när de skickas till arbetsläger i Ungern.

Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Arbeit macht frei stod det vid ingången till koncentrationsläger under andra världskriget. Det var ett uttryck som började användas på tjugotalet i samband med arbetsmarknadsprogram som man införde för att få bukt med massarbetslösheten. Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Jag testar uttrycket ”komma i jobb” på min omgivning vid ett middagsbord – ingen har hört det, utom möjligen han som är fackligt engagerad. Komma i jobb är ett rent fackuttryck alltså, för politiker. Och arbetsförmedlingstjänstemän. De vid mitt middagsbord har inte lyssnat. Jag tror att de har fullt upp med att arbeta och leva.

Man kan ju fråga sig om politiker ska ha fackuttryck och om politiker är ett yrke. De ska ju representera oss som ska göra något vettigt av våra liv, inte bara sysselsättas.

Ord betyder något. Frågan är vad.

Farligt jobb att bärga Vasa

Trettio meter under ytan, i tunnlar i leran under ett gammalt vrak. Utrustningen var livsviktigt för Ragnar Jansson och hans dykarkollegor när skeppet Vasa skulle upp ur havet.

Det har gått mer än femtio år sedan Ragnar Jansson utbildade sig till tungdykare inom flottan. En del av utbildningen då var att dyka vid Vasa som skulle tas upp efter att ha legat sen år 1628 på havsbotten. Unga dykare från flottan gjorde undervattensjobbet. Ragnar är den enda som fortsatte att arbeta som dykare, vad han vet.

Det var ett farligt arbete.

-Jag skulle inte ställa upp på det idag, säger han.

Kanske krävs det ett tjugoårigt pojksinne för att våga vistas i en tunnel i leran under ett gammalt skepp? Sex tunnlar blev det, var och en minskade skeppets bäryta och ökade därmed risken att allt skulle störta samman. Men Ragnar var inte rädd.

-Jag tänkte väl på det, men litade på någon annan, ledningen. Men kommendören visste nog inte mycket han heller.

Ragnar Jansson bor i en stuga på Värmdö, inte långt från havet. På hedersplats i stugan står en gammal dykarhjälm för tungdykare. Den sista svenskproducerade, berättar Ragnar. Den är tung, minst sagt. Och med resten av utrustningen blev det 80-85 kilo att bära på den tiden.

Dräkten bestod av kanvas, med flera lager vattentät gummilösning på.

-Det var mer luft i dykardräkten då, så det blev mer flytkraft. Därför hade vi blyskor och mer tyngder för att hålla oss nere.

Från hjälmen ledde två slangar upp till ytan, en för luften och en för telefonen.

-Telefon kom redan på 40-talet för tungdykare, så det var inget nytt då.  Men den kunde sluta fungera, batterierna kunde t ex ta slut och det var inte alltid man hade ström på dykarflotten. Inom flottan fick vi lära oss signalsystemet för hur man skulle dra i lina och slang för att kommunicera med dykskötaren där uppe.

I flottan fick han också lära sig att alltid ha reservkapacitet om luftkompressorn skulle gå sönder, något som tydligen inte har varit självklart för alla.

-En del jobbar utan, men det har inte jag gjort. Ibland har det varit en handpump i reserv. Det är tungt, men det går, berättar Ragnar Jansson som efter sina åtta år i flottan fortsatte som tungdykare inom byggbranschen, framför allt med broarbete.

Är Vasadykningarna det farligaste du gjort undrar jag.

-Jo, det kan man säga.

Det var drygt trettio meter djupt och det var mörkt. Kallt. En timme kunde han vara där nere, sen tog det lika lång tid i etapper upp för att inte få dykarsjuka.

-Jag fick en lindrig form av dykarsjuka ett par gånger. Det kliade på hela kroppen, dykarloppor kallas det. Då fick jag sitta i tryckkammaren.

-Jag hade stigit upp på rätt tid enligt tabellen, men jag tror att det var första gången på året jag dök, så det var nog därför, säger Ragnar Jansson.

Dykarberusning finns det också något som heter, och det har han känt av. Det kunde också vara vid årets första dyk, innan han blev van. Hur känns det?

-Har du dragit i dig en flaska champagne någon gång? Då vet du, säger Ragnar.

Annars har han klarat sig bra trots sitt farliga och slitsamma jobb. Och han känner ingen tungdykare som dött.

-Vi som jobbar professionellt är medvetna om riskerna. Det är sportdykande amatörer som dör.

Men incidenter har han varit med om, ganska många. Luften har tagit slut där nere av någon anledning, en gång för att en båt åkte rakt över luftslangen och kapade den. Ragnar var då inte på så djupt vatten, utan kunde gå upp till ytan direkt. Några gånger har han slagit sönder fönstret i hjälmen med ett verktyg, luften har då strömmat ut i vattnet eftersom det är övertryck innanför dräkten. Då har han också kunnat stiga upp till ytan.

-När man jobbar med broar är det ofta inte så djupt som det var vid Vasa.

Mörket var också ett problem vid Vasadykningarna. Där, på botten, såg man nästan ingenting. Lampan de hade räckte inte till. Det var bättre efter något år, då man fått upp skeppet lite mot Beckholmen. Då låg hon högre upp så att dykarna kunde få lite ljusare under jobbet, som då bland annat bestod i att få bort gammal sprängsten från däcket. Då fick man å andra sidan passa sig så att man inte skadades när stenen skulle lyftas med en kran. Den kunde komma i svängning och då gällde det att inte stå i vägen.

Ragnar var med och dök vid Vasa 1958-1960, men 1961, när skeppet till slut såg dagens ljus var han inte med. Men han återkom 1967 för att dyka i gropen där Vasa legat för att leta saker som blivit kvar där.

-Det var det otrevligaste jobbet av alla. Man hade inget att hålla sig till och det var halt i leran.

För Ragnar Jansson har dykningen bara varit ett arbete. Någon vanlig sportdykning har han inte velat syssla med. Dyka för att titta på fiskar?

-Fiskar kan du se i fiskaffären också, säger han krasst.

Och:

-Vill du ta med dig jobbet när du är ledig?

 

Mindre farligt för dagens dykare

Jim Hansson är marinarkeologisk dykare. Han letar historiens pusselbitar så som Ragnar Jansson gjorde på sin tid. Men utrustningen är delvis annorlunda.

