Kategoriarkiv: relationer

Så blev Bodil den hon är ämnad att vara

Bodil Mattsson har till slut blivit den hon var ämnad att vara. Trots en trasig familj – och tack vare den. Att föda och ta hand om fyrlingarna har gett henne mycket på vägen.

Bodil Mattsson är fyrabarnsmamma, inget särskilt konstigt med det. Det ovanliga är att hon fött dem alla på samma gång. Visserligen på olika dygn – Isa kom före tolvslaget, de andra tre efter, men ändå… Att ha fyrlingar väcker alltid frågor.

Idag är Bodil bekväm med det. Hon är stolt över sina fyra barn och att hon har klarat av det. Hon är också stolt över att hon har pluggat under tiden, gjort karriär och ansvarar nu för verksamheter som handlar om att stödja framförallt unga som har det svårt.

Fyrlingarna har blivit självständiga unga vuxna som alla studerar på olika universitet. De har rest och sett sig omkring i världen, något som Bodil själv var för ängslig för att göra när hon var ung. John har jobbat som aupair i Zambia. Isa har varit volontär i Nepal. Lin har gjort Asien-Australien-resan som är dagens lite mer avancerade motsvarighet till dåtidens tågluffning. Max är den mer idrottsintresserade typen som stannat i Sverige.

-Barnen har gett mig så mycket – efter att jag kom så långt att jag fattade att jag skulle klara det. Jag blev någon. Jag blev mamma, kvinna – inte den flicka jag alltid känt mig som. Och jag har fått vänja mig av med min blyghet, att ha fyrlingar väcker nyfikenhet, säger Bodil som gjort en lång lång resa, inte i världen kanske, men mentalt. Nu kan hon ta för sig, hon vågar göra karriär, hon vågar tänka tanken att hon trots allt varit en bra mamma. Hon vågar säga ja till livet.

*

För tjugofyra år sen, då barnen föddes, var livet ett helt annat. Bodil var på den absoluta botten. Panikångest, djup depression – skuld över att överhuvudtaget ha fött fram barn som hon inte skulle kunna ta hand om.

Det är en lång historia hur hon nått hit, till att bli den hon är ämnad att vara.

*

I slutet av 80-talet bor Bodil tillsammans med Krister Håkansson, Krille kallad. Hon jobbar inom omsorgen, han är snickare. De har köpt ett stort hus, ja, faktiskt en herrgård, tillsammans med andra, och de vill ha barn.

-Jag var nog inte riktigt mogen mentalt, men folk började skaffa barn runtomkring och det var ju så det skulle vara, säger Bodil idag.

Men det blir inget. Ägglossningen strular och Bodil får hormontabletter och sprutor. Och då blir hon verkligen med barn.

-Läkaren såg att det var två foster. Två barn! Jag hade kompisar som hade tvillingar så det blev jag inte nojjig för. Jag var jätteglad, berättar Bodil.

Sen visar det sig på ultraljudet att det är tre….

… och ja, tre får väl gå då…

I vecka tolv ser de att det är fyra.

*

I den här historien kan man inte hoppa över Bodils barndom, med de många syskonen, mamman som försvann in i psykisk sjukdom och den starka, engagerade och dominerande pappan. Bodil var det fjärde barnet som kom inom loppet av fem år. Då var hennes sköra mamma på väg in i djup depression. Efter det femte sladdbarnet fanns det ingen väg tillbaka till det friska. Bodil själv hade reagerat med panikångest under jobbiga perioder i livet och sin egen sjuka mamma skämdes hon för.

Nu skulle hon själv få fyra barn, på en och samma gång.

-Jag hade dödsångest, både för mig själv och barnen. Tänk om de var skadade? Jag var rädd att bli som mamma. Jag borde ha skrikit efter professionell hjälp, men istället stängde jag av alla tankarna. Jag berättade inte om min bakgrund, bad inte om hjälp. Försökte vara tacksam – det var ju samhället som bekostat min graviditet.

Bodil berättar om en kaotisk tid, då hon var dagpatient på sjukhuset. Den trygghet hon inte har i sig själv kan hon inte få av någon annan heller. Till och med läkarna är osäkra. Trygga sambon Krille är ju ett stöd förstås, men om att föda fyrlingar vet han ju inget mer än någon annan.

Mot slutet av graviditeten placeras hon på Uppsala akademiska sjukhus, där det finns mer avancerad vård än i Sundsvall. Men förberedelse inför förlossningen är det sämre med. Mödravården finns inte där, utan på stan, och där ligger Bodil som fjättrad i sängen med en växande jättemage. Krille går till biblioteket och lånar gamla böcker om hur man föder barn.

Läkaren säger att det är bäst för barnen att födas normalt – inte via kejsarsnitt, och Bodil vill ju att barnen ska må bra, så visst ska hon föda normalt.

Det var sista gången det skedde i Sverige.

-Jag borde inte ha tagit ansvar för det. Det var hemskt, jag var som i en bubbla, helt självutlämnande.

*

När Isa, Lin, John och Max föds den 3, respektive den 4 februari, är det en happening. Förlossningssalen är full av folk, allt är inriktat på att barnen ska klara sig. Men Bodil då? Hon är bara behållaren. Åtminstone känner hon sig så.

-Jag var duktig flicka, som jag alltid varit. Jag var duktig, duktig, duktig…

-Efteråt var jag chockad, jag kunde inte grina heller. Det var en kamp för att inte bryta ihop, inte bli som mamma. Och jag hade skuldkänslor – jag har satt fyra barn till världen som jag inte kan ta hand om. Krille kommer att bli ensam med dem. Jag var så glad att det var just han, som är så trygg i sig.

När Bodil berättar det här idag har hon svårt att hålla tårarna borta. Då – pendlande mellan djup depression och panikångest, en ”mekanisk docka” som byter blöjor, matar bebisar i en tid då det främsta målet är att överleva. Och att inte bli som mamma.

På nätterna får de hjälp av en barnskötare anställd av kommunen, så att de får möjlighet att sova i alla fall.

*

Efter två år börjar hon jobba halvtid på det gruppboende där hon tidigare arbetat. Krister är hemma med barnen.

-Men jag mådde för dåligt, hade panikångest, var sjuk var och varannan dag. När barnen var ungefär fyra åkte jag in på akutpsyk, blev sjukskriven och fick professionell hjälp och medicin. Och jag började plugga. Då vände det.

*

Här ska noteras att Bodil kommer från en arbetarfamilj i bruksorten Timrå, där trä- och pappersmassa byggt bygden. Akademiska studier fanns liksom inte på kartan. Samtidigt var pappan en stark vänsterpolitiker i kommunen, och där fanns också en beundran för folk inom partiet som studerat; det kunde vara en socionom, en civilingenjör. Lite fint var det allt… Och den hemska tiden i Uppsala har något gott med sig – Bodil träffar en annan grupp människor än hon är van vid.

-Där fanns en som var lärare som hade en man som doktorerade i järnbruk. Tänk att man kan göra det! Människor som pluggade, som levde i blandäktenskap med människor från andra länder, människor som studerat en massa saker. Där föddes en första tanke på studier i alla fall.

Hon börjar plugga, först på komvux, sedan på universitetsprogrammet Offentlig sektor och samhällsförändring, med sociologi som huvudämne. Och hon älskar det!

