Kategoriarkiv: csr

Vem vill betala för vakthundarna?

Swedwatch och Fair Trade Center har koll på näringslivet, de hjälper företag och offentlig sektor att göra mer rätt när de handlar med fattigare länder. Och de hjälper dig och mig att göra bättre val i butiken.

Men frågan är: Vem vill betala för vakthundarna?

I ett höghus på söder i Stockholm sitter Fair Trade Center och Swedwatch i varsin ände av en långsmal lokal. Någonstans i mitten finns fikarummet. Och det är väl en bra bild om någon; de har lite olika uppgifter men är ganska beroende av varandra. Swedwatch granskar och för dialog med företag och offentlig sektor, Fair Trade Center arbetar framför allt med och för konsumenterna – och för att kunna göra det så behöver de Swedwatch rapporter. Ungefär så. Och nu är framtiden osäker för båda två. Det informationsanslag till enskilda organisationer som de är så beroende av har regeringen mer än halverat.

Jag träffar Minna Janusson på Fair Trade Center i ett rum där skrivbord står ihopträngda på en liten yta. Snart blir det lite rymligare här, men det är inget som Minna är glad åt. De fem anställda blir tre, så ser planerna ut för att klara de minskade anslagen. Och kanske blir det bara en rapport istället för fyra, som det var förra året. Om det inte dyker upp några andra pengar än de som gått via Sida. Minna hoppas ju på det förstås. När vi träffas råder viss förvirring. Den kraftiga nedskärningen kom snabbt och oväntat. Det man vet är att saker och ting kommer att förändras.

-Igår var jag på en konferens i Norrköping om offentlig upphandling. Vi vet inte om vi kan ha sådana i framtiden, säger Minna som ett exempel.

Samtidigt som det blir mindre pengar och färre anställda så har verkligheten blivit mer komplicerad:

-När jag började var det lättare; vi kunde undersöka företag och se att de inte hade några uppförandekoder. Swedwatch kunde åka ut och se att mänskliga rättigheter kränks på de och de punkterna. Nu är företag mer medvetna, vilket är positivt. Men vi måste ha mer på fötterna, vi måste förstå företagen mer. Vi måste titta på hur man samarbetar med underleverantörer, hur man gör uppföljningar  –  det krävs mer kompetens, och samtidigt är det svårare att få ut den typ av information vi vill ha; adresser till produktionsställen, protokoll etc.

Samarbete är och har varit en nödvändighet i den här branschen. Det har varit olika konstellationer för olika frågor. Inför julen var det Fair Trade Center, Swedwatch och Sveriges Konsumenter som tog fram olika rapporter och samarbetade om leksaksproduktionen.  Och när det gällde offentlig upphandling var Fair Trade Centers samarbetspartners fackförbundet SKTF, Rena kläder och Rättvisemärkt.

-Då kunde till exempel SKTF:s presschef skicka ut insändarmallar till just de landsting som inte hade en uppförandekod. Det ingick i hans jobb. Det ger många fördelar med att samarbeta. Det ger många synergieffekter. Vi kan ha många aktiviteter och får mycket ut av det.

-Men får alla mindre resurser så…

Hur det går då har Minna inget svar på. Men hon tror att samarbete blir allt viktigare i framtiden.

De senaste åren har Fair Trade Center granskat turismens effekter i Brasilien och Thailand, granskat blomsterhandeln, gjort blixtupprop för att uppmärksamma avskedanden av fackligt aktiva ibland annat Thailand och Indien, tagit fram utbildningsmaterial om elektronik till svenska skolor, genomfört kampanjen ”Mina skattepengar” där man undersökte hur det står till med etiken vid offentlig upphandling, bara för att nämna en del. Vad är du mest stolt över undrar jag?

Minna tänker en bra stund. Vad ska hon särskilt lyfta fram? Men istället för en särskild rapport så är det just det att Fair Trade Center aldrig ger upp:

-Jag är mest stolt över det eviga gnatandet. Att vi fortsätter och att vi jobbar positivt. Vi pratar inte om vad som är dåligt eller om bojkott – det finns alltid förutsättningar att göra saker bättre.

-Sen är det faktiska saker som att vi fick företag som producerar mobiler att erkänna att de faktiskt har ett ansvar för vad som händer i gruvorna, det gjorde de inte tidigare. Det finns gruvor där metallen till 90 procent går till mobiltillverkning, säger Minna Janusson.

