Kategoriarkiv: miljö

Farliga ämnen finns överallt

Tidigare pubertet, missbildningar, försämrad spermiekvalitet, cancer, diabetes, fetma, astma och allergi och neurologiska störningar som adhd – listan är lång på vad ämnen i vår arbetsmiljö kan göra med människokroppen.

De hormonstörande ämnena i vår vardag är många. Det mest bedrägliga med dem är kanske att de liknar våra egna hormoner.

– De kan sätta igång, eller avsluta, viktiga biologiska processer. Och effekterna kanske man ser långt senare – man måste studera flera generationer.

– Tillsammans med cocktaileffekten, att vi inte vet hur olika ämnen samverkar med varandra, har vi två gigantiska frågor, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap som forskar om hur hormonstörande ämnen påverkar barn.

Att vistas i ett rum fullt med en blandning av sådana ämnen har kanske inte så stor betydelse för vuxna, friska män, men för foster och barn är det en helt annan sak, menar han.

Det är alltså inte bara nivån på ämnet som påverkar, även tidpunkten har betydelse. Exempelvis är ett foster särskilt känsligt för hormonrubbningar som är kopplade till könsutvecklingen under veckorna 8 till 14. Vad som händer under den tiden kan påverka individens förmåga att få barn långt senare.

Ett av problemen med hormonstörande ämnen är att man inte kan säga vad som är en ofarlig dos. Effekterna kan vara helt olika vid låg, respektive hög dos. Ett exempel är att en låg dos av ftalaten DEHP påskyndar pubertetsutvecklingen hos försöksdjur, medan en hög dos av samma ämne i stället försenar den.

Ftalater gör plast mjukare och bär doft i schampon, krämer och annat vi smetar på oss. De finns överallt och vi får i oss dem hela tiden.

Ett annat omdiskuterat ämne är bisfenol A, numera förbjudet i nappflaskor eftersom man har kopplat ämnet till bland annat försämrad spermiekvalitet, missbildningar, tidigare pubertet, diabetes, fetma, prostatacancer och bröstcancer. Men i exempelvis kvitton kan det vara tusen gånger högre halter än de som funnits i nappflaskor. Den som arbetar inom handeln på ett ställe där sådana kvitton fortfarande finns är särskilt utsatt. Efter miljölarm har flera affärskedjor slutat med dessa kvitton.

De klorerade och bromerade flamskyddsmedlen är också hormonstörande. Några av dem har förbjudits längs vägen, men ett 70-tal är tillåtna i Sverige. Och för att krångla till det ytterligare så finns det varianter inom ämnena. Det finns exempelvis 209 olika varianter av ämnet PBDE, som är ett bromerat flamskyddsmedel som är vitt spritt i vår miljö.

Ett av flamskyddsmedlen, deka-BDE, förbjöds i Sverige, men förbudet upphävdes med argumentet att det inte var förbjudet i EU.  Just det ämnet illustrerar också hur svårt det kan vara att säga när, var och hur dessa ämnen är farliga. Vid en studie på möss visade det sig att möss fick bestående skador på hjärnan om de utsattes för deka-BDE när de var tio dagar gamla, just i den åldern då deras hjärnor utvecklas mycket. Fick de i sig ämnet tidigare eller senare påverkades inte mössen.

Flamskyddsmedlen finns överallt i vår miljö. Vissa av dem finns i högre halter i kontorsmiljö där elektronik är vanligt. Även om de skulle förbjudas idag så skulle de stanna i våra kroppar mycket länge. Det du inte får i dig från prylarna i din vardagsmiljö, får du kanske i dig när du går och äter lunch. De lever kvar på samma sätt som miljögifterna DDT och PCB lever kvar i oss.

Och så har vi de perfluorerade ämnena, de som gör att din goretexjacka håller dig torr och din soffa smutsfri, till exempel. Även dessa finns kvar i våra kroppar och sprids i djur och natur. Isbjörnarna i Arktis har ämnena i sitt blod trots att de aldrig varit i närheten av en behandlad möbel eller en teflonkastrull.

Alla dessa ämnen är mer eller mindre hormonstörande. Vissa har det forskats mycket på, andra vet man inte mycket om. Och när ett blir förbjudet ersätts det med ett nytt ämne. Förhoppningsvis ofarligare.

TCO Development märker datorer och annan elektronik bland annat utifrån ergonomi och miljökrav. Klorerade och bromerade flamskyddsmedel finns inte i TCO-märkta datorer, åtminstone inte i de detaljer som väger över 25 gram. De kan alltså finnas i små mängder i exempelvis kretskort och kablar trots att de är TCO-märkta.

– De kan vara svåra att ersätta. Vi måste undersöka så att det finns något att ersätta de farliga ämnena med, så att det inte kommer något lika farligt, säger Stephen Fuller på TCO Development.

Bromerade flamskyddsmedel används av en anledning – att prylarna inte ska börja brinna. Kraven på brandsäkerhet varierar mellan länder och det påverkar vad tillverkarna stoppar in i elektroniken. Det påverkar också vad TCO Development kan ställa för krav, producenterna säljer till en världsmarknad.

-I USA ska en extern nätsladd hålla för brand även om man sätter en brinnande bunsenbrännare mot den i drygt en minut, exemplifierar Stephen Fuller.

Inte konstigt att prylarna blir proppfulla med flamskyddsmedel då.

Även när det gäller ftalater, mjukgörare, kräver TCO Development att den TCO-märkta elektroniken bara ska innehålla ofarliga sorter.

– Ofarliga vad man känner till i dag alltså, säger Stephen Fuller.

Det finns TCO-märkta datorer, bildskärmar, surfplattor, projektorer och headsets – men inte mobiltelefoner. På en sådan produkt, som så gott som alla använder dagligen, finns överhuvudtaget ingen miljömärkning. Mobilföretagen har stretat emot certifiering.

– Vi har så mycket kontakt med mobilen, håller den i handen, sätter handen mot munnen. Det är inte bra att det inte finns någon certifierad mobil, säger Stephen Fuller.

Skrivare är en annan produkt där det inte finns någon TCO-märkning. Även där finns samma farliga ämnen som i övrig elektronik. Därtill blir det en del partiklar i luften.

– Ha bra ventilation vid skrivaren. Det gäller för övrigt all ny elektronik som blir varm. Då avges mest ämnen, säger Stephen Fuller.

Det finns även Svanenmärkta datorer och annan elektronik, i dem ska inte heller finnas de farligaste flamskyddsmedlen – åtminstone inte i ytterhöljet.

– Vi är lite hårdare än Svanen, vi säger nej till fler kemikalier, säger Stephen Fuller.

Ett råd Stephen Fuller har, förutom att köpa TCO-märkta produkter, är att köpa begagnat. En ny bil till exempel har mängder av hormonstörande ämnen. Å andra sidan kan det vara svårt – prestandakraven på en dator utvecklas så snabbt att en begagnad dator inte klarar alla program. Men då kan man prova att först uppgradera datorns hårdvara, som grafikkort och processor. Detta ger mindre emissioner och minskar problemen med ökande mängder elektronikavfall.

Mycket kemikalier blir det: De senaste femtio åren har kemikalieproduktionen ökat från 10 miljoner ton till över 400 miljoner ton per år.  Myndigheter och lagstiftare har svårt att hänga med.

Några tips:

-Köp t ex TCO-märkta datorer, de innehåller inte bromerade och klorerade flamskyddsmedel, ej heller PVC. Inte heller Svanenmärkta datorer innehåller de farligaste flamskyddsmedlen.

-Välj miljömärkta produkter, t ex rengöringsmedel. Bra miljöval ställer högst krav. Därefter kommer Svanenmärkta.

-Köp begagnat. Kemikalierna har kanske redan läckt ut. Fråga när du t ex köper nya möbler: Finns det flamskyddsmedel i dem?

-Tänk på att snabbmatsförpackningar ofta är behandlade med perfluorerade ämnen. Undvik att värma plastförpackningar i mikron.

-Plast är märkt med siffror från 1 till 7. Ett råd är att undvika plast med siffrorna 3, 6 och 7, Här finns mer information om märkningen: www.naturskyddsforeningen.se/gron-guide/kopa/plast/

-Dammsug ofta och vädra.