-Jag hamnade mer med människor som har politiska och filosofiska funderingar. Jag är intresserad av hur människor tänker och varför. För mig är det viktigt och jag vill att mina barn ska studera om de kan och vill. Det ger större dimensioner och större makt att påverka. Varför ska vi förakta kunskap? undrar Bodil och riktar sig då till en del inom den gamla vänstern där hon själv har sina rötter.

Under högskolestudierna är det mycket egenstudier och hon är ofta hemma när barnen kommer från skolan, tryggheten som mamma växer.

Och på den vägen är det, kan man säga.

*

Efter studierna fortsätter hon inom omsorgen och blir chef där, sedan arbetar hon på ett datortek och är med om att utveckla den verksamheten till det den är idag – en plats där unga vuxna får hjälp att ta sig vidare från arbetslöshet och sysslolöshet.

-När man ska hjälpa människor måste man förstå sig själv, därför fick vi professionell handledning av en psykoterapeut. Det har hjälpt mig att förstå vem jag är och varför. Vi fick rita släkträd och se vår egen roll. Nu kan jag till exempel mer se hur lik jag är pappa, jag behöver inte identifiera mig så mycket med mamma. Jag har också fått hjälp att se saker från ett annat håll, exempelvis att det kan vara sunt att reagera med panikångest på en sjuk situation.

Idag har hon en halvtidstjänst som verksamhetsansvarig där, plus en halvtidstjänst som verkställande tjänsteman på Samordningsförbundet, där två kommuner samverkar för att samordna insatser från arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa och landsting.

Nu har hon bara en chefsroll, men tidigare, när hon jobbade direkt med ungdomarna, kunde hon ibland använda sig själv som exempel.

-Jag kunde säga att jag vet att det finns en väg ut – jag har själv varit där. Eller att om man har en ursprungsfamilj som inte fungerar då sätter det sina spår, men man kan bli hel sedan. Jag vet det.

(publicerad i M-magasin)

Ingen visste om Julieta levde

Julieta Larin minns fängelset, tortyren biljakten. Hon minns hur det var att komma till Sverige som flykting. Och hon skriver. Hon vill berätta för framtiden, för forskarna och för barnen, familjen.

Det är skrivarcirkel på Mångkulturellt center i Fittja utanför Stockholm. Alla här har erfarenhet av att flytta till Sverige, alla vill skriva sin historia. Resultatet ska lämnas till Nordiska museet, som startat uppropet Att minnas migrationen. Tidigare upprop har riktat sig till statare, tjänstemän, sjuksköterskor, barnhemsbarn bland annat. Tanken är att människor ska skriva sin egen historia och att livsberättelserna ska kunna användas i forskningen.

För Julieta är projektet en del av en läkeprocess. Skrivandet och mötet med de andra har hjälpt. Dessutom har hon gått i terapi och nu kan hon prata om det svåra på svenska. Hon har inte längre en klump i magen när hon tänker på det som ledde henne till Sverige – biljakten där den bil hon körde besköts av polisen, fängslandet, tortyren, åren instängd i fängelset utan barnen.

Just den här dagen har alla i skrivarcirkeln med sig något minne från det tidigare hemlandet. Julieta visar ett tidningsklipp med en bild på henne själv som 28-åring. Tillfångatagen. Hon var tvåbarnsmamma, bankanställd, vänsteraktivist i inbördeskrigets El Salvador.

Bakgrunden till artikeln är att hon efter en protestaktion fick polisen efter sig. Någon hade angivit dem, säger hon.

–       Jag körde, men måste ducka för polisernas kulor, så jag körde in i en stenmur, berättar Julieta.

Det låter som en film, men tyvärr var det inte det. Hennes två kamrater i bilen lyckades fly, men själv hann hon inte.

*

Hon fängslades, först en vecka någonstans där hon torterades av militären för att hon skulle avslöja vilka fler än hon som deltog i stadsgerillan, vilket misslyckades helt ur militärens synvinkel. Ingen av hennes släktingar och vänner visste var hon var.

-Mina kompisar, min mamma, frågade på sjukhus, fängelser, men alla sa ’nej, här är hon inte’.

Många i hennes situation försvann för gott, men Julieta fick leva. Efter en veckas tortyr förflyttades hon till ett vanligt fängelse. Inget tidsbestämt straff visserligen, men ändå…hon levde. Två år satt hon där, utan att vara dömd.

*

När hon till slut kom ut hade hon ingen tanke på att fly landet, men hon ändrade sig, både på grund av att hon kände sig igenkänd och att hon i inte fick vara tillsammans med sina döttrar, som då var 9 och 10 år gamla. De bodde med pappan, som Julieta tidigare separerat från, och han hindrade henne från att vara med dem. Dessutom visste hon att flickorna inte hade det bra hos honom, bland annat förekom misshandel.

–       Advokaterna som hjälpte mig ut från fängelset sa att jag kunde ta med mig barnen om jag flydde. De sa att Sverige var ett bra land för barnen och de hjälpte mig att söka asyl, berättar Julieta Larin.

–       Deras pappa blev ju galen – han hotade min familj, men jag visste att barnen ville vara med mig

I juni 1991 landade den lilla familjen i Sverige, just på den yngsta flickans tioårsdag. De var glada. Nu kunde de vara tillsammans, till slut. En ödets ironi var att kriget, som pågått i tolv år, tog slut strax därefter, och ett fredsavtal slöts 1992. När det började förändras i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var Julieta långt därifrån. Först på en flyktingförläggning i Hallstahammar, sedan i Västerås.

-Det var jättevarmt i Sverige den sommaren, så det var ingen skillnad på vädret, minns Julieta.

-Men vi kunde inte sova – det var ju ljust på natten!

Sen blev det ju svårare att stå ut med vädret förstås. Att bo i ett land där det är sommar bara några månader om året är kämpigt för den som kommer från ett betydligt varmare land.

-De första tre månaderna kunde jag njuta – resten av året regnade det.

*

Det var också svårt att leva med minnena av fängslandet, tortyren. Julieta berättar om en natt med mardrömmar om biljakten, om hur hon bara satt och grät.

-Jag fick en psykos och en kompis tog mig till akuten. Jag fick prata med en läkare, men jag fick ingen hjälp, de skickade hem mig – ’ta sömntabletter’, sa han. Samma sak på Migrationsverket. De visste att jag suttit i fängelse, torterats, men när jag var ny i Sverige frågade ingen hur jag mådde.

-Jag har blivit bra omhändertagen när det gäller ekonomiska, basala behov, men det brister i hur man blir omhändertagen till exempel inom vården när man inte kan tillräckligt med svenska. Sen är det ju många andra tillfällen då svenskar inte förstår det de inte har erfarenhet av, exempelvis tortyr, säger hon.

Att skaffa sig ett nytt språk i vuxen ålder är ju inte heller det lättaste. Julieta och döttrarna hjälptes åt. Hon beskriver det som att de bytte kunskaper – barnen hade orden, hon grammatiken. De var nybörjare alla tre och hjälpte varandra.

*

I El Salvador hade Julieta jobbat på bank och hon ville göra något liknande i Sverige. Men det var inte så lätt att övertyga den okänslige arbetsförmedlaren, som krävde att hon skulle ut och jobba innan hon kunde ordentlig svenska.

