Kategoriarkiv: döden

Vi vill göra sorgen synlig

För många år sedan var Cina Sofias dagisfröken, idag är hon en slags bonusmamma. Det är den gemensamma erfarenheten av stor sorg som fört dem samman efter många år.

För några år sedan förändrades livet för Cina Blidmo, hon beskriver det som att vakna på en helt annan planet.

Det var en vanlig torsdag. Någon vecka tidigare hade hon och hennes man Roger varit i Florens. Det finns en bild tagen precis när de lämnat flygplanet, där Cina tittar på Roger, som hon levt med och älskat i 37 år. Hon minns att hon sa – ”vad fin du är”.

Åter till torsdagskvällen. Cina är aktiv i Friskis&Svettis och ska leda ett gympapass i Upplands Väsby där de bor. Roger följer med, han är kung i spinninghallen. Det är tredje spinningpasset för honom den här veckan. Han älskar spinning.

På dagen har Roger hämtat yngsta dottern som jobbar i fjällen. I bilen pratar de om hur bra de har det. Det är sådant man senare minns.

Cina leder sitt gympapass, men en stund in i passet märker hon att det blir stökigt i spinninghallen intill. Någon kommer in och frågar efter en sjukvårdare. Passet bryts och när Cina rusar i väg ser hon att det är Roger som ligger på golvet. Det är svårt att ta in. Roger är 57 år, han tränar, har gått på regelbundna hälsokontroller, lever som man ska, tycker Cina. Men det är Roger som fått en hjärtinfarkt.

Ambulansen kommer snabbt. Cina åker i en bil bakom på väg in till sjukhuset, och hon kan vagt se genom ambulansens bakfönster hur personalen försöker återuppliva Roger.

Efter fyrtio minuters väntan på sjukhuset kommer läkaren och bara skakar på huvudet – det gick inte att rädda Rogers liv. Helt plötsligt står Cina där med Rogers träningskläder i en påse. Det är bara att åka hem till det tomma radhuset.

-Det känns som om jag övergav Roger där på sjukhuset. Jag hade behövt åka hem, byta om och komma tillbaka och ta ett riktigt farväl. Kanske ta med något personligt till Roger, säger Cina.

Då var hon chockad, hon visste inte hur hon skulle bete sig.

-Man dör bara en gång. Ett avsked kan inte göras om. Därför är det viktigt att få vägledning. Man vet inte vad som kommer att hända. Sista minnet bär man med sig resten av livet. Man måste ta den tid man behöver för avskedet, säger hon idag.

Cina jämför med när någon är fysiskt sjuk:

-Du skickar inte ut någon från akuten med ett blödande sår, men det gör man med oss anhöriga.

Cina och Roger Blidmos bröllopsfoto är från 1974. De är så unga, så lyckliga, hela framtiden har de framför sig. Och det blev verkligen bra, i hela 37 år. Tre barn, en fin familj, ett framgångsrikt arkeologiföretag som båda arbetade på.

Ett år efter Cinas och Rogers bröllop föddes en flicka i en annan familj. Sofia är idag 35 år och heter Pelc i efternamn. När Sofia var liten arbetade Cina som förskollärare på hennes dagis. Där träffades de för första gången, men efter det hade de ingen särskild kontakt – tills döden kom och störde och de insåg att de delar både erfarenheter och åsikter.

Sofia visar också en bröllopsbild. Det är inte bara glädje i den. Stoffe, eller Jean-Christophe Pelc, som han egentligen heter, ser trött ut, orakad. Sofia är gravid, hon har en grön klänning och man kan se att hon gråter. Fotot är retuscherat så att man inte ser att det är taget på intensiven på Danderyds sjukhus. Det är taget tre dagar före Stoffes död.

Sofias berättelse är lite annorlunda än Cinas. Den handlar om en utdragen sjukdom och ett sent cancerbesked. Hoppet fanns där hela tiden, nästan in i det sista.

Stoffe levde med tarmsjukdomen crohns sjukdom sen tonåren.

Det sista året han levde blev det bara värre. Han blir sjukskriven, har svårt att styra toalettbesöken, blir ”fånge i sitt eget hem” som Sofia uttrycker det, och till slut blir han inlagd på sjukhus. På röntgen syns en knöl i magen, men läkaren säger att det är en förstorad körtel. Stoffe ska opereras för att få en stomipåse, men då upptäcker läkarna att den verkliga orsaken till smärtorna och sjukdomen är tarmcancer.

När beskedet kommer är dottern Gila är då tre och ett halvt år gammal och Sofia är gravid i femtonde veckan. Något som hon själv betraktar som något av ett underverk. På grund av sjukdomen har samlivet knappt fungerat alls, men tydligen hade det fungerat en enda gång i alla fall!

Sofia och Stoffe planerar att gifta sig onsdagen den 13 december.

Fredagen innan kommer Sofia till sjukhuset för ett inbokat möte med läkaren. Stoffe har blivit sämre, mycket sämre, och nu får de veta att cancern spridit sig till lungor och lever och att det inte finns något att göra.