-Inred med gröna växter. Svärmorstunga, fikus, murgröna och hänglilja är bra luftrenare.

www.kemi.se På Kemikalieinspektionens hemsida kan du bl a klicka dig fram i ett hus för att se vad det kan finnas för kemikalier i din vardag.

(publicerad i Kollega)

 

 

 

Klimatkompensation

Satsa några slantar på energieffektiva spisar i Nigeria eller solenergiprojekt i Indien. Minskade koldioxidutsläpp där, i kompensation för de utsläpp du gör här. Det är vad klimatkompensation går ut på.

Privatpersoner gör det. Jag gjorde det nyss när jag flög till London, 75 kronor satsade jag för att mina koldioxidutsläpp skulle kompenseras med något som minskar utsläppen någon annanstans.* Exempelvis vindkraftverk i Kina, solkraft i Indien eller 80 procent effektivare vedspisar i Nigeria.

Och företag gör det. Herz, Ica, Statoil, Sveriges kommuner och landsting och många fler gör det. Regeringen gör det för internationella flygresor. Tjänsteresorna kompenseras, i en del fall kompenseras koldioxidutsläppen i hela verksamheten och företaget kan skryta med att vara klimatneutralt och därmed inte bidra alls till att det blir allt varmare på jorden.

Metoden är omdiskuterad. Borde vi inte ändra på vår egen energislösande livsstil istället för att betala några slantar för att de ska släppa ut mindre i fattiga länder? Är det inte viktigare att titta på vilka produkter företaget säljer och vad de har för påverkan på miljön istället för att kompensera för enskilda tjänsteresor? Är det rätt av ett företag som Vattenfall först investera i tyska kolkraftverk och sedan sponsra projekt som minskar utsläpp i ett annat land?

Klimatkompenserar vi hellre för vår flygresa istället för att helt enkelt åka tåg istället? En tågresa från Stockholm till Göteborg släpper ut cirka 4 hg koldioxid. En flygresa Arlanda-Landvetter släpper ut 70 kilo enligt SAS beräkning (144 kg enligt Luftfartsverket, som dubblar utsläppsberäkningen eftersom andra utsläpp kan påverka klimatet på hög höjd). Och då ska man förmodligen ta sig in till stan från flygplatserna också. Det blir ännu mer utsläpp för flyget.

Andra kritiker har påpekat att kvaliteten på projekten varierar och att det är svårt att veta att de genomförs på rätt sätt och att inte för mycket går till administration. Eller kanske träden skulle ha planterats eller vindkraftverken ändå skulle ha byggts även utan mina pengar? Och om man inte är säker – då är det väl bättre att inte göra något alls?

Eller kanske är det bättre att kolla vad pengarna verkligen går till?

*

Det finns två sätt att kompensera för sina utsläpp, dels att investera i projekt som minskar utsläpp någon annanstans, dels att köpa utsläppsrätter som gör att det blir dyrare för andra företag att släppa ut koldioxid, och därmed blir det mer lönsamt att satsa på energisnålare teknik.

Det förstnämnda är det vanligaste om du kompenserar dina egna resor, alltså projekten som handlar om vindkraftsparker, solenergiprojekt, biomassa som ska ersätta fossila bränslen, effektivare vedspisar etc. Här ingår också trädplanteringsprojekt eftersom växande träd lagrar koldioxid, men eftersom det är svårt att veta att träden verkligen står kvar, och svårt att veta hur länge, så har den metoden varit särskilt kritiserad.

Projekten bör vara certifierade enligt CDM, Clean Development mechanism, som finns reglerat i Kyotoprotokollet. En del tycker att man bör gå längre än vad som krävs inom FN och har skapad Gold Standard, som ställer ännu högre krav på projekten, till exempel kan inte trädplanteringsprojekt få Gold standard.

Dessa projekt är kontrollerade och registrerade, och de skulle inte ha genomförts ändå, även utan de satsade slantarna.

*

Det fungerar så här ungefär: Någonstans, till exempel i Indien eller Kina, byggs vindkraftverk eller startas ett biogasprojekt som inte skulle ha startats utan klimatpengarna från väst. Projektet minskar utsläppet av växthusgaser. När det godkänts enligt CDM-reglerna kan aktörer som exempelvis Atmosfair eller Tricorona green sälja certifikat som motsvarar utsläppsminskningen till företag som vill klimatkompensera sin verksamhet. I slutänden är det kanske du, som ska ut på din semesterresa, som betalar när du klimatkompenserar via resebyråns hemsida.

*

De flesta CDM-projekt pågår i Kina – kanske inte så konstigt om man tänker på att exempelvis varje svensk orsakar mer växthusgasutsläpp i Kina än vad den genomsnittlige kinesen gör.

*

Med tanke på alla kritiska synpunkter, ska man kompensera för sina klimatutsläpp? Jag frågar Stefan Gössling, professor och mobilitetsforskare som forskat mycket kring resandet och flygets påverkan på miljön. Han tycker att det är synd att debatten kring brister i hur utsläppen kompenseras leder till att färre gör det. Idag kompenseras endast 2 procent av flygresorna, och han är rädd för att det blir än färre i och med den ekonomiska krisen.

-Jag klimatkompenserar, men man ska veta vad man väljer så att man kan förlita sig på att det verkligen sker en minskning av utsläppen. Man behöver inte titta så mycket på vilka projekt det är eller om det är ett vinstdrivande företag som genomför dem eller inte, utan det viktiga är att det är CDM- eller Gold standard-projekt, säger han.

Själv tycker han att Gold standard egentligen är det man bör kräva, där är kraven hårdare och man kan lita på att projekten inte skulle ha genomförts utan mina pengar. Just detta, additionalitet som det heter, att projekten inte är lönsamma projekt som skulle ha genomförts ändå, är en basprincip som det ofta har brutits mot inom klimatbranschen, enligt Stefan Gössling.

Själv använder han tyska Atmosfair när han kompenserar för sina utsläpp. Han känner till dem, de har bara Gold standard-projekt och det mesta av pengarna går direkt till projekten.

-Men det betyder att de som arbetar där har extremt låga löner, konstaterar han.

*

Att köpa utsläppsrätter då, är det ett alternativ?

Tanken är att om många köper dessa, så blir det färre på marknaden, och därmed blir de dyrare för de företag som ingår i EU:s system för utsläppshandel och som måste ha dem. Resultatet – det blir relativt sett lönsammare för dem att satsa på energibesparande ny teknik.

Problemet är bara att de delats ut gratis, och under förra handelsperioden fick många företag så många att de kunde sälja dem och få en nätt liten vinst på detta.

I det läget, när det finns ett överskott på utsläppsrätter, gör det ingen nytta att köpa dem, tycker Stefan Gössling.

2012 kommer flyget med i systemet med utsläppshandel, och då kommer 85 procent av utsläppsrätterna att skänkas till branschen, resten auktioneras ut. Stefan Gössling är kritisk till detta, han tycker att allt borde auktioneras ut.

 

-Problemet är att klimatkompensering kräver altruism. Du får ingen speciell nytta av det, mer än kanske gott samvete. Och folk letar permanent efter anledningar att inte göra något, säger Stefan Gössling.

 

Jag är en så liten del av alla miljarder på jorden, just min resa betyder väl ingenting? Och föresten, kan man lita på att växthuseffekten finns? Och kan jag lita på klimatkompenseringsprojekten?

Jag kompenserade min resa till London i alla fall. Men frågan är om jag borde ha åkt dit?

Det allra bästa vore ju att ha satsat på projekt som minskar utsläppen – och samtidigt stannat hemma.///

*Summan kan variera utifrån vilken utsläppskalkylator som används. Jag använde Luftfartsverkets, som dubblerar utsläppet av koldioxid med tanke på att andra utsläpp av koldioxid kan skada klimatet när de släpps ut på hög höjd. Kalkylatorerna utgår också från olika antaganden när det gäller, flygplanstyp, mellanlandningar, resrutt, hur fullsatt planet är etc

(publicerad i Kollega)

Vem vill betala för vakthundarna?

Swedwatch och Fair Trade Center har koll på näringslivet, de hjälper företag och offentlig sektor att göra mer rätt när de handlar med fattigare länder. Och de hjälper dig och mig att göra bättre val i butiken.

Men frågan är: Vem vill betala för vakthundarna?