-Jag ville jobba som sekreterare eller något jag kunde, men han sa: ’det finns jobb inom vård och städning, jag känner ingen latinamerikan som jobbar på bank’.

Julieta blev ledsen, men hon fortsatte att studera bland annat svenska, hade olika arbetspraktiker, och till slut fick hon jobb som ekonomiassistent. I Västerås gick det inte, men när hon sökte i Stockholm gick det vägen.

*

Att Julieta hamnade i Sverige var mer eller mindre en slump, men många år senare valde hon verkligen Sverige. Det var när barnen var tillräckligt stora att de klarade sig själva. Då åkte Julieta till Spanien för att söka jobb i tre månader, men hon fick inget. När hon sen kom tillbaks kände hon att hon valde Sverige, att drömmen om att flytta tillbaks till El Salvador eller till Spanien där språket, klimatet och kulturen är mer som ”hemma”, inte är realistisk. Hon har ju sin familj här nu också – de vuxna döttrarna, ett treårigt barnbarn och ett till på väg. Mamma, som kom till Sverige ett år efter Julieta. Systern och hennes familj. Dessutom sambon, som hon träffade redan som tonåring i hemlandet. De var inte tillsammans då, men de hade en relation när Julieta fängslades i början på 90-talet. De träffades igen flera år senare, då hon var på besök i El Salvador, och i mitten på 2000-talet kom han till Sverige. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Stockholmsförorten Masmo.

Döttrarna, idag 27 och 28 år gamla, bor inte långt därifrån, längs samma tunnelbanelinje, så de kan träffas ofta. Den äldsta väntar sitt första barn, den yngsta har en treårig flicka – och de har ett helt annat liv än deras mamma hade i deras ålder. Julieta hade då redan två barn, hade både hunnit gifta sig och skilja sig, engagerat sig politiskt och fängslats för det. Och träffat den man hon nu är sambo med – på andra sidan jordklotet.

Julieta vet nu att det är i Sverige hon ska bo – även om hon alltid kommer att ha två hemländer.

*

Julieta har haft några olika kontorsjobb och nu är hon ekonomiassistent på Mångkulturellt center, MKC, som ligger på gångavstånd från hennes hem. Eftersom skrivarcirkeln är just där har hon inte behövt lämna sin arbetsplats idag. Nordiska museet samarbetar med MKC med uppropet, men när Julieta först hörde talas om det så var det inte alls självklart att hon själv skulle delta. Men hon ändrade sig och nu tycker hon att det har gett henne mycket. Idag kan hon vara mer öppen.

-Jag har ingen klump i magen när jag tänker på tiden i fängelset, inget hjärta som dunkar. Och att jag varit traumatiserad kan jag prata om.

Livsberättelsen ska in till Nordiska museet för framtida forskare, men lika viktigt är det att berätta för den egna familjen.

-Jag har själv undrat många gånger över min egen familj, säger Julieta. Därför skriver jag för mina barn, barnbarn och deras barnbarn.

Fakta

Nordiska museet har tillsammans med Mångkulturellt centrum, MKC, startat uppropet Att minnas migrationen. För att få i gång skrivandet har skrivarcirkeln startats på MKC i ABF:s regi.

Nordiska museet har samlat in svenskars livsberättelser sen 1800-talet. Museet har riktat sig till olika grupper, till exempel statare, barnhemsbarn, tjänstemän, för att alla dessa människors liv är en del av vårt kulturarv. Nu har man vänt sig till den stora gruppen svenskar som har erfarenhet av att ha flyttat hit. Hittills är det få invandrare som har skickat in sina berättelser, men projektledarna hoppas på att många fler ska dyka upp. Det finns inga krav på hur texten skrivs och den kan vara skriven på det språk man behärskar bäst.

(publicerad i Allers)

Vi vill göra sorgen synlig

För många år sedan var Cina Sofias dagisfröken, idag är hon en slags bonusmamma. Det är den gemensamma erfarenheten av stor sorg som fört dem samman efter många år.

För några år sedan förändrades livet för Cina Blidmo, hon beskriver det som att vakna på en helt annan planet.

Det var en vanlig torsdag. Någon vecka tidigare hade hon och hennes man Roger varit i Florens. Det finns en bild tagen precis när de lämnat flygplanet, där Cina tittar på Roger, som hon levt med och älskat i 37 år. Hon minns att hon sa – ”vad fin du är”.

Åter till torsdagskvällen. Cina är aktiv i Friskis&Svettis och ska leda ett gympapass i Upplands Väsby där de bor. Roger följer med, han är kung i spinninghallen. Det är tredje spinningpasset för honom den här veckan. Han älskar spinning.

På dagen har Roger hämtat yngsta dottern som jobbar i fjällen. I bilen pratar de om hur bra de har det. Det är sådant man senare minns.

Cina leder sitt gympapass, men en stund in i passet märker hon att det blir stökigt i spinninghallen intill. Någon kommer in och frågar efter en sjukvårdare. Passet bryts och när Cina rusar i väg ser hon att det är Roger som ligger på golvet. Det är svårt att ta in. Roger är 57 år, han tränar, har gått på regelbundna hälsokontroller, lever som man ska, tycker Cina. Men det är Roger som fått en hjärtinfarkt.

Ambulansen kommer snabbt. Cina åker i en bil bakom på väg in till sjukhuset, och hon kan vagt se genom ambulansens bakfönster hur personalen försöker återuppliva Roger.

Efter fyrtio minuters väntan på sjukhuset kommer läkaren och bara skakar på huvudet – det gick inte att rädda Rogers liv. Helt plötsligt står Cina där med Rogers träningskläder i en påse. Det är bara att åka hem till det tomma radhuset.

-Det känns som om jag övergav Roger där på sjukhuset. Jag hade behövt åka hem, byta om och komma tillbaka och ta ett riktigt farväl. Kanske ta med något personligt till Roger, säger Cina.

Då var hon chockad, hon visste inte hur hon skulle bete sig.

-Man dör bara en gång. Ett avsked kan inte göras om. Därför är det viktigt att få vägledning. Man vet inte vad som kommer att hända. Sista minnet bär man med sig resten av livet. Man måste ta den tid man behöver för avskedet, säger hon idag.

Cina jämför med när någon är fysiskt sjuk:

-Du skickar inte ut någon från akuten med ett blödande sår, men det gör man med oss anhöriga.

Cina och Roger Blidmos bröllopsfoto är från 1974. De är så unga, så lyckliga, hela framtiden har de framför sig. Och det blev verkligen bra, i hela 37 år. Tre barn, en fin familj, ett framgångsrikt arkeologiföretag som båda arbetade på.

Ett år efter Cinas och Rogers bröllop föddes en flicka i en annan familj. Sofia är idag 35 år och heter Pelc i efternamn. När Sofia var liten arbetade Cina som förskollärare på hennes dagis. Där träffades de för första gången, men efter det hade de ingen särskild kontakt – tills döden kom och störde och de insåg att de delar både erfarenheter och åsikter.

Sofia visar också en bröllopsbild. Det är inte bara glädje i den. Stoffe, eller Jean-Christophe Pelc, som han egentligen heter, ser trött ut, orakad. Sofia är gravid, hon har en grön klänning och man kan se att hon gråter. Fotot är retuscherat så att man inte ser att det är taget på intensiven på Danderyds sjukhus. Det är taget tre dagar före Stoffes död.

