Kategoriarkiv: världen

Ingen visste om Julieta levde

Julieta Larin minns fängelset, tortyren biljakten. Hon minns hur det var att komma till Sverige som flykting. Och hon skriver. Hon vill berätta för framtiden, för forskarna och för barnen, familjen.

Det är skrivarcirkel på Mångkulturellt center i Fittja utanför Stockholm. Alla här har erfarenhet av att flytta till Sverige, alla vill skriva sin historia. Resultatet ska lämnas till Nordiska museet, som startat uppropet Att minnas migrationen. Tidigare upprop har riktat sig till statare, tjänstemän, sjuksköterskor, barnhemsbarn bland annat. Tanken är att människor ska skriva sin egen historia och att livsberättelserna ska kunna användas i forskningen.

För Julieta är projektet en del av en läkeprocess. Skrivandet och mötet med de andra har hjälpt. Dessutom har hon gått i terapi och nu kan hon prata om det svåra på svenska. Hon har inte längre en klump i magen när hon tänker på det som ledde henne till Sverige – biljakten där den bil hon körde besköts av polisen, fängslandet, tortyren, åren instängd i fängelset utan barnen.

Just den här dagen har alla i skrivarcirkeln med sig något minne från det tidigare hemlandet. Julieta visar ett tidningsklipp med en bild på henne själv som 28-åring. Tillfångatagen. Hon var tvåbarnsmamma, bankanställd, vänsteraktivist i inbördeskrigets El Salvador.

Bakgrunden till artikeln är att hon efter en protestaktion fick polisen efter sig. Någon hade angivit dem, säger hon.

–       Jag körde, men måste ducka för polisernas kulor, så jag körde in i en stenmur, berättar Julieta.

Det låter som en film, men tyvärr var det inte det. Hennes två kamrater i bilen lyckades fly, men själv hann hon inte.

*

Hon fängslades, först en vecka någonstans där hon torterades av militären för att hon skulle avslöja vilka fler än hon som deltog i stadsgerillan, vilket misslyckades helt ur militärens synvinkel. Ingen av hennes släktingar och vänner visste var hon var.

-Mina kompisar, min mamma, frågade på sjukhus, fängelser, men alla sa ’nej, här är hon inte’.

Många i hennes situation försvann för gott, men Julieta fick leva. Efter en veckas tortyr förflyttades hon till ett vanligt fängelse. Inget tidsbestämt straff visserligen, men ändå…hon levde. Två år satt hon där, utan att vara dömd.

*

När hon till slut kom ut hade hon ingen tanke på att fly landet, men hon ändrade sig, både på grund av att hon kände sig igenkänd och att hon i inte fick vara tillsammans med sina döttrar, som då var 9 och 10 år gamla. De bodde med pappan, som Julieta tidigare separerat från, och han hindrade henne från att vara med dem. Dessutom visste hon att flickorna inte hade det bra hos honom, bland annat förekom misshandel.

–       Advokaterna som hjälpte mig ut från fängelset sa att jag kunde ta med mig barnen om jag flydde. De sa att Sverige var ett bra land för barnen och de hjälpte mig att söka asyl, berättar Julieta Larin.

–       Deras pappa blev ju galen – han hotade min familj, men jag visste att barnen ville vara med mig

I juni 1991 landade den lilla familjen i Sverige, just på den yngsta flickans tioårsdag. De var glada. Nu kunde de vara tillsammans, till slut. En ödets ironi var att kriget, som pågått i tolv år, tog slut strax därefter, och ett fredsavtal slöts 1992. När det började förändras i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var Julieta långt därifrån. Först på en flyktingförläggning i Hallstahammar, sedan i Västerås.

-Det var jättevarmt i Sverige den sommaren, så det var ingen skillnad på vädret, minns Julieta.

-Men vi kunde inte sova – det var ju ljust på natten!

Sen blev det ju svårare att stå ut med vädret förstås. Att bo i ett land där det är sommar bara några månader om året är kämpigt för den som kommer från ett betydligt varmare land.

-De första tre månaderna kunde jag njuta – resten av året regnade det.

*

Det var också svårt att leva med minnena av fängslandet, tortyren. Julieta berättar om en natt med mardrömmar om biljakten, om hur hon bara satt och grät.

-Jag fick en psykos och en kompis tog mig till akuten. Jag fick prata med en läkare, men jag fick ingen hjälp, de skickade hem mig – ’ta sömntabletter’, sa han. Samma sak på Migrationsverket. De visste att jag suttit i fängelse, torterats, men när jag var ny i Sverige frågade ingen hur jag mådde.

-Jag har blivit bra omhändertagen när det gäller ekonomiska, basala behov, men det brister i hur man blir omhändertagen till exempel inom vården när man inte kan tillräckligt med svenska. Sen är det ju många andra tillfällen då svenskar inte förstår det de inte har erfarenhet av, exempelvis tortyr, säger hon.

Att skaffa sig ett nytt språk i vuxen ålder är ju inte heller det lättaste. Julieta och döttrarna hjälptes åt. Hon beskriver det som att de bytte kunskaper – barnen hade orden, hon grammatiken. De var nybörjare alla tre och hjälpte varandra.

*

I El Salvador hade Julieta jobbat på bank och hon ville göra något liknande i Sverige. Men det var inte så lätt att övertyga den okänslige arbetsförmedlaren, som krävde att hon skulle ut och jobba innan hon kunde ordentlig svenska.

-Jag ville jobba som sekreterare eller något jag kunde, men han sa: ’det finns jobb inom vård och städning, jag känner ingen latinamerikan som jobbar på bank’.