Jim Hansson är lättviktsdykare, dvs dyker med helmask och luftflaskor på ryggen. Ragnar har varit tungdykare, med tung hjälm och blyskor på fötterna – en sådan som arbetar med tunga verktyg, som svetsar, borrar och bygger under vattnet. För en marinarkeolog som Jim Hansson är det mest måttband, skrivplatta och kamera som är utrustningen, och då behöver man inte stå stadigt på botten utan kan flyta fritt i vattnet.

Jim har hållit på och dykt i ungefär tjugo år, men yrkesmässigt de senaste fem. Han har hittat sitt drömjobb. Vrakdykning sysslade han förr med på fritiden, när han försörjde sig som snickare – nu får han göra det på jobbet på Sjöhistoriska museet.

Liksom Ragnar Jansson säger han att det framför allt är de som sportdyker på fritiden som kan råka illa ut – inte yrkesdykarna. Det handlar mycket om organisation och säkerhetstänkande. När Jim är nere och jobbar finns alltid både en dykskötare som sköter kommunikationen samt minst en säkerhetsdykare beredd att ta sig ner om det skulle hända något. Dykaren har telefonen direkt in i masken och om den skulle gå sönder finns de gamla linsignalerna att ta till – samma signaler som Ragnar Jansson lärde sig på sin tid.

Om någon utrustning skulle gå sönder finns beredskap.

-En skillnad mot förr är att vi har dykdator som räknar ut hur länge vi får vara nere. Förr var det tabeller, men med dykdator tas det hänsyn till om man till exempel inte är nere på samma djup hela tiden. Den känner av det och räknar om hela tiden, berättar Jim Hansson.

När Jim dyker har han luftflaskor på ryggen, men när han går djupt, minst 25-30 meter, så kommer lufttillförseln ändå med en slang från ytan eftersom det skulle bli för farligt om det blir något fel på flaskorna. Då skulle det bli svårt att hinna ta sig upp.

-Vi har också en extra regulator (andningsmunstycke) om någon skulle fallera. Det händer att regulatorn fryser, men det märker man, det börjar pysa och då måste man gå upp direkt.

Utrustningen har också förändrats på så sätt att det inte ska kunna bli luftstopp; om det blir något fel så flödar luften fritt in i masken.

-Förr kunde det bli helt stopp, berättar Jim Hansson.

Men en gång var han med om att han inte fick luft. Det var på väg upp, och han hade inte märkt att det var ett läckage i utrustningen. Plötsligt fanns det ingen luft kvar att andas, ansiktsmasken låg fastkletad vid ansiktet.

-Jag var kanske fem meter ner och kunde komma upp snabbt och slita av mig masken, berättar Jim.

Så många fler incidenter har han inte råkat ut förr. Jo, föresten, en gång fastnade han i linorna i ett vrak. Då kunde han ta sig loss tack vare den vassa dykkniven.

-Knivarna har blivit mycket bättre nuförtiden. Förr var de stora och klumpiga, men dåliga.

Se där en viktig del i utrustningen som vässats med åren.

Även lamporna har blivit starkare, batterierna mer långlivade. Men det hjälper föga i grumliga vatten som Mälaren eller Ulvsundasjön. Dräkterna har också blivit bättre; med Jim Hanssons kemdräkt kan man dyka ner i en oljecistern om man skulle behöva det. Den är svår att förstöra och därför riskerar dykaren inte att få några föroreningar direkt på kroppen.

Det finns dykningar som marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet inte gör alls – det är de allra djupaste.

-Vi dyker max 40 meter ner, men det finns tekniska dykare som kan gå hundra meter ner. De har en annan gasblandning. Det är farligt. Där finns det inga marginaler.

-Om vi söker på sådana djup använder vi en undervattensrobot i första hand. Och om det behövs så hyr vi in en teknisk dykare som går djupare än vi gör, berättar Jim Hansson, som för tillfället jobbar på torra land. Utanför Grand hotel i Stockholm grävs kajen upp och där har man hittat flera vrak från tiden då Vasa byggdes. Historiens pusselbitar fogas samman bit för bit.

Fler yrken säkrare med bättre utrustning

Dykning har alltid varit ett farligt arbete. Likaså exempelvis gruvarbetarnas. Men tack vare teknisk utrustning har det blivit säkrare.

Gruvarbete är inte alltid ett slitsamt kroppsarbete idag. Den nya tekniken gör att man kan sitta ovan jord och titta på en monitor hur fjärrstyrda borraggregat och andra maskiner arbetar istället för att göra det farliga arbetet själv. Även marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet använder en undervattensfarkost utrustad med lampa, filmkamera och griparmar när man ska undersöka riktigt djupa platser.

Annars handlar det ofta om att ny teknik gör slitsamma arbeten mindre farliga för kroppen – men kanske mer ansträngande för knoppen. Så är det exempelvis för bonden. Mjölkroboten jobbar på, utfodras med maskinhjälp och dyngan tas undan med en automatiserad skrapa.

Nu är det mer problem för den här, säger den jämtländska bonden Carl-Åke Broström och pekar på huvudet.

–      Till exempel att man blir väckt på natten om det är något problem med maskinerna.

Och renhållningsarbetarna med sina tunga säckar. Just nu kommer sopbilen utanför mitt fönster för att tömma veckans skörd. Sopbehållaren är nedgrävd i marken och med en lyftkran lyfts alltihop upp och töms i den gröna sopbilen.

På Vasadykningarnas tid offrade man småslantar i havet för att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. Berodde det på bra teknisk utrustning eller tur? Eller var det den gamle i havet som blidkades?

(publicerad i Arbetsliv 1/2012)

Chef på korta uppdrag

Nya företag, nya miljöer, nya problem. Det tycker Lars Eriksson är roligt och utmanande. Därför jobbar han som interimschef och tar korta uppdrag framförallt som HR-chef.

Just nu är han mittemellan uppdrag. Då blir det administration i det egna företaget och svampplockning. Men någon lång tid till sådant blir det inte. Lars har arbetat som interimschef sen 2003 och uppdragen har rullat på hela tiden, även under lågkonjunkturen.

-Ganska ofta handlar det om ett projekt; en omstrukturering, en förändring. Det är något jag ska göra, sedan är det klart. Och det passar mig, jag är en mindre bra förvaltare. Enbart rutiner skulle göra mig slö och passiv, säger Lars Eriksson.