Sofias berättelse är lite annorlunda än Cinas. Den handlar om en utdragen sjukdom och ett sent cancerbesked. Hoppet fanns där hela tiden, nästan in i det sista.

Stoffe levde med tarmsjukdomen crohns sjukdom sen tonåren.

Det sista året han levde blev det bara värre. Han blir sjukskriven, har svårt att styra toalettbesöken, blir ”fånge i sitt eget hem” som Sofia uttrycker det, och till slut blir han inlagd på sjukhus. På röntgen syns en knöl i magen, men läkaren säger att det är en förstorad körtel. Stoffe ska opereras för att få en stomipåse, men då upptäcker läkarna att den verkliga orsaken till smärtorna och sjukdomen är tarmcancer.

När beskedet kommer är dottern Gila är då tre och ett halvt år gammal och Sofia är gravid i femtonde veckan. Något som hon själv betraktar som något av ett underverk. På grund av sjukdomen har samlivet knappt fungerat alls, men tydligen hade det fungerat en enda gång i alla fall!

Sofia och Stoffe planerar att gifta sig onsdagen den 13 december.

Fredagen innan kommer Sofia till sjukhuset för ett inbokat möte med läkaren. Stoffe har blivit sämre, mycket sämre, och nu får de veta att cancern spridit sig till lungor och lever och att det inte finns något att göra.

-När vi pratade om bröllopet som skulle ske fem dagar senare sa läkaren: ”Om jag vore er skulle jag inte vänta så länge”. Jag tänkte fortfarande inte att han skulle kunna vara död då, utan att han inte skulle orka, berättar Sofia.

Det gick inte att vänta fem dagar. Det blev ett snabbt arrangerat bröllop redan dagen efter på intensiven.

Bröllopsklänning, blommor, gäster, musik, bröllopstårta… Sofia hann fixa nästan allt i all hast tillsammans med sin och Stoffes familj.

Tre dagar senare dör Jean-Christophe Pelc.

Det går inte lång tid mellan bröllop och begravning

Stoffe dör fyra månader före Roger Blidmo. Efter Rogers död träffas Cina och Sofia av en slump i centrum. Det är jultid, jäkt och julhandel. Cina och Sofia står där mitt bland de stressade människorna och pratar om sina allra viktigaste erfarenheter. Och så fortsätter det. Sofia bjuder hem Cina, de börjar ringa varandra, träffas allt mer. De startar ett nätverk för anhöriga där de bor, de blir kontaktpersoner i anhörigföreningen Vimil öst (Vi som mist någon mitt i livet).

Idag säger Sofia att Cina är en slags bonusmamma.

Och bonusmormor till Sofias barn Gila och Emla.

-Vi kan prata om allt, vår vänskap sitter idag på djupet, säger Cina Blidmo.

Men Cina ser egentligen inte Sofia som en bonusdotter eftersom hon inte alls tänker på åldersskillnaden:

-Sofia är så vuxen, så mogen, hon har varit tvungen att bli det, säger hon.

När ens närmaste dör behöver man prata, prata, prata. Cina och Sofia vittnar såsom många andra om att en del vänner försvinner, andra kommer närmare.

-De gamla vännerna tar slut. En har rent ut sagt att hon inte orkar träffa mig längre. Men om jag gråter så är det ju för att jag är trygg att göra det. Andra kan reagera och tro att de sa något dumt, men så är det ju inte. Roger finns ju här inne hela tiden, säger Cina Blidmo och lägger handen på bröstet.

Med Sofia kan hon gråta. Och Sofia kan gråta med Cina. Och skratta. Alla känslor finns ju även i sorgen. Det vet de som själva varit med om den.

-Vi behöver flocken, vi behöver varandras stöd, säger Cina som helst av allt skulle vilja arrangera en gala i Globen för att synliggöra sorg.

-Man samlar in pengar för att bota sjukdomar, men när det inte går att bota, när någon dör – då finns inte mycket. Vi skulle vilja starta en fond för att stötta anhöriga. Pengarna skulle kunna gå till samtalsterapi för de som inte har råd själva, lokalhyra för anhörigträffar, stöd till barnfamiljer för avlastning hemma, stöd till unga vuxna… ja, behoven är inte svåra att formulera, säger Cina.

De tycker att det ska finnas särskilda sorgerum på sjukhus dit de som drabbas kan gå. Där ska finnas någon att prata med som vet mycket om död och sorg, där ska finnas böcker och information om anhörigföreningar man kan ta kontakt med och där ska finnas rum där man i lugn och ro kan ta avsked av den som dött.

Cina har gått hos en sorgeterapeut, vilket hjälpt henne:

–       Jag har råd med det, men det har inte alla. Det borde vara lika subventionerat som att gå till sjukgymnast, tycker hon. När sorgen satt sig i kroppen och gör ont är det lättare att bli sjukskriven och få hjälp med massage och sjukgymnastik. I direkt anslutning till den stora förlusten borde man erbjudas en anpassad återgång till arbetet i kombination med ett bra lyssnar- och samtalstöd och på så vis underlätta den tunga sorgeprocessen.

Cina och Sofia är kritiska och konstruktiva. De är kritiska mot att anhöriga inte får vägledning och stöd i sorgen. Sorg måste få ta plats, den måste få kosta. Annars kan den som sörjer må ännu sämre i framtiden, och vad kostar inte det? De har försökt påverka politiker, de startade en numera nedlagd anhöriggrupp där de bor och de har föreläst för vårdpersonal på ett sjukhus om sina erfarenheter.

-Många tror att det finns ett bra krisstöd, men det är bara vid stora olyckor med många inblandade. Varje enskilt dödsfall som drabbar unga familjer är en katastrof och behöver lika mycket krisstöd. Det behöver politiker på alla nivåer ändra på, säger Cina.

De vill prata om döden och sorgen, för den är en del av livet.

–       Sorg är något väldigt fint egentligen – den är ett tecken på att det funnits kärlek, säger Cina Blidmo.

Nu ligger deras män på samma kyrkogård. Rogers grav är smyckad med en jägare, en fornristning från förr, det passar arkeologen. Stoffes grav är småbarnspappans grav. Här finns en nalle, ett foto på Stoffe, många små stenar, hjärtan, blommor och bakom den hjärtformade gravstenen finns en plåtlåda med en anteckningsbok. I den ritar flickorna till sin pappa. Det är så de pratar med honom.

-Jag tycker synd om Emla för hon har aldrig träffat honom, säger Gila.

Emla hör inte, för hon snurrar som i en karusell, i händerna på Cina.

Namn: Cina Blidmo

Ålder: 58 år

Familj: tre vuxna barn mellan 35 och 25 år (Niklas 35, Johan 32, Sofia 25)

Yrke: Ekonomi- och personalansvarig i eget konsultföretag

 

Namn: Sofia Pelc

Ålder: 35 år

Familj: Gila 7 år, Emla 3 år

Yrke: Undersköterska och frisör

Bor: Upplands-Väsby

Cina och Sofias råd när det värsta händer:

-Låt tiden gå, flyt med.

-Ta emot all hjälp du kan få. Försök inte vara duktig.

