Kategoriarkiv: arbetsmiljö

Farliga ämnen finns överallt

Tidigare pubertet, missbildningar, försämrad spermiekvalitet, cancer, diabetes, fetma, astma och allergi och neurologiska störningar som adhd – listan är lång på vad ämnen i vår arbetsmiljö kan göra med människokroppen.

De hormonstörande ämnena i vår vardag är många. Det mest bedrägliga med dem är kanske att de liknar våra egna hormoner.

– De kan sätta igång, eller avsluta, viktiga biologiska processer. Och effekterna kanske man ser långt senare – man måste studera flera generationer.

– Tillsammans med cocktaileffekten, att vi inte vet hur olika ämnen samverkar med varandra, har vi två gigantiska frågor, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap som forskar om hur hormonstörande ämnen påverkar barn.

Att vistas i ett rum fullt med en blandning av sådana ämnen har kanske inte så stor betydelse för vuxna, friska män, men för foster och barn är det en helt annan sak, menar han.

Det är alltså inte bara nivån på ämnet som påverkar, även tidpunkten har betydelse. Exempelvis är ett foster särskilt känsligt för hormonrubbningar som är kopplade till könsutvecklingen under veckorna 8 till 14. Vad som händer under den tiden kan påverka individens förmåga att få barn långt senare.

Ett av problemen med hormonstörande ämnen är att man inte kan säga vad som är en ofarlig dos. Effekterna kan vara helt olika vid låg, respektive hög dos. Ett exempel är att en låg dos av ftalaten DEHP påskyndar pubertetsutvecklingen hos försöksdjur, medan en hög dos av samma ämne i stället försenar den.

Ftalater gör plast mjukare och bär doft i schampon, krämer och annat vi smetar på oss. De finns överallt och vi får i oss dem hela tiden.

Ett annat omdiskuterat ämne är bisfenol A, numera förbjudet i nappflaskor eftersom man har kopplat ämnet till bland annat försämrad spermiekvalitet, missbildningar, tidigare pubertet, diabetes, fetma, prostatacancer och bröstcancer. Men i exempelvis kvitton kan det vara tusen gånger högre halter än de som funnits i nappflaskor. Den som arbetar inom handeln på ett ställe där sådana kvitton fortfarande finns är särskilt utsatt. Efter miljölarm har flera affärskedjor slutat med dessa kvitton.

De klorerade och bromerade flamskyddsmedlen är också hormonstörande. Några av dem har förbjudits längs vägen, men ett 70-tal är tillåtna i Sverige. Och för att krångla till det ytterligare så finns det varianter inom ämnena. Det finns exempelvis 209 olika varianter av ämnet PBDE, som är ett bromerat flamskyddsmedel som är vitt spritt i vår miljö.

Ett av flamskyddsmedlen, deka-BDE, förbjöds i Sverige, men förbudet upphävdes med argumentet att det inte var förbjudet i EU.  Just det ämnet illustrerar också hur svårt det kan vara att säga när, var och hur dessa ämnen är farliga. Vid en studie på möss visade det sig att möss fick bestående skador på hjärnan om de utsattes för deka-BDE när de var tio dagar gamla, just i den åldern då deras hjärnor utvecklas mycket. Fick de i sig ämnet tidigare eller senare påverkades inte mössen.

Flamskyddsmedlen finns överallt i vår miljö. Vissa av dem finns i högre halter i kontorsmiljö där elektronik är vanligt. Även om de skulle förbjudas idag så skulle de stanna i våra kroppar mycket länge. Det du inte får i dig från prylarna i din vardagsmiljö, får du kanske i dig när du går och äter lunch. De lever kvar på samma sätt som miljögifterna DDT och PCB lever kvar i oss.

Och så har vi de perfluorerade ämnena, de som gör att din goretexjacka håller dig torr och din soffa smutsfri, till exempel. Även dessa finns kvar i våra kroppar och sprids i djur och natur. Isbjörnarna i Arktis har ämnena i sitt blod trots att de aldrig varit i närheten av en behandlad möbel eller en teflonkastrull.

Alla dessa ämnen är mer eller mindre hormonstörande. Vissa har det forskats mycket på, andra vet man inte mycket om. Och när ett blir förbjudet ersätts det med ett nytt ämne. Förhoppningsvis ofarligare.

TCO Development märker datorer och annan elektronik bland annat utifrån ergonomi och miljökrav. Klorerade och bromerade flamskyddsmedel finns inte i TCO-märkta datorer, åtminstone inte i de detaljer som väger över 25 gram. De kan alltså finnas i små mängder i exempelvis kretskort och kablar trots att de är TCO-märkta.

– De kan vara svåra att ersätta. Vi måste undersöka så att det finns något att ersätta de farliga ämnena med, så att det inte kommer något lika farligt, säger Stephen Fuller på TCO Development.

Bromerade flamskyddsmedel används av en anledning – att prylarna inte ska börja brinna. Kraven på brandsäkerhet varierar mellan länder och det påverkar vad tillverkarna stoppar in i elektroniken. Det påverkar också vad TCO Development kan ställa för krav, producenterna säljer till en världsmarknad.

-I USA ska en extern nätsladd hålla för brand även om man sätter en brinnande bunsenbrännare mot den i drygt en minut, exemplifierar Stephen Fuller.

Inte konstigt att prylarna blir proppfulla med flamskyddsmedel då.

Även när det gäller ftalater, mjukgörare, kräver TCO Development att den TCO-märkta elektroniken bara ska innehålla ofarliga sorter.

– Ofarliga vad man känner till i dag alltså, säger Stephen Fuller.

Det finns TCO-märkta datorer, bildskärmar, surfplattor, projektorer och headsets – men inte mobiltelefoner. På en sådan produkt, som så gott som alla använder dagligen, finns överhuvudtaget ingen miljömärkning. Mobilföretagen har stretat emot certifiering.