I ett höghus på söder i Stockholm sitter Fair Trade Center och Swedwatch i varsin ände av en långsmal lokal. Någonstans i mitten finns fikarummet. Och det är väl en bra bild om någon; de har lite olika uppgifter men är ganska beroende av varandra. Swedwatch granskar och för dialog med företag och offentlig sektor, Fair Trade Center arbetar framför allt med och för konsumenterna – och för att kunna göra det så behöver de Swedwatch rapporter. Ungefär så. Och nu är framtiden osäker för båda två. Det informationsanslag till enskilda organisationer som de är så beroende av har regeringen mer än halverat.

Jag träffar Minna Janusson på Fair Trade Center i ett rum där skrivbord står ihopträngda på en liten yta. Snart blir det lite rymligare här, men det är inget som Minna är glad åt. De fem anställda blir tre, så ser planerna ut för att klara de minskade anslagen. Och kanske blir det bara en rapport istället för fyra, som det var förra året. Om det inte dyker upp några andra pengar än de som gått via Sida. Minna hoppas ju på det förstås. När vi träffas råder viss förvirring. Den kraftiga nedskärningen kom snabbt och oväntat. Det man vet är att saker och ting kommer att förändras.

-Igår var jag på en konferens i Norrköping om offentlig upphandling. Vi vet inte om vi kan ha sådana i framtiden, säger Minna som ett exempel.

Samtidigt som det blir mindre pengar och färre anställda så har verkligheten blivit mer komplicerad:

-När jag började var det lättare; vi kunde undersöka företag och se att de inte hade några uppförandekoder. Swedwatch kunde åka ut och se att mänskliga rättigheter kränks på de och de punkterna. Nu är företag mer medvetna, vilket är positivt. Men vi måste ha mer på fötterna, vi måste förstå företagen mer. Vi måste titta på hur man samarbetar med underleverantörer, hur man gör uppföljningar  –  det krävs mer kompetens, och samtidigt är det svårare att få ut den typ av information vi vill ha; adresser till produktionsställen, protokoll etc.

Samarbete är och har varit en nödvändighet i den här branschen. Det har varit olika konstellationer för olika frågor. Inför julen var det Fair Trade Center, Swedwatch och Sveriges Konsumenter som tog fram olika rapporter och samarbetade om leksaksproduktionen.  Och när det gällde offentlig upphandling var Fair Trade Centers samarbetspartners fackförbundet SKTF, Rena kläder och Rättvisemärkt.

-Då kunde till exempel SKTF:s presschef skicka ut insändarmallar till just de landsting som inte hade en uppförandekod. Det ingick i hans jobb. Det ger många fördelar med att samarbeta. Det ger många synergieffekter. Vi kan ha många aktiviteter och får mycket ut av det.

-Men får alla mindre resurser så…

Hur det går då har Minna inget svar på. Men hon tror att samarbete blir allt viktigare i framtiden.

De senaste åren har Fair Trade Center granskat turismens effekter i Brasilien och Thailand, granskat blomsterhandeln, gjort blixtupprop för att uppmärksamma avskedanden av fackligt aktiva ibland annat Thailand och Indien, tagit fram utbildningsmaterial om elektronik till svenska skolor, genomfört kampanjen ”Mina skattepengar” där man undersökte hur det står till med etiken vid offentlig upphandling, bara för att nämna en del. Vad är du mest stolt över undrar jag?

Minna tänker en bra stund. Vad ska hon särskilt lyfta fram? Men istället för en särskild rapport så är det just det att Fair Trade Center aldrig ger upp:

-Jag är mest stolt över det eviga gnatandet. Att vi fortsätter och att vi jobbar positivt. Vi pratar inte om vad som är dåligt eller om bojkott – det finns alltid förutsättningar att göra saker bättre.

-Sen är det faktiska saker som att vi fick företag som producerar mobiler att erkänna att de faktiskt har ett ansvar för vad som händer i gruvorna, det gjorde de inte tidigare. Det finns gruvor där metallen till 90 procent går till mobiltillverkning, säger Minna Janusson.

Många av gruvorna finns exempelvis i östra Kongo, där gruvbrytningen ekonomiskt bidrar till stridigheterna som pågår där. Frågan är om vi mobilkonsumenter finansierar krig?

***

Mobilerna och elektroniken ingår i det europeiska EU-finansierade projektet MakeITfair, så där är Fair Trade Center långt ifrån ensamma. I Sverige jobbar flera organisationer med det, bland annat Swedwatch som finns i andra änden av lokalen på söder. Där träffar jag Kristina Areskog Bjurling och hennes chef, Viveka Risberg. Viveka är ganska ny, hon har tidigare bland annat jobbat för H&M i Bangladesh just med att kontrollera hur det går till på plats. Hon vet att det betyder mycket i praktiken vad ett svenskt företag gör på policynivå.

Kristina Areskog Bjurling har jobbat desto längre. Hon var med för fjorton år sedan, då Fair Trade Center startades. Och i början av 2000-talet var hon med och startade Swedwatch, som framförallt är en researchorganisation som tar fram rapporter åt sina medlemsorganisationer. Swedwatch driver inga kampanjer, det får medlemmarna Naturskyddsföreningen, Fair Trade Center, Kyrkan, Latinamerikagrupperna och Miljöförbundet Jordens vänner göra. Swedwatch jobb är att ta fram rapporter och sätta dem i händerna på rätt folk.

Kristina har gjort många resor för att se hur svenska företag sköter sig i leverantörsländerna. Men hur går det till undrar jag. Det är väl inte bara att traska in till en fabrik och få fullständigt sanningsenliga uppgifter om övertid, lön och andra arbetsvillkor?

-Vi jobbar alltid med lokala organisationer eller konsulter. De gör en förstudie, pratar med de anställda utanför fabrikerna, så när jag kommer är det ganska förberett. När jag gör officiella besök har jag redan ett underlag, berättar Kristina Areskog Bjurling.

Men även under officiella besök kan hon få en bild av arbetarnas verklighet. En gång, berättar Kristina, kom hon till en leksaksfabrik efter lunch, och det var alldeles tyst eftersom alla låg och sov på sina arbetsplatser. Det visade sig att de hellre gjorde det än att riskera att missa någon arbetstid genom att gå till sovsalen och vila en stund.  70, 80 eller 90 timmars arbetsvecka är en siffra på ett papper – de trötta arbetarna är verkligheten.

En rapport kräver många månaders jobb, det gäller ha allt väldokumenterat och välkontrollerat. Som Viveka Risberg säger:

-Vi måste vara trovärdiga. Har vi inte hög kvalitet kan vi lika gärna lägga ner.

Jo, det har jag lärt mig som journalist också – blir en detalj fel så svajjar trovärdigheten i hela reportaget. Överhuvudtaget är hela deras arbete besläktat med den grävande journalistens – med den skillnaden att Swedwatch i första hand vill ha en dialog med företagen, det handlar inte bara om att avslöja missförhållanden. Långt innan de publicerar en rapport får de granskade ta del av materialet – och det kan utlösa en febril aktivitet.

–        Så blev det till exempel när vi tog fram leksaksrapporten före jul; Åhlens gjorde egna kontroller, Brio har fått igång åtgärdsplaner…    Vi ger konstruktiv kritik, vi snabbar på processen, säger Viveka Risberg.

-Det är många gånger vi får höra av företagen själva att vi behövs. Det är inte masochistiskt. De behöver själva argument inför sina ledningar och de får hjälp av våra granskningar att se vad de måste göra. Vi har alltid rekommendationer i rapporterna, säger Viveka Risberg.

Och eftersom Swedwatch alltid försöker följa upp sina rapporter för att se vad som händer över tid, så kan företagen visa att de gör något åt bristerna. I exempelvis leksaksrapporten hade arbetsvillkoren i Kina blivit bättre (men långtifrån bra) sen den förra granskningen gjordes 2004.

Swedwatch har hittills gjort ett trettiotal rapporter, förra året blev det 4-5 stycken, och i år betydligt färre.  De fem anställda blir ungefär tre. Nu gäller det att hitta pengar på annat håll – något som tar tid och kraft bara det. Önskedrömmen om att ha en ekonomisk trygghet, och inte behöva leta efter finansiering projekt för projekt, ser ut att vara långt borta. Kanske gå ut till allmänheten och be om pengar? Som i grannländerna, där systerorganisationerna samlar in pengar till sina verksamheter. Eller måste det bli som i Danmark där volontärer och praktikanter jobbar gratis? Där någons mamma fixar ekonomin? Eller finns något att hämta hos Nordiska ministerrådet? EU? Frågorna är många, svaren få än så länge.