-Vänta med stora beslut

*Skaffa en anteckningsbok där du kan skriva ner allt du behöver komma ihåg under den första tiden då allt är förvirrat.

*Sök reda på närmaste anhörigförening eller stödgrupp. Vimil och Riksförbundet för änkor och änkemän ordnar träffar och föreläsningar för alla åldrar. Även en hel del församlingar har anhörigträffar.

*Försök promenera och gärna i sällskap med någon. Det är bra för hälsan och tankarna.

*Prata om det som hänt. Man behöver älta och berätta. För att inte trötta ut sina vänner är det bra om man kan få hjälp med lyssnar/samtalsstöd. En del sjukhus har kuratorer som hjälper till. Om du mår dåligt sök hjälp hos primärvården som ibland har egen psykolog. Kolla upp hemförsäkringen som ofta har ett krisstöd för ett antal samtal hos samtalsterapeut. Kolla även med din arbetsgivare om företaget genom företagshälsovården kan erbjuda samtalsstöd.

(publicerad i M-magasin 3/2011)

Populärast på nätet vinner

Den som har flest prylar när hon dör vinner, är kanske helt ute idag. Nu gäller det att få flest kommentarer på bloggen? Populärast på nätet vinner?

Ett fenomen i vår alltmer digitaliserade och offentliga värld är de som bloggare om sin livshotande sjukdom, ofta cancer. Vi får följa kampen för livet, tyvärr ofta ända in i det sista.

En blogg kan vara ett fantastiskt stöd för den som bloggar om sin sjukdom. När det är tungt kommer bekräftelsen och hejaropen direkt där ute på nätet. När en behandling lyckas är det många som gläds med dig. Förhoppningsvis. För hur många kommentarer du får beror ju på hur många läsare du har. Den som skriver bra, har en snygg blogg och har fina bilder får fler läsare.

Kanske har vi fått en ny statusmarkör som följer oss ända in i graven. Kanske blir bloggandet ett nytt krav som följer oss ända in i morfindimman.

-Är den som får mer än tusen kommentarer efter begravningen en bättre människa än den som inte får några kommentarer? Kan människor tänka så? funderar Sara Natt och Dag, som är kurator på Stockholms sjukhem, ett hospice med hemsjukvård.

 

Hon berättar att i våras så bloggade alla unga som vårdades inom hemsjukvården som hör till Stockholms sjukhem.

-Det är något nytt. Jag undrar hur det ser ut om fem, tio år – bloggar alla då? funderar Sara.

Den som bloggar kan få stöd och uppmuntrande kommentarer dygnet runt. Så långt allt väl. Men vad händer när personen dör? Det kan vara svårt att avsluta bloggen, dels formellt, men också för läsarnas och de närståendes skull.

-Ibland förväntas det att anhöriga fortsätter bloggen. Läsarna vill veta hur det går, till exempel för familjen. Det kan också vara svårt för närstående att sluta skriva helt. När man stänger bloggen är hon verkligen död, säger Sara Natt och Dag.

Hon tror att det kan vara svårare att sörja färdigt och gå vidare i livet om man fortsätter blogga. En annan fara är att bloggen kan finnas kvar där i evigheter. Vill vi det?

-En blogg kan ju läsas av hela världen. Det kanske inte är så kul för barnen om den finns kvar om tjugo år?

Å andra sidan kan just det vara ett av syftena – du lever kvar där ute i cyberrymden trots att du för längesen lämnat jordelivet.

”Min största rädsla är att Andreas ska bli bortglömd”, skriver en kvinna som bloggar om sin döde son.

Det kan också bli ett konfliktämne i våra alltmer uppsplittrade familjer. Någon i familjen vill stänga bloggen eller facebooksidan. En annan familjemedlem vill att den ska vara kvar, som ett minne.

I framtiden blir det kanske självklart att ha med den sista digitala viljan i testamentet och att lämna sina lösenord, men ännu är vi inte där.

Svenska företaget My Webwill har det som sin affärsidé – lämna dina lösenord, din sista vilja till oss, så fixar vi resten. Då kan det handla om att stänga sidan, göra om den till en minnessida eller se till att dina närstående kan gå in och titta på de fotoalbum du har på nätet. Företaget har en gratistjänst om man bara vill ha hjälp med att radera konton, men om man vill ha mer service än så kostar det pengar. Det kan vara att ändra innehållet så att exempelvis bloggen eller facebooksidan blir en minnesplats eller skicka lösenord till anhöriga.

-Det är inte helt självklart att man vill radera en avliden människas blogg där denne kanske har skapat enormt mycket innehåll under flera år. Många ser ju både blogg, twitter, facebook etc som nutidens livsdokument och alltså jämförbart med mormors gamla handskrivna brev eller fotoalbum i bokhyllan, säger Lisa Granberg som är en av dem som startat My Webwill.

(publicerad i DIK forum)

Bloggen som terapi

Jag är en riktig fighter och kommer aldrig sluta slåss.

Den dag vi ska åka och prata med Sara Nordlund står det så längst upp på bloggen hon skriver.

Namnet på bloggen är: Tills döden skiljer oss åt cancer jävel.

Sara är 23 år. Och ja, hon är arg. På cancern. På vården. På personal som gör fel, på obefintlig forskning. På döden som kommer och stör.

Och vi får veta mycket på bloggen. Vi får se Saras stora operationsärr på magen, vi får höra om panikångesten på natten, vi får lära känna doktor Snygg och sköterskan Subban på Solna. Bloggen är Saras terapeut. Här skriver hon vad hon vill, det är bara hon själv som sätter gränserna. Läsarna kommenterar, uppmuntrar, ger bekräftelse.

En sorts självmedicinering kan man säga. Några samtal med terapeut, psykolog eller liknande har hon aldrig blivit erbjuden inom vården.

Ingen pratar om döden där, säger Sara.

Men det gör Sara. Hon pratar om allt, nästan. Eller rättare sagt – skriver.

-Jag har alltid haft lättare att skriva än att prata, berättar Sara.

Så att blogga är naturligt, det gjorde hon även innan hon fick cancer. Men det är stor skillnad på då och nu. Då var hon en vild tonårstjej som levde livet. Visserligen hade hon ont i magen och åkte in och ut på sjukhus, men inte var det som nu när livet hänger på en skör tråd.

Sara är beroende av att blogga. Där ute har hon tusentals läsare.

-En gång försökte jag sluta. Jag var så less på allt. Men efter ett och ett halvt dygn var jag tillbaka, berättar hon.

-Folk är nyfikna, men också empatiska. Jag har fått nallebjörnar, blommor, krya på dig-kort. Jag blottar mig, naket och ärligt, och det är inte så många som vågar det.

Hon ångrar inget hon skrivit. Ingen i omgivningen har heller klagat på att ibland bli rätt utlämnade; inte pojkvännen, mamma eller någon annan. Sjukvårdspersonalen går hon hårt åt ibland, men ingen nämns vid namn. Nästan ingen vårdpersonal har heller sagt att de läser bloggen, även om Sara tror att en del gör det i alla fall.

Ett av syftena med bloggen är att berätta om hur hon blivit bemött som patient.

Ett annat syfte är att prata om cancer, och då särskilt den cancer som verkligen dödar.

-Det finns nästan ingen forskning om min typ av cancer. Och det är nästan bara gamla människor som får den. Eventuellt är det två unga före mig som haft pancreascancer, säger Sara.

