Kategoriarkiv: samhälle

Designa vardagen bättre

Enligt nya rön från australiensiska forskare är stillasittande en hälsofara. Det räcker inte bara att gå till gymmet och träna några gånger i veckan.

Detta är första meningarna i ett pressmeddelande.

Wow! Och så är jorden rund också, har jag hört.

Nej, det där var billigt, det är lätt att hacka på forskare för att de kommer fram till det som är sunt förnuft. Vad vore vi utan forskning som verkligen gav oss argument för vårt ”sunda förnuft”?

Att vi måste röra oss i vår vardag begriper nog de flesta. Ändå sitter jag här, vid dataskärmen. Och ofta tar jag hissen och rulltrappan.

Nu jobbar forskare på KTH med att omdesigna den vardagen. Att flytta skrivaren till andra änden av kontoret är gammal skåpmat (och så tråkigt att klockorna stannar, enligt den citerade forskaren. Nu handlar det om att sätta datorn vid träningscykeln och i-paden vid roddmaskinen.).

Det har varit så stort fokus på att ta bort skadliga rörelser, så nu behövs designforskning för att göra vardagen mer fysiskt krävande.

Andra forskare har kommit fram till att vi människor mår bra av att vistas i naturlig miljö, särskilt i lövskog. Man provocerade fram stressreaktioner hos friska personer och såg att de som fick återhämta sig i en virtuell natur gjorde det mycket bättre än en kontrollgrupp. Den konstgjorda naturen var komplett med ljud av porlande vatten, rasslande löv och skönsjungande fåglar. Minus irriterande myror och andra småkryp, antar jag.

Men om nu stillasittandet är en hälsofara är det väl utmärkt att läsplattor och smarta telefoner gör att vi kan jobba överallt. Om vi bara omdesignar vardagen lite, så att det blir det mindre risk för arbetsskador.

Eliminera lyktstolpar och annat vi kan krocka med när vi är ute och jobbar till exempel. För att inte tala om omotiverat utplacerade träd.

(publicerad i Handelsnytt)

Har du kommit i arbete, lille vän?

Fredrik Reinfeldt gör det. Anders Borg gör det. Göran Hägglund, Mona Sahlin, Håkan Juholt. Ja också Jonas Sjöstedt gör det.

Men vad jag vet så gör ingen jag känner det. Vanligt folk – för att låna Göran Hägglunds ord – brukar inte använda de ord som politikerna använder. Vanligt folk säger aldrig att de ska ”komma i jobb” eller ”komma i arbete”.

Men det är de det handlar om.

Politiker på toppnivå har, liksom höjdare inom näringslivet, rejäla skyddsnät så att de inte behöver ”komma i jobb” direkt efter avslutat uppdrag, var som helst i Sverige, med vad som helst. Det är andra människor som ska göra det.

Komma i jobb. Har jag gjort det nu när jag skriver den här krönikan? Men jag vet inte om någon köper den, jag vet inte om jag får någon lön för den tid det tar att skriva detta, så då gills det väl inte?

Jag har googlat. Uttrycket ”komma i jobb” dök upp första gången för drygt tio år sedan:

”För alla oss invandrade ingenjörer är det viktigt att komma i jobb som ingenjör på något ställe även om det inte precis är inom vårt specialområde…”

Undrar om den ingenjören hade svårt med språket?

”Komma i arbete” dök upp första gången några år tidigare, och då i en dom i Arbetsdomstolen.

Sen dess har användningen ökat år från år. Och om man räknar på de första dagarna detta år så lär ökningen fortsätta rejält.

Det viktiga är att du kommer i jobb, inte vad du gör, hur du mår eller om det jobb du kommit till överhuvudtaget är meningsfullt.

Du har fött och fostrat flera barn, du får din omgivning att må bra, du tar dig tid att lyssna, du engagerar dig i en förening, i huset där du bor, du är kittet i familjen, du kommer att vara älskad ända in i graven. Det där tycks väga tämligen lätt om du inte kommit i jobb.