–        Jag tycker att vi ska vara delvis Sidafinansierade. Vi jobbar för en global hållbar utveckling och vi behövs. Det borde finnas ett statligt intresse av oss, säger Viveka Risberg.

–        I relation till hur små resurser vi har är det rätt fantastiskt vilka bollar som sätts i rullning. Det handlar om stora pengar och många människor som blir påverkade. Till exempel när vi granskade offentlig upphandling i ”Vita rockar och vassa saxar” och landsting införde uppförandekoder, kontroller och uppföljningar. Eller i elektronikprojektet, där har vi flyttat fram agendan. EU har beslutat om att det ska finnas en sorts mobilladdare – det är ett resultat av det. Eller Clas Ohlson, där vår granskning ledde till att de började ta leverantörskontroller på allvar och byggde upp en csr-avdelning…

Globaliseringen och handel mellan länder och företag har oändliga möjligheter, tror Viveka Risberg. En god handel kan utjämna orättvisorna i världen.

-Men riskerna ökar också. Det är därför vakthundens roll är så viktig. Vi kan inte förvänta oss att alla företag tar ansvar fullt ut.

För att hjälpa företag att göra rätt vill Swedwatch och Fair Trade Center jobba mer med det goda exemplet. De kan vara oberoende erfarenhetsförmedlare, till skillnad från konsultfirmor. Helst skulle de vilja ha mer kunskapsutbyte, fler konferenser, mer dialog – mer korsdrag, som Viveka uttrycker det. Till exempel som när leksaksrapporterna lanserades före jul, då hade man en heldagskonferens för branschen och andra intresserade. Där deltog också leverantörer och Han Dongfang, känd människorättsaktivist som grundat China Labour Bulletin till försvar för arbetarnas rättigheter.

-ofta saknas de anställdas röst, så det var en otrolig tillgång att han var med.

Idag räcker det inte med att företag gör fabrikskontroller utan det krävs ett nytt tänkande i hela verksamheten, säger Viveka.

–        Man måste injicera hållbarhet i kärnverksamheten. Man kanske inte ska ha en separat csr-avdelning, utan de människorna kanske ska jobba med affärsanalytikerna? Inköparna ska inte bara se till pengarna, utan också på vilka val de gör, varje dag. Det är samma sak privat; Vad styr ens vardag? Vilka val gör jag? Det är ett kontinuerligt arbete att leva på ett mer hållbart sätt. Agendan flyttas fram, ribban höjs.

Ja, vem vill ge sina barn en leksak som producerats av en kinesisk gästarbetare med 80 timmars arbetsvecka och låg lön (och ingen lön alls om hon protesterar)?

Ingen kanske, om vi får veta hur det ligger till.

 

Faktarutor

Fair Trade Center är en ideell förening som arbetar för en rättvisare världshandel. Föreningen bevakar svenska företags handel med utvecklingsländer. FTC för dialog och påverkar företag för att de ska ta ansvar för sitt agerande. Föreningen vill också underlätta för konsumenter att välja på ett medvetet sätt. Fair Trade Center bildades 1996.

www.fairtradecenter.se finns mer information och rapporter. Här finns också en etikbarometer där du kan jämföra företag i olika branscher.

 

Swedwatch är en förening med fem medlemsorganisationer: Naturskyddsföreningen, Svenska kyrkan, Latinamerikagrupperna, Fair Trade Center och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Swedwatch granskar om och hur svenskrelaterade företag tar hänsyn till människor och miljö i sin verksamhet i utvecklingsländer.  Medlemsorganisationerna bedriver opinionsbildning och för dialog med företagen utifrån rapporterna. Swedwatch bildades 2003.

Mer information: www.swedwatch .org

 

Några granskningar:

Hårt jobb bakom leksakerna

70 timmars arbetsvecka med felaktig övertidsersättning, inget medinflytande och bristande säkerhet. Så ser det ut för många kinesiska leksaksarbetare. Men 2004, då förra granskningen gjordes, var arbetsvillkoren än värre. Slutsatsen är att företagens krav på sina leverantörer har förbättrat situationen.

Hur leksaksföretagens inköp går till har också brister. Tre av åtta företag som granskats ställer inga krav på arbetsvillkoren i leverantörsfabrikerna. Det gäller Lekia, Leklust och Barnens hus.

(Swedwatch, Fair Trade Center, Sverigtes konsumenter)

 

Elektronikföretag försöker ta ansvar

Produktionen av mobiler, datorer och annan elektronik kräver mycket metall. För några år sedan när nätverket makeITfair gjorde en granskning var det många företag som var tveksamma till om de hade ett ansvar för hur det går till i gruvorna där metallen bryts. Problemet är att gruvdriften ofta leder till människorättskränkningar och miljöförstöring. Dessutom bidrar den att finansiera strider som pågår i exempelvis östra Kongo.

2009 hade många företag ändrat sig och börjat ställa krav på leverantörerna. HP, Sony Ericsson, Samsung, Motorola och Philips har tagit täten i det arbetet.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Etik är inte gratis

Mobiloperatörerna erbjuder ofta gratis, eller nästan gratis, mobiltelefon när kunder tecknar nytt abonnemang eller förnyar det. Ur miljömässig synvinkel kan detta ifrågasättas. Företagen ser dock inte att de har någon betydelsefull roll i leverantörskedjan. Av fyra granskade företag är det endast Telenor som erbjuder ett alternativ till en ny telefon.

Tre av fyra mobiloperatörer har uppförandekoder, men endast två följer upp dem på något sätt.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Mer rättvisa för skattepengarna

Minst 14 av 21 landsting ställer etiska krav för vissa varugrupper vid offentlig upphandling. Dock gäller det ej alla varor som tillverkas i låglöneländer där kränkningar och brott mot arbetsrätten sker. Vid en tidigare granskning var det inget landsting som ställde några krav.

Arbetet i landstingen kom igång 2007 efter rapporten ”Vita rockar och vassa saxar”, då Swedwatch, Fair Trade Center och Rena kläder kunde visa att mänskliga rättigheter kränktes vid produktionen av de varor som hamnade i svenska landsting.

(Fair Trade Center och nätverket Rena kläder)

 

Tropiskt trä med oklart ursprung säljs

Fem av sex undersökta trävaruföretag säljer fortfarande tropiska trävaror trots debatten om regnskogsavverkningens betydelse för klimatförändringen. Flera företag köper av grossister, vilket gör att det är svårt att kontrollera varifrån träet kommer. En stor del av virket på marknaden bedöms vara illegalt avverkat. Tarkett är det enda företaget som slutat sälja tropiskt trä i Norden, eftersom man inte kan garantera ursprunget. Utanför Norden fortsätter man dock sälja dessa varor.

Företagens inköpsarbete har förbättrats sen en tidigare rapport, men fortfarande finns många oklarheter om varifrån träet kommer.

Ungefär hälften av regnskogen har försvunnit sedan 1990.

(Swedwatch, Naturskyddsföreningen)

(publicerad i Kollega)

Klimatmärkta burgare

Max arbete med att klimatmärka hela menyn belönades nyligen med det internationella miljöpriset Green Award. Personal- och hållbarhetschefen Pär Larshans är påtagligt stolt och han säger att medarbetarna är det också. Stolta anställda stannar längre, säger han.

Ett företag som säljer hamburgare och som genererar en massa sopor, det är inte precis vad jag i första hand associerar med ett klimatsmart företag. Men Max har faktiskt gjort något alldeles speciellt – de har koldioxidmärkt hela menyn. En fiskburgare ger 0,2 kilo utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser*, en originalburgare ger 1,7 kilo.  Och så kompenserar de sina faktiska utsläpp genom att plantera träd, som binder koldioxid. Sen de började med det här har de sålt betydligt mer av de klimatsmartare alternativen. Och fått en hel del uppmärksamhet. På hemsidan ligger för tillfället länkar till en artikel i New York Times och en BBC-dokumentär. Och nu då priset för världens bästa hållbarhetskampanj, som man delar med ett annat svenskt företag, Flygbussarna.

Max har alltid velat framställa sig som det goda familjeföretaget, men i och med att ledningen såg Al Gores film En obekväm sanning för tre år sedan så började man fundera mer på ansvar även för miljön.