Lars är 62 år och har lång erfarenhet som chef, framförallt inom basindustrin. Men när han räknar upp branscherna han haft uppdrag i så är det en mix av det mesta inom privat sektor, både i Sverige, USA och europeiska länder. För det mesta har han varit HR-chef, men han har även arbetat som linjechef. I den tidigare chefskarriären som anställd var han med om många sammanslagningar och övertaganden av företag, vilket han har nytta av idag. Förändringsarbete är Lars bästa gren tycks det.

Han återkommer ofta till hur stimulerande det är att jobba i nya miljöer. Någon pensionering är inte att tänka på, även om han skulle vilja vara ledig lite mer på somrarna. Flexibiliteten innebär inte att han kan välja när uppdrag börjar eller slutar.

-Det här är ett sätt att hålla mig alert. Jag skulle inte drömma om att gå till en fast anställning, även om jag blir erbjuden det ibland.

Många interimschefer är lite äldre och har gedigen erfarenhet.

-Möjligen gäller det inte IT-chefer, då hänger det mer på att veta vad som händer och sker just nu. Annars måste man ha provat på olika uppdrag, ha lite bredd, då kan man ge kunden värdefull erfarenhet. Och att bli en god förhandlare, det kan man inte läsa sig till, säger Lars.

En interimschef tar ofta uppdrag som ligger en nivå under vad han eller hon tidigare haft. Det gäller att vara produktiv från första dagen, någon normal introduktion är inte att vänta sig. Det är intensivt och stimulerande, om man har Lars personlighet.

-Jag har lätt för att snabbt analysera vad jag måste ta tag i, och jag vet tillräckligt mycket för att komma in i jobbet, även om det är en ny bransch för mig.

-Är det något jag inte kan, till exempel om det är ett nytt avtalsområde, så vet jag var jag ska fråga. Företagen är oftast med i arbetsgivarorganisationer, och deras jurister är både tillgängliga och kunniga.

Lars kallas oftast in när HR-chefen blivit sjuk, slutat eller tvingats sluta. Ibland kommer han in när HR-verksamheten inte fungerar.

Företagen kan anlita en interimschef som passar uppdraget för tillfället, och det är kanske inte den chef de vill ha anställd i längden.

-Jag kan ta risker som ingen skulle göra annars, jag behöver inte tänka på min egen prestige eller nästa steg i karriärstegen. Jag kan koncentrera mig på uppgiften och åstadkomma resultat.

Helst vill Lars ha så tydlig uppgift som möjligt. Om det är något som ska uppnås inom en viss tid, så triggas han att nå målet snabbare. Han gillar ju utmaningar.

Svåra personalärenden då? Förändringar där människor tvingas sluta? Missbruksproblem och annat? Är det inte lätt att företaget anlitar en utomstående konsult att ta hand om det de inte klarar av själva?

-Mitt jobb handlar ofta om förändringar i sättet att leda företag. Jag har ett uppdrag, och alla parter vet det. I normalfallet är det inte jag som tar hand om till exempel alkoholmissbruk eller liknande. Jag kan vara ett bollplank, men jag vill inte vara ett verktyg för något som jag inte kan stå för.

—-

Yrke: interimschef, har eget AB. Har haft 15-20 uppdrag sen starten 2003. Uppdragen varierar från ett par månader upp till ett år.

Uppdrag: Framför allt genom de handfull företag som förmedlar interimschefer, samt genom kontakter. Den som har ett uppdrag har svårt att sköta sin egen marknadsföring under tiden.

(publicerad i Position)

Johan Oljeqvist

-Om jag bestämmer mot folks vilja har jag inte gjort ett bra jobb.

Det säger Johan Oljeqvist som vid årsskiftet tar över Fryshuset efter eldsjälen Anders Carlberg. Som vd för Myrorna har Johan lärt sig att leda människor med olika förutsättningar.

Fryshuset, med sin gymnasieskola och sina ungdomsprojekt, är ganska långt ifrån Frälsningsarméns second hand-kedja Myrorna kan man tycka. Och ganska långt från Frälsningsarmén, om man som jag associerar dem med musicerande kvinnor och män som skramlar bössa på stan.

-Jag är den första vd:n för Myrorna som inte är med i Frälsningsarmén, men jag är imponerad av dem. Synen att alla människor är lika mycket värda är så himla äkta. Och när man kommer till en viss storlek på verksamhet så skiljer det sig inte så mycket. Människor är människor vart de än är, säger Johan när jag lyckats hitta honom i industrifastigheten i stockholmsförorten Sätra där Myrorna håller till med huvudkontor och en stor sorteringsverksamhet.

Det pågår febril aktivitet i den stora lagerlokal jag går in i. Mängder av prylar ska sorteras och prismärkas. Lådor med julsaker har åkt fram och i ett hörn står pallar med kläder som ska fraktas till en annan sorteringsanläggning. Jag måste gå genom en lång korridor för att komma till huvudkontoret och Johan Oljeqvists rum.

Johan har varit vd sen 2004, men han har jobbat med Myrorna tio år längre än så. När han började var han 24, hade börjat plugga efter att ha ägnat nästan tre år åt att resa och jobba utanför Sverige – det var den ”klassiska” Asienresan med diverse extrajobb som tomatplockning i Australien och tavelförsäljning i Tokyo, FN-uppdrag i Libanon och på det nästan ett år i Lissabon för att hjälpa en kompis att starta en bar/galleri. Till Myrorna kom han på ett bananskal eftersom systern jobbade här och hon visste att Johan var en fena på att organisera och styra upp saker och ting. Uppgiften var att omorganisera en verksamhet i Spånga som inte fungerade och på den vägen är det. Nu har han som högste chef organiserat om hela verksamheten; plattat ut hierarkier, flyttat makt och ansvar till de lokala butikerna och sorteringsställena, vänt förlust till vinst. Det har ställts nya krav på de anställda och en del har slutat längs vägen.

-När jag tog över hade vi levt med nedskärningar och Myrorna hade inga strategier för framtiden. Kring 2000 gick det jättedåligt, vi fick lägga ner verksamheter, säga upp folk. Det var en blodig historia. Inte roligt, men det behövdes, berättar Johan, som själv tyckte att han hade en klar bild av vad som måste göras när han sedan blev vd.

Det handlade framför allt om två saker.  Dels åter till rötterna – Myrorna ska vara ett ställe där arbetslösa, funktionshindrade och andra som är svaga på arbetsmarknaden ska kunna få känna sig behövda och få självförtroende och stöd att komma vidare i livet. Dels att införa vanliga bolagsstyrningsmodeller, vilket enligt Johan är ovanligt i ideell sektor. Målet är att gå med vinst.