Många av gruvorna finns exempelvis i östra Kongo, där gruvbrytningen ekonomiskt bidrar till stridigheterna som pågår där. Frågan är om vi mobilkonsumenter finansierar krig?

***

Mobilerna och elektroniken ingår i det europeiska EU-finansierade projektet MakeITfair, så där är Fair Trade Center långt ifrån ensamma. I Sverige jobbar flera organisationer med det, bland annat Swedwatch som finns i andra änden av lokalen på söder. Där träffar jag Kristina Areskog Bjurling och hennes chef, Viveka Risberg. Viveka är ganska ny, hon har tidigare bland annat jobbat för H&M i Bangladesh just med att kontrollera hur det går till på plats. Hon vet att det betyder mycket i praktiken vad ett svenskt företag gör på policynivå.

Kristina Areskog Bjurling har jobbat desto längre. Hon var med för fjorton år sedan, då Fair Trade Center startades. Och i början av 2000-talet var hon med och startade Swedwatch, som framförallt är en researchorganisation som tar fram rapporter åt sina medlemsorganisationer. Swedwatch driver inga kampanjer, det får medlemmarna Naturskyddsföreningen, Fair Trade Center, Kyrkan, Latinamerikagrupperna och Miljöförbundet Jordens vänner göra. Swedwatch jobb är att ta fram rapporter och sätta dem i händerna på rätt folk.

Kristina har gjort många resor för att se hur svenska företag sköter sig i leverantörsländerna. Men hur går det till undrar jag. Det är väl inte bara att traska in till en fabrik och få fullständigt sanningsenliga uppgifter om övertid, lön och andra arbetsvillkor?

-Vi jobbar alltid med lokala organisationer eller konsulter. De gör en förstudie, pratar med de anställda utanför fabrikerna, så när jag kommer är det ganska förberett. När jag gör officiella besök har jag redan ett underlag, berättar Kristina Areskog Bjurling.

Men även under officiella besök kan hon få en bild av arbetarnas verklighet. En gång, berättar Kristina, kom hon till en leksaksfabrik efter lunch, och det var alldeles tyst eftersom alla låg och sov på sina arbetsplatser. Det visade sig att de hellre gjorde det än att riskera att missa någon arbetstid genom att gå till sovsalen och vila en stund.  70, 80 eller 90 timmars arbetsvecka är en siffra på ett papper – de trötta arbetarna är verkligheten.

En rapport kräver många månaders jobb, det gäller ha allt väldokumenterat och välkontrollerat. Som Viveka Risberg säger:

-Vi måste vara trovärdiga. Har vi inte hög kvalitet kan vi lika gärna lägga ner.

Jo, det har jag lärt mig som journalist också – blir en detalj fel så svajjar trovärdigheten i hela reportaget. Överhuvudtaget är hela deras arbete besläktat med den grävande journalistens – med den skillnaden att Swedwatch i första hand vill ha en dialog med företagen, det handlar inte bara om att avslöja missförhållanden. Långt innan de publicerar en rapport får de granskade ta del av materialet – och det kan utlösa en febril aktivitet.

–        Så blev det till exempel när vi tog fram leksaksrapporten före jul; Åhlens gjorde egna kontroller, Brio har fått igång åtgärdsplaner…    Vi ger konstruktiv kritik, vi snabbar på processen, säger Viveka Risberg.

-Det är många gånger vi får höra av företagen själva att vi behövs. Det är inte masochistiskt. De behöver själva argument inför sina ledningar och de får hjälp av våra granskningar att se vad de måste göra. Vi har alltid rekommendationer i rapporterna, säger Viveka Risberg.

Och eftersom Swedwatch alltid försöker följa upp sina rapporter för att se vad som händer över tid, så kan företagen visa att de gör något åt bristerna. I exempelvis leksaksrapporten hade arbetsvillkoren i Kina blivit bättre (men långtifrån bra) sen den förra granskningen gjordes 2004.