–        Det vi först tänkte på var ju transporter och engångsmaterial, men när vi tog hjälp och analyserade vår klimatpåverkan så visade det sig att det till 70 procent beror på nötköttet, berättar Pär Larshans när vi träffas på en av företagets 70 restauranger.

Det är därför fiskburgaren, vegoburgaren och kycklingburgaren har relativt låg klimatpåverkan, till skillnad från den traditionella hamburgaren. Så, vad göra? Sluta sälja hamburgare på hamburgerrestaurangen?

-Vi försöker påverka slakterinäringen. Under ett års tid har vi träffat LRF och Svenskt Sigill och gått igenom vad vi kan göra. Vi köper svenskt kött, men tyvärr kan vi inte bestämma från vilken gård vi köper köttet. Det kan ju vara rätt stora skillnader, till exempel om man har biogasåtervinning på gården och om alla traktorer körs på biogas. Vi måste försöka förändra samhället. Ensamma kan vi inte gå hela vägen.

Men målet att halvera klimatpåverkan av nötköttet inom fem år räknat per gäst, står Pär Larshans fast vid:

– Själva kan vi till exempel göra insatser som gör att vi får mindre nötkött i hamburgarna och  fortsätta att gynna med lägre priser på de produkter som är klimatsmartare. Men det främsta kanske är att vi inom ett år har fördubblat antalet produkter som inte innehåller nötkött alls!

Max har och har haft mätbara mål varje år, till exempel att övergå helt till vindkraftsel, miljöbilar och att införa energisnålare LED-belysning på alla nya restauranger, men Pär Larshans säger att miljöarbetet gått längre än målen. Det går av bara farten när man börjar, liksom. När alla har visionen ett hållbart samhälle så kommer idéerna på vägen. Till exempel togs papplådorna till barnmenyn bort efter att en gäst ifrågasatt dem.

-Vi får in mycket tips från personalen, de brinner för de här frågorna, säger Pär Larshans.

För att uppmuntra tipsandet delar företaget varje år ut pris till de restauranger varifrån de bästa tipsen kommer. Prispengarna på 20 000 får personalen göra något kul för. I februari är det även premiär för ett individuellt pris för bästa klimattipset.

Pär Larshans tror att fler söker sig till Max tack vare klimatarbetet – och att de stannar längre. Det är en bransch med hög rörlighet, men att cheferna stannar i snitt tio år, tycker han är bra. Och att det kommer sökande från konkurrenter har han heller inget emot. Särskilt inte när han får höra att de sökt sig till Max just för att de verkligen gör vad många bara pratar om.

Max är ett för branschen relativt litet familjeägt företag. Det är en av förklaringarna till att klimatarbetet drivits fram snabbt. Det går snabbt att fatta beslut och föra ut dem i organisationen.

Hur lyckas man då kommunicera ut miljöbudskapet till alla anställda? En 30 minuter lång webbaserad utbildning som alla nyanställda går igenom och en fyra timmar lärarledd utbildning för alla chefer låter inte så mycket, men Pär Larshans hävdar att det är mer än vad många andra har. Sen kommer ju frågor upp i personaltidning, veckans nyhetsblad och på möten. Ibland kan det handla om att Max vinner ett pris för bästa hållbarhetskampanj, ibland mindre saker. Här kommer stoltheten in igen.

-Värderingar är viktigare än till exempel lönen, det gäller framför allt för de unga.

– Och utbildning är viktigt, säger Pär Larshans, men i samma andetag säger han att det är nödvändigt att ledningen är  en spjutspets och att man centralt lägger resurser på miljöarbetet. Någon måste ha det som huvuduppgift och det måste sitta personer i ledningen som driver frågan. Sedan måste man få med sig cheferna, så att de kan kommunicera visionen. Kraften är enorm om alla är med och påverkar det håll vi går åt. Då kommer de smarta tipsen.

Hos Max är ägarna, de båda bröderna Richard och Christoffer Bergfors, drivande, liksom Pär Larshans själv, som sitter i högsta ledningen. Och de är optimistiska inför framtiden, planerna är många. Om fem år har antalet restauranger fördubblats och man har etablerat sig internationellt. Kanske har man till och med klimatpositiva restauranger, som kan sälja el tillbaka till elnätet, istället för att göra av med el, tror Pär Larshans.

Idag kompenserar Max för sin klimatpåverkan genom att plantera träd som vildapelsin, mango och indisk valnöt i Afrika. Ungefär 89 000 träd per år, en kostnad som man ser som en sorts skatt.*

-Om vi gör fler åtgärder som minskar klimatpåverkan i verksamheten, så betalar vi mindre i ”skatt”, säger Pär Larshans, som för 23 år sedan började på Max och för 15 år sedan träffade sin fru, en ekologisk bonde från Bollnäs som påverkat Pärs ekologiska tänkande en hel del. Och förmodligen hela Max och förhoppningsvis världen – som skulle må mycket bättre om vi åt färre hamburgare av nötkött.

Fotnötter:

*Utsläppen av gaser som driver på växthuseffekten mäts i koldioxidekvivalenter. Dvs att exempelvis metan och lustgasutsläpp räknas om och blir jämförbara med koldioxid.

*Max har valt att klimatkompensera genom trädplantering, alltså inte FN-godkända CDM-projekt. Trädplantering har kritiserats som klimatprojekt bland annat eftersom det är svårt att vara säker på att de verkligen står kvar efter lång tid.

Pär Larshans tips:

-Gå till den egna organisationen och analysera företagets hela process och dess påverkan på miljön. Ta gärna hjälp av experter, Max har exempelvis använt sig av Det naturliga steget och deras metodik. Ni kan redan idag tjäna pengar både på att både reducera kostnader och stärka varumärket och därmed sälja mer.

– Benschmarking, lyssna vad andra har gjort och gör det bättre!

– Analysera vad som ger mest payback, alla kan göra något. Prioritera både det som är lätt att göra och det som viktigt att göra.

– Att inte ta tag i de riktigt stora problem skapar lätt en trovärdighetskris. I Max fall har vi valt att långsiktigt arbeta under rubriken ”det hållbara nötköttet” och försöka riva de hinder vi ser kortsiktigt.

-Miljö- och klimatfrågan måste drivas från ledningsnivån.

-Berätta, kommunicera visionen. Då kommer de smarta tipsen.

Detta är gjort, bl a:

–        Samtliga produkter koldioxidmärks.

–        Bara el från vindkraft.

–        Endast svenskt nötkött, bacon och kyckling.

–        Serverar endast miljömärkt fisk (msc-märkt).

–        Samtlig personal går igenom en webbaserad miljöutbildning. Chefer får längre utbildning.

–        Internt miljöpris till de bästa miljötipsen.

–        Energisnål LED-belysning på alla nya restauranger.

–        Alla tjänstebilar är miljöbilar.

–        Max och företagets leverantörers totala klimatpåverkan är analyserad och man kompenserar för detta genom att plantera cirka 89 000 träd per år genom Plan Vivo.

–        Energisnål köksutrustning, snålspolande toaletter. Målet är att minska energiförbrukningen med 5 procent per år.

–        Wellpapp återvinns. Plåt används nästan inte längre (två procent av tidigare användning återstår, och det återvinns).

–        Detta ska göras:

– Fler produkter som ger liten klimatpåverkan.

– Halvera klimatpåverkan av nötkött inom fem år, räknat per gäst.

– Samarbetar med svenska bönder om hur produktionen kan bli mer hållbar.

 (publicerad i Position)

Johan Rockström

Världen blir varmare. Naturkatastroferna fler. Djur och växter utrotas i en rask takt. Men de många dåliga nyheterna har en annan sida. Vi kan styra utvecklingen åt ett annat håll.

Det tror Johan Rockström, miljöprofessorn som pratar så att man förstår.

Han utsågs till årets svensk av tidningen Fokus förra året. Och World Ecological Forum tycker att han är en av världens främsta miljökämpar och att hans arbete är “exceptionellt tydligt, logiskt och fängslande”. Utmärkelsen årets sociala kapitalist fick han nyligen av Veckans affärer och Sparbankerna, något som han ser som lite speciellt eftersom det är en utmärkelse från näringslivet. I miljösverige utsågs han till näst mäktigast, efter Maria Wetterstrand.