Eller fått ”en sysselsättning”.

För det är ju vad självaste livet går ut på. Att komma i jobb och få en sysselsättning, för själv kan du ju inte göra något vettigt.

Gärna ska det vara ett jobb med status och hög lön också. Hellre sälja produkter skadliga för miljön än att bekämpa miljöskadlig konsumtion ideellt (och har du inget arbete så går du till arbetsförmedlingen som förmedlar sådana, det hörs ju på namnet).

Tänker på att romer kommer i jobb när de skickas till arbetsläger i Ungern.

Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Arbeit macht frei stod det vid ingången till koncentrationsläger under andra världskriget. Det var ett uttryck som började användas på tjugotalet i samband med arbetsmarknadsprogram som man införde för att få bukt med massarbetslösheten. Men det är ju en jäkla skillnad, eller hur?

Jag testar uttrycket ”komma i jobb” på min omgivning vid ett middagsbord – ingen har hört det, utom möjligen han som är fackligt engagerad. Komma i jobb är ett rent fackuttryck alltså, för politiker. Och arbetsförmedlingstjänstemän. De vid mitt middagsbord har inte lyssnat. Jag tror att de har fullt upp med att arbeta och leva.

Man kan ju fråga sig om politiker ska ha fackuttryck och om politiker är ett yrke. De ska ju representera oss som ska göra något vettigt av våra liv, inte bara sysselsättas.

Ord betyder något. Frågan är vad.

Ingen visste om Julieta levde

Julieta Larin minns fängelset, tortyren biljakten. Hon minns hur det var att komma till Sverige som flykting. Och hon skriver. Hon vill berätta för framtiden, för forskarna och för barnen, familjen.

Det är skrivarcirkel på Mångkulturellt center i Fittja utanför Stockholm. Alla här har erfarenhet av att flytta till Sverige, alla vill skriva sin historia. Resultatet ska lämnas till Nordiska museet, som startat uppropet Att minnas migrationen. Tidigare upprop har riktat sig till statare, tjänstemän, sjuksköterskor, barnhemsbarn bland annat. Tanken är att människor ska skriva sin egen historia och att livsberättelserna ska kunna användas i forskningen.

För Julieta är projektet en del av en läkeprocess. Skrivandet och mötet med de andra har hjälpt. Dessutom har hon gått i terapi och nu kan hon prata om det svåra på svenska. Hon har inte längre en klump i magen när hon tänker på det som ledde henne till Sverige – biljakten där den bil hon körde besköts av polisen, fängslandet, tortyren, åren instängd i fängelset utan barnen.

Just den här dagen har alla i skrivarcirkeln med sig något minne från det tidigare hemlandet. Julieta visar ett tidningsklipp med en bild på henne själv som 28-åring. Tillfångatagen. Hon var tvåbarnsmamma, bankanställd, vänsteraktivist i inbördeskrigets El Salvador.

Bakgrunden till artikeln är att hon efter en protestaktion fick polisen efter sig. Någon hade angivit dem, säger hon.

–       Jag körde, men måste ducka för polisernas kulor, så jag körde in i en stenmur, berättar Julieta.

Det låter som en film, men tyvärr var det inte det. Hennes två kamrater i bilen lyckades fly, men själv hann hon inte.

*

Hon fängslades, först en vecka någonstans där hon torterades av militären för att hon skulle avslöja vilka fler än hon som deltog i stadsgerillan, vilket misslyckades helt ur militärens synvinkel. Ingen av hennes släktingar och vänner visste var hon var.

-Mina kompisar, min mamma, frågade på sjukhus, fängelser, men alla sa ’nej, här är hon inte’.

Många i hennes situation försvann för gott, men Julieta fick leva. Efter en veckas tortyr förflyttades hon till ett vanligt fängelse. Inget tidsbestämt straff visserligen, men ändå…hon levde. Två år satt hon där, utan att vara dömd.