Det förstnämnda har Myrorna aldrig släppt, men hur mycket som ägnats åt det har varierat i landet. Nu skulle man uttalat satsa på det – en butikschef skulle inte i huvudsak ha fackkunskaper som butikschef, utan konsten att leda människor med olika svårigheter skulle sättas i centrum. Chefer skulle få ledarutbildning och andra anställda skulle få handledarutbildning.

–        Gillar man inte människor här så blir man tokig. Gör man det så är det fantastiskt att jobba på Myrorna. Vi har arbetsgrupper med människor med olika former av funktionshinder, superbegåvade människor som inte behärskar språket, långtidsarbetslösa.

Idag har Myrorna 350 anställda och mellan 550 och 600 samarbetare, som man kallar dem som är här på olika sorters praktik. Samarbetare är ett intressant ord föresten. Och varumärkesskyddat hos Patentverket.

-Det fanns inget bra ord för den här gruppen så vi hade en intern tävling där ordet samarbetare dök upp. Tanken är att alla ska tjäna på att de är hos oss. Samarbetarna ska utvecklas; de ska ha en bra introduktion, uppföljning, feedback – alla ska få ta ett ansvar och känna att de kommer närmare en egen försörjning. Många har i halva sina liv fått höra att de inte kan ta ansvar.

-Tidigare sågs ofta samarbetarna som en belastning – jag fattade aldrig det. Jobbar vi bara på rätt sätt tjänar alla på samarbetet.

Samarbetare alltså. Men det är just här det kan bli svårt. Myrorna tar emot dem gratis eller får betalt för att ta emot dem. Vissa talar om utnyttjande.  Och en del av dem som skickas till Myrorna för att de ska kunna få försörjningsstöd (socialbidrag) är inte särdeles motiverade.

–        Det vanligaste är ändå att de efter ett par veckor inte vill något hellre än att vara kvar. Alla behöver sammanhang och känna sig behövda, säger Johan Oljeqvist.

Men visst – ur en renodlad facklig synvinkel kan det tyckas att de borde anställas, konstaterar han. Men så ser inte Sverige ut idag, och tragiskt nog så gör den ekonomiska krisen att färre får reguljära jobb efter tiden på Myrorna.

Det har hänt att Handelsanställdas förbund lokalt haft synpunkter på Myrornas arbete med samarbetare, men dessa är vanligtvis inte medlemmar och formellt sett är de inte anställda av Myrorna, så det blir ju fackligt sett en mycket speciell verksamhet.  Johan stödjer sig på medarbetarenkäter när han säger att både de anställda och samarbetarna trivs.

Just det här med samarbetarna är en sak som ställt till det för vissa anställda:

–        En del som jobbat länge var jätteduktiga i sin yrkesroll, till exempel att vara butikschef. Men idag är det viktigare att kunna ta hand om svåra personalgrupper, och de kraven var inte alltid så viktiga när de anställdes.  Det kan bli samarbetsproblem som blir en arbetsmiljöfråga. De vi anställer idag ska vara ett stöd för samarbetarna. Det gör jobbet intressantare, men svårare.

För Johan är målet med att vara ledare att ge människor struktur och möjligheter att styra sig själva. Under hans tid har en mellanchefsnivå försvunnit, de lokala cheferna har fått mer makt och ansvar, olika projekt- och tvärgrupper har startats där det finns representanter för olika yrken och nivåer i organisationen.

–        Det finns inga externa konsulter som är experter på det vi gör – det är de som jobbar som är experterna.

När jag frågar om det är självklart för honom att vara chef  får jag ett klart och tydligt ja. Så har det ju alltid varit, alltifrån i barndomens lekar, till lumpen där det finns massor av omotiverade underställda.

-Jag har egentligen inget behov av att vara chef, men jag vill vara med och påverka och då måste man vara många. Men att chefa genom att ge direkta order behöver jag ju sällan göra. Om jag bestämmer mot folks vilja så har jag inte gjort ett bra jobb.

Å andra sidan är tydlighet viktigt när det gäller svaga människor. Att vara någon slags förebild som abdikerat som chef fungerar inte:

–        Du måste kunna säga ’gör det här till dess. Det här är bra, det här är dåligt’ och ge nya utmaningar.

En ny utmaning är just vad Johan själv ska ge sig in på första januari. Då tar han över som vd för Fryshuset, där det finns gymnasieskola och många ungdomsverksamheter som exempelvis Lugna gatan, Exit, United sisters och Elektra. Företrädaren Anders Carlberg är en legend, Fryshuset är hans livsverk och han har gjort mycket för att hjälpa ungdomar på glid. På Fryshusets hemsida fanns till helt nyligen rubriken ”Anders Carlberg nyheter”, inte bara ”nyheter”. En sådan personfixering är inte så vanlig i Sverige. Men att ersätta ikonen  Anders Carlberg är Johan inte ett dugg orolig för:

-När jag blev ombedd att söka jobbet sa jag direkt att om ni letar en ny Anders Carlberg så är det helt fel. Han är en äkta genuin eldsjäl och en driven entreprenör. Jag betecknar inte mig själv som en genuin eldsjäl – jag vill sköta saker på ett bra sätt mer än jag brinner för frågan i sig. Men de tycker att de behöver någon som kan skapa ordning, struktur och bygga vidare på det som är bra.

-När en eldsjäl jobbar så händer det grejjer, men det är kanske inte det viktigaste som görs först. Det blir min uppgift.

Han inser att det kan bli besvärligt ibland – Anders Carlberg kommer att fortsätta att jobba med utbildning inom Fryshuset och ett livsverk släpper man kanske inte så lätt.

–        Han kommer säkert tycka att en del jag gör inte är bra, det respekterar jag. Han har gjort ett otroligt jobb och räddat många ungdomar. Han kan bli arg ibland, den kraft han har stänker över en del på annat också.

Johan tror också att det finns många kompetenta anställda som inte synts utåt på Fryshuset. Med en stark grundare och ledare kan andra hamna i skuggan. Med en mer nedtonad kraft som Johan själv, kan de få större chans att utveckla verksamheten.

Diplomatiska talanger kan också behövas i en emellanåt kontroversiell verksamhet. Exempelvis har det varit debatt om Lugna gatan under hösten, och Johan har just fått veta att ett antal stadsdelar  i Malmö kanske säger upp samarbetet med dem. Anledningen är bland annat att Lugna gatan anklagas för att inte ha anmält om barn far illa till socialtjänsten och att några av de anställda misstänkts för brott. Verksamhetens blivande vd försvarar Lugna gatan:

-Det är ett klockrent projekt! Bara fyra procent av de av de anställda som varit kriminella återfaller i brott. Det är helt makalösa siffror för rehabilitering!