Ett tredje syfte är att inte bli bortglömd. Inte nu och inte i framtiden.

-Jag vet att jag stöttar och hjälper andra genom att vara så ärlig och öppen som jag är.

Sara Nordlund har nyss fyllt 23 år. Hon har planerat sin begravning, hon vill prata om döden för hon om någon vet att vi alla ska dö. Och hon måste skriva.

-Jag måste ventilera det här, annars spricker jag.

Ibland blir en och annan provocerad, men det gillar Sara. Hon tycker om att diskutera, att folk reagerar. Det som provocerat mest är att hon trots sin allvarliga sjukdom röker. När en del reagerade på det måste hon ju snabbt lägga ut en bild på sig själv rökandes. Cancern måste hon lära sig leva med, hon har inget val. Men rökningen bestämmer bara hon själv över.

-Jag skiter i vad folk tycker, på ren svenska, säger Sara där hon sitter i soffan med den lilla rosa datorn framför sig.

Hon har den alltid med sig. Datorn är livsviktig, internet är en livlina.

Citat från bloggen:

”Jag är ju livrädd egentligen även om jag är stark. Ingen vill ju spela ett spel utan självklara regler, och i min situation är reglerna för ett anständigt liv bortsuddade för länge sen. Nu pågår kampen ständigt, varje dag sekund och minut.”

Psykisk ohälsa på jobbet

Vi måste ändra attityden till dem som lever med psykisk ohälsa, säger Johanna Hargö som arbetar med att stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. Själv har hon diagnosen bipolär sjukdom.

Johanna har ett driv, ett engagemang som kan leda långt – men även ge utmattningssymptom eller orsaka depression om hon inte ser upp. Engagemanget lägger hon bland annat på sitt arbete som SIUS-konsulent på Arbetsförmedlingen, där hon ska stödja funktionshindrade ut i arbetslivet. På fritiden skriver hon och sjunger. Föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton hade premiär hösten 2010 och bygger på hennes egna texter om hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos och hur vägen till återhämtning sett ut för hennes del. Kortversioner av föreställningen spelas fortfarande på konferenser och liknande. Hon är också en av flera så kallade attitydambassadörer i kampanjen (H)järnkoll, som arbetar för att förändra attityder till människor med psykisk ohälsa.

För fyra år sedan fick Johanna sin diagnos, men egentligen är det inte namnet på sjukdomen som är det viktiga, säger hon. Hon kan även känna igen sig i andra diagnoser. Kaos är inget för henne. Skrivbordet får inte vara rörigt och att laga mat i ett stökigt kök är alldeles omöjligt. På jobbet sparar hon mycket energi om hon har eget rum och när de tre barnen väsnas för mycket där hemma dämpar hon ljuden med öronproppar.

I en text skriver hon att bredvidskapet är hennes plattform i tillvaron.

”människor som lever i bredvidskap är människor som har hittat ett sätt att fungera och leva

som alternativ till att ofungera och oleva.”

Och det är just det Johanna själv har gjort. Hon har hittat ett sätt att leva och arbeta. Hon har lärt sig mycket om sig själv och hur hon fungerar.

-Jag har lärt mig att handskas med sjukdomen och jag har strategier varje dag för att klara jobbet. Ibland måste jag ta det lugnare, då kanske jag måste äta lunch själv eller flytta på ett möte. Om jag istället är inne i en mer depressiv period måste jag se till att ha dörren till mitt rum öppen, och utsätta mig för möten med andra människor.

-Det är också en stor fördel att arbeta nära kollegor som kan mycket om funktionsnedsättningar. De känner mig väl och jag stämmer av mina svängningar mot dem. Jag ser på dem var jag själv befinner mig.

Johanna har en mild form av bipolär sjukdom, hennes uppåtperioder är mer hypomani än renodlad mani. Då är hon engagerad, kreativ, drivande och krävande. Något som en arbetsgivare också kan uppskatta – så länge det inte går för långt. Hon kan få beröm för att hon vågar vara okonventionell i sitt ifrågasättande, men det kan bli jobbigt för omgivningen när Johanna ställer höga krav.

-Jag kan gå upp i saker och de kan få orimliga proportioner. Samtidigt är engagemanget min styrka; fallet och framgången är ett och samma. Men jag har lärt mig att hushålla med mig själv. Jag kan tacka nej, jag kan se på mig själv utifrån och på detta sätt hitta tillbaka till balans. Utmaningen är att avstå, avstå, avstå, säger hon.

Idag är Johanna 44 år och lärdomarna om de egna begränsningarna har hon skaffat sig den hårda vägen. När hon tidigare arbetade som projektkoordinator fick det omåttliga engagemanget och hypomanin resultatet att hon gick in i väggen och blev deprimerad. Nu är hon mycket mer medveten om den risken.

Hon vet också att hennes svängningar delvis är årstidsbundna. Vintern och det mörka är på väg, men hon är inte längre så rädd inför det. Hon vet att hon någorlunda kan klara sig igenom den. Förra vintern mådde hon bättre av regelbunden motion, särskilt skidåkning.

-Jag klarar mig numera utan medicin. Det är bra eftersom det var så mycket biverkningar med den. Min kreativitet försvann och jag dog till hälften… Nu klarar jag mig med alternativa kosttillskott som jag kan dosera utifrån hur jag mår och hur min planering ser ut, berättar hon.

Johannas driv och höga ideal gör att hon, på gott och ont, har svårt att underkasta sig när chefer vill att man ska ”gilla läget”. Som extra sårbar kan hon fungera som ett lackmuspapper – hon kan reagera tidigare på när saker inte fungerar på jobbet. Samtidigt tycker hon att hon ibland inte blir tagen på allvar; att människor tänker att hon överreagerar.

-Man borde ta vara på denna känslighet bättre. Är man som chef och facklig företrädare öppen för reaktioner på dåliga arbetsförhållanden och tar dem på allvar kan man vidta åtgärder i tid och förebygga ohälsa bland personalen. Det skulle kunna komma alla till godo.

För att få livet att fungera arbetar hon fyra dagar i veckan och är ledig en vardag. Den dagen går hon på den, som hon säger, alldeles nödvändiga gestaltterapin. Och hon

tränar helst fyra, fem dagar i veckan för att må bra. Hon är gärna ute i naturen, tar det lugnt, hittar tillbaka till sig själv. Laddar batterierna för att klara av att vara en bra mamma, partner och kollega.

Oftast skriver hon också på sin lediga dag. Skrivandet och sjungandet är en form av egenterapi som fungerat och som gått hand i hand med gestaltterapin. På köpet får vi andra en inblick i en annan människas liv. En människa med en psykiatrisk diagnos – en sådan som ofta blir utrensad när en tjänst ska tillsättas. Här ser vi att hon inte är så olik oss själva. Och att exempelvis Johannas särskilda sätt att vara kan vara ett positivt tillskott på arbetsplatsen. Det gäller engagemanget, energin, men också det att hon med sina erfarenheter lättare kan sätta sig in i sina funktionshindrade klienters situation. Hon vet hur det är att må dåligt och hur kontakten med myndigheter ibland kan försvåra återhämtningsarbetet.

Mycket handlar om respekt och lyhördhet, säger hon.