-När vi pratade om bröllopet som skulle ske fem dagar senare sa läkaren: ”Om jag vore er skulle jag inte vänta så länge”. Jag tänkte fortfarande inte att han skulle kunna vara död då, utan att han inte skulle orka, berättar Sofia.

Det gick inte att vänta fem dagar. Det blev ett snabbt arrangerat bröllop redan dagen efter på intensiven.

Bröllopsklänning, blommor, gäster, musik, bröllopstårta… Sofia hann fixa nästan allt i all hast tillsammans med sin och Stoffes familj.

Tre dagar senare dör Jean-Christophe Pelc.

Det går inte lång tid mellan bröllop och begravning

Stoffe dör fyra månader före Roger Blidmo. Efter Rogers död träffas Cina och Sofia av en slump i centrum. Det är jultid, jäkt och julhandel. Cina och Sofia står där mitt bland de stressade människorna och pratar om sina allra viktigaste erfarenheter. Och så fortsätter det. Sofia bjuder hem Cina, de börjar ringa varandra, träffas allt mer. De startar ett nätverk för anhöriga där de bor, de blir kontaktpersoner i anhörigföreningen Vimil öst (Vi som mist någon mitt i livet).

Idag säger Sofia att Cina är en slags bonusmamma.

Och bonusmormor till Sofias barn Gila och Emla.

-Vi kan prata om allt, vår vänskap sitter idag på djupet, säger Cina Blidmo.

Men Cina ser egentligen inte Sofia som en bonusdotter eftersom hon inte alls tänker på åldersskillnaden:

-Sofia är så vuxen, så mogen, hon har varit tvungen att bli det, säger hon.

När ens närmaste dör behöver man prata, prata, prata. Cina och Sofia vittnar såsom många andra om att en del vänner försvinner, andra kommer närmare.

-De gamla vännerna tar slut. En har rent ut sagt att hon inte orkar träffa mig längre. Men om jag gråter så är det ju för att jag är trygg att göra det. Andra kan reagera och tro att de sa något dumt, men så är det ju inte. Roger finns ju här inne hela tiden, säger Cina Blidmo och lägger handen på bröstet.

Med Sofia kan hon gråta. Och Sofia kan gråta med Cina. Och skratta. Alla känslor finns ju även i sorgen. Det vet de som själva varit med om den.

-Vi behöver flocken, vi behöver varandras stöd, säger Cina som helst av allt skulle vilja arrangera en gala i Globen för att synliggöra sorg.

-Man samlar in pengar för att bota sjukdomar, men när det inte går att bota, när någon dör – då finns inte mycket. Vi skulle vilja starta en fond för att stötta anhöriga. Pengarna skulle kunna gå till samtalsterapi för de som inte har råd själva, lokalhyra för anhörigträffar, stöd till barnfamiljer för avlastning hemma, stöd till unga vuxna… ja, behoven är inte svåra att formulera, säger Cina.

De tycker att det ska finnas särskilda sorgerum på sjukhus dit de som drabbas kan gå. Där ska finnas någon att prata med som vet mycket om död och sorg, där ska finnas böcker och information om anhörigföreningar man kan ta kontakt med och där ska finnas rum där man i lugn och ro kan ta avsked av den som dött.

Cina har gått hos en sorgeterapeut, vilket hjälpt henne:

–       Jag har råd med det, men det har inte alla. Det borde vara lika subventionerat som att gå till sjukgymnast, tycker hon. När sorgen satt sig i kroppen och gör ont är det lättare att bli sjukskriven och få hjälp med massage och sjukgymnastik. I direkt anslutning till den stora förlusten borde man erbjudas en anpassad återgång till arbetet i kombination med ett bra lyssnar- och samtalstöd och på så vis underlätta den tunga sorgeprocessen.

Cina och Sofia är kritiska och konstruktiva. De är kritiska mot att anhöriga inte får vägledning och stöd i sorgen. Sorg måste få ta plats, den måste få kosta. Annars kan den som sörjer må ännu sämre i framtiden, och vad kostar inte det? De har försökt påverka politiker, de startade en numera nedlagd anhöriggrupp där de bor och de har föreläst för vårdpersonal på ett sjukhus om sina erfarenheter.

-Många tror att det finns ett bra krisstöd, men det är bara vid stora olyckor med många inblandade. Varje enskilt dödsfall som drabbar unga familjer är en katastrof och behöver lika mycket krisstöd. Det behöver politiker på alla nivåer ändra på, säger Cina.

De vill prata om döden och sorgen, för den är en del av livet.

–       Sorg är något väldigt fint egentligen – den är ett tecken på att det funnits kärlek, säger Cina Blidmo.

Nu ligger deras män på samma kyrkogård. Rogers grav är smyckad med en jägare, en fornristning från förr, det passar arkeologen. Stoffes grav är småbarnspappans grav. Här finns en nalle, ett foto på Stoffe, många små stenar, hjärtan, blommor och bakom den hjärtformade gravstenen finns en plåtlåda med en anteckningsbok. I den ritar flickorna till sin pappa. Det är så de pratar med honom.