– Vi har så mycket kontakt med mobilen, håller den i handen, sätter handen mot munnen. Det är inte bra att det inte finns någon certifierad mobil, säger Stephen Fuller.

Skrivare är en annan produkt där det inte finns någon TCO-märkning. Även där finns samma farliga ämnen som i övrig elektronik. Därtill blir det en del partiklar i luften.

– Ha bra ventilation vid skrivaren. Det gäller för övrigt all ny elektronik som blir varm. Då avges mest ämnen, säger Stephen Fuller.

Det finns även Svanenmärkta datorer och annan elektronik, i dem ska inte heller finnas de farligaste flamskyddsmedlen – åtminstone inte i ytterhöljet.

– Vi är lite hårdare än Svanen, vi säger nej till fler kemikalier, säger Stephen Fuller.

Ett råd Stephen Fuller har, förutom att köpa TCO-märkta produkter, är att köpa begagnat. En ny bil till exempel har mängder av hormonstörande ämnen. Å andra sidan kan det vara svårt – prestandakraven på en dator utvecklas så snabbt att en begagnad dator inte klarar alla program. Men då kan man prova att först uppgradera datorns hårdvara, som grafikkort och processor. Detta ger mindre emissioner och minskar problemen med ökande mängder elektronikavfall.

Mycket kemikalier blir det: De senaste femtio åren har kemikalieproduktionen ökat från 10 miljoner ton till över 400 miljoner ton per år.  Myndigheter och lagstiftare har svårt att hänga med.

Några tips:

-Köp t ex TCO-märkta datorer, de innehåller inte bromerade och klorerade flamskyddsmedel, ej heller PVC. Inte heller Svanenmärkta datorer innehåller de farligaste flamskyddsmedlen.

-Välj miljömärkta produkter, t ex rengöringsmedel. Bra miljöval ställer högst krav. Därefter kommer Svanenmärkta.

-Köp begagnat. Kemikalierna har kanske redan läckt ut. Fråga när du t ex köper nya möbler: Finns det flamskyddsmedel i dem?

-Tänk på att snabbmatsförpackningar ofta är behandlade med perfluorerade ämnen. Undvik att värma plastförpackningar i mikron.

-Plast är märkt med siffror från 1 till 7. Ett råd är att undvika plast med siffrorna 3, 6 och 7, Här finns mer information om märkningen: www.naturskyddsforeningen.se/gron-guide/kopa/plast/

-Dammsug ofta och vädra.

-Inred med gröna växter. Svärmorstunga, fikus, murgröna och hänglilja är bra luftrenare.

www.kemi.se På Kemikalieinspektionens hemsida kan du bl a klicka dig fram i ett hus för att se vad det kan finnas för kemikalier i din vardag.

(publicerad i Kollega)

 

 

 

Leder i blindo

Hotellchefen Anders Springe ser inte sina medarbetare. Det är jobbigt att inte ha koll och allt tar längre tid än för en seende chef, men på Svartkrogen är det en fördel att vara synskadad.

När Anders Springe började på konferensanläggningen Almåsa för tio år sedan hade han lite syn kvar, så han har sett sin vackra arbetsplats som ligger i sluttningen ner mot havet och Hårsfjärden. Nu är han så gott som blind. Med det följer många svårigheter. Han kan ju också jämföra med hur det var tidigare.

– När jag började som chef kunde jag rycka in och hjälpa till med olika arbetsuppgifter, jag kunde stå i baren och blanda drinkar till exempel, sådant kan jag inte göra längre. Jag skulle vara i vägen nu.

– Jag har ju inte heller koll på hur folk ser ut, om de är hela och rena, har håret uppsatt eller om rummen är slarvigt städade. Vi jobbar med gäster, så sådant måste man tänka på..

Det är också svårt för Anders att ha överblick i den föränderliga värld som en konferensanläggning är. Han måste lita på andra.

-Idag ska allt gå så snabbt. Konferenser kan bokas en vecka innan. Och om folk inte får svar på mejl på en gång så går de till nästa ställe. Det är svårt för mig att ha koll...

Med hjälp av teknikanpassning är det ändå möjligt. Punktskrivande datorer och talande mobiler till exempel. Men överblicken blir lidande och han måste ha hjälp med pappersarbete, vilket han får av en assistent. En del arbetsuppgifter har han också helt enkelt delegerat till andra.

– Jag måste fråga mycket mer och ibland blir det dubbeljobb. Ibland får jag ju också vänta på hjälp och det är frustrerande.

Anders Springe är också ansvarig för Svartkrogen, där maten serveras i totalt mörker. Ganska ofta går han in och jobbar som servitör på krogen. Han och de andra synskadade servitörerna har då inget funktionshinder, det har däremot vi seende.

När vi tar oss in till restaurangen går vi genom en gång, trevar oss fram längs väggen som ständigt skiftar karaktär. Nya material hela tiden, liksom på golvet. Pälsvägg och kullerstensgolv. Tygvägg och grusgång. Ovant men nyttigt.

Samtalen blir frispråkigare när ingen ser den andre, säger Anders Springe. För honom är det här avslappnande och skönt.

-Jag är i min vardag – för andra blir det konstigt.

Här är det för en gångs skull en fördel att vara blind. 80 procent av intrycken kommer via ögonen, så det är mycket som är borta – inte minst människors kroppsspråk.

-Att vara blind är en nackdel överallt utom just på Svartkrogen, säger Anders Springe.