Jag undrar, har han makt? Och vad ska han göra av den när han vet att vi på många sätt är på väg åt alldeles fel håll, när det gäller klimatet, den biologiska mångfalden etc. Världen blir allt varmare, vi utrotar djur och växter i rasande fart och på klimatmötet i Köpenhamn i december förra året lyckades man inte uppnå särskilt mycket.

Klimateffekten är bara ett av flera miljöproblem som är akuta. Vi håller på och trampar på gränser för vad planeten tål, enligt Johan Rockström.

 

Johan Rockström är en upptagen man. När jag till slut lyckas boka en tid med honom och pallra mig iväg till hans arbetsplats så är han inte där. Han är på väg in, men tiden är knapp så vi tar en första intervju i mobiltelefon, sen ett snabbt möte innan han måste i väg till sonens utvecklingssamtal. Andra gången liknar den första. Nu får jag följa med honom i bussen på väg till barnens skolavslutning.

Tidsoptimist, javisst!

Men båda gångerna handlar det om barnen i alla fall. De blir i alla fall prioriterade i det tajta schemat?

Johan skrattar lite förläget där vi står på busshållplatsen och väntar på Vaxholmsbussen. Nja, de brukar klaga hemma. Kanske är det mest frun som får stryka på foten. Ulrika Rockström, själv heltidsjobbande veterinär. Med tre barn, hästar, hund, höns, kaniner och vanligtvis får också, finns det människor i hans omgivning som undrar hur han orkar.

Anders Wijkman till exempel. Den gamle europaparlamentarikern, riksdagsmannen, aktiv i Tällberg foundation, som nu börjat jobba som senior advisor under Johan Rockström på Stockholm Environment Institute, SEI:

-Johan kan inte sova mer än 4-5 timmar per natt, säger han. Hur hinner han? undrar Anders Wijkman.

Ja, hur hinner han?

När vi har klivit av bussen i vackra skärgårdsstaden Vaxholm frågar jag om det.

-Jag önskar jag kunde sova så lite, men så är det inte. Sömnen är viktig för mig. Jag går och lägger mig tidigt. Kliver upp tidigt också. Jag gillar det, säger Johan och fäller upp den ihopfällbara cykeln som ska ta honom vidare till skolavslutningen.

När jag senare träffar hans fru säger hon att han är en mästare på att utnyttja tiden. Om det så bara är tio minuter på en buss så åker datorn fram; alltid är det något som ska förberedas, skrivas, läsas. Jag förstår också att det finns en viss obalans med vardagssysslorna hemma. Men ska man rädda världen så ska man…

 

Vem är han då, Johan Rockström? För den miljö- och klimatintresserade är han en känd person. För andra förmodligen inte. Framförallt är han chef för Stockholm Environment Institute, SEI, tillika chef för Stockholm Resilience Centre, två viktiga centrum för miljö- och utvecklingsforskning.

Dessutom är han:

– professor i naturresurshushållning.

–       skidåkare som åkt vasaloppet i tuaregmundering.

–       uppväxt i Brasilien, Italien, Karlskrona.

–       global även i arbetslivet; har jobbat mycket i framförallt Afrika

–       framgångsrik forskare. I höstas ledde han till exempel en uppmärksammad studie om planetära gränsvärden, där forskare tog fram nio problemområden som riskerar att gå över gränsen och bli globala miljökatastrofer. I tre av fallen har vi redan passerat gränsen: klimatet, förlusten av biologisk mångfald och utsläpp av kväveföreningar.

 

Och så försöker han leva som han lär. Cykla till exempel. Den lilla ihopfällbara cykeln som åkt med på bussen har han svårt att klara sig utan. Han använder den dagligen då han cyklar till färjan från den gamla handelsträdgården på Rindö där han bor. Och det är på den han tar sig till närliggande möten.

Det är ett sätt att leva som man lär.

Ett annat är att göra av med så lite energi som möjligt och att kretsloppsanpassa hushållet. Johan och hans familj är på god väg.

Hemma har de energieffektiviserat och fått ner sin konsumtion till 10 000 kWh/år, vilket inte är mycket för ett svenskt hushåll med fem personer i ett nästan hundra år gammalt hus. Åtminstone klarar de det nästan jämt – förra vintern blev alltför lång och kall för att klara målet. Det som ändå behövs av energi kommer från bergvärme och vindkraftsel. Familjen hoppade tidigt på möjligheten att själva bli ägare till vindkraftsandelar.

-Några år följde vi allt vi konsumerade och klimatkompenserade för det. Det är inte så lätt att beräkna, men mellan tummen och pekfingret så….

Nu har han tre barn, den äldste är tolv, den yngste nio, och hur går det då med allt som ungar vanligtvis vill ha?

-Det är en utmaning, erkänner han.

-Vi försöker prata om vilka fotavtryck vår konsumtion gör. Hur viktig är just den här prylen? För den äldste börjar det ju bli viktigt vilka saker han har. Det är en balans hela tiden.

-En medelsvensk gör i snitt av med tio ton kol om året, och om de utländska produkter vi konsumerar räknas med blir det nästan en fördubbling.

 

För Johan är det här inget nytt – han har alltid levt som han lärt. Men nu är han dessutom en offentlig person i miljösverige. Han kan inte leva hur som helst, för trovärdighetens skull.

-Det positiva med att vara offentlig är att som forskare kunna visa att det går. Det är enkelt att leva koldioxidneutralt vad gäller el och energi, säger han.

 

Nästa mål för huset hemma på Rindö är att koppla bort toaletten från avloppsnätet.

– Cirka 30-40 procent av kvävet går direkt ut till Östersjön, konstaterar forskaren som inte vill vara med i det systemet.

Men det är inte lätt.

-Utmaningen är urinen. Egentligen ska den näringen tillbaka till de åkrar de kom ifrån, men de ligger i något annat land eller någon annanstans i Sverige. En familj med fem personer är en stor importör av näring.

 

Men det här är ju småpotatis för Johan Rockström, även om han anser att det är viktigt att börja omställningen hemma på det lokala planet. Det är ju hela världen som måste ändra kurs för att förhindra eller mildra katastrofala klimatförändringar, inte bara enskilda familjer i Sverige. Och här har forskarna en viktig roll. Utan dem hade vi inte förstått allvaret. Och frågan är om så många förstår det än idag.

Just i den här morgonens DN har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig om vad han tror är den stora utmaningen om tio år – han svarade jobben.

Johan Rockström menar att utmaningen är på en helt annan nivå – att inom tio år starta en omställning i världen som saknar motstycke i historien, och att Sverige kan bli ett globalt föredöme här.

Vårt beteende på miljöområdet beskriver han som att köra bil i natten, utan lyse och utan att veta om bromsarna fungerar.

 

Johan är till stor del uppvuxen utomlands och han har som vuxen bott många år i bland annat afrikanska länder. Kanske är det världsmedborgaren Johan Rockström som gör att han är så medveten om problemen? Det är trots allt människor i andra länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. För oss handlar det ofta om ekonomi, för dem handlar det om att överleva.

Uppväxten, från två och ett halvt till nio års ålder tillbringade han i Sao Paolo där pappan var chef på ett företag som tillverkade asfaltläggare, sedan blev det Milano i tre år innan familjen kom hem till Sverige. De stora klyftorna i Brasilien – vilka spår satte de? Eller levde familjen så som svenskar ofta gör i fattigare länder, bakom murar och taggtrådsstängsel?

-Vi var hyfsat integrerade, det var annorlunda då. Det har varit mer segregerat när jag som vuxen bott i Nairobi och Harare med familjen. Jag kan inte säga att det klickade till när jag var liten och såg hur det var i en fattig favela i Sao Paolo, att säga så vore inte sant helt enkelt. Men jag minns stoltheten över att vara svensk, att vi var miljömedvetna, ”håll Sverige rent” och sådant. De tankarna kolliderade med miljöförstörelsen och fattigdomen i Sao Paolo. Det var ju enorma kontraster där.

 

Så när det var dags att välja inriktning i livet var det ingen slump att han ville jobba med de stora utvecklingsfrågorna vatten, markanvändning, biologisk mångfald etc.

Han la arkitektdrömmen åt sidan och insåg att agronom låg närmare om han ville ägna sig åt de stora frågorna.

Men ett stadsbarn som Johan? Hur skulle det gå på lantbruksuniversitetet Ultuna?