–       Det kan finnas en god vilja, men om man inte frågar den det berör så kan lösningarna bli helt fel. Det räcker kanske inte att ta bort halva arbetsbördan, det kanske är något helt annat som behövs. Vi måste tro på människans egen förmåga och ha större respekt för mänskligt beteende, som ibland tippar över. Och sluta tänka ”vi och dom”.

–       Vi måste möta människor där de är, och inte där vi vill att de ska vara.

Johanna tror på öppenhet. Vi måste våga prata om våra tillgångar och begränsningar. Samtidigt är det svårt – öppenheten är inte gratis. Hon är själv övertygad om att den ibland har kostat henne erbjudanden om arbete och annat. Men hon tror att det är viktigt att vara öppen – kanske särskilt med diagnoser som går i skov:

-Annars kanske du får ett arbete och tycker att det går bra, men sen kommer ett skov och då stupar du. Öppenhet är A och O för mig, men den måste också mötas av kunskap och lyhördhet.

Slimmade arbetsplatser och en strikt tillämpad arbetslinje är två strävanden som krockar med varandra och drabbar personer med funktionsnedsättning.

-Alla ska ut i arbetslivet säger politikerna. Det ställer stora krav på arbetsgivarna. Kunskaperna om psykisk ohälsa är idag bristfälliga i arbetslivet. Chefer behöver bättre stöd för att designa arbetsplatser där alla kan må bra.

– Och om vi menar allvar med att alla ska få möjlighet att arbeta får det inte ske på bekostnad av de mest sårbara. Det handlar mycket om attityder och flexibilitet. Det händer så mycket med människor när de får vara med och känna sig behövda, men arbetslivet får inte öka riskerna för oss som lever med psykisk ohälsa att återfalla i sjukdom.//

Om Johanna Hargö och föreställningen Motljus – vandringsbilder i ord och ton:

www.motljus.dinstudio.se

Tips: På www.hjarnkoll.se finns handledningen ”Så gör du som chef” att ladda ner eller beställa.

(publicerad i Akademikern)

Utrotningshotade äktenskap?

De tillhör kanske en utrotningshotad art? De har varit gifta i årtionden, äktenskap i bekantskapskretsen har spruckit, det har inte varit enkelt alla gånger, men de har hållit ihop. Varför?

Efter snart 38 års äktenskap känner Ann-Christin att Kjell fortfarande är det självklara valet, och tvärtom. Nu kan de kryssa till Bahamas och vandra i Österrike, de kan ta ett glas vin i utebadet och skåla för att livet blev gott, trots allt.

Ann-Christin Eriksson är 57 år, Kjell fyller snart 60. Hon jobbar som lärare och specialpedagog på gymnasiet, han är egen företagare i medicinbranschen. De var tonåringar när de träffades, och de fick barn och gifte sig rätt snabbt.

-Vi var nog ganska uträknade redan från början, är det första Ann-Christin Eriksson säger när vi träffas för att prata om varför hon och Kjell hållit ihop så länge.

På bröllopsfotot från 1973 ser de väldigt unga ut. Kjell i tjockt mörkt hår, Ann-Christin oskuldsfullt leende klädd i hela brudutstyrseln med krona och allt. Men då var de faktiskt redan föräldrar.

-Jag fick frågan om jag ville adoptera bort mitt barn! berättar Ann-Christin.

– Och så kallade de oss till socialkontoret en tid efter förlossningen. De pratade om vad jag skulle få betala om vi separerade. Men vi hade ju ingen tanke på det, vi levde ju ordnade liv, berättar Kjell.

Det var andra tider då. Det var tider då en skoltrött 17-årig flicka som Ann-Christin kunde få jobb på kirurgavdelningen på Karolinska sjukhuset, till exempel. Där träffade hon Kjell, som kom dit som elev under sina studier till röntgensköterska. Det var den 7 januari han kom dit. Det minns Ann-Christin, även om hon inte vill medge att hon var så särskilt intresserad i början.

-Jag tyckte du var jättefånig, säger hon och vänder sig mot den man hon delat en stor del av sitt liv med.

-Du jagade tjejjer på avdelningen – en riktig tjejtjusare var du. Men jag tyckte ju att du var väldigt söt… snygg..

När han sen bjöd ut den svårflirtade Ann-Christin, han kom och hämtade henne efter jobbet med cortinan, så tackade hon inte nej.

-Vem säger nej när man kom med den bilen?, inflikar Kjell.

-Men det tog tid, jag uppskattade att det inte var så lätt, du var lite svårfångad, men väldigt läcker. Det kändes rätt för mig.

Det kändes som att det skulle vara ett tag. Och så blev det. Idag, fyrtio år efter den där första tiden med cortinan, har de nästan växt ihop, så känns det i alla fall:

-Det är så självklart – jag kan inte tänka mig ett liv utan Kjell. Ofta tycker vi samma sak. Jag kan tänka på att jag vill ha torsk till middag, och så säger du just det!

Familjelycka från första kvällen i cortinan, med fika på Essomacken, till denna kväll då vi träffas i huset söder om Stockholm alltså?

Nej, självklarheten har gällt att de valt varandra. Även när Ann-Christin tänkt – och sagt – nu skiljer vi oss, så har tveksamheterna inte rört Kjell som människa, utan snarare hans livsval. Jobbet. Resandet. Först som anställd, sen som egen företagare. Han reste och var borta mycket, cirka 60 nätter om året var det normala. Ann-Christin, som i början jobbade som förskollärare, kände sig ensam med vardagsansvaret.

-När jag bråkade som mest med dig ville jag egentligen inte skilja mig, men jag kände en stor tomhet, säger Ann-Christin.

–       Så farligt var det väl inte…

Kjell vill tona ner, men det är Ann-Christin som vet vad hon kände när hon var där ensam med tre barn, varav en med svår astma. När hon fick åka in till sjukhuset med honom, eller när något av barnen ramlat i skidbacken och slagit sig. Hur populär hon var på jobbet när det alltid var hon som fick stanna hemma när barnen var sjuka.

-Vi hade ju väldigt aktiva barn. Och när dotterns kompis säger att ”du törs inte åka störtlopp och blunda”, så måste hon ju göra det…

Så det blev ju en del sjukhusbesök.

Inte blev det lättare av att Ann-Christin är mörkrädd (hon har med tiden skaffat sig många strategier för att klara av det – inklusive ett väl larmat hus).

Så den ena parten bråkade och försökte prata. Den andra jobbade och åkte bort.

-Det tog tre dagar att reta upp Kjell, konstaterar Ann-Christin.

Samtidigt är hon självkritisk:

–       Jag var sur och grinig, det är jag inte längre. Jag har accepterat hur det är. Nu har vi det bra. Vi har roligt med ihop, säger hon.

–       Att ha varit gift så länge känns underbart, särskilt med tanke på att vi fortfarande är ganska unga och känner en varm och innerlig kärlek till varandra.

Otrohet då? Har de klarat alla dessa år med bara varandra?

Båda två säger att de ser de otrohet som oacceptabelt.

-Jag tror att jag skulle ha blivit rasande om det hade hänt, jag tror att jag genast skulle vilja skilja mig. Det är så jag tänker idag, kanske skulle jag tänka annorlunda om jag ställts inför det, beroende på tillfälle och var man är i livet. Jag vet inte, det är bara spekulationer. Men troligen plockar otrohet fram många primitiva känslor som hat och hämnd, säger Ann-Christin.