-Jag tycker synd om Emla för hon har aldrig träffat honom, säger Gila.

Emla hör inte, för hon snurrar som i en karusell, i händerna på Cina.

Namn: Cina Blidmo

Ålder: 58 år

Familj: tre vuxna barn mellan 35 och 25 år (Niklas 35, Johan 32, Sofia 25)

Yrke: Ekonomi- och personalansvarig i eget konsultföretag

 

Namn: Sofia Pelc

Ålder: 35 år

Familj: Gila 7 år, Emla 3 år

Yrke: Undersköterska och frisör

Bor: Upplands-Väsby

Cina och Sofias råd när det värsta händer:

-Låt tiden gå, flyt med.

-Ta emot all hjälp du kan få. Försök inte vara duktig.

-Vänta med stora beslut

*Skaffa en anteckningsbok där du kan skriva ner allt du behöver komma ihåg under den första tiden då allt är förvirrat.

*Sök reda på närmaste anhörigförening eller stödgrupp. Vimil och Riksförbundet för änkor och änkemän ordnar träffar och föreläsningar för alla åldrar. Även en hel del församlingar har anhörigträffar.

*Försök promenera och gärna i sällskap med någon. Det är bra för hälsan och tankarna.

*Prata om det som hänt. Man behöver älta och berätta. För att inte trötta ut sina vänner är det bra om man kan få hjälp med lyssnar/samtalsstöd. En del sjukhus har kuratorer som hjälper till. Om du mår dåligt sök hjälp hos primärvården som ibland har egen psykolog. Kolla upp hemförsäkringen som ofta har ett krisstöd för ett antal samtal hos samtalsterapeut. Kolla även med din arbetsgivare om företaget genom företagshälsovården kan erbjuda samtalsstöd.

(publicerad i M-magasin 3/2011)

Sorgen kan man inte hoppa över

-Om du släpper in döden så blir livet rikare. Det är Emilie Tingströms övertygelse. Själv har hon släppt in döden så mycket att det blivit ett levebröd. På den egna begravningsbyrån vill hon hjälpa människor att ta avsked av sina nära och kära.

Det var för fem år sen sjuksköterskan Emilie Tingström fick idén att starta Grindstolpen. Hon hade som frivillig hjälparbetare jobbat i Thailand efter tsunamin. Förutom det rent fysiska omplåstrandet så handlade det om att möta människor som varit med om fasansfulla saker, som förlorat vänner och familjemedlemmar. Och hon såg hjälplösa hjälparbetare som själva var rädda för döden och hade svårt att möta chockade människor. För Emilie kändes det annorlunda:

-Jag tyckte att jag klarade att hjälpa människor under fruktansvärda omständigheter, säger Emilie när vi träffas i begravningsbyråns lokaler i centrala Uppsala.

Ingen kan missta sig på att det här är en begravningsbyrå. I skyltfönstret står en kista till exempel. Bara det är en utmaning för branschen. Medlemmarna i förbundet för privata begravningsbyråer får uttryckligen inte ha sådan skyltning. Alltså är inte Emilie Tingström med där.

Döden är naturlig. Ingenting att hymla med, tycker hon. Och när någon dör så använder man en kista. Ingenting att hymla med där heller.

-När jag jobbade inom vården pratade man inte i klartext om döden, den smusslades undan, säger Emilie och ser begravningsbranschens ovilja mot att skylta med kistor som en annan sida av samma sak.

Emilies uppgift som begravningsrådgivare är inte bara att hjälpa de anhöriga att välja kista, sånger till begravningen och utsmyckning av dödsannons, tycker hon. De sörjande måste få prata också. Prata, prata, prata – även på begravningsbyrån.

Sorgen kan man inte hoppa över. Den kommer någon gång – förr eller senare.

Själv vill hon se sig mer som en vägledare genom sorgeprocessen. Hon har därför också utbildat sig i att hålla kurser om sorgbearbetning och gått flera kurser i avancerad självkännedom på Mullingstorp.

-Jag vill ta folk i handen och visa dem att döden inte behöver vara så läskig som man tror.

Hon tycker till exempel att närstående ska vara med vid svepningen. Det är en hjälp i sorgeprocessen, menar hon. Att vara med och lägga den döde i kistan gör att det blir verkligare.

-Det blir inte bara synintryck – du får in det i kroppen på ett helt annat sätt. Det är också lättare att möta någon på en brits; till exempel krama, istället för att göra det när någon redan är nerbäddad i kistan.

Därför berättar Emilie alltid för de anhöriga vilka fördelar det är att vara med, och de allra flesta är det också till skillnad från hur det brukar vara på andra begravningsbyråer. Ungefär 80 procent är med vid svepningen på Grindstolpen uppskattar Emilie.

-På andra byråer är det 3-5 procent, säger hon och då är det de som redan innan vet att de vill vara det.

-Att göra det tillsammans blir en fantastisk upplevelse och en djupare gemenskap efteråt.