-Jag ville ju inte komma där som en urban fjant, så jag sökte jobb som dräng utanför Karlskrona där jag bodde. Jobbade på en gård i Tollarp i nästan ett år. Varje morgon klockan fyra satte jag mig i bilen för att hinna till morgonmjölkningen. Jag sa att jag inte behövde någon direkt lön, bara jag fick mat, husrum och lära mig allt. Och det fick jag.

Inriktningen på studierna blev sen vatten- och markanvändning. Och efter några års studier i Paris kom han till Niger, ett land i södra delen av Sahara, där problemen med vatten och mark verkligen ställs på sin spets. Han blev kvar i fyra år.

Vem bryr sig om Niger?

Vem vet var Niger ligger?

År 1996 fick i alla fall några fler lära sig det eftersom det årets Vasalopp hade två skidåkare från landet. Det var Johan Rockström och en dansk som också jobbade där. Iförda tuaregmundering, lång kaftan och konisk hatt, inte särdeles anpassad till skidåkning.

–       Huvudstaden Niamey har två korsande gator och en rondell. En dag såg jag en bil med ett vasaloppsmärke på. Det var så jag träffade Peter Christensen. Och sen kom vi på att vi skulle åka Vasaloppet för Niger, jag tror att det var min idé. Vi tränade enbart på savannen; på lateritplatåerna är det stenhårt, där gick det att åka rullskidor, med giraffer och lokala bybor som åskådare. Och på de två gatorna i Niamey.

Det blev en del uppmärksamhet för vattenproblemen i Niger det året.

Vasaloppet har han åkt många gånger sen dess, men några spektakulära PR-jippon har det inte blivit. Det räcker med att han pedagogiskt förklarar situationen, så lyssnar vi.

Här är några beskrivningar:

”årets absoluta stjärnskott i forskarvärlden. Rockström tar helhetsgrepp på miljöfrågorna, presenterar forskning sakligt och enkelt och ligger steget före.” (motivering till att han kom tvåa på 2009 års lista över personer med störst inflytande på miljödebatten).

”Dagens favorit och klart främste talare – vi känner oss båda klimatchockade.” (Greenpeace blogg om Almedalen 2009).

Han ”tilldelas utmärkelsen Årets svensk 2009 för sitt engagerande och entusiasmerande arbete för en hållbar utveckling.”

Det finns också en del mindre smickrande tillmälen från människor som tror att klimathotet inte existerar. ”En propagandaråtta från vänsterträsket” låter det exempelvis från en anonym kommentar på nätet.

 

Han är alltså en mästare på scenen, men han ska inte bara ägna sig åt det. Åtminstone tjugo procent av tiden är det tänkt att han ska forska, men det är ju inte lätt att få till. Förutom allt offentligt arbete med att föra ut forskningen så krävs det mycket arbete att leda två större organisationer.

-Jag vill vara en aktiv forskare. Det vinner alla på. Det är bra om instituten leds av en person med vetenskaplig auktoritet och akademisk trovärdighet. Och jag har inte tålamod att bara ägna mig åt teoretisk forskning, utan jag vill ägna mig åt forskning som kan användas och leda till förändring.

 

Vi pratar om hans afrikanska erfarenheter som påverkat honom mycket. Niger, Burkina Faso, Rwanda, Kenya, Tanzania, Zimbabwe – hela kontinenten från det fransktalande Västafrika till östra och södra Afrika täcker han in. Under i princip tio års tid höll han sig borta från Sverige, och det har ju satt sina spår i Johans syn på världen och i det kontaktnät han har idag.

Till Rwanda kom han strax efter folkmordet 1994. Han ledde en ERU-enhet (Emergency Respons Unit) för Röda Korsets räkning. Uppgiften var att fixa färskvatten och drägliga sanitära förhållanden. Det handlade om att reparera vattensystemet, svetsa rör, gräva och sådana konkreta uppgifter.

-Vi hade väl alla rwandiska rörmokare på vår lönelista, säger Johan.

Det var i norra Rwanda och han beskriver ett svårt uppdrag i en enormt spänd miljö, samtidigt lärorikt och svindlande vackert. Och lätt att få resultat.

– Virungabergen är bergsgorillornas berg, och jag var bland annat in i Dian Fosseys* hus och stängde av kranarna som stod och rann i huset.

Då var det konkret arbete. Anlita rörmokare, stänga kranar. Annars är det mest akademiskt arbete för Johan. Och försöka få människor engagerade, för planetens skull.

Men är det inte lätt att bli uppgiven? Mänskligheten shoppar vidare medan arter dör ut.

-Det svajjar. Visst finns det stunder av uppgivenhet, medger han.

-Jag kan bli väldigt uppgiven när jag slår upp tidningen på morgonen och läser att vi inte ens lyckas rädda den blåfenade tonfisken. Det är inte komplicerat, det saknas osäkerheter, det handlar om en enda art, och världens länder klarar ändå inte av det. Då inser jag hur långt ifrån lösningen på klimatproblemen vi är. När det gäller klimatförändringarna så är det mycket mer komplext och det påverkar hela ekonomin. När vi inte ens klarar det uppenbara, så blir det tydligt att vi är så långt ifrån att lösa de stora problemen.

–       Jag blir också uppgiven när jag ser vilken patetiskt kort tidshorisont vi har idag. Vi kan ju privat relatera exempelvis till en gammelfarfar hundra år tillbaks i tiden, eller till barnbarnsbarnen hundra år framåt. Men när det gäller politiska lösningar på miljöproblemen… då är det annorlunda..

–       -Det är en gigantisk utmaning vi har redan nu. En miljard människor lägger sig hungriga varje kväll. Och vi blir fler på jorden varje dag.

Är det bättre att förlita sig på de delar av näringslivet som driver utvecklingen framåt, och privatpersoner, eldsjälar, som påverkar utvecklingen, undrar jag?

-Vi ska stödja oss på alla goda krafter, men vi behöver ett starkt internationellt ledarskap. Vi måste fortsätta att investera i det enda gemensamma ledarskap vi har, FN. Vi behöver någon som knyter ihop säcken.

–       Och, klimatförändringarna är marknadsekonomins största misslyckande någonsin, säger Johan Rockström, som nog har alldeles för lite makt trots att han förra året utsågs till den näst mäktigaste i miljösverige efter Maria Wetterstrand.

*Dian Fossey var en berömd gorillaforskare som bodde i Rwanda. Skrev boken ”De dimhöljda bergens gorillor”.

Ålder: 44

Yrke: Professor, chef över Stockholm Environment Institute, SEI och Stockholm Resilience Centre.

Familj: Fru och tre barn mellan nio och tolv år.

Bor: På Rindö, ett stenkast från havet, som blivit en alltid viktigare del i livet. Tillbringade lumpen på ubåt, älskar att segla.

Gillar: Spela squash – ”mycket svett på kort tid”, åka skidor, segla och cykla.

Aktuell med boken ”Den stora förnekelsen” tillsammans med Anders Wijkman.

Stockholm Environment Institute, SEI är ett oberoende internationellt forskningsinstitut som arbetar med miljö- och utvecklingsfrågor. SEI har motsvarande 150 heltidsaanställda, huvudkontor i Stockholm, men finns även i York, Oxford, Tallin, Bangkok, Dar Es Salaam och i USA.

Stockholm Resilience Centre är ett internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring hållbar utveckling.

Sofie Gunolf

Sofie Gunolf står för humanism och omtanke, vilket påverkar verksamheten, medarbetare och val av leverantörer. Orden kommer från Näringslivets miljöchefer och tidningen Miljöaktuellt, när de nominerade Indiskas vd till utmärkelsen Hållbart ledarskap. Vackra ord – hur lever man upp till dem?

-Sunt bondförnuft och humanism, citerar Sofie Gunolf sin morfar när jag träffar henne på Indiskas huvudkontor i Värtahamnen i Stockholm

Morfar var Åke Thambert, legendarisk entreprenör som är den som gjort Indiska till vad det är idag. Han sjöng, körde rally och handlade indiska varor med samma entusiasm. Nya butiker invigde han genom sång. Och familjen har traskat på i hans fotspår. I alla fall vad det gäller Indiska. För barnbarnet Sofie har det aldrig funnits någon tvekan, det har varit självklart att jobba på Indiska; på lagret, i kassan, som inköpschef, och sen snart fyra år tillbaka som vd. Det är ett stort arv att förvalta. Att det är ett genuint familjeföretag gör det nog både svårare och lättare. Prestationskraven är höga. Att misslyckas finns inte på kartan för Sofie. Å andra sidan har hon ju lärt sig verksamheten från grunden, har ett starkt stöd från andra familjemedlemmar, och har en självklar ledarposition som ingen ifrågasätter.