*

När hon till slut kom ut hade hon ingen tanke på att fly landet, men hon ändrade sig, både på grund av att hon kände sig igenkänd och att hon i inte fick vara tillsammans med sina döttrar, som då var 9 och 10 år gamla. De bodde med pappan, som Julieta tidigare separerat från, och han hindrade henne från att vara med dem. Dessutom visste hon att flickorna inte hade det bra hos honom, bland annat förekom misshandel.

–       Advokaterna som hjälpte mig ut från fängelset sa att jag kunde ta med mig barnen om jag flydde. De sa att Sverige var ett bra land för barnen och de hjälpte mig att söka asyl, berättar Julieta Larin.

–       Deras pappa blev ju galen – han hotade min familj, men jag visste att barnen ville vara med mig

I juni 1991 landade den lilla familjen i Sverige, just på den yngsta flickans tioårsdag. De var glada. Nu kunde de vara tillsammans, till slut. En ödets ironi var att kriget, som pågått i tolv år, tog slut strax därefter, och ett fredsavtal slöts 1992. När det började förändras i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var Julieta långt därifrån. Först på en flyktingförläggning i Hallstahammar, sedan i Västerås.

-Det var jättevarmt i Sverige den sommaren, så det var ingen skillnad på vädret, minns Julieta.

-Men vi kunde inte sova – det var ju ljust på natten!

Sen blev det ju svårare att stå ut med vädret förstås. Att bo i ett land där det är sommar bara några månader om året är kämpigt för den som kommer från ett betydligt varmare land.

-De första tre månaderna kunde jag njuta – resten av året regnade det.

*

Det var också svårt att leva med minnena av fängslandet, tortyren. Julieta berättar om en natt med mardrömmar om biljakten, om hur hon bara satt och grät.

-Jag fick en psykos och en kompis tog mig till akuten. Jag fick prata med en läkare, men jag fick ingen hjälp, de skickade hem mig – ’ta sömntabletter’, sa han. Samma sak på Migrationsverket. De visste att jag suttit i fängelse, torterats, men när jag var ny i Sverige frågade ingen hur jag mådde.

-Jag har blivit bra omhändertagen när det gäller ekonomiska, basala behov, men det brister i hur man blir omhändertagen till exempel inom vården när man inte kan tillräckligt med svenska. Sen är det ju många andra tillfällen då svenskar inte förstår det de inte har erfarenhet av, exempelvis tortyr, säger hon.

Att skaffa sig ett nytt språk i vuxen ålder är ju inte heller det lättaste. Julieta och döttrarna hjälptes åt. Hon beskriver det som att de bytte kunskaper – barnen hade orden, hon grammatiken. De var nybörjare alla tre och hjälpte varandra.

*

I El Salvador hade Julieta jobbat på bank och hon ville göra något liknande i Sverige. Men det var inte så lätt att övertyga den okänslige arbetsförmedlaren, som krävde att hon skulle ut och jobba innan hon kunde ordentlig svenska.

-Jag ville jobba som sekreterare eller något jag kunde, men han sa: ’det finns jobb inom vård och städning, jag känner ingen latinamerikan som jobbar på bank’.

Julieta blev ledsen, men hon fortsatte att studera bland annat svenska, hade olika arbetspraktiker, och till slut fick hon jobb som ekonomiassistent. I Västerås gick det inte, men när hon sökte i Stockholm gick det vägen.

*

Att Julieta hamnade i Sverige var mer eller mindre en slump, men många år senare valde hon verkligen Sverige. Det var när barnen var tillräckligt stora att de klarade sig själva. Då åkte Julieta till Spanien för att söka jobb i tre månader, men hon fick inget. När hon sen kom tillbaks kände hon att hon valde Sverige, att drömmen om att flytta tillbaks till El Salvador eller till Spanien där språket, klimatet och kulturen är mer som ”hemma”, inte är realistisk. Hon har ju sin familj här nu också – de vuxna döttrarna, ett treårigt barnbarn och ett till på väg. Mamma, som kom till Sverige ett år efter Julieta. Systern och hennes familj. Dessutom sambon, som hon träffade redan som tonåring i hemlandet. De var inte tillsammans då, men de hade en relation när Julieta fängslades i början på 90-talet. De träffades igen flera år senare, då hon var på besök i El Salvador, och i mitten på 2000-talet kom han till Sverige. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Stockholmsförorten Masmo.