Swedwatch har hittills gjort ett trettiotal rapporter, förra året blev det 4-5 stycken, och i år betydligt färre.  De fem anställda blir ungefär tre. Nu gäller det att hitta pengar på annat håll – något som tar tid och kraft bara det. Önskedrömmen om att ha en ekonomisk trygghet, och inte behöva leta efter finansiering projekt för projekt, ser ut att vara långt borta. Kanske gå ut till allmänheten och be om pengar? Som i grannländerna, där systerorganisationerna samlar in pengar till sina verksamheter. Eller måste det bli som i Danmark där volontärer och praktikanter jobbar gratis? Där någons mamma fixar ekonomin? Eller finns något att hämta hos Nordiska ministerrådet? EU? Frågorna är många, svaren få än så länge.

–        Jag tycker att vi ska vara delvis Sidafinansierade. Vi jobbar för en global hållbar utveckling och vi behövs. Det borde finnas ett statligt intresse av oss, säger Viveka Risberg.

–        I relation till hur små resurser vi har är det rätt fantastiskt vilka bollar som sätts i rullning. Det handlar om stora pengar och många människor som blir påverkade. Till exempel när vi granskade offentlig upphandling i ”Vita rockar och vassa saxar” och landsting införde uppförandekoder, kontroller och uppföljningar. Eller i elektronikprojektet, där har vi flyttat fram agendan. EU har beslutat om att det ska finnas en sorts mobilladdare – det är ett resultat av det. Eller Clas Ohlson, där vår granskning ledde till att de började ta leverantörskontroller på allvar och byggde upp en csr-avdelning…

Globaliseringen och handel mellan länder och företag har oändliga möjligheter, tror Viveka Risberg. En god handel kan utjämna orättvisorna i världen.

-Men riskerna ökar också. Det är därför vakthundens roll är så viktig. Vi kan inte förvänta oss att alla företag tar ansvar fullt ut.

För att hjälpa företag att göra rätt vill Swedwatch och Fair Trade Center jobba mer med det goda exemplet. De kan vara oberoende erfarenhetsförmedlare, till skillnad från konsultfirmor. Helst skulle de vilja ha mer kunskapsutbyte, fler konferenser, mer dialog – mer korsdrag, som Viveka uttrycker det. Till exempel som när leksaksrapporterna lanserades före jul, då hade man en heldagskonferens för branschen och andra intresserade. Där deltog också leverantörer och Han Dongfang, känd människorättsaktivist som grundat China Labour Bulletin till försvar för arbetarnas rättigheter.

-ofta saknas de anställdas röst, så det var en otrolig tillgång att han var med.

Idag räcker det inte med att företag gör fabrikskontroller utan det krävs ett nytt tänkande i hela verksamheten, säger Viveka.

–        Man måste injicera hållbarhet i kärnverksamheten. Man kanske inte ska ha en separat csr-avdelning, utan de människorna kanske ska jobba med affärsanalytikerna? Inköparna ska inte bara se till pengarna, utan också på vilka val de gör, varje dag. Det är samma sak privat; Vad styr ens vardag? Vilka val gör jag? Det är ett kontinuerligt arbete att leva på ett mer hållbart sätt. Agendan flyttas fram, ribban höjs.

Ja, vem vill ge sina barn en leksak som producerats av en kinesisk gästarbetare med 80 timmars arbetsvecka och låg lön (och ingen lön alls om hon protesterar)?

Ingen kanske, om vi får veta hur det ligger till.

 

Faktarutor

Fair Trade Center är en ideell förening som arbetar för en rättvisare världshandel. Föreningen bevakar svenska företags handel med utvecklingsländer. FTC för dialog och påverkar företag för att de ska ta ansvar för sitt agerande. Föreningen vill också underlätta för konsumenter att välja på ett medvetet sätt. Fair Trade Center bildades 1996.

www.fairtradecenter.se finns mer information och rapporter. Här finns också en etikbarometer där du kan jämföra företag i olika branscher.

 

Swedwatch är en förening med fem medlemsorganisationer: Naturskyddsföreningen, Svenska kyrkan, Latinamerikagrupperna, Fair Trade Center och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Swedwatch granskar om och hur svenskrelaterade företag tar hänsyn till människor och miljö i sin verksamhet i utvecklingsländer.  Medlemsorganisationerna bedriver opinionsbildning och för dialog med företagen utifrån rapporterna. Swedwatch bildades 2003.