Första gången jag stötte på Johan Oljeqvist var på Eco-mässan i Kista för några månader sedan. Han höll föredrag om det han som ekonom räknat ut – att återanvändning framför allt är bra för miljön, och att den sociala nyttan är en mindre del.  Till 70 procent handlar det om miljönytta. Återanvändning är den bästa energibesparingen – dubbelt så stor som all vindkraft i Sverige, har han räknat ut.

När jag pratar med honom nu är han glad över att Frälsningsarmén verkligen uttalat att verksamheten inom Myrorna ska ha ett miljöfokus. Själv har han under tiden här blivit alltmer miljöintresserad. Visserligen har naturen alltid funnits med; familjens rötter i norra Roslagen, havet, skogen där han som liten var hängiven indian – ofta i kläder från Myrorna (”mamma var stamkund”), men han var inte direkt miljömedveten. Nu är det annorlunda:

-Jag är förvånad över att det inte är större fokus på de frågorna. Fixar vi inte det här så förlorar vi syftena med våra liv, säger Johan Oljeqvist och man anar den indian han en gång var i sin barndoms skogar.

Kunskaper som fanns hos indianer och andra naturfolk, att vi måste leva utan att överutnyttja naturen, har inte tagits på allvar av det moderna samhället. När försvann den kunskapen? undrar Johan.

–        Det är så märkligt…

 

 

 

 

De små teckningarna:

Sax och kam:

10: år. Eller rättare sagt 11, då fick Johan klippa sitt långa hår, det han hade som indianhövding i de svenska skogarna. Nu var det dags att flytta till USA ett år.

Resväskan:

20 år: På resa, fast snarare med ryggsäck än resväska. Plockade tomater i Australien, sålde tavlor i Tokyo och drev bar i Lissabon bland annat.

flygplan

Nu: Mycket rörelse i livet; på väg att avsluta vissa bitar, på väg till något nytt – Fryshuset. Fast Johan velar mellan flygplanet och bilden på ett barn, för de är i alla fall viktigast nu.

bilen

2019: Dags att skjutsa barnen till aktiviteter, nu har de blivit tonåringar. Den nuvarande etanolbilen har förhoppningsvis bytts ut mot en biogasbil. Eller kanske etanolen görs på begagnade kläder?

Fakta:

Ålder: 39

Familj: Fru och två barn, 6 och 3 år.

Karriär: FN-tjänst i Libanon, har haft diverse extrajobb utomlands. Började på Myrorna 1994; har varit bl a exportassistent, projektledare, produktionschef. Vd sen 2004. Ordförande för nätverken för ideell second-handverksamhet i Sverige och i Europa. Pluggat ”jämt”, bland annat internationella relationer och företagsekonomi.

Position: vd för Myrorna. Från januari vd för Fryshuset.

(publicerad i Position 2009)

Han gör socker till konst

Blommor, hus, djur och flygplatser. Tek Rokas söta skulpturer har gett honom både erkännande och guldmedalj. Nu bygger han sin arbetsplats i socker.

Det har gått åt mycket socker på vägen från den nepalesiska byn utanför Pokhara där Tek Roka är född, till Radisson Blu Waterfront hotel i centrala Stockholm, där han nu arbetar.

Sockret har använts konstnärligt till tårtor, efterrätter, dekorationer, skulpturer –

i hotellköket i Stockholm står skira blommor på hyllan ovanför en av bänkarna. Här står också ett påbörjat träd med klättrande iguanaödlor. De senare dock gjorda i marsipan för omväxlings skull. I ett utrymme utanför köket står en modell av hotellet och väntar på en glasmonter, så att den kan ställas ut i lobbyn. Hotellet är en spektakulär byggnad i verkligheten och inte blir den mindre spektakulär i renaste socker.

-Jag har jobbat med den några timmar då och då. Tillsammans har det blivit 240 timmar, berättar Tek Roka.

Sockerhotellet är stort och mäktigt, men dock inte lika stor som Dubais internationella flygplats, som Roka gjorde till schejken där. Den var värd sin vikt i socker. 150 kg vägde den och schejken fick betala ungefär motsvarande 190 000 svenska kronor för den. Men Roka fick inget av det, mer än sin vanliga lön från hotellet han då jobbade på.

Dubai är en av de platser där Roka har levt och lärt. Abu Dhabi och Dubrovnik är andra. Men det började i Nepal, där han under studietiden samtidigt arbetade på det fyrstjärniga hotellet Shangri-La.

Han fick prova på alla avdelningar, alltifrån receptionen till housekeeping, men ganska snart stod det klart att det var efterrätter som var Rokas grej.

Och på den vägen är det, skulle man förenklat kunna säga.

Tek Roka vill lära sig nya saker och det har han fått göra.

-I Dubai arbetade många olika nationaliteter. Jag fick nya chefer hela tiden och jag lärde mig saker från dem alla. Det bästa sättet att lära sig är att arbeta med många olika människor. Hela livet är som en skola, säger han.

Det var stora och lyxiga hotell han arbetade på. En middagsbuffé för tusen personer kunde det vara. Och lika många anställda. Inspirerande och krävande på samma gång. Han beskriver en karriärväg med många fler steg än här i Sverige.

Oftast arbetade Roka med desserter. Han fick mycket beröm för sina kreationer och den feedbacken drev honom vidare. Han arbetade mer, hårdare, räknade inte timmarna när han jobbade med sin ätbara konst.

Och där, i Mellanöstern, finns också årliga kulinariska tävlingar där proffs från hela världen deltar. Tek Roka har fått flera pris, bland annat guldmedalj för bästa sockerskulptur.

-Jag har lärt upp många av mina medarbetare också. Jag har inspirerat dem. De har också fått medaljer i tävlingar och det är jag stolt över, berättar han.

Via ett Radissonhotell i Dubrovnik kom han till Stockholm när Radisson Blu Waterfront hotel skulle öppna precis ovanför centralstationen. Nu vill han gå vidare i karriären och lära sig allt i ett kök, inte bara desserter. Han inspirerar sina arbetskamrater till konstnärliga efterrätter, men det finns inte så mycket tid för att lära ut hur man gör skulpturer.