Förebilden för Emilie är barnbegravningar. Där har det länge varit praxis att föräldrarna tar hand om sitt döda barn.

-Om du är med kan du också prata med den döde. Mycket sorg handlar om oavslutade relationer. Det finns saker man vill säga. Många olika känslor. Du kanske inte bara är ledsen, du kanske är arg också. Eller lättad, om det var en svårt sjuk människa. Det är bra att få ur sig saker, säger Emilie där hon sitter i sina vanliga kläder, med bordercollien Enya bredvid sig.

Det sistnämnda är också en del av Emilies affärsidé – hon är en vanlig människa, hon vill inte gömma sig bakom en yrkesroll. Svarta kläder vägrar hon ha på sig. Och hunden är en del av den tanken. Enya är en glad, svansviftande, kundmottagare.

Djur har för övrigt fyllt en stor det av Emilies tidigare liv, länge var hon lantbrukare och hade djur vid sidan av jobbet som sjuksköterska inom äldrevården. I båda rollerna lärde hon sig mycket om döden.

Hon har ju också varit med om dödsfall i familjen, så är det nog för de flesta som väljer att jobba med döden varje dag. Den närmaste var pappan, som hon tog ett fint avsked av.

-Jag och mina bröder la honom i kistan, och bar in och ut den ur kyrkan. Sedan spred vi askan i havet. Jag är övertygad om det avskedet gjorde det lättare för mig att leva vidare utan min pappa, säger Emilia.

 

Men det var alltså tsunamin som fick henne att byta bana. De tio dagarna där var det värsta hon hade upplevt.

-Efter det kändes det som att jag klarar vad som helst, säger hon.

Således åkte hon hem från Thailand med en ny beslutsamhet. Hon var då 44 år och ville få ny riktning i livet. Hon separerade från sin man, slutade med lantbruket, flyttade från Västergötland till Uppsala för att komma närmare de två vuxna barnen. Och i sitt funderande på en meningsfull sysselsättning kom hon på att hon skulle starta en begravningsbyrå. Idag säger hon att hon hamnat helt rätt i livet, att det är så meningsfullt det hon gör nu. Och bättre och bättre går det. Till och med jättebra, säger hon.

Begravningsbranschen är konservativ, men det har börjat röra sig även där. Tidens individualism sprider sig även till begravningar. Och Emilie uppmuntrar verkligen anhöriga att utforma begravningen som de vill. Faktum är att det finns få regler som styr en begravning, i alla fall vid en så kallad borgerlig begravning. Kistan kan exempelvis vara personligt utformad. Emilie berättar om den gången den dödes barnbarn målade fjärilar på locket. Eller den gången de anhöriga doppade sina händer i fingerfärg och la dem på kistan.

-Många tror att de inte kan göra så mycket, men det finns många möjligheter, säger Emilie Tingström.

Begravningen kan hållas hemma i trädgården, i en bygdegård eller kanske på en havsklippa, som på det stora fotot på väggen på Grindstolpen. Nedanför den vackra bilden står ännu en kista. Nej, ingen kan tvivla på vilken verksamhet som bedrivs i den här lokalen.

Vi är rätt dåliga på det här med döden i Sverige. Många av oss har till exempel svårt att få in en begravning i ett pressat tidsschema. I snitt 20 dagar tar det från ett dödsfall till begravning. Det får ta upp till två månader. Det är ett världsrekord vi kanske inte ska vara stolta över.

-Döden passar inte in i våra liv. Vi försöker hitta en lucka för begravning i våra fulla almanackor, säger Emilie.

-Vi lever ibland som om livet alltid kommer att se ut som det gör idag, med våra nära och kära omkring oss. Att bli påmind om döden får oss kanske att värdera saker i livet annorlunda. Talar jag om för mina nära hur mycket de betyder för mig?

Faktaruta:

En borgerlig begravning kan utformas helt individuellt. Vem som helst kan leda en sådan ceremoni och man kan vara på vilken plats som helst. Du kan göra i princip allt själv, och måste inte anlita begravningsbyrå. De flesta gör dock det för att få hjälp och vägledning.

Kyrklig begravning leds av en präst utifrån kyrkans regler.

Kistor kan också utformas individuellt, så länge man håller sig till de mått som fungerar i ett krematorium. Personliga saker kan läggas i och på kistan.

För att få askan spridd i naturen eller i havet krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen. Lättast är det att få tillstånd till spridning i havet.

(publicerad i Allas)

Populärast på nätet vinner

Den som har flest prylar när hon dör vinner, är kanske helt ute idag. Nu gäller det att få flest kommentarer på bloggen? Populärast på nätet vinner?

Ett fenomen i vår alltmer digitaliserade och offentliga värld är de som bloggare om sin livshotande sjukdom, ofta cancer. Vi får följa kampen för livet, tyvärr ofta ända in i det sista.