Mer information: www.swedwatch .org

 

Några granskningar:

Hårt jobb bakom leksakerna

70 timmars arbetsvecka med felaktig övertidsersättning, inget medinflytande och bristande säkerhet. Så ser det ut för många kinesiska leksaksarbetare. Men 2004, då förra granskningen gjordes, var arbetsvillkoren än värre. Slutsatsen är att företagens krav på sina leverantörer har förbättrat situationen.

Hur leksaksföretagens inköp går till har också brister. Tre av åtta företag som granskats ställer inga krav på arbetsvillkoren i leverantörsfabrikerna. Det gäller Lekia, Leklust och Barnens hus.

(Swedwatch, Fair Trade Center, Sverigtes konsumenter)

 

Elektronikföretag försöker ta ansvar

Produktionen av mobiler, datorer och annan elektronik kräver mycket metall. För några år sedan när nätverket makeITfair gjorde en granskning var det många företag som var tveksamma till om de hade ett ansvar för hur det går till i gruvorna där metallen bryts. Problemet är att gruvdriften ofta leder till människorättskränkningar och miljöförstöring. Dessutom bidrar den att finansiera strider som pågår i exempelvis östra Kongo.

2009 hade många företag ändrat sig och börjat ställa krav på leverantörerna. HP, Sony Ericsson, Samsung, Motorola och Philips har tagit täten i det arbetet.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Etik är inte gratis

Mobiloperatörerna erbjuder ofta gratis, eller nästan gratis, mobiltelefon när kunder tecknar nytt abonnemang eller förnyar det. Ur miljömässig synvinkel kan detta ifrågasättas. Företagen ser dock inte att de har någon betydelsefull roll i leverantörskedjan. Av fyra granskade företag är det endast Telenor som erbjuder ett alternativ till en ny telefon.

Tre av fyra mobiloperatörer har uppförandekoder, men endast två följer upp dem på något sätt.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Mer rättvisa för skattepengarna

Minst 14 av 21 landsting ställer etiska krav för vissa varugrupper vid offentlig upphandling. Dock gäller det ej alla varor som tillverkas i låglöneländer där kränkningar och brott mot arbetsrätten sker. Vid en tidigare granskning var det inget landsting som ställde några krav.

Arbetet i landstingen kom igång 2007 efter rapporten ”Vita rockar och vassa saxar”, då Swedwatch, Fair Trade Center och Rena kläder kunde visa att mänskliga rättigheter kränktes vid produktionen av de varor som hamnade i svenska landsting.

(Fair Trade Center och nätverket Rena kläder)

 

Tropiskt trä med oklart ursprung säljs

Fem av sex undersökta trävaruföretag säljer fortfarande tropiska trävaror trots debatten om regnskogsavverkningens betydelse för klimatförändringen. Flera företag köper av grossister, vilket gör att det är svårt att kontrollera varifrån träet kommer. En stor del av virket på marknaden bedöms vara illegalt avverkat. Tarkett är det enda företaget som slutat sälja tropiskt trä i Norden, eftersom man inte kan garantera ursprunget. Utanför Norden fortsätter man dock sälja dessa varor.

Företagens inköpsarbete har förbättrats sen en tidigare rapport, men fortfarande finns många oklarheter om varifrån träet kommer.

Ungefär hälften av regnskogen har försvunnit sedan 1990.

(Swedwatch, Naturskyddsföreningen)

(publicerad i Kollega)

Sofie Gunolf

Sofie Gunolf står för humanism och omtanke, vilket påverkar verksamheten, medarbetare och val av leverantörer. Orden kommer från Näringslivets miljöchefer och tidningen Miljöaktuellt, när de nominerade Indiskas vd till utmärkelsen Hållbart ledarskap. Vackra ord – hur lever man upp till dem?

-Sunt bondförnuft och humanism, citerar Sofie Gunolf sin morfar när jag träffar henne på Indiskas huvudkontor i Värtahamnen i Stockholm

Morfar var Åke Thambert, legendarisk entreprenör som är den som gjort Indiska till vad det är idag. Han sjöng, körde rally och handlade indiska varor med samma entusiasm. Nya butiker invigde han genom sång. Och familjen har traskat på i hans fotspår. I alla fall vad det gäller Indiska. För barnbarnet Sofie har det aldrig funnits någon tvekan, det har varit självklart att jobba på Indiska; på lagret, i kassan, som inköpschef, och sen snart fyra år tillbaka som vd. Det är ett stort arv att förvalta. Att det är ett genuint familjeföretag gör det nog både svårare och lättare. Prestationskraven är höga. Att misslyckas finns inte på kartan för Sofie. Å andra sidan har hon ju lärt sig verksamheten från grunden, har ett starkt stöd från andra familjemedlemmar, och har en självklar ledarposition som ingen ifrågasätter.