-Det är inte så lätt att lära sig och det tar lång tid. Och här i Sverige är arbetskraftskostnader högre. Tid är pengar. I Mellanöstern kunde det vara nästan tio gånger så många anställda på hotellet.

Även om hotell- och restaurangyrken är relativt lågavlönade i Sverige, så är löneskillnaderna betydligt större i länder där Roka jobbat. Han själv som chef har tjänat mer – andra betydligt mindre.

Roka kom till Sverige i våras med fru och två barn och de trivs.

-Jag fick höra talas om de stela svenskarna som inte pratar så mycket, men det är inte så. De är vänliga, de pratar, så det är inga problem, säger han – än så länge på engelska.

Han har börjat på sfi, men när det gäller språket så vinner barnen över honom.

Hur länge de blir kvar i Sverige har han ingen aning om.

-Det finns många möjligheter om du visar att du kan. Jag tror att vi alltid kommer att flytta på oss. Men kanske blir vi kvar här fem år, tio år… jag vet inte. Jag trivs på mitt jobb. Familjen trivs här, vi gillar naturen. I Mellanöstern är det mer konstgjort. Men vi kommer inte tillbaka till Nepal, vi har varit borta för länge.

En sak är dock säker – var han än befinner sig kommer Tek Roka alltid att vara konstnär.

-Man äter först med ögonen. Smaken kommer sedan, säger han.

faktaruta

-Sockerskulpturer görs av florsocker och gelatin som blandas till en deg som sedan kan formas på olika sätt.

Ståltråd kan användas för att staga upp t ex blommor. En byggnad görs på liknande sätt som ett pepparkakshus, där man fogar ihop olika delar.

– Konstformen är utbredd i Mellanöstern, i Asien, men också i t ex Frankrike, säger Tek Roka.

—–

Namn: Tek Roka

Yrke: Souschef och sockerskulptör

Ålder: 32

Familj: Fru, nioårig dotter, tvåårig son

Bor: i radhus i Vällingby

——

Har jobbat i Nepal, Dubai, Abu Dhabi, Dubrovnik och Stockholm.

Priser: guldmedalj för en sockerskulptur i Emirates International Salon Culinaire competition. Silver för desserttallrikar och brons för bröllopstårta i samma tävling.

Motto: Man äter först med ögonen.

Och: Hela livet är en skola.

(publicerad i Hotellrevyn)

 

Begravningsrepresentanten

VD, räddningsledare, biträdande larmchef, konsult, kommunalråd, ägare av en bokhandel med mera. Thomas Lindström har gjort en hel del i sitt liv. Nu har han valt att jobba med det som många andra ständigt försöker undvika: döden.

Thomas Lindström jobbar som begravningsrepresentant på Fonus Transport i Stockholm sen ett par år tillbaks. Jobbet är kanske det finaste han haft säger han.

-Det är ett fantastiskt jobb, man får direkt bekräftelse på att man gör något bra. Dessutom har vi en suverän arbetsgrupp. Jag har aldrig varit med om liknande öppenhet. Det kanske är nödvändigt i det här jobbet, säger Thomas, som i slutet av sitt arbetsliv valde ett jobb med betydligt lägre lön än han haft tidigare.

På Fonus i Stockholm har man delat upp arbetet så att kundrådgivare på kontoret möter de anhöriga och ser till att de bestämmer det som måste bestämmas; kremering eller jordbegravning? Vilken kista? Hur ska begravningen arrangeras? Minnesstund? Gravsten? Dödsannons? Och så vidare.

Sedan är det Thomas och hans arbetskamrater på Fonus transport som tar över; de ser till att den döde hamnar på rätt plats, i rätt kläder, i rätt kista. De arrangerar begravningen och de träffar anhöriga på visningar och begravningar.

På andra begravningsbyråer är det samma person som sköter allt. I storstaden Stockholm fungerar uppdelning bättre, tycker man på Fonus.

 

Thomas börjar sin dag på kontoret på Södermalm, sedan bär det i väg i den grå begravningsbilen till kistlagret i Enskede. Han skruvar snabbt ihop en vit kista och drar ut den till den väntande bilen. På bårhuset i en annan förort rullas den ut; Thomas knappar in koden och går in. Här ligger ett femtontal kroppar och väntar på den sista färden. Väl märkta. Det är noga med allt, från att en människa dör till att krematorieaskan hälls i rätt urna.

Kvinnan som ska svepas i den traditionella svepdräkten är betydligt yngre än Thomas. För tio dagar sedan levde hon. Imorgon ska hon begravas.

Thomas öppnar sin stora väska där han har allt han kan behöva; sax, kam, nagelklippare till exempel. Och en spruta och koksalt. Det kan användas om kroppen torkat mycket och fått insjunkna ögonlock.

-Jag kanske gör mer än andra, säger Thomas. Jag vill göra ett gott jobb. För den dödes skull. För de anhörigas skull. Det är oerhört viktigt med respekt även efter döden, annars ska man inte jobba med det här.

När Thomas är färdig ligger kvinnan nerbäddad i kistan iklädd den traditionella svepdräkten. Thomas kammar henne och lägger en liten tygduk över ansiktet. Vi är förmodligen de sista som ser henne. Nu lever hon bara i sina närståendes minnen.

 

På vägen till kapellet där hon ska begravas berättar Thomas om sin krokiga väg till Fonus:

-Jag föddes ovanpå en konsumbutik vid den axel runt vilken den västerländska civilisationen snurrar, nämligen gruvsamhället Norberg.

Han pratar så, på ett sätt som man ständigt vill citera. Men just här visar det sig vara pappa Lars E Lindströms ord som Thomas använder. Pappa blev ombudsman i Handels, sedermera andre ordförande, och därför flyttade familjen från Norberg till Malmö, där Handels förbundskontor då låg.  Thomas pappa var inte den enda inflyttade ombudsmannen i området, så Thomas umgicks mest med barn till andra som var anställda i facket. Uppväxt inom Handels, säger han.

-Det förklarar att den skånska dialekten aldrig bet på mig, säger han.

Den unge Thomas var tidigt en ledare. Var kommer sådant ifrån? filosoferar han. Ständigt hamnar han i denna situation, från att vara mötesordförande i Unga Örnar som tioåring till att bli räddningsledare på Arlanda vid 24. Dessutom klubbordförande för Statstjänstemannaförbundet på Arlanda under en tid då lagar som LAS, MBL och Förtroendemannalagen med flera kom.