En blogg kan vara ett fantastiskt stöd för den som bloggar om sin sjukdom. När det är tungt kommer bekräftelsen och hejaropen direkt där ute på nätet. När en behandling lyckas är det många som gläds med dig. Förhoppningsvis. För hur många kommentarer du får beror ju på hur många läsare du har. Den som skriver bra, har en snygg blogg och har fina bilder får fler läsare.

Kanske har vi fått en ny statusmarkör som följer oss ända in i graven. Kanske blir bloggandet ett nytt krav som följer oss ända in i morfindimman.

-Är den som får mer än tusen kommentarer efter begravningen en bättre människa än den som inte får några kommentarer? Kan människor tänka så? funderar Sara Natt och Dag, som är kurator på Stockholms sjukhem, ett hospice med hemsjukvård.

 

Hon berättar att i våras så bloggade alla unga som vårdades inom hemsjukvården som hör till Stockholms sjukhem.

-Det är något nytt. Jag undrar hur det ser ut om fem, tio år – bloggar alla då? funderar Sara.

Den som bloggar kan få stöd och uppmuntrande kommentarer dygnet runt. Så långt allt väl. Men vad händer när personen dör? Det kan vara svårt att avsluta bloggen, dels formellt, men också för läsarnas och de närståendes skull.

-Ibland förväntas det att anhöriga fortsätter bloggen. Läsarna vill veta hur det går, till exempel för familjen. Det kan också vara svårt för närstående att sluta skriva helt. När man stänger bloggen är hon verkligen död, säger Sara Natt och Dag.

Hon tror att det kan vara svårare att sörja färdigt och gå vidare i livet om man fortsätter blogga. En annan fara är att bloggen kan finnas kvar där i evigheter. Vill vi det?

-En blogg kan ju läsas av hela världen. Det kanske inte är så kul för barnen om den finns kvar om tjugo år?

Å andra sidan kan just det vara ett av syftena – du lever kvar där ute i cyberrymden trots att du för längesen lämnat jordelivet.

”Min största rädsla är att Andreas ska bli bortglömd”, skriver en kvinna som bloggar om sin döde son.

Det kan också bli ett konfliktämne i våra alltmer uppsplittrade familjer. Någon i familjen vill stänga bloggen eller facebooksidan. En annan familjemedlem vill att den ska vara kvar, som ett minne.

I framtiden blir det kanske självklart att ha med den sista digitala viljan i testamentet och att lämna sina lösenord, men ännu är vi inte där.

Svenska företaget My Webwill har det som sin affärsidé – lämna dina lösenord, din sista vilja till oss, så fixar vi resten. Då kan det handla om att stänga sidan, göra om den till en minnessida eller se till att dina närstående kan gå in och titta på de fotoalbum du har på nätet. Företaget har en gratistjänst om man bara vill ha hjälp med att radera konton, men om man vill ha mer service än så kostar det pengar. Det kan vara att ändra innehållet så att exempelvis bloggen eller facebooksidan blir en minnesplats eller skicka lösenord till anhöriga.

-Det är inte helt självklart att man vill radera en avliden människas blogg där denne kanske har skapat enormt mycket innehåll under flera år. Många ser ju både blogg, twitter, facebook etc som nutidens livsdokument och alltså jämförbart med mormors gamla handskrivna brev eller fotoalbum i bokhyllan, säger Lisa Granberg som är en av dem som startat My Webwill.

(publicerad i DIK forum)

Bloggen som terapi

Jag är en riktig fighter och kommer aldrig sluta slåss.

Den dag vi ska åka och prata med Sara Nordlund står det så längst upp på bloggen hon skriver.

Namnet på bloggen är: Tills döden skiljer oss åt cancer jävel.

Sara är 23 år. Och ja, hon är arg. På cancern. På vården. På personal som gör fel, på obefintlig forskning. På döden som kommer och stör.

Och vi får veta mycket på bloggen. Vi får se Saras stora operationsärr på magen, vi får höra om panikångesten på natten, vi får lära känna doktor Snygg och sköterskan Subban på Solna. Bloggen är Saras terapeut. Här skriver hon vad hon vill, det är bara hon själv som sätter gränserna. Läsarna kommenterar, uppmuntrar, ger bekräftelse.

En sorts självmedicinering kan man säga. Några samtal med terapeut, psykolog eller liknande har hon aldrig blivit erbjuden inom vården.

Ingen pratar om döden där, säger Sara.

Men det gör Sara. Hon pratar om allt, nästan. Eller rättare sagt – skriver.

-Jag har alltid haft lättare att skriva än att prata, berättar Sara.

Så att blogga är naturligt, det gjorde hon även innan hon fick cancer. Men det är stor skillnad på då och nu. Då var hon en vild tonårstjej som levde livet. Visserligen hade hon ont i magen och åkte in och ut på sjukhus, men inte var det som nu när livet hänger på en skör tråd.

Sara är beroende av att blogga. Där ute har hon tusentals läsare.

-En gång försökte jag sluta. Jag var så less på allt. Men efter ett och ett halvt dygn var jag tillbaka, berättar hon.