Döttrarna, idag 27 och 28 år gamla, bor inte långt därifrån, längs samma tunnelbanelinje, så de kan träffas ofta. Den äldsta väntar sitt första barn, den yngsta har en treårig flicka – och de har ett helt annat liv än deras mamma hade i deras ålder. Julieta hade då redan två barn, hade både hunnit gifta sig och skilja sig, engagerat sig politiskt och fängslats för det. Och träffat den man hon nu är sambo med – på andra sidan jordklotet.

Julieta vet nu att det är i Sverige hon ska bo – även om hon alltid kommer att ha två hemländer.

*

Julieta har haft några olika kontorsjobb och nu är hon ekonomiassistent på Mångkulturellt center, MKC, som ligger på gångavstånd från hennes hem. Eftersom skrivarcirkeln är just där har hon inte behövt lämna sin arbetsplats idag. Nordiska museet samarbetar med MKC med uppropet, men när Julieta först hörde talas om det så var det inte alls självklart att hon själv skulle delta. Men hon ändrade sig och nu tycker hon att det har gett henne mycket. Idag kan hon vara mer öppen.

-Jag har ingen klump i magen när jag tänker på tiden i fängelset, inget hjärta som dunkar. Och att jag varit traumatiserad kan jag prata om.

Livsberättelsen ska in till Nordiska museet för framtida forskare, men lika viktigt är det att berätta för den egna familjen.

-Jag har själv undrat många gånger över min egen familj, säger Julieta. Därför skriver jag för mina barn, barnbarn och deras barnbarn.

Fakta

Nordiska museet har tillsammans med Mångkulturellt centrum, MKC, startat uppropet Att minnas migrationen. För att få i gång skrivandet har skrivarcirkeln startats på MKC i ABF:s regi.

Nordiska museet har samlat in svenskars livsberättelser sen 1800-talet. Museet har riktat sig till olika grupper, till exempel statare, barnhemsbarn, tjänstemän, för att alla dessa människors liv är en del av vårt kulturarv. Nu har man vänt sig till den stora gruppen svenskar som har erfarenhet av att ha flyttat hit. Hittills är det få invandrare som har skickat in sina berättelser, men projektledarna hoppas på att många fler ska dyka upp. Det finns inga krav på hur texten skrivs och den kan vara skriven på det språk man behärskar bäst.

(publicerad i Allers)

Klimatkompensation

Satsa några slantar på energieffektiva spisar i Nigeria eller solenergiprojekt i Indien. Minskade koldioxidutsläpp där, i kompensation för de utsläpp du gör här. Det är vad klimatkompensation går ut på.

Privatpersoner gör det. Jag gjorde det nyss när jag flög till London, 75 kronor satsade jag för att mina koldioxidutsläpp skulle kompenseras med något som minskar utsläppen någon annanstans.* Exempelvis vindkraftverk i Kina, solkraft i Indien eller 80 procent effektivare vedspisar i Nigeria.

Och företag gör det. Herz, Ica, Statoil, Sveriges kommuner och landsting och många fler gör det. Regeringen gör det för internationella flygresor. Tjänsteresorna kompenseras, i en del fall kompenseras koldioxidutsläppen i hela verksamheten och företaget kan skryta med att vara klimatneutralt och därmed inte bidra alls till att det blir allt varmare på jorden.