 (publicerad i Position)

En glad säljare

När jag gick på Journalisthögskolan fick jag lära mig att det finns något som heter förnedrande uppdrag. Man skulle kunna vägra göra ett jobb om man upplevde det som förnedrande, exempelvis ringa upp ett brottsoffer mitt i natten eller häcka i någons trädgård för att fånga några citat. Det borde finnas samma regel inom andra branscher, tänker jag. Exempelvis på den affär jag vanligtvis gör mina inköp. Personalens tomtemössor, diadem med fingerade lucialjus och nyårshattar skulle kunna höra dit. Och definitivt namnskyltarna med texten ”En glad säljare”. Det blir märkligt när en kassörska som inte har sin bästa dag i världshistorien tvingas bära den skylten. Det är som om rubriken på den här krönikan skulle lyda ”En bra krönika”.

Så kan man ju inte göra. Saker måste få vara som de är. Vi behöver inga överskrifter för att tolka verkligheten. När man skriver handlar det om att gestalta istället för att skriva övertydligt. Beskriva hur någon är glad istället för att säga att människan är glad. Det är lektion ett på alla skrivarkurser och borde vara lektion ett på kurser för butikschefer som ska sätta namnlappar på folk.

Butikschefen i butiken där jag är stamgäst har för övrigt en del annat för sig. En gång när jag klagade på felmärkta varor sa han att så brukade det minsann vara i den butik där han brukar handla också.

Det borde också vara med på lektion ett för butikschefer: Handla i din egen butik. Och om du inte gör det – berätta inte det för dina kunder. Det kan väcka viss misstänksamhet.

Tjänstefel borde också vara att skylla på att det finns för lite personal för att märka upp varorna rätt, vilket nämnde butikschef gjorde.

För lite personal? Vems ansvar är det, undrar kunden som står i kassan med ett gäng felmärkta varor. Men kassörskan är i alla fall glad. Det står det på skylten.

(publicerad i Handelsnytt)

Farligt jobb att bärga Vasa

Trettio meter under ytan, i tunnlar i leran under ett gammalt vrak. Utrustningen var livsviktigt för Ragnar Jansson och hans dykarkollegor när skeppet Vasa skulle upp ur havet.

Det har gått mer än femtio år sedan Ragnar Jansson utbildade sig till tungdykare inom flottan. En del av utbildningen då var att dyka vid Vasa som skulle tas upp efter att ha legat sen år 1628 på havsbotten. Unga dykare från flottan gjorde undervattensjobbet. Ragnar är den enda som fortsatte att arbeta som dykare, vad han vet.

Det var ett farligt arbete.

-Jag skulle inte ställa upp på det idag, säger han.

Kanske krävs det ett tjugoårigt pojksinne för att våga vistas i en tunnel i leran under ett gammalt skepp? Sex tunnlar blev det, var och en minskade skeppets bäryta och ökade därmed risken att allt skulle störta samman. Men Ragnar var inte rädd.

-Jag tänkte väl på det, men litade på någon annan, ledningen. Men kommendören visste nog inte mycket han heller.

Ragnar Jansson bor i en stuga på Värmdö, inte långt från havet. På hedersplats i stugan står en gammal dykarhjälm för tungdykare. Den sista svenskproducerade, berättar Ragnar. Den är tung, minst sagt. Och med resten av utrustningen blev det 80-85 kilo att bära på den tiden.

Dräkten bestod av kanvas, med flera lager vattentät gummilösning på.

-Det var mer luft i dykardräkten då, så det blev mer flytkraft. Därför hade vi blyskor och mer tyngder för att hålla oss nere.

Från hjälmen ledde två slangar upp till ytan, en för luften och en för telefonen.

-Telefon kom redan på 40-talet för tungdykare, så det var inget nytt då.  Men den kunde sluta fungera, batterierna kunde t ex ta slut och det var inte alltid man hade ström på dykarflotten. Inom flottan fick vi lära oss signalsystemet för hur man skulle dra i lina och slang för att kommunicera med dykskötaren där uppe.

I flottan fick han också lära sig att alltid ha reservkapacitet om luftkompressorn skulle gå sönder, något som tydligen inte har varit självklart för alla.

-En del jobbar utan, men det har inte jag gjort. Ibland har det varit en handpump i reserv. Det är tungt, men det går, berättar Ragnar Jansson som efter sina åtta år i flottan fortsatte som tungdykare inom byggbranschen, framför allt med broarbete.

Är Vasadykningarna det farligaste du gjort undrar jag.

-Jo, det kan man säga.

Det var drygt trettio meter djupt och det var mörkt. Kallt. En timme kunde han vara där nere, sen tog det lika lång tid i etapper upp för att inte få dykarsjuka.

-Jag fick en lindrig form av dykarsjuka ett par gånger. Det kliade på hela kroppen, dykarloppor kallas det. Då fick jag sitta i tryckkammaren.

-Jag hade stigit upp på rätt tid enligt tabellen, men jag tror att det var första gången på året jag dök, så det var nog därför, säger Ragnar Jansson.

Dykarberusning finns det också något som heter, och det har han känt av. Det kunde också vara vid årets första dyk, innan han blev van. Hur känns det?

-Har du dragit i dig en flaska champagne någon gång? Då vet du, säger Ragnar.

Annars har han klarat sig bra trots sitt farliga och slitsamma jobb. Och han känner ingen tungdykare som dött.

-Vi som jobbar professionellt är medvetna om riskerna. Det är sportdykande amatörer som dör.

Men incidenter har han varit med om, ganska många. Luften har tagit slut där nere av någon anledning, en gång för att en båt åkte rakt över luftslangen och kapade den. Ragnar var då inte på så djupt vatten, utan kunde gå upp till ytan direkt. Några gånger har han slagit sönder fönstret i hjälmen med ett verktyg, luften har då strömmat ut i vattnet eftersom det är övertryck innanför dräkten. Då har han också kunnat stiga upp till ytan.

-När man jobbar med broar är det ofta inte så djupt som det var vid Vasa.