-Fackets makt och möjligheter har kanske aldrig varit större än då. Idag har det gått väldigt långt åt andra hållet, säger Thomas Lindström.

Resten av Thomas arbetsliv skulle fylla en hel artikel bara det. Brandkåren, diverse chefs- och konsultjobb bland annat inom SOS Alarm, Konsum och facket, framförallt då SECO, för att nämna något.

Och nu, när han verkligen valt något helt annat än ett chefsjobb, blir han ordförande för Handelsklubben och personalrepresentant i Fonus styrelse.

-Det var väl tvunget att bli på det sättet…

Thomas hamnar där hur han än gör. Han gillar ju rampljuset. Han är en man med pondus, det upptäcker man snabbt. Dessutom har han alltid haft en vilja att göra karriär. Men han säger att bilden av honom utåt är helt olik den bild han har av sig själv. Som så många andra känner han sig som en bluff.

-Min bild av mig själv är att jag är timid, snäll, larvig, tramsig, och framför allt – har dåligt självförtroende.

-Det finns förmodligen daggmaskar som har större självförtroende än jag.

Där är det igen, förmågan att uttrycka sig som bidrar till att han hamnar där han hamnar. På scenen. (Ja, han hoppar även in som stå-up-komiker ibland.) Men han hatar applåderna, berömmet.

-Var jag fått det dåliga självförtroendet ifrån kan jag inte begripa, men om felfunktionen inte är större än så här får jag finna mig i att leva med det, konstaterar han.

Som facklig representant kommer han bland annat att jobba med arbetsmiljön. Han pratar om tunga lyft som aldrig skulle accepteras exempelvis inom sjukvården. En annan arbetsmiljöfråga är att det är så långt mellan dödsfall och begravning, det kan vara upp till två månader. Här har Sverige ett svårslaget världsrekord. Och en kropp börjar efter ett tag ruttnar, även om den ligger i ett kylrum.

-Det är både ett etiskt problem och ett arbetsmiljöproblem för oss, säger den nyvalde fakklubbsordföranden.

-Det är ett märkligt förhållande vi har till våra döda anhöriga. Det gäller hela samhället!

Hoppet ser han till invandrarna – de kan påverka oss till en förändrad syn på döden.

-Det är en jävla tur att vi har våra invandrare! säger Thomas med eftertryck.

Och hur ser han själv på döden?

-Jag har inget problem att tänka på min egen död. Och om jag fattat det rätt så får vi alla en plats i Guds hus. Och jag kan nöja mig med städskrubben.

(publicerad i Handelsnytt)

Psykisk ohälsa på jobbet

Vi måste ändra attityden till dem som lever med psykisk ohälsa, säger Johanna Hargö som arbetar med att stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. Själv har hon diagnosen bipolär sjukdom.

Johanna har ett driv, ett engagemang som kan leda långt – men även ge utmattningssymptom eller orsaka depression om hon inte ser upp. Engagemanget lägger hon bland annat på sitt arbete som SIUS-konsulent på Arbetsförmedlingen, där hon ska stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. På fritiden skriver hon och sjunger. Föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton hade premiär hösten 2010 och bygger på hennes egna texter om hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos och hur vägen till återhämtning sett ut för hennes del. Kortversioner av föreställningen spelas fortfarande på konferenser och liknande. Hon är också en av flera så kallade attitydambassadörer i kampanjen (H)järnkoll, som arbetar för att förändra attityder till människor med psykisk ohälsa.

För fyra år sedan fick Johanna sin diagnos, men egentligen är det inte namnet på sjukdomen som är det viktiga, säger hon. Hon kan även känna igen sig i andra diagnoser. Kaos är inget för henne. Skrivbordet får inte vara rörigt och att laga mat i ett stökigt kök är alldeles omöjligt. På jobbet sparar hon mycket energi om hon har eget rum och när de tre barnen väsnas för mycket där hemma dämpar hon ljuden med öronproppar.

I en text skriver hon att bredvidskapet är hennes plattform i tillvaron.

”människor som lever i bredvidskap är människor som har hittat ett sätt att fungera och leva

som alternativ till att ofungera och oleva.”

Och det är just det Johanna själv har gjort. Hon har hittat ett sätt att leva och arbeta. Hon har lärt sig mycket om sig själv och hur hon fungerar.

-Jag har lärt mig att handskas med sjukdomen och jag har strategier varje dag för att klara jobbet. Ibland måste jag ta det lugnare, då kanske jag måste äta lunch själv eller flytta på ett möte. Om jag istället är inne i en mer depressiv period måste jag se till att ha dörren till mitt rum öppen, och utsätta mig för möten med andra människor.

-Det är också en stor fördel att arbeta nära kollegor som kan mycket om funktionsnedsättningar. De känner mig väl och jag stämmer av mina svängningar mot dem. Jag ser på dem var jag själv befinner mig.

Johanna har en mild form av bipolär sjukdom, hennes uppåtperioder är mer hypomani än renodlad mani. Då är hon engagerad, kreativ, drivande och krävande. Något som en arbetsgivare också kan uppskatta – så länge det inte går för långt. Hon kan få beröm för att hon vågar vara okonventionell i sitt ifrågasättande, men det kan bli jobbigt för omgivningen när Johanna ställer höga krav.

-Jag kan gå upp i saker och de kan få orimliga proportioner. Samtidigt är engagemanget min styrka; fallet och framgången är ett och samma. Men jag har lärt mig att hushålla med mig själv. Jag kan tacka nej, jag kan se på mig själv utifrån och på detta sätt hitta tillbaka till balans. Utmaningen är att avstå, avstå, avstå, säger hon.

Idag är Johanna 44 år och lärdomarna om de egna begränsningarna har hon skaffat sig den hårda vägen. När hon tidigare arbetade som projektkoordinator fick det omåttliga engagemanget och hypomanin resultatet att hon gick in i väggen och blev deprimerad. Nu är hon mycket mer medveten om den risken.

Hon vet också att hennes svängningar delvis är årstidsbundna. Vintern och det mörka är på väg, men hon är inte längre så rädd inför det. Hon vet att hon någorlunda kan klara sig igenom den. Förra vintern mådde hon bättre av regelbunden motion, särskilt skidåkning.

-Jag klarar mig numera utan medicin. Det är bra eftersom det var så mycket biverkningar med den. Min kreativitet försvann och jag dog till hälften… Nu klarar jag mig med alternativa kosttillskott som jag kan dosera utifrån hur jag mår och hur min planering ser ut, berättar hon.