-Folk är nyfikna, men också empatiska. Jag har fått nallebjörnar, blommor, krya på dig-kort. Jag blottar mig, naket och ärligt, och det är inte så många som vågar det.

Hon ångrar inget hon skrivit. Ingen i omgivningen har heller klagat på att ibland bli rätt utlämnade; inte pojkvännen, mamma eller någon annan. Sjukvårdspersonalen går hon hårt åt ibland, men ingen nämns vid namn. Nästan ingen vårdpersonal har heller sagt att de läser bloggen, även om Sara tror att en del gör det i alla fall.

Ett av syftena med bloggen är att berätta om hur hon blivit bemött som patient.

Ett annat syfte är att prata om cancer, och då särskilt den cancer som verkligen dödar.

-Det finns nästan ingen forskning om min typ av cancer. Och det är nästan bara gamla människor som får den. Eventuellt är det två unga före mig som haft pancreascancer, säger Sara.

Ett tredje syfte är att inte bli bortglömd. Inte nu och inte i framtiden.

-Jag vet att jag stöttar och hjälper andra genom att vara så ärlig och öppen som jag är.

Sara Nordlund har nyss fyllt 23 år. Hon har planerat sin begravning, hon vill prata om döden för hon om någon vet att vi alla ska dö. Och hon måste skriva.

-Jag måste ventilera det här, annars spricker jag.

Ibland blir en och annan provocerad, men det gillar Sara. Hon tycker om att diskutera, att folk reagerar. Det som provocerat mest är att hon trots sin allvarliga sjukdom röker. När en del reagerade på det måste hon ju snabbt lägga ut en bild på sig själv rökandes. Cancern måste hon lära sig leva med, hon har inget val. Men rökningen bestämmer bara hon själv över.

-Jag skiter i vad folk tycker, på ren svenska, säger Sara där hon sitter i soffan med den lilla rosa datorn framför sig.

Hon har den alltid med sig. Datorn är livsviktig, internet är en livlina.

Citat från bloggen:

”Jag är ju livrädd egentligen även om jag är stark. Ingen vill ju spela ett spel utan självklara regler, och i min situation är reglerna för ett anständigt liv bortsuddade för länge sen. Nu pågår kampen ständigt, varje dag sekund och minut.”

Begravningsrepresentanten

VD, räddningsledare, biträdande larmchef, konsult, kommunalråd, ägare av en bokhandel med mera. Thomas Lindström har gjort en hel del i sitt liv. Nu har han valt att jobba med det som många andra ständigt försöker undvika: döden.

Thomas Lindström jobbar som begravningsrepresentant på Fonus Transport i Stockholm sen ett par år tillbaks. Jobbet är kanske det finaste han haft säger han.

-Det är ett fantastiskt jobb, man får direkt bekräftelse på att man gör något bra. Dessutom har vi en suverän arbetsgrupp. Jag har aldrig varit med om liknande öppenhet. Det kanske är nödvändigt i det här jobbet, säger Thomas, som i slutet av sitt arbetsliv valde ett jobb med betydligt lägre lön än han haft tidigare.

På Fonus i Stockholm har man delat upp arbetet så att kundrådgivare på kontoret möter de anhöriga och ser till att de bestämmer det som måste bestämmas; kremering eller jordbegravning? Vilken kista? Hur ska begravningen arrangeras? Minnesstund? Gravsten? Dödsannons? Och så vidare.

Sedan är det Thomas och hans arbetskamrater på Fonus transport som tar över; de ser till att den döde hamnar på rätt plats, i rätt kläder, i rätt kista. De arrangerar begravningen och de träffar anhöriga på visningar och begravningar.

På andra begravningsbyråer är det samma person som sköter allt. I storstaden Stockholm fungerar uppdelning bättre, tycker man på Fonus.

 

Thomas börjar sin dag på kontoret på Södermalm, sedan bär det i väg i den grå begravningsbilen till kistlagret i Enskede. Han skruvar snabbt ihop en vit kista och drar ut den till den väntande bilen. På bårhuset i en annan förort rullas den ut; Thomas knappar in koden och går in. Här ligger ett femtontal kroppar och väntar på den sista färden. Väl märkta. Det är noga med allt, från att en människa dör till att krematorieaskan hälls i rätt urna.

Kvinnan som ska svepas i den traditionella svepdräkten är betydligt yngre än Thomas. För tio dagar sedan levde hon. Imorgon ska hon begravas.

Thomas öppnar sin stora väska där han har allt han kan behöva; sax, kam, nagelklippare till exempel. Och en spruta och koksalt. Det kan användas om kroppen torkat mycket och fått insjunkna ögonlock.

-Jag kanske gör mer än andra, säger Thomas. Jag vill göra ett gott jobb. För den dödes skull. För de anhörigas skull. Det är oerhört viktigt med respekt även efter döden, annars ska man inte jobba med det här.

När Thomas är färdig ligger kvinnan nerbäddad i kistan iklädd den traditionella svepdräkten. Thomas kammar henne och lägger en liten tygduk över ansiktet. Vi är förmodligen de sista som ser henne. Nu lever hon bara i sina närståendes minnen.