Mörket var också ett problem vid Vasadykningarna. Där, på botten, såg man nästan ingenting. Lampan de hade räckte inte till. Det var bättre efter något år, då man fått upp skeppet lite mot Beckholmen. Då låg hon högre upp så att dykarna kunde få lite ljusare under jobbet, som då bland annat bestod i att få bort gammal sprängsten från däcket. Då fick man å andra sidan passa sig så att man inte skadades när stenen skulle lyftas med en kran. Den kunde komma i svängning och då gällde det att inte stå i vägen.

Ragnar var med och dök vid Vasa 1958-1960, men 1961, när skeppet till slut såg dagens ljus var han inte med. Men han återkom 1967 för att dyka i gropen där Vasa legat för att leta saker som blivit kvar där.

-Det var det otrevligaste jobbet av alla. Man hade inget att hålla sig till och det var halt i leran.

För Ragnar Jansson har dykningen bara varit ett arbete. Någon vanlig sportdykning har han inte velat syssla med. Dyka för att titta på fiskar?

-Fiskar kan du se i fiskaffären också, säger han krasst.

Och:

-Vill du ta med dig jobbet när du är ledig?

 

Mindre farligt för dagens dykare

Jim Hansson är marinarkeologisk dykare. Han letar historiens pusselbitar så som Ragnar Jansson gjorde på sin tid. Men utrustningen är delvis annorlunda.

Jim Hansson är lättviktsdykare, dvs dyker med helmask och luftflaskor på ryggen. Ragnar har varit tungdykare, med tung hjälm och blyskor på fötterna – en sådan som arbetar med tunga verktyg, som svetsar, borrar och bygger under vattnet. För en marinarkeolog som Jim Hansson är det mest måttband, skrivplatta och kamera som är utrustningen, och då behöver man inte stå stadigt på botten utan kan flyta fritt i vattnet.

Jim har hållit på och dykt i ungefär tjugo år, men yrkesmässigt de senaste fem. Han har hittat sitt drömjobb. Vrakdykning sysslade han förr med på fritiden, när han försörjde sig som snickare – nu får han göra det på jobbet på Sjöhistoriska museet.

Liksom Ragnar Jansson säger han att det framför allt är de som sportdyker på fritiden som kan råka illa ut – inte yrkesdykarna. Det handlar mycket om organisation och säkerhetstänkande. När Jim är nere och jobbar finns alltid både en dykskötare som sköter kommunikationen samt minst en säkerhetsdykare beredd att ta sig ner om det skulle hända något. Dykaren har telefonen direkt in i masken och om den skulle gå sönder finns de gamla linsignalerna att ta till – samma signaler som Ragnar Jansson lärde sig på sin tid.

Om någon utrustning skulle gå sönder finns beredskap.

-En skillnad mot förr är att vi har dykdator som räknar ut hur länge vi får vara nere. Förr var det tabeller, men med dykdator tas det hänsyn till om man till exempel inte är nere på samma djup hela tiden. Den känner av det och räknar om hela tiden, berättar Jim Hansson.

När Jim dyker har han luftflaskor på ryggen, men när han går djupt, minst 25-30 meter, så kommer lufttillförseln ändå med en slang från ytan eftersom det skulle bli för farligt om det blir något fel på flaskorna. Då skulle det bli svårt att hinna ta sig upp.

-Vi har också en extra regulator (andningsmunstycke) om någon skulle fallera. Det händer att regulatorn fryser, men det märker man, det börjar pysa och då måste man gå upp direkt.

Utrustningen har också förändrats på så sätt att det inte ska kunna bli luftstopp; om det blir något fel så flödar luften fritt in i masken.

-Förr kunde det bli helt stopp, berättar Jim Hansson.

Men en gång var han med om att han inte fick luft. Det var på väg upp, och han hade inte märkt att det var ett läckage i utrustningen. Plötsligt fanns det ingen luft kvar att andas, ansiktsmasken låg fastkletad vid ansiktet.

-Jag var kanske fem meter ner och kunde komma upp snabbt och slita av mig masken, berättar Jim.

Så många fler incidenter har han inte råkat ut förr. Jo, föresten, en gång fastnade han i linorna i ett vrak. Då kunde han ta sig loss tack vare den vassa dykkniven.

-Knivarna har blivit mycket bättre nuförtiden. Förr var de stora och klumpiga, men dåliga.

Se där en viktig del i utrustningen som vässats med åren.

Även lamporna har blivit starkare, batterierna mer långlivade. Men det hjälper föga i grumliga vatten som Mälaren eller Ulvsundasjön. Dräkterna har också blivit bättre; med Jim Hanssons kemdräkt kan man dyka ner i en oljecistern om man skulle behöva det. Den är svår att förstöra och därför riskerar dykaren inte att få några föroreningar direkt på kroppen.

Det finns dykningar som marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet inte gör alls – det är de allra djupaste.

-Vi dyker max 40 meter ner, men det finns tekniska dykare som kan gå hundra meter ner. De har en annan gasblandning. Det är farligt. Där finns det inga marginaler.

-Om vi söker på sådana djup använder vi en undervattensrobot i första hand. Och om det behövs så hyr vi in en teknisk dykare som går djupare än vi gör, berättar Jim Hansson, som för tillfället jobbar på torra land. Utanför Grand hotel i Stockholm grävs kajen upp och där har man hittat flera vrak från tiden då Vasa byggdes. Historiens pusselbitar fogas samman bit för bit.

Fler yrken säkrare med bättre utrustning

Dykning har alltid varit ett farligt arbete. Likaså exempelvis gruvarbetarnas. Men tack vare teknisk utrustning har det blivit säkrare.