Metoden är omdiskuterad. Borde vi inte ändra på vår egen energislösande livsstil istället för att betala några slantar för att de ska släppa ut mindre i fattiga länder? Är det inte viktigare att titta på vilka produkter företaget säljer och vad de har för påverkan på miljön istället för att kompensera för enskilda tjänsteresor? Är det rätt av ett företag som Vattenfall först investera i tyska kolkraftverk och sedan sponsra projekt som minskar utsläpp i ett annat land?

Klimatkompenserar vi hellre för vår flygresa istället för att helt enkelt åka tåg istället? En tågresa från Stockholm till Göteborg släpper ut cirka 4 hg koldioxid. En flygresa Arlanda-Landvetter släpper ut 70 kilo enligt SAS beräkning (144 kg enligt Luftfartsverket, som dubblar utsläppsberäkningen eftersom andra utsläpp kan påverka klimatet på hög höjd). Och då ska man förmodligen ta sig in till stan från flygplatserna också. Det blir ännu mer utsläpp för flyget.

Andra kritiker har påpekat att kvaliteten på projekten varierar och att det är svårt att veta att de genomförs på rätt sätt och att inte för mycket går till administration. Eller kanske träden skulle ha planterats eller vindkraftverken ändå skulle ha byggts även utan mina pengar? Och om man inte är säker – då är det väl bättre att inte göra något alls?

Eller kanske är det bättre att kolla vad pengarna verkligen går till?

*

Det finns två sätt att kompensera för sina utsläpp, dels att investera i projekt som minskar utsläpp någon annanstans, dels att köpa utsläppsrätter som gör att det blir dyrare för andra företag att släppa ut koldioxid, och därmed blir det mer lönsamt att satsa på energisnålare teknik.

Det förstnämnda är det vanligaste om du kompenserar dina egna resor, alltså projekten som handlar om vindkraftsparker, solenergiprojekt, biomassa som ska ersätta fossila bränslen, effektivare vedspisar etc. Här ingår också trädplanteringsprojekt eftersom växande träd lagrar koldioxid, men eftersom det är svårt att veta att träden verkligen står kvar, och svårt att veta hur länge, så har den metoden varit särskilt kritiserad.

Projekten bör vara certifierade enligt CDM, Clean Development mechanism, som finns reglerat i Kyotoprotokollet. En del tycker att man bör gå längre än vad som krävs inom FN och har skapad Gold Standard, som ställer ännu högre krav på projekten, till exempel kan inte trädplanteringsprojekt få Gold standard.

Dessa projekt är kontrollerade och registrerade, och de skulle inte ha genomförts ändå, även utan de satsade slantarna.

*

Det fungerar så här ungefär: Någonstans, till exempel i Indien eller Kina, byggs vindkraftverk eller startas ett biogasprojekt som inte skulle ha startats utan klimatpengarna från väst. Projektet minskar utsläppet av växthusgaser. När det godkänts enligt CDM-reglerna kan aktörer som exempelvis Atmosfair eller Tricorona green sälja certifikat som motsvarar utsläppsminskningen till företag som vill klimatkompensera sin verksamhet. I slutänden är det kanske du, som ska ut på din semesterresa, som betalar när du klimatkompenserar via resebyråns hemsida.

*

De flesta CDM-projekt pågår i Kina – kanske inte så konstigt om man tänker på att exempelvis varje svensk orsakar mer växthusgasutsläpp i Kina än vad den genomsnittlige kinesen gör.

*

Med tanke på alla kritiska synpunkter, ska man kompensera för sina klimatutsläpp? Jag frågar Stefan Gössling, professor och mobilitetsforskare som forskat mycket kring resandet och flygets påverkan på miljön. Han tycker att det är synd att debatten kring brister i hur utsläppen kompenseras leder till att färre gör det. Idag kompenseras endast 2 procent av flygresorna, och han är rädd för att det blir än färre i och med den ekonomiska krisen.

-Jag klimatkompenserar, men man ska veta vad man väljer så att man kan förlita sig på att det verkligen sker en minskning av utsläppen. Man behöver inte titta så mycket på vilka projekt det är eller om det är ett vinstdrivande företag som genomför dem eller inte, utan det viktiga är att det är CDM- eller Gold standard-projekt, säger han.