 

På vägen till kapellet där hon ska begravas berättar Thomas om sin krokiga väg till Fonus:

-Jag föddes ovanpå en konsumbutik vid den axel runt vilken den västerländska civilisationen snurrar, nämligen gruvsamhället Norberg.

Han pratar så, på ett sätt som man ständigt vill citera. Men just här visar det sig vara pappa Lars E Lindströms ord som Thomas använder. Pappa blev ombudsman i Handels, sedermera andre ordförande, och därför flyttade familjen från Norberg till Malmö, där Handels förbundskontor då låg.  Thomas pappa var inte den enda inflyttade ombudsmannen i området, så Thomas umgicks mest med barn till andra som var anställda i facket. Uppväxt inom Handels, säger han.

-Det förklarar att den skånska dialekten aldrig bet på mig, säger han.

Den unge Thomas var tidigt en ledare. Var kommer sådant ifrån? filosoferar han. Ständigt hamnar han i denna situation, från att vara mötesordförande i Unga Örnar som tioåring till att bli räddningsledare på Arlanda vid 24. Dessutom klubbordförande för Statstjänstemannaförbundet på Arlanda under en tid då lagar som LAS, MBL och Förtroendemannalagen med flera kom.

-Fackets makt och möjligheter har kanske aldrig varit större än då. Idag har det gått väldigt långt åt andra hållet, säger Thomas Lindström.

Resten av Thomas arbetsliv skulle fylla en hel artikel bara det. Brandkåren, diverse chefs- och konsultjobb bland annat inom SOS Alarm, Konsum och facket, framförallt då SECO, för att nämna något.

Och nu, när han verkligen valt något helt annat än ett chefsjobb, blir han ordförande för Handelsklubben och personalrepresentant i Fonus styrelse.

-Det var väl tvunget att bli på det sättet…

Thomas hamnar där hur han än gör. Han gillar ju rampljuset. Han är en man med pondus, det upptäcker man snabbt. Dessutom har han alltid haft en vilja att göra karriär. Men han säger att bilden av honom utåt är helt olik den bild han har av sig själv. Som så många andra känner han sig som en bluff.

-Min bild av mig själv är att jag är timid, snäll, larvig, tramsig, och framför allt – har dåligt självförtroende.

-Det finns förmodligen daggmaskar som har större självförtroende än jag.

Där är det igen, förmågan att uttrycka sig som bidrar till att han hamnar där han hamnar. På scenen. (Ja, han hoppar även in som stå-up-komiker ibland.) Men han hatar applåderna, berömmet.

-Var jag fått det dåliga självförtroendet ifrån kan jag inte begripa, men om felfunktionen inte är större än så här får jag finna mig i att leva med det, konstaterar han.

Som facklig representant kommer han bland annat att jobba med arbetsmiljön. Han pratar om tunga lyft som aldrig skulle accepteras exempelvis inom sjukvården. En annan arbetsmiljöfråga är att det är så långt mellan dödsfall och begravning, det kan vara upp till två månader. Här har Sverige ett svårslaget världsrekord. Och en kropp börjar efter ett tag ruttnar, även om den ligger i ett kylrum.

-Det är både ett etiskt problem och ett arbetsmiljöproblem för oss, säger den nyvalde fakklubbsordföranden.

-Det är ett märkligt förhållande vi har till våra döda anhöriga. Det gäller hela samhället!

Hoppet ser han till invandrarna – de kan påverka oss till en förändrad syn på döden.

-Det är en jävla tur att vi har våra invandrare! säger Thomas med eftertryck.

Och hur ser han själv på döden?

-Jag har inget problem att tänka på min egen död. Och om jag fattat det rätt så får vi alla en plats i Guds hus. Och jag kan nöja mig med städskrubben.

(publicerad i Handelsnytt)

Jag springer ifrån döden…

Friskis&Svettis är för mig glädje att röra kroppen, men också något helt annat – just på gympapassen tänker jag på döden. När brösten hoppar, rumpor dallrar, svetten fläckar urtvättade t-tröjor och välsittande märkeslinnen, när jag flämtar och flåsar och tittar på den ständigt leende blondinen i mitten – då tänker jag på döden och på min barndomsvän Åsa. Och på hur levande jag är.

Vi var trettio år, jag var på väg till träningen, men först ett telefonsamtal. Jag skulle bestämma träff med Åsa som bodde i en annan stad. Hon var sjuk, mycket sjuk, det visste jag. Jag visste att cancern hade spridit sig till alla möjliga delar av hennes kropp, men jag visste inte att det var sista telefonsamtalet.

Hon pratade om metastaser, om att hon varit och spikat ihop ett ben, att få bort tumörerna var alldeles för sent. Rakt och osentimentalt berättade hon, som om det var en släng av förkylning hon drabbats av, som om hon varit ute och handlat eller nåt. Och min bild av Åsa var fortfarande den friska, den fräscha, den snyggaste av alla oss kompisar.