Gruvarbete är inte alltid ett slitsamt kroppsarbete idag. Den nya tekniken gör att man kan sitta ovan jord och titta på en monitor hur fjärrstyrda borraggregat och andra maskiner arbetar istället för att göra det farliga arbetet själv. Även marinarkeologerna på Sjöhistoriska museet använder en undervattensfarkost utrustad med lampa, filmkamera och griparmar när man ska undersöka riktigt djupa platser.

Annars handlar det ofta om att ny teknik gör slitsamma arbeten mindre farliga för kroppen – men kanske mer ansträngande för knoppen. Så är det exempelvis för bonden. Mjölkroboten jobbar på, utfodras med maskinhjälp och dyngan tas undan med en automatiserad skrapa.

Nu är det mer problem för den här, säger den jämtländska bonden Carl-Åke Broström och pekar på huvudet.

–      Till exempel att man blir väckt på natten om det är något problem med maskinerna.

Och renhållningsarbetarna med sina tunga säckar. Just nu kommer sopbilen utanför mitt fönster för att tömma veckans skörd. Sopbehållaren är nedgrävd i marken och med en lyftkran lyfts alltihop upp och töms i den gröna sopbilen.

På Vasadykningarnas tid offrade man småslantar i havet för att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. Berodde det på bra teknisk utrustning eller tur? Eller var det den gamle i havet som blidkades?

(publicerad i Arbetsliv 1/2012)

Han gör socker till konst

Blommor, hus, djur och flygplatser. Tek Rokas söta skulpturer har gett honom både erkännande och guldmedalj. Nu bygger han sin arbetsplats i socker.

Det har gått åt mycket socker på vägen från den nepalesiska byn utanför Pokhara där Tek Roka är född, till Radisson Blu Waterfront hotel i centrala Stockholm, där han nu arbetar.

Sockret har använts konstnärligt till tårtor, efterrätter, dekorationer, skulpturer –

i hotellköket i Stockholm står skira blommor på hyllan ovanför en av bänkarna. Här står också ett påbörjat träd med klättrande iguanaödlor. De senare dock gjorda i marsipan för omväxlings skull. I ett utrymme utanför köket står en modell av hotellet och väntar på en glasmonter, så att den kan ställas ut i lobbyn. Hotellet är en spektakulär byggnad i verkligheten och inte blir den mindre spektakulär i renaste socker.

-Jag har jobbat med den några timmar då och då. Tillsammans har det blivit 240 timmar, berättar Tek Roka.

Sockerhotellet är stort och mäktigt, men dock inte lika stor som Dubais internationella flygplats, som Roka gjorde till schejken där. Den var värd sin vikt i socker. 150 kg vägde den och schejken fick betala ungefär motsvarande 190 000 svenska kronor för den. Men Roka fick inget av det, mer än sin vanliga lön från hotellet han då jobbade på.

Dubai är en av de platser där Roka har levt och lärt. Abu Dhabi och Dubrovnik är andra. Men det började i Nepal, där han under studietiden samtidigt arbetade på det fyrstjärniga hotellet Shangri-La.

Han fick prova på alla avdelningar, alltifrån receptionen till housekeeping, men ganska snart stod det klart att det var efterrätter som var Rokas grej.

Och på den vägen är det, skulle man förenklat kunna säga.

Tek Roka vill lära sig nya saker och det har han fått göra.

-I Dubai arbetade många olika nationaliteter. Jag fick nya chefer hela tiden och jag lärde mig saker från dem alla. Det bästa sättet att lära sig är att arbeta med många olika människor. Hela livet är som en skola, säger han.

Det var stora och lyxiga hotell han arbetade på. En middagsbuffé för tusen personer kunde det vara. Och lika många anställda. Inspirerande och krävande på samma gång. Han beskriver en karriärväg med många fler steg än här i Sverige.

Oftast arbetade Roka med desserter. Han fick mycket beröm för sina kreationer och den feedbacken drev honom vidare. Han arbetade mer, hårdare, räknade inte timmarna när han jobbade med sin ätbara konst.

Och där, i Mellanöstern, finns också årliga kulinariska tävlingar där proffs från hela världen deltar. Tek Roka har fått flera pris, bland annat guldmedalj för bästa sockerskulptur.

-Jag har lärt upp många av mina medarbetare också. Jag har inspirerat dem. De har också fått medaljer i tävlingar och det är jag stolt över, berättar han.

Via ett Radissonhotell i Dubrovnik kom han till Stockholm när Radisson Blu Waterfront hotel skulle öppna precis ovanför centralstationen. Nu vill han gå vidare i karriären och lära sig allt i ett kök, inte bara desserter. Han inspirerar sina arbetskamrater till konstnärliga efterrätter, men det finns inte så mycket tid för att lära ut hur man gör skulpturer.

-Det är inte så lätt att lära sig och det tar lång tid. Och här i Sverige är arbetskraftskostnader högre. Tid är pengar. I Mellanöstern kunde det vara nästan tio gånger så många anställda på hotellet.

Även om hotell- och restaurangyrken är relativt lågavlönade i Sverige, så är löneskillnaderna betydligt större i länder där Roka jobbat. Han själv som chef har tjänat mer – andra betydligt mindre.

Roka kom till Sverige i våras med fru och två barn och de trivs.

-Jag fick höra talas om de stela svenskarna som inte pratar så mycket, men det är inte så. De är vänliga, de pratar, så det är inga problem, säger han – än så länge på engelska.

Han har börjat på sfi, men när det gäller språket så vinner barnen över honom.

Hur länge de blir kvar i Sverige har han ingen aning om.

-Det finns många möjligheter om du visar att du kan. Jag tror att vi alltid kommer att flytta på oss. Men kanske blir vi kvar här fem år, tio år… jag vet inte. Jag trivs på mitt jobb. Familjen trivs här, vi gillar naturen. I Mellanöstern är det mer konstgjort. Men vi kommer inte tillbaka till Nepal, vi har varit borta för länge.