Kjell är lugnare, han tror att han mer skulle fundera över vad som gått snett.

-Förmodligen hade en otrohetshistoria inte kommit som någon överraskning, förhållandet skulle nog varit dåligt redan innan i så fall, tror han.

Barnen är nu vuxna, och två av dem är själva föräldrar. De sex barnbarnen är bara bonus, inga att ha det fullständiga vardagsansvaret för. Nu kan Ann-Christin och Kjell leva ett gott liv med resor till Bahamas och Vietnam, Calcutta och Kap Verde. Och söndagseftermiddagarna hemma med ett glas vin i utebadet utanför huset. Materiellt sett har de det bra. De har möjligheter – kanske också till en del tack vare Kjells idoga säljande och resande. Kanske var det värt det?

Ann-Christin har frågat sig det många gånger. Svaret är inte givet.

Men skilsmässorna hos vänner och bekanta har inte lockat till efterföljd. De kan berätta många trista historier med otrohet och ovänskap. Andra har inte gift sig alls. Ann-Christin brukar träffa två vänner från mellanstadiet som valt att leva själva.

Ann-Christine känner sig ju självständig också, trots att hon samtidigt känner sig som en del av Kjell. De har ju inte varit ihop jämt, så hon har ju varit tvungen att bli självgående – även om det mer handlat om att vara med barnen i skidbacken än att gå ut och tänka på sig själv.

-Man måste ha en egen vilja, egna intressen. Vi är olika och det måste man acceptera, även om man blir mer lika med åren. Man måste respektera varandra, säger Kjell.

 

 Tar inte varandra för givna 

När den 16-åriga fiskardottern Ingrid Bergman flyttade till Stockholm för att få jobb träffade hon den tre år äldre Tommy Haak. Nu har de varit gifta i 45 år.

-Vi gör det mesta tillsammans, men vi har inte tagit varandra för givna, säger Ingrid Haak.

– Det har varit viktigt att ställa upp för varandra och att göra sig fräscha för varandra. Jag vill fortfarande göra mig fin för Tommy.

Och fin är hon idag, med flerfärgat hår och en fläta i nacken. Hon berättar skrattande om när hon en dag mötte ett gäng punkare i tunnelbanan, och de ropade ”häftig frilla” till henne när de möttes i rulltrappan, hon på väg ner, de på väg upp.

Håret har hon alltid fixat själv, och det är en prydnad, liksom hemmet. Färgrikedomen här är påtagligt långt från barndomen hos fiskarparet i Hälsingland. En lurvig orange fågel hänger i en lampa, gröna klotrunda växter trängs i lila krukor, en katt stor som en halv människa av konstnären Rosina Wachtmeister sitter i hörnet. Överallt lekfulla färgglada överraskningar.

Ingrid köper även skjortor till Tommy, och det kan bli grönt och lila där med, vilket bruka generera en del uppskattande kommentarer.

För Ingrid och Tommy är tvåsamheten en självklarhet, de tycker att de har kompletterat varandra och aldrig haft några tankar på att det skulle vara på något annat sätt.

De har lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust och det har de hållit fast vid.

-Jag har inte känt någon längtan att bryta detta löfte genom att vara otrogen. Om jag skulle göra det, så skulle jag nog känna att det vore svårt att reparera och få tillbaka tilltron till varandra. Det är som att man försöker knyta ihop och laga en brusten tråd. Knuten kommer alltid att vara kvar ändå, säger Ingrid.

Otrohet har inte heller varit något för Tommy:

-Jag kan förstå att man längtar ut om man har en dålig relation i sitt äktenskap, där man

”inte blir sedd” och uppskattad. Jag kan också tänka mig att otrohet i ett dåligt förhållande kan

göra så att man hittar tillbaka till varandra på nytt, säger han

Att vara singel lockar inte heller – särskilt inte som förälder.

-Det är en trygghet att vara två, man kan diskutera problem och ta beslut. Det är en säkerhet att ha varandra, tycker Ingrid.

-Och vi trivs med samma saker, vi har samma intressen, säger Tommy.

Det handlar mycket om sommarstället förstår jag, den gamla fiskestugan utanför Söderhamn i Hälsingland som de köpte på 70-talet av Ingrids föräldrar. Där kan hon påta i jorden och han fixa och göra fint – och sitta och se ut över havet och lyssna på fåglarna. Mata ekorren med nötter och se haren dia sina sex ungar – sådant är de också med om där uppe.

Den 25 juni 1965, för drygt fyrtiofem år sen gifte de sig, och då var första barnet, Benny, redan på väg. Dottern Anneli kom tre år senare. Och nu har de dessutom två barnbarn, Timmy 17 och Therese 14.

–       Jag sa till sopgubbarna häromdagen att jag varit gift i 45 år – åh, fy fan, svarade de, berättar Tommy och skrattar.

Det är många år det. Snart fyller Tommy 67, men pensionär vill han helst inte bli. Jobbet som fastighetstekniker passar den rastlöse fixaren. Ingrid gick i avtalspension för några år sen, lämnade jobbet på dåvarande Kommunförbundet för att bli hemma på heltid. Fast pensionär på heltid har det ju inte blivit eftersom hon hoppar in på Tommys jobb en del somrar; krattar löv, städar grovsoprum, påtar i rabatterna och träffar massor med människor hon inte skulle ha träffat annars.

-Det är jättekul att dra på sig ett par blåbrallor! Så stor skillnad från förra jobbet där jag skulle vara mer representativ, säger hon.

De har hjälpts åt i jobbet även när de några år bodde i vasastan inne i centrala Stockholm, i en lägenhet de fick hyra för att Tommy tog på sig att sköta huset som fritidssyssla. Då blev det Ingrid som städade trapporna, ända tills en skada i axeln sa ifrån.

Då hade Tommy både sitt ordinarie arbete, och det här på fritiden.

-Jag fick gå upp tidigt; skotta snö och fixa, sen ta bilen till mitt vanliga jobb. Det blev för mycket. Och så fanns det nästan aldrig några parkeringsplatser lediga, berättar han.

Så efter några år tog de sitt pick och pack och flyttade tillbaka till Stockholmsförorten Handen, där de bott när barnen växte upp.

-Vi trivdes bra i city, det var trevliga människor och vi var mycket ute och gick i stan, men det blev för mycket jobb, konstaterar Tommy.

Även om Ingrid har egna vänner, så är Tommy hennes allra bäste vän som hon kan prata om allt med, säger hon.

-När vi pratar kan jag känna på mig precis vad du ska komma att säga…

Och några allvarliga kriser har de inte haft.

Bråk, javisst – vilka har inte det? Men om bagateller, säger de.

-Du är envis och jag är envis. Och jag har mer humör. Jag kunde dänga igen dörren så klockan stanna. Sen tjurar jag längre än dig…, säger Ingrid.

De har levt ihop i hela vuxna livet, hur ska de klara sig om en av dem försvinner av någon anledning?

-Andra har ju klarat sig, så det borde ju jag också göra, säger Ingrid Haak.

-Allt går… säger Tommy Haak.

…men livet skulle förmodligen bli betydligt färglösare.

(publicerad i M-magasin)