Själv tycker han att Gold standard egentligen är det man bör kräva, där är kraven hårdare och man kan lita på att projekten inte skulle ha genomförts utan mina pengar. Just detta, additionalitet som det heter, att projekten inte är lönsamma projekt som skulle ha genomförts ändå, är en basprincip som det ofta har brutits mot inom klimatbranschen, enligt Stefan Gössling.

Själv använder han tyska Atmosfair när han kompenserar för sina utsläpp. Han känner till dem, de har bara Gold standard-projekt och det mesta av pengarna går direkt till projekten.

-Men det betyder att de som arbetar där har extremt låga löner, konstaterar han.

*

Att köpa utsläppsrätter då, är det ett alternativ?

Tanken är att om många köper dessa, så blir det färre på marknaden, och därmed blir de dyrare för de företag som ingår i EU:s system för utsläppshandel och som måste ha dem. Resultatet – det blir relativt sett lönsammare för dem att satsa på energibesparande ny teknik.

Problemet är bara att de delats ut gratis, och under förra handelsperioden fick många företag så många att de kunde sälja dem och få en nätt liten vinst på detta.

I det läget, när det finns ett överskott på utsläppsrätter, gör det ingen nytta att köpa dem, tycker Stefan Gössling.

2012 kommer flyget med i systemet med utsläppshandel, och då kommer 85 procent av utsläppsrätterna att skänkas till branschen, resten auktioneras ut. Stefan Gössling är kritisk till detta, han tycker att allt borde auktioneras ut.

 

-Problemet är att klimatkompensering kräver altruism. Du får ingen speciell nytta av det, mer än kanske gott samvete. Och folk letar permanent efter anledningar att inte göra något, säger Stefan Gössling.

 

Jag är en så liten del av alla miljarder på jorden, just min resa betyder väl ingenting? Och föresten, kan man lita på att växthuseffekten finns? Och kan jag lita på klimatkompenseringsprojekten?

Jag kompenserade min resa till London i alla fall. Men frågan är om jag borde ha åkt dit?

Det allra bästa vore ju att ha satsat på projekt som minskar utsläppen – och samtidigt stannat hemma.///

*Summan kan variera utifrån vilken utsläppskalkylator som används. Jag använde Luftfartsverkets, som dubblerar utsläppet av koldioxid med tanke på att andra utsläpp av koldioxid kan skada klimatet när de släpps ut på hög höjd. Kalkylatorerna utgår också från olika antaganden när det gäller, flygplanstyp, mellanlandningar, resrutt, hur fullsatt planet är etc

(publicerad i Kollega)

Jävla skitsystem

Så sitter jag här framför datorn igen. Beställer tågbiljett. Glömmer visst att fylla i namnet på någon rad någonstans och får bakläxa. Och då har visa-kortsnumret plötsligt försvunnit, så det blir till att fylla i igen. I slutänden blir det ändå vajsing i kontakten med banken. Och för övrigt har jag glömt lösenordet till bankcertifikatet.

Dessutom har jag lyckats skaffa mig flera olika banker med olika lösenord, olika sätt att bete sig i det virtuella bankkontoret. Borde ju rensa i röran, men har fullt sjå att fixa vardagen så det prioriteras bort.

Jag minns jobbet där det bara var vikarien som klarade av det mystiska reseräkningssystemet, det som var tänkt att vara så bra och troligen var det också – om man inte hade något annat att syssla med. Måhända har man ett lika mystiskt tidrapporteringssystem, som också är jättebra – om man inte har något annat att syssla med.

Hur många tangentbordstryckningar kan det bli på en dag? Hur många musarmar och spända nackar?

Jag är inte den som drömmer mig tillbaka till tiden med skrivmaskin, bankkontor eller när jag satt och räknade ”pinnar” i rubrikerna för att se om de fick plats på tidningssidan. Och inte var det väl så mycket roligare att fylla i en blankett gjord i gammalt hederligt papper?