En sak är dock säker – var han än befinner sig kommer Tek Roka alltid att vara konstnär.

-Man äter först med ögonen. Smaken kommer sedan, säger han.

faktaruta

-Sockerskulpturer görs av florsocker och gelatin som blandas till en deg som sedan kan formas på olika sätt.

Ståltråd kan användas för att staga upp t ex blommor. En byggnad görs på liknande sätt som ett pepparkakshus, där man fogar ihop olika delar.

– Konstformen är utbredd i Mellanöstern, i Asien, men också i t ex Frankrike, säger Tek Roka.

—–

Namn: Tek Roka

Yrke: Souschef och sockerskulptör

Ålder: 32

Familj: Fru, nioårig dotter, tvåårig son

Bor: i radhus i Vällingby

——

Har jobbat i Nepal, Dubai, Abu Dhabi, Dubrovnik och Stockholm.

Priser: guldmedalj för en sockerskulptur i Emirates International Salon Culinaire competition. Silver för desserttallrikar och brons för bröllopstårta i samma tävling.

Motto: Man äter först med ögonen.

Och: Hela livet är en skola.

(publicerad i Hotellrevyn)

 

Psykisk ohälsa på jobbet

Vi måste ändra attityden till dem som lever med psykisk ohälsa, säger Johanna Hargö som arbetar med att stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. Själv har hon diagnosen bipolär sjukdom.

Johanna har ett driv, ett engagemang som kan leda långt – men även ge utmattningssymptom eller orsaka depression om hon inte ser upp. Engagemanget lägger hon bland annat på sitt arbete som SIUS-konsulent på Arbetsförmedlingen, där hon ska stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. På fritiden skriver hon och sjunger. Föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton hade premiär hösten 2010 och bygger på hennes egna texter om hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos och hur vägen till återhämtning sett ut för hennes del. Kortversioner av föreställningen spelas fortfarande på konferenser och liknande. Hon är också en av flera så kallade attitydambassadörer i kampanjen (H)järnkoll, som arbetar för att förändra attityder till människor med psykisk ohälsa.

För fyra år sedan fick Johanna sin diagnos, men egentligen är det inte namnet på sjukdomen som är det viktiga, säger hon. Hon kan även känna igen sig i andra diagnoser. Kaos är inget för henne. Skrivbordet får inte vara rörigt och att laga mat i ett stökigt kök är alldeles omöjligt. På jobbet sparar hon mycket energi om hon har eget rum och när de tre barnen väsnas för mycket där hemma dämpar hon ljuden med öronproppar.

I en text skriver hon att bredvidskapet är hennes plattform i tillvaron.

”människor som lever i bredvidskap är människor som har hittat ett sätt att fungera och leva

som alternativ till att ofungera och oleva.”

Och det är just det Johanna själv har gjort. Hon har hittat ett sätt att leva och arbeta. Hon har lärt sig mycket om sig själv och hur hon fungerar.

-Jag har lärt mig att handskas med sjukdomen och jag har strategier varje dag för att klara jobbet. Ibland måste jag ta det lugnare, då kanske jag måste äta lunch själv eller flytta på ett möte. Om jag istället är inne i en mer depressiv period måste jag se till att ha dörren till mitt rum öppen, och utsätta mig för möten med andra människor.

-Det är också en stor fördel att arbeta nära kollegor som kan mycket om funktionsnedsättningar. De känner mig väl och jag stämmer av mina svängningar mot dem. Jag ser på dem var jag själv befinner mig.

Johanna har en mild form av bipolär sjukdom, hennes uppåtperioder är mer hypomani än renodlad mani. Då är hon engagerad, kreativ, drivande och krävande. Något som en arbetsgivare också kan uppskatta – så länge det inte går för långt. Hon kan få beröm för att hon vågar vara okonventionell i sitt ifrågasättande, men det kan bli jobbigt för omgivningen när Johanna ställer höga krav.

-Jag kan gå upp i saker och de kan få orimliga proportioner. Samtidigt är engagemanget min styrka; fallet och framgången är ett och samma. Men jag har lärt mig att hushålla med mig själv. Jag kan tacka nej, jag kan se på mig själv utifrån och på detta sätt hitta tillbaka till balans. Utmaningen är att avstå, avstå, avstå, säger hon.

Idag är Johanna 44 år och lärdomarna om de egna begränsningarna har hon skaffat sig den hårda vägen. När hon tidigare arbetade som projektkoordinator fick det omåttliga engagemanget och hypomanin resultatet att hon gick in i väggen och blev deprimerad. Nu är hon mycket mer medveten om den risken.

Hon vet också att hennes svängningar delvis är årstidsbundna. Vintern och det mörka är på väg, men hon är inte längre så rädd inför det. Hon vet att hon någorlunda kan klara sig igenom den. Förra vintern mådde hon bättre av regelbunden motion, särskilt skidåkning.

-Jag klarar mig numera utan medicin. Det är bra eftersom det var så mycket biverkningar med den. Min kreativitet försvann och jag dog till hälften… Nu klarar jag mig med alternativa kosttillskott som jag kan dosera utifrån hur jag mår och hur min planering ser ut, berättar hon.

Johannas driv och höga ideal gör att hon, på gott och ont, har svårt att underkasta sig när chefer vill att man ska ”gilla läget”. Som extra sårbar kan hon fungera som ett lackmuspapper – hon kan reagera tidigare på när saker inte fungerar på jobbet. Samtidigt tycker hon att hon ibland inte blir tagen på allvar; att människor tänker att hon överreagerar.

-Man borde ta vara på denna känslighet bättre. Är man som chef och facklig företrädare öppen för reaktioner på dåliga arbetsförhållanden och tar dem på allvar kan man vidta åtgärder i tid och förebygga ohälsa bland personalen. Det skulle kunna komma alla till godo.