Efter telefonsamtalet gick jag tvärs över gatan till Friskis&Svettis. Jag tänkte på min vän, hur hon gick sönder, medan jag kunde springa, hoppa, studsa och le (fast inte samtidigt, till skillnad från gympaledarna som kan göra allt leende). Jag sprang fortare, hoppade högre, tränade hårdare. Min kropp kunde det. Min vän var döende, jag sprang fortare och fortare.

När jag ringde en vecka senare för att bestämma exakt tid för besöket, var det för sent.

Jag tränade igen och igen och igen. Åsa hade gått bort. Jag sprang. Min vän lärde mig springa medan jag kan.

Det har gått nitton år sen dess, jag tänker inte så ofta på Åsa, men hon kommer på gympapassen. Jag tänker på döden, och livet. Tränar hårdare, använder min kropp fullt ut. Springer fortare.

Mitt i språnget går hälsenan av. Badminton under lunchen och Friskis&Svettis kloka uppvärmning har jag glömt. Operation, gips och kryckor. Jag sitter där jag sitter. Trasig. Men jag kan repareras.

Min vän gick också sönder; metastaser sprängde kroppen, benet fick spikas för att inte falla i sär. Det fanns ingen väg från kryckorna.

Medan jag sitter där gipsad växer jag i kapp min egen mamma. Hon dog också ung, 35 år, elva månader och fyra dagar. Ett magiskt datum jag alltid varit medveten om. Jag klarar inte mycket med mina kryckor, jag har ont i halsen, och hör jag inte lite dåligt också? Men allt det där är en fis i världsrymden. Eller hur?

Många år har gått. Jag går utan kryckor, springer igen. Passar på. Jag tänker aldrig att ”det kan jag göra sen, om några år, när jag blir pensionär”. Jag gör det jag vill. Nu. I morgon kan det vara för sent. De döda lär oss andra leva, det är dödens enda uppgift. Jag använder min friska kropp, springer ännu lite fortare, springer ifrån döden. Så länge det går…

publicerad i Friskispressen

Om vi dör…

Ibland säger vi ”om vi dör…”.

Men det finns inget ”om”. Vi vet ju alla att vi dör. Esbjörn Ederth säger inte ”om vi dör”.

Det är ett av de dummaste uttryck han vet, säger han.

För honom är döden nära varje dag. Hans arbetsplats är livets slutstation för majoriteten av oss – krematoriet. Här, i 1004 graders hetta, förvandlas våra kroppar till aska. Av det som stått och gått och tänkt och älskat ett helt liv blir en hög aska i en papperspåse. Det ser ut som kattsand.

Det ger perspektiv på livet att tänka på den där papperspåsen.

Ta vara på livet när du har det är en klyscha, men trots allt sann.

De som jobbar med döden tänker nog på det mer än andra.

Många av oss andra har fjärmat oss, så gott det går.

Döda kroppar dräller det av i filmer och på tv. Men det är på låtsas. Den riktiga döden vill vi inte veta av. ”Om vi dör…” säger vi.

Andra vill se sanningen i vitögat, dagligen. Det är självvalt.

-Klarar man det här i en vecka så blir man kvar, säger Esbjörn Ederth.

Något liknande säger Thomas Lindström som jobbar på begravningsbyrå.

Själv har han jobbat som personalchef, haft bokhandel, varit kommunalråd och haft en hel del andra chefsjobb, men de senaste åren har han valt att jobba här, för betydligt lägre lön än han hade tidigare. En begravning gör man bara en gång, det måste bli bra. Och respekten för människan måste finnas där, ända fram till krematorieugnen och ännu längre.

Det är ett jobb som andra, men ändå inte.

Den som har någon närstående som dött vet att det är viktigt. Vi vill inte tro att gamla mamma hanteras ovarsamt, även om det som var hon inte finns kvar längre. Vi vill inte att vår vän ska hamna i fel kista eller att askan efter maken ska komma fel. Irrationellt kanske, människan vi älskade finns inte kvar längre. Men likafullt sant. Se bara på svårigheterna att sörja efter Estonia, och debatten om man skulle bärga kropparna eller inte. Utan kropp kan ovissheten ta över.

Går något fel när någon dör, vid begravningen eller därefter kan det bli mycket svårare för de levande att gå vidare i livet.

Så är det för de flesta. Annars varierar det hur vi ser på det som händer efter döden. Några ska ha påkostade begravningar, med dyr och flott kista som strax ska brännas upp hos Esbjörn Ederth. För andra är det inte så noga. Esbjörn berättar om en kropp som kom i en Ikeagarderob. Måtten stämde, så den fick tjäna som kista.

Vissa ska absolut jordbegravas. Det gäller till exempel muslimer som måste begravas med ansiktet mot Mekka. Hinduer å andra sidan kräver kremering. Och det är äldste sonen som ska vara med och starta ugnen på krematoriet.

Olika i olika familjer, olika i olika kulturer, men ändå lika. Alla ska vi dö, det är det enda som är säkert. Vi vet det alla. Men vissa av oss tänker på det mer än andra.