Så jag trycker glatt vidare; OCR-nummer och lösenord, plusgiro och pin-kod. Hanterar mitt liv helt enkelt; arbetsliv och privatliv, hela det digitala livet. Och det funkar ju, oftast – om man inte har något annat att syssla med…

De flesta av oss har massor av system att hålla reda på och göra rätt i, och ibland blir det ju fel. Pratar med en kompis med diskbråck och en del andra blandade diagnoser. De senaste tre åren har hon träffat tolv olika hyrläkare på vårdcentralen, hon har pratat om sin rygg, sina ögon, sin mage, men sorkfeber har hon inte haft, vad hon vet.

Men det stod i hennes journal när hon begärde ut den. Sorkfeber. Inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber… nä…

Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.

Den mänskliga faktorn eller den digitala faktorn? Inte vet jag, men att alla våra olika system i datorn ställer till en del behöver man inte vara Einstein för att förstå.

I boken ”Jävla skitsystem” av Jonas Söderström finns mängder av exempel på usla system som stressar personalen. I en butik fanns fyra olika dataterminaler hos kassörskan i kassan. Och för att överhuvudtaget driva butiken behövdes ytterligare tjugo datasystem. Och alla fungerade förstås exakt likadant… eller vad tror du?

Publicerad i Handelsnytt 

 

Samhällskomplott

Det går åt en massa tid här vid datorn. Skulle beställa tågbiljett häromdagen. Logga in (man har väl Priokort och får gratis kaffe), välja billigaste biljetten, knappa vidare, fylla i mejladress, mobilnummer och betala med internetbanken. Tekniskt fel, tyvärr. Jag går och lägger mig utan biljett.

En annan dag ska jag följa alla brevuppmaningar att välja pensionsplacering på nytt för att få lägre avgifter. Jag knåpar och knappar, men lyckas varken få e-legitimation eller valet utfört. Undrar varför ingen kan göra detta åt mig, någon som vet nåt om pensioner och avgifter? Och e-legitimationer och Java-script.

Även på Konsum ska jag sköta jobbet själv numera. Läsa streckkoder, hitta rätt skärmgrönsak, stoppa in rabattkupongen på rätt ställe; svettas lite extra när det blir fel och apparaten tjatar på mig.

De åtta procenten arbetslösa har väl i alla fall tid till allt detta? Annars får man springa på i ekorrhjulet både på jobbet och hemma. Eller springa har man kanske inte tid med (trots att man borde), snarare handlar det om att trycka på knappar (och det gäller att ha ett tangentbord du inte får ont i handlederna av, och en dator som inte gör dig galen, och ett virusskydd som fungerar – ja, en hel it-lösning som fungerar helt enkelt).

Jag har länge misstänkt en samhällskomplott; vi ska springa (eller knappa då) så fort att vi inte tänker så mycket. Vi ska välja, knappa in, fixa och trixa. Skriva in siffror här, pin-koder där, OCN-nummer, kontrollkod och plusgiro. Välja och välja bort, inte bli lurad. Det är ett heltidsjobb att sköta sitt eget liv.

Men varför klaga? Jag har ju så många fler möjligheter än förr; jag kan välja plats i biosalongen, jag kan logga in på bibliotekets hemsida, kolla lånen, reservera en bok. Jag kan boka det där hotellet i Köpenhamn, huset i Italien, den billigaste resan dit. Jag kan logga in på banken, ha full koll på utgifterna, trycka på en liten knapp och bums kommer allt jag betalat för telefonen det senaste året.

Men… tekniska problem som dyker upp när du knappat dig trött för en biljett. Kanske är ROT-avdrag för IT-hjälp en lösning? Kanske är det dags att anställa en IT-portvakt i området?

Arbetsdelning var kanske ingen dum tanke?

Publicerad i Finansvärlden