För att få livet att fungera arbetar hon fyra dagar i veckan och är ledig en vardag. Den dagen går hon på den, som hon säger, alldeles nödvändiga gestaltterapin. Och hon

tränar helst fyra, fem dagar i veckan för att må bra. Hon är gärna ute i naturen, tar det lugnt, hittar tillbaka till sig själv. Laddar batterierna för att klara av att vara en bra mamma, partner och kollega.

Oftast skriver hon också på sin lediga dag. Skrivandet och sjungandet är en form av egenterapi som fungerat och som gått hand i hand med gestaltterapin. På köpet får vi andra en inblick i en annan människas liv. En människa med en psykiatrisk diagnos – en sådan som ofta blir utrensad när en tjänst ska tillsättas. Här ser vi att hon inte är så olik oss själva. Och att exempelvis Johannas särskilda sätt att vara kan vara ett positivt tillskott på arbetsplatsen. Det gäller engagemanget, energin, men också det att hon med sina erfarenheter lättare kan sätta sig in i sina funktionshindrade klienters situation. Hon vet hur det är att må dåligt och hur kontakten med myndigheter ibland kan försvåra återhämtningsarbetet.

Mycket handlar om respekt och lyhördhet, säger hon.

–       Det kan finnas en god vilja, men om man inte frågar den det berör så kan lösningarna bli helt fel. Det räcker kanske inte att ta bort halva arbetsbördan, det kanske är något helt annat som behövs. Vi måste tro på människans egen förmåga och ha större respekt för mänskligt beteende, som ibland tippar över. Och sluta tänka ”vi och dom”.

–       Vi måste möta människor där de är, och inte där vi vill att de ska vara.

Johanna tror på öppenhet. Vi måste våga prata om våra tillgångar och begränsningar. Samtidigt är det svårt – öppenheten är inte gratis. Hon är själv övertygad om att den ibland har kostat henne erbjudanden om arbete och annat. Men hon tror att det är viktigt att vara öppen – kanske särskilt med diagnoser som går i skov:

-Annars kanske du får ett arbete och tycker att det går bra, men sen kommer ett skov och då stupar du. Öppenhet är A och O för mig, men den måste också mötas av kunskap och lyhördhet.

Slimmade arbetsplatser och en strikt tillämpad arbetslinje är två strävanden som krockar med varandra och drabbar personer med funktionsnedsättning.

-Alla ska ut i arbetslivet säger politikerna. Det ställer stora krav på arbetsgivarna. Kunskaperna om psykisk ohälsa är idag bristfälliga i arbetslivet. Chefer behöver bättre stöd för att designa arbetsplatser där alla kan må bra.

– Och om vi menar allvar med att alla ska få möjlighet att arbeta får det inte ske på bekostnad av de mest sårbara. Det handlar mycket om attityder och flexibilitet. Det händer så mycket med människor när de får vara med och känna sig behövda, men arbetslivet får inte öka riskerna för oss som lever med psykisk ohälsa att återfalla i sjukdom.//

Om Johanna Hargö och föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton:

www.motljus.dinstudio.se

Tips: På www.hjarnkoll.se finns handledningen ”Så gör du som chef” att ladda ner eller beställa.

(publicerad i Akademikern)

Jävla skitsystem

Så sitter jag här framför datorn igen. Beställer tågbiljett. Glömmer visst att fylla i namnet på någon rad någonstans och får bakläxa. Och då har visa-kortsnumret plötsligt försvunnit, så det blir till att fylla i igen. I slutänden blir det ändå vajsing i kontakten med banken. Och för övrigt har jag glömt lösenordet till bankcertifikatet.

Dessutom har jag lyckats skaffa mig flera olika banker med olika lösenord, olika sätt att bete sig i det virtuella bankkontoret. Borde ju rensa i röran, men har fullt sjå att fixa vardagen så det prioriteras bort.

Jag minns jobbet där det bara var vikarien som klarade av det mystiska reseräkningssystemet, det som var tänkt att vara så bra och troligen var det också – om man inte hade något annat att syssla med. Måhända har man ett lika mystiskt tidrapporteringssystem, som också är jättebra – om man inte har något annat att syssla med.

Hur många tangentbordstryckningar kan det bli på en dag? Hur många musarmar och spända nackar?

Jag är inte den som drömmer mig tillbaka till tiden med skrivmaskin, bankkontor eller när jag satt och räknade ”pinnar” i rubrikerna för att se om de fick plats på tidningssidan. Och inte var det väl så mycket roligare att fylla i en blankett gjord i gammalt hederligt papper?

Så jag trycker glatt vidare; OCR-nummer och lösenord, plusgiro och pin-kod. Hanterar mitt liv helt enkelt; arbetsliv och privatliv, hela det digitala livet. Och det funkar ju, oftast – om man inte har något annat att syssla med…

De flesta av oss har massor av system att hålla reda på och göra rätt i, och ibland blir det ju fel. Pratar med en kompis med diskbråck och en del andra blandade diagnoser. De senaste tre åren har hon träffat tolv olika hyrläkare på vårdcentralen, hon har pratat om sin rygg, sina ögon, sin mage, men sorkfeber har hon inte haft, vad hon vet.

Men det stod i hennes journal när hon begärde ut den. Sorkfeber. Inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber… nä…

Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.

Den mänskliga faktorn eller den digitala faktorn? Inte vet jag, men att alla våra olika system i datorn ställer till en del behöver man inte vara Einstein för att förstå.

I boken ”Jävla skitsystem” av Jonas Söderström finns mängder av exempel på usla system som stressar personalen. I en butik fanns fyra olika dataterminaler hos kassörskan i kassan. Och för att överhuvudtaget driva butiken behövdes ytterligare tjugo datasystem. Och alla fungerade förstås exakt likadant… eller vad tror du?