Morfar Åke dog för snart två år sedan, och Sofie saknar honom mycket. Hans stöd, hans råd, var viktiga. Och trots att han var 91 år så var han aktiv i företaget in i det sista. Han beskrivs som en som fick som han ville, trots att ingen förstod hur det egentligen gick till. Jag undrar om Sofie har ärvt något av detta?

Sofie Gunolf tvekar.

-Åke var extraordinär, säger hon, så någon jämförelse vill hon inte göra, men visst kan Sofie själv vara engagerande, hoppas hon. Och hon är ingen som kör sitt eget race:

-Teamwork är otroligt viktigt för mig. Vi ska komma i mål gemensamt och jobba på samma sätt i hela organisationen. Jag är klar med vad jag vill och har en vision. Samtidigt är det oerhört viktigt att ta vara på våra olikheter och drivkrafter för att skapa dynamik och energi. Vore alla stöpta i samma form skulle inte företaget utvecklas.

Hon brukar beskriva sig själv som en mjuk ledare, och då kan ju tydlighet och klara mål bli extra viktiga. Särskilt som det kan bli lite väl många bollar i luften ibland.

– Jag är bra på att dra i gång saker, men…det som kan vara en styrka är också en nackdel. Om organisationen inte orkar driva projekten så slår det tillbaka.

Men det går bättre idag, tycker hon:

-Organisationen har lärt mig fokusera på senare år. Tydlighet är viktigt.

När jag frågar om hon ser några andra svaga sidor i hennes ledarskap, nämner hon det här med det stökiga skrivbordet och att saker glöms bort ibland. Å andra sidan är nog inte Sofie Gunolf en särskilt typisk vd. Hon är prestigelös, vill inte bli behandlad på något särskilt sätt bara för att hon är vd.

-De första månaderna när jag tillträdde sommaren 2006 hamnade jag i en identitetskris. Frågade mig själv: Måste jag vara på ett speciellt sätt nu? Jag är ju ingen formell person, och det fungerar inte om jag försöker vara det. Morfar gav mig rådet att vara mig själv; om jag försöker gå in i en roll blir det fel.

Då, när hon lämnade jobbet som inköpschef och blev vd var det tuffa tider för företaget. Något måste göras. Och det var bland annat Sofies ansvar. Sen dess har man satsat mer på mode, mindre på inredning och helt tagit bort barnkläderna ur sortimentet. Det var en lyckad satsning, men det syntes inte direkt. Verksamhetsåret 07/08 var ett tufft år ekonomiskt. Men hon trodde på sin vision, och familjen gjorde det, och för ett och ett halvt år sedan vände det uppåt igen.

Sofie har lärt sig allt hon kan på Indiska. Ett gymnasiebetyg brukar man inte komma långt med om man vill bli vd, men i familjeföretaget kan det räcka. För att inte bli hemmablind har Sofie medvetet jobbat på att skaffa sig nätverk utanför företaget. Hon har ett kontaktnät som hon ringer och rådfrågar och bollar idéer med. Det har hon medvetet jobbat för att få – något som hon tycker att kvinnor ofta är dåliga på.

-Många har ju sagt att jag borde skaffa mig erfarenheter utanför Indiska, men nu är det för sent, säger hon.

Sofie är 41 år och vd för det enda företag hon jobbat på. Hur går man vidare efter det? Tröttnar hon aldrig?

-Nej, säger Sofie. Du tröttnar inte på din egen familj.

När jag säger att det kan man visst göra skrattar hon bara. Familjen är Indiska, de pratar om Indiska på fritiden (möjligen kan nya sambon och mormor bli trött på pratet om företaget), Sofies fjortonåriga dotter har undrat över om hon kommer att vara tvungen att jobba på Indiska när hon blir stor.

Det behöver hon ju inte förstås (men det är klart att det skulle vara jätteroligt! säger Sofie). För jätteroligt är det ju för henne själv. Fortfarande.

Men blir det inte bara jobb, jobb, jobb? Har hon lyssnat på morfar Åke, som sa i en tidningsintervju: ”Som entreprenör är det väldigt lätt att bli gift med jobbet. Men jag kom fort underfund med att man måste ha hobbies för att lyckas i affärer. De som är så fokuserade på en uppgift att de glömmer liv och familj och allt – de blir aldrig framgångsrika. Du måste ha inspiration till annat också, så att du längtar till jobbet”.

-Han var bättre än jag på att stänga av. Det händer lätt att man hamnar där i soffan på kvällen med laptopen i knät. Man jobbar istället för att umgås. Det är ett sjukt samhälle på något vis – någon form av frizon måste man ha. Så för några veckor sen bestämde jag att jag skulle sluta med det. Jag kommer väl att få laptopsabstinens?

När vi pratar om nomineringen till hållbart ledarskap tar inte Sofie åt sig värst mycket personligen. Det ligger i Indiskas tradition, ända sen morfar Åkes dagar, säger hon:

-Vi har jobbat med csr långt innan ordet var uppfunnet!

Och honnörsorden man försöker leva efter är värme, humor, okomplicerat, och de ska gälla både medarbetare, kunder och omvärlden, säger Sofie.

Men det är inte alltid så lätt. Även Indiska har fått kritik för att bry sig för lite om dem som producerar varorna. Precis när Sofie Gunolf börjat som vd visade tv:s Uppdrag granskning en film där bland andra Indiska fick kritik för hur varorna producerades. Det handlade bland annat om vattenrening. Organisationen Rena kläder kom också med en rapport, som i stora drag var bra tycker Sofie. Men Indiska och andra klädföretag fick bland annat kritik för att man nöjer sig med att underleverantörerna betalar de anställda lagstadgad minimilön, vilket är för lågt tycker Rena kläder. Sofie berättar att hon rent ut sagt var skitförbannad, framförallt för att media lyfte fram de punkter där Indiska har små möjligheter att påverka, t ex att väldigt få är medlem i facket i Indien.

-Vi vill inte bli anklagade för att ha uppträtt som bovar. Vi vill gå i bräschen för branschen, vara transparanta och ta vår del av ansvaret.

Det betyder att se till att lagar och regler följs, att följa upp leverantörerna så långt det går – även leverantörens underleverantörer numera, säger Sofie Gunolf.

-Det är en utmaning som vi försökt med de senaste tre åren, att vara ihärdiga och följa upp ner till tredje och fjärde led.

En annan utmaning är miljön – här finns inte tillräckligt bra lagar i producentländerna. I Indien har till exempel delstaterna olika lagar och regler. Sofie berättar, inte utan stolthet, att fem av företagets leverantörer börjat bygga ett reningsverk i Rajasthan.

-De har själva drivit på. De ser själva att det inte är klokt hur det har varit. Synen på miljön är på väg att förändras i Indien.

Sofie Gunolf säger att intresset för hållbarhetsfrågor är stort bland de sju hundra anställda:

-Intranätet är till stor hjälp för att ge information. 1,5 timme av en två dagars introduktionskurs ägnas åt detta. Och en nyproducerad film är på väg ut just nu.

Men hur gick det med nomineringen till utmärkelsen hållbart ledarskap? Fyra var nominerade och den som fick ta emot den åtråvärda glasstatyetten i återvunnet glas var Christina Lampe-Önnerud som driver företaget Boston Power och forskat fram det första Svanenmärkta datorbatteriet.

Fakta: Indiska Utställningen startade 1901 av grevinnan Hamilton. Femtio år senare tog Åke Thambert över företaget och ändrade namnet till Indiska Magasinet. 60-talets flower-power-mode blev ett lyft. Idag har Indiska 87 butiker i Sverige, Norge och Finland.

Åke Thamberts barnbarn Sofie Gunolf blev vd 2006. Hennes morbror Anders Thambert är styrelseordförande och mamma Christina Baines är vice styrelseordförande.

Indiska har långvariga relationer med leverantörer och långsiktigt påverka hur varorna produceras. Företaget stödjer även flera sociala projekt inom Peace Trust i Indien.

(publicerad i Position 2010)