Morfar Åke dog för snart två år sedan, och Sofie saknar honom mycket. Hans stöd, hans råd, var viktiga. Och trots att han var 91 år så var han aktiv i företaget in i det sista. Han beskrivs som en som fick som han ville, trots att ingen förstod hur det egentligen gick till. Jag undrar om Sofie har ärvt något av detta?

Sofie Gunolf tvekar.

-Åke var extraordinär, säger hon, så någon jämförelse vill hon inte göra, men visst kan Sofie själv vara engagerande, hoppas hon. Och hon är ingen som kör sitt eget race:

-Teamwork är otroligt viktigt för mig. Vi ska komma i mål gemensamt och jobba på samma sätt i hela organisationen. Jag är klar med vad jag vill och har en vision. Samtidigt är det oerhört viktigt att ta vara på våra olikheter och drivkrafter för att skapa dynamik och energi. Vore alla stöpta i samma form skulle inte företaget utvecklas.

Hon brukar beskriva sig själv som en mjuk ledare, och då kan ju tydlighet och klara mål bli extra viktiga. Särskilt som det kan bli lite väl många bollar i luften ibland.

– Jag är bra på att dra i gång saker, men…det som kan vara en styrka är också en nackdel. Om organisationen inte orkar driva projekten så slår det tillbaka.

Men det går bättre idag, tycker hon:

-Organisationen har lärt mig fokusera på senare år. Tydlighet är viktigt.

När jag frågar om hon ser några andra svaga sidor i hennes ledarskap, nämner hon det här med det stökiga skrivbordet och att saker glöms bort ibland. Å andra sidan är nog inte Sofie Gunolf en särskilt typisk vd. Hon är prestigelös, vill inte bli behandlad på något särskilt sätt bara för att hon är vd.

-De första månaderna när jag tillträdde sommaren 2006 hamnade jag i en identitetskris. Frågade mig själv: Måste jag vara på ett speciellt sätt nu? Jag är ju ingen formell person, och det fungerar inte om jag försöker vara det. Morfar gav mig rådet att vara mig själv; om jag försöker gå in i en roll blir det fel.

Då, när hon lämnade jobbet som inköpschef och blev vd var det tuffa tider för företaget. Något måste göras. Och det var bland annat Sofies ansvar. Sen dess har man satsat mer på mode, mindre på inredning och helt tagit bort barnkläderna ur sortimentet. Det var en lyckad satsning, men det syntes inte direkt. Verksamhetsåret 07/08 var ett tufft år ekonomiskt. Men hon trodde på sin vision, och familjen gjorde det, och för ett och ett halvt år sedan vände det uppåt igen.

Sofie har lärt sig allt hon kan på Indiska. Ett gymnasiebetyg brukar man inte komma långt med om man vill bli vd, men i familjeföretaget kan det räcka. För att inte bli hemmablind har Sofie medvetet jobbat på att skaffa sig nätverk utanför företaget. Hon har ett kontaktnät som hon ringer och rådfrågar och bollar idéer med. Det har hon medvetet jobbat för att få – något som hon tycker att kvinnor ofta är dåliga på.

-Många har ju sagt att jag borde skaffa mig erfarenheter utanför Indiska, men nu är det för sent, säger hon.

Sofie är 41 år och vd för det enda företag hon jobbat på. Hur går man vidare efter det? Tröttnar hon aldrig?

-Nej, säger Sofie. Du tröttnar inte på din egen familj.

När jag säger att det kan man visst göra skrattar hon bara. Familjen är Indiska, de pratar om Indiska på fritiden (möjligen kan nya sambon och mormor bli trött på pratet om företaget), Sofies fjortonåriga dotter har undrat över om hon kommer att vara tvungen att jobba på Indiska när hon blir stor.