Johannas driv och höga ideal gör att hon, på gott och ont, har svårt att underkasta sig när chefer vill att man ska ”gilla läget”. Som extra sårbar kan hon fungera som ett lackmuspapper – hon kan reagera tidigare på när saker inte fungerar på jobbet. Samtidigt tycker hon att hon ibland inte blir tagen på allvar; att människor tänker att hon överreagerar.

-Man borde ta vara på denna känslighet bättre. Är man som chef och facklig företrädare öppen för reaktioner på dåliga arbetsförhållanden och tar dem på allvar kan man vidta åtgärder i tid och förebygga ohälsa bland personalen. Det skulle kunna komma alla till godo.

För att få livet att fungera arbetar hon fyra dagar i veckan och är ledig en vardag. Den dagen går hon på den, som hon säger, alldeles nödvändiga gestaltterapin. Och hon

tränar helst fyra, fem dagar i veckan för att må bra. Hon är gärna ute i naturen, tar det lugnt, hittar tillbaka till sig själv. Laddar batterierna för att klara av att vara en bra mamma, partner och kollega.

Oftast skriver hon också på sin lediga dag. Skrivandet och sjungandet är en form av egenterapi som fungerat och som gått hand i hand med gestaltterapin. På köpet får vi andra en inblick i en annan människas liv. En människa med en psykiatrisk diagnos – en sådan som ofta blir utrensad när en tjänst ska tillsättas. Här ser vi att hon inte är så olik oss själva. Och att exempelvis Johannas särskilda sätt att vara kan vara ett positivt tillskott på arbetsplatsen. Det gäller engagemanget, energin, men också det att hon med sina erfarenheter lättare kan sätta sig in i sina funktionshindrade klienters situation. Hon vet hur det är att må dåligt och hur kontakten med myndigheter ibland kan försvåra återhämtningsarbetet.

Mycket handlar om respekt och lyhördhet, säger hon.

–       Det kan finnas en god vilja, men om man inte frågar den det berör så kan lösningarna bli helt fel. Det räcker kanske inte att ta bort halva arbetsbördan, det kanske är något helt annat som behövs. Vi måste tro på människans egen förmåga och ha större respekt för mänskligt beteende, som ibland tippar över. Och sluta tänka ”vi och dom”.

–       Vi måste möta människor där de är, och inte där vi vill att de ska vara.

Johanna tror på öppenhet. Vi måste våga prata om våra tillgångar och begränsningar. Samtidigt är det svårt – öppenheten är inte gratis. Hon är själv övertygad om att den ibland har kostat henne erbjudanden om arbete och annat. Men hon tror att det är viktigt att vara öppen – kanske särskilt med diagnoser som går i skov:

-Annars kanske du får ett arbete och tycker att det går bra, men sen kommer ett skov och då stupar du. Öppenhet är A och O för mig, men den måste också mötas av kunskap och lyhördhet.

Slimmade arbetsplatser och en strikt tillämpad arbetslinje är två strävanden som krockar med varandra och drabbar personer med funktionsnedsättning.

-Alla ska ut i arbetslivet säger politikerna. Det ställer stora krav på arbetsgivarna. Kunskaperna om psykisk ohälsa är idag bristfälliga i arbetslivet. Chefer behöver bättre stöd för att designa arbetsplatser där alla kan må bra.

– Och om vi menar allvar med att alla ska få möjlighet att arbeta får det inte ske på bekostnad av de mest sårbara. Det handlar mycket om attityder och flexibilitet. Det händer så mycket med människor när de får vara med och känna sig behövda, men arbetslivet får inte öka riskerna för oss som lever med psykisk ohälsa att återfalla i sjukdom.//

Om Johanna Hargö och föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton:

www.motljus.dinstudio.se

Tips: På www.hjarnkoll.se finns handledningen ”Så gör du som chef” att ladda ner eller beställa.

(publicerad i Akademikern)

Jävla skitsystem

Så sitter jag här framför datorn igen. Beställer tågbiljett. Glömmer visst att fylla i namnet på någon rad någonstans och får bakläxa. Och då har visa-kortsnumret plötsligt försvunnit, så det blir till att fylla i igen. I slutänden blir det ändå vajsing i kontakten med banken. Och för övrigt har jag glömt lösenordet till bankcertifikatet.

Dessutom har jag lyckats skaffa mig flera olika banker med olika lösenord, olika sätt att bete sig i det virtuella bankkontoret. Borde ju rensa i röran, men har fullt sjå att fixa vardagen så det prioriteras bort.

Jag minns jobbet där det bara var vikarien som klarade av det mystiska reseräkningssystemet, det som var tänkt att vara så bra och troligen var det också – om man inte hade något annat att syssla med. Måhända har man ett lika mystiskt tidrapporteringssystem, som också är jättebra – om man inte har något annat att syssla med.

Hur många tangentbordstryckningar kan det bli på en dag? Hur många musarmar och spända nackar?

Jag är inte den som drömmer mig tillbaka till tiden med skrivmaskin, bankkontor eller när jag satt och räknade ”pinnar” i rubrikerna för att se om de fick plats på tidningssidan. Och inte var det väl så mycket roligare att fylla i en blankett gjord i gammalt hederligt papper?

Så jag trycker glatt vidare; OCR-nummer och lösenord, plusgiro och pin-kod. Hanterar mitt liv helt enkelt; arbetsliv och privatliv, hela det digitala livet. Och det funkar ju, oftast – om man inte har något annat att syssla med…

De flesta av oss har massor av system att hålla reda på och göra rätt i, och ibland blir det ju fel. Pratar med en kompis med diskbråck och en del andra blandade diagnoser. De senaste tre åren har hon träffat tolv olika hyrläkare på vårdcentralen, hon har pratat om sin rygg, sina ögon, sin mage, men sorkfeber har hon inte haft, vad hon vet.

Men det stod i hennes journal när hon begärde ut den. Sorkfeber. Inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber… nä…

Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.

Den mänskliga faktorn eller den digitala faktorn? Inte vet jag, men att alla våra olika system i datorn ställer till en del behöver man inte vara Einstein för att förstå.

I boken ”Jävla skitsystem” av Jonas Söderström finns mängder av exempel på usla system som stressar personalen. I en butik fanns fyra olika dataterminaler hos kassörskan i kassan. Och för att överhuvudtaget driva butiken behövdes ytterligare tjugo datasystem. Och alla fungerade förstås exakt likadant… eller vad tror du?

Publicerad i Handelsnytt