Publicerad i Handelsnytt 

 

Det sitter i väggarna

Det sitter i väggarna. Jag brukar använda det uttrycket ibland. Gamlingarna på det nya jobbet som gör som de alltid har gjort, det är stört omöjligt att komma med något nytt. Och skulle något nytt införas så halkar det lätt tillbaka i det gamla.

På mitt senaste jobb var det exempelvis omöjligt att införa fikapaus. Detta trots att man på den redaktionen titt som tätt skrev artiklar om hur bra och kreativt det är för kollegor att fika ihop. På andra arbetsplatser alltså.

Som ständig lösdrivare, hoppjerka, rastlös själ, blir jag irriterad på allt som sitter i väggarna.

Samtidigt är det ju bra att kunskap förs vidare. Tänker på en gång när jag satt på sextonde våningen och jobbade en kväll tillsammans med andra som var lika mycket inhoppare, korttidsvikarier, frilansare som jag själv. Tror faktiskt att jag var den som jobbat längst, trots att jag var frilansare.

När vi satt där började det plötsligt ryka från hissen.

Den ditkallade brandkåren lugnade oss och sa att vi kunde fortsätta jobba, det var säkert bara någon elledning som brann i källaren.

Sedan gick en av oss uppför en trappa som fanns i lokalen, och där fanns det till vår stora förvåning ett rörelselarm som började tjuta. Ingen av oss inhoppare, vikarier, frilansare visste hur man skulle stänga av det, eller att det överhuvudtaget hade funnits ett larm där uppe.

Det tjöt, det rök ifrån hissen och på gatan sexton våningar nedanför stod en samling brandbilar.

Så kan man också ha det på jobbet.

De som är fast anställda blir färre – inhyrda, vikarier och andra tillfälligt anställda blir fler.

Det är lätt att glömma att vi har så olika kunskap just för att vi jobbat så olika lång tid på stället. Om rutinerna. Om hur man fyller på kaffeautomaten. Om vem som är ansvarig för arbetsmiljön. Om larmen och nödutgångarna.

Det finns ju förstås företag som sköter det här alldeles utmärkt. Jag besökte nyss en H&M-butik och där gick de runt med alla nya direkt så att de hittar nödutgångar, trygghetslarm och annat nödvändigt. Samma dag var jag på en grafitfabrik. Där kom man knappt innanför grindarna utan att få liknande genomgång. I en fabrik med hög ström, kvävgas och rörliga maskindelar är det förstås livsnödvändigt.

Själv visste jag inget om nödutgångar där jag satt och jobbade på sextonde våningen (och när en av oss vid ett annat tillfälle gick nerför den långa spiraltrappan visade det sig att den slutade nere vid en låst dörr).

En del kunskap borde sitta kvar där i väggarna.

Och några av oss skulle kunna få fast jobb, faktiskt.

Publicerad i Handelsnytt

Hyfsad hoppjerka

”Hoppa inte från jobb till jobb. ”Hopp-Jerka” lär sig inget yrke ordentligt, han får svårt att få bra jobb längre fram och ovana vid nya maskiner ökar risken för olycksfall i arbetet.”

En blåklädd arbetare hoppar från fabrik till fabrik i annonsen som Arbetsgivarföreningen, LO, TCO samt svenska staten stod bakom. Det var ett tag sen…

Ordet hoppjerka hör väl inte till dagens vokabulär precis, men hoppjerkor är vi ju nästan allihop. Idag är de allra flesta unga det av nödvändighet eller av karriärlust (och ingen varnar för ovana vid de nya maskinerna!).

Guldklocka för lång och trogen tjänst lär det inte vara många som får i framtiden. Min farfar fick en medalj för sina många år på Långbro mentalsjukhus.

Jag gick i hans fotspår, ett tag. När jag var ung, för kolossalt längesen, var det lätt att få jobb på mentalsjukhus, de där jättelika institutionerna som idag är saligen begravda.

Jag var 18 år. Efter några dagars introduktion, som mest bestod i att lära sig hur städmopparna fungerade, fick jag jobb som skötare på Sidsjön i Sundsvall. Framförallt var det alltså sköra och sjuka människor jag skulle ta hand om, inte dammtussar och urinfläckar även om det hörde till.

Men jag hoppade ju vidare i livet. Något år senare fick jag jobb på Systembolaget. Då var jag 20, det måste man vara där. Känsligare att ta hand om spritflaskor än om schizofrena kanske?

Men det kan hända oväntade saker när man byter jobb. En fredag, när jag stod där bakom disken såsom man gjorde på Systembolaget på den tiden, kom en ung kvinna och skulle handla. Jag kände igen henne som en patient på en avdelning jag jobbat på.

”Jag känner igen dig!” sa hon.

Vad göra? Jag kunde inte säga att det är från 73:an på Sidsjön, det skulle ju bli pinsamt.

Men hon gav sig inte, hon funderade vidare och till slut kom hon på det:

”Nä men det är ju från Sidsjön! Och vad gör du här?” utbrast hon högt och tydligt så alla hörde det.

Direkt utsläppt liksom…

På den tiden var det någorlunda lätt att vara frivillig hoppjerka. Som ung idag har man ofta inget val. Eller så lyckas man få fast jobb, med hyfsade villkor, och då är det svårt att släppa taget. Rörligheten är för liten, klagas det. Och så gnälls det över lagen om anställningsskydd, som om den vore problemet. När jag var ung fanns också Las. Dessutom fanns det jobb. Numera har de psykiskt sjuka svårt att få hjälp, jag plockar mina flaskor själv på Systembolaget, jag scannar mina varor på Konsum, knappar in OCR-numren på räkningarna därhemma. Lär mig nog inget yrke ordentligt, men har blivit en rätt hyfsad hoppjerka, nästan dygnet runt.

publicerad i Friskispressen