Det behöver hon ju inte förstås (men det är klart att det skulle vara jätteroligt! säger Sofie). För jätteroligt är det ju för henne själv. Fortfarande.

Men blir det inte bara jobb, jobb, jobb? Har hon lyssnat på morfar Åke, som sa i en tidningsintervju: ”Som entreprenör är det väldigt lätt att bli gift med jobbet. Men jag kom fort underfund med att man måste ha hobbies för att lyckas i affärer. De som är så fokuserade på en uppgift att de glömmer liv och familj och allt – de blir aldrig framgångsrika. Du måste ha inspiration till annat också, så att du längtar till jobbet”.

-Han var bättre än jag på att stänga av. Det händer lätt att man hamnar där i soffan på kvällen med laptopen i knät. Man jobbar istället för att umgås. Det är ett sjukt samhälle på något vis – någon form av frizon måste man ha. Så för några veckor sen bestämde jag att jag skulle sluta med det. Jag kommer väl att få laptopsabstinens?

När vi pratar om nomineringen till hållbart ledarskap tar inte Sofie åt sig värst mycket personligen. Det ligger i Indiskas tradition, ända sen morfar Åkes dagar, säger hon:

-Vi har jobbat med csr långt innan ordet var uppfunnet!

Och honnörsorden man försöker leva efter är värme, humor, okomplicerat, och de ska gälla både medarbetare, kunder och omvärlden, säger Sofie.

Men det är inte alltid så lätt. Även Indiska har fått kritik för att bry sig för lite om dem som producerar varorna. Precis när Sofie Gunolf börjat som vd visade tv:s Uppdrag granskning en film där bland andra Indiska fick kritik för hur varorna producerades. Det handlade bland annat om vattenrening. Organisationen Rena kläder kom också med en rapport, som i stora drag var bra tycker Sofie. Men Indiska och andra klädföretag fick bland annat kritik för att man nöjer sig med att underleverantörerna betalar de anställda lagstadgad minimilön, vilket är för lågt tycker Rena kläder. Sofie berättar att hon rent ut sagt var skitförbannad, framförallt för att media lyfte fram de punkter där Indiska har små möjligheter att påverka, t ex att väldigt få är medlem i facket i Indien.

-Vi vill inte bli anklagade för att ha uppträtt som bovar. Vi vill gå i bräschen för branschen, vara transparanta och ta vår del av ansvaret.

Det betyder att se till att lagar och regler följs, att följa upp leverantörerna så långt det går – även leverantörens underleverantörer numera, säger Sofie Gunolf.

-Det är en utmaning som vi försökt med de senaste tre åren, att vara ihärdiga och följa upp ner till tredje och fjärde led.

En annan utmaning är miljön – här finns inte tillräckligt bra lagar i producentländerna. I Indien har till exempel delstaterna olika lagar och regler. Sofie berättar, inte utan stolthet, att fem av företagets leverantörer börjat bygga ett reningsverk i Rajasthan.

-De har själva drivit på. De ser själva att det inte är klokt hur det har varit. Synen på miljön är på väg att förändras i Indien.

Sofie Gunolf säger att intresset för hållbarhetsfrågor är stort bland de sju hundra anställda:

-Intranätet är till stor hjälp för att ge information. 1,5 timme av en två dagars introduktionskurs ägnas åt detta. Och en nyproducerad film är på väg ut just nu.

Men hur gick det med nomineringen till utmärkelsen hållbart ledarskap? Fyra var nominerade och den som fick ta emot den åtråvärda glasstatyetten i återvunnet glas var Christina Lampe-Önnerud som driver företaget Boston Power och forskat fram det första Svanenmärkta datorbatteriet.

Fakta: Indiska Utställningen startade 1901 av grevinnan Hamilton. Femtio år senare tog Åke Thambert över företaget och ändrade namnet till Indiska Magasinet. 60-talets flower-power-mode blev ett lyft. Idag har Indiska 87 butiker i Sverige, Norge och Finland.

Åke Thamberts barnbarn Sofie Gunolf blev vd 2006. Hennes morbror Anders Thambert är styrelseordförande och mamma Christina Baines är vice styrelseordförande.

Indiska har långvariga relationer med leverantörer och långsiktigt påverka hur varorna produceras. Företaget stödjer även flera sociala projekt inom Peace Trust i Indien.

(publicerad i Position 2010)