Julieta blev ledsen, men hon fortsatte att studera bland annat svenska, hade olika arbetspraktiker, och till slut fick hon jobb som ekonomiassistent. I Västerås gick det inte, men när hon sökte i Stockholm gick det vägen.

*

Att Julieta hamnade i Sverige var mer eller mindre en slump, men många år senare valde hon verkligen Sverige. Det var när barnen var tillräckligt stora att de klarade sig själva. Då åkte Julieta till Spanien för att söka jobb i tre månader, men hon fick inget. När hon sen kom tillbaks kände hon att hon valde Sverige, att drömmen om att flytta tillbaks till El Salvador eller till Spanien där språket, klimatet och kulturen är mer som ”hemma”, inte är realistisk. Hon har ju sin familj här nu också – de vuxna döttrarna, ett treårigt barnbarn och ett till på väg. Mamma, som kom till Sverige ett år efter Julieta. Systern och hennes familj. Dessutom sambon, som hon träffade redan som tonåring i hemlandet. De var inte tillsammans då, men de hade en relation när Julieta fängslades i början på 90-talet. De träffades igen flera år senare, då hon var på besök i El Salvador, och i mitten på 2000-talet kom han till Sverige. Nu bor de tillsammans i en lägenhet i Stockholmsförorten Masmo.

Döttrarna, idag 27 och 28 år gamla, bor inte långt därifrån, längs samma tunnelbanelinje, så de kan träffas ofta. Den äldsta väntar sitt första barn, den yngsta har en treårig flicka – och de har ett helt annat liv än deras mamma hade i deras ålder. Julieta hade då redan två barn, hade både hunnit gifta sig och skilja sig, engagerat sig politiskt och fängslats för det. Och träffat den man hon nu är sambo med – på andra sidan jordklotet.

Julieta vet nu att det är i Sverige hon ska bo – även om hon alltid kommer att ha två hemländer.

*

Julieta har haft några olika kontorsjobb och nu är hon ekonomiassistent på Mångkulturellt center, MKC, som ligger på gångavstånd från hennes hem. Eftersom skrivarcirkeln är just där har hon inte behövt lämna sin arbetsplats idag. Nordiska museet samarbetar med MKC med uppropet, men när Julieta först hörde talas om det så var det inte alls självklart att hon själv skulle delta. Men hon ändrade sig och nu tycker hon att det har gett henne mycket. Idag kan hon vara mer öppen.

-Jag har ingen klump i magen när jag tänker på tiden i fängelset, inget hjärta som dunkar. Och att jag varit traumatiserad kan jag prata om.

Livsberättelsen ska in till Nordiska museet för framtida forskare, men lika viktigt är det att berätta för den egna familjen.

-Jag har själv undrat många gånger över min egen familj, säger Julieta. Därför skriver jag för mina barn, barnbarn och deras barnbarn.

Fakta

Nordiska museet har tillsammans med Mångkulturellt centrum, MKC, startat uppropet Att minnas migrationen. För att få i gång skrivandet har skrivarcirkeln startats på MKC i ABF:s regi.

Nordiska museet har samlat in svenskars livsberättelser sen 1800-talet. Museet har riktat sig till olika grupper, till exempel statare, barnhemsbarn, tjänstemän, för att alla dessa människors liv är en del av vårt kulturarv. Nu har man vänt sig till den stora gruppen svenskar som har erfarenhet av att ha flyttat hit. Hittills är det få invandrare som har skickat in sina berättelser, men projektledarna hoppas på att många fler ska dyka upp. Det finns inga krav på hur texten skrivs och den kan vara skriven på det språk man behärskar bäst.

(publicerad i Allers)

Ssenyange

Hade det inte varit för Linus och Matilda Nilsson så hade skolan/barnhemmet i Ssenyange förmodligen inte funnits. De är motorn, men det är många andra som hjälper till.

Ssenyange ligger på en av kullarna utanför Masaka i sydvästra Uganda. Här går 500 barn i skola. 300 av dem är föräldralösa och bor här.

För fem år sen var det 19 som bodde

Sammanlagt bodde 19 barn på skolan då. Sen dess har mycket hänt, både i antal barn och byggnader. Historien om hur det gick till börjar på Byggnadskontoret i Halmstad före jul år 2003. Kartingenjör Matilda Nilsson hade tagit tjänstledigt för att åka ut som volontär i Uganda, ett land hon knappt visste var det låg. Hennes chef, Kenneth Bengtsson, fick en idé. Varför inte skicka med Matilda lite pengar istället för att arbetskamraterna skulle ge varandra ”meningslösa julklappar”? Han skickade ut ett mejl om det och resultatet blev 2 990 kronor,

-Jag tänkte att hon kunde hitta nån som har det riktigt jävligt, men hon gick ju mycket längre än så, berättar Kenneth Bengtsson när jag träffar honom efter min resa till Uganda.

Jo, Matilda gick mycket längre än så. Att hon skulle satsa pengarna på föräldralösa barn bestämde hon snabbt sedan hon sett alla ungar som drev omkring vind för våg när de borde gå i skolan. Hon besökte många skolor för att hitta rätt ställe att satsa arbetskamraternas pengar på, och när hon kom till Ssenyange kände hon att hon kommit rätt – här fanns stora behov och här fanns en person hon kände att hon kunde lita på, mr Mutesasira. Myggnät, baljor, madrasser, några fotbollar blev det första vändan.

–       Det var konstigt att åka hem till min lägenhet i Halmstad efter en så kortsiktig insats. Madrasser, myggnät… allt skulle slitas ut så snabbt, säger Matilda Nilsson idag.

Hon ville samla in mer pengar, så hon fortsatte att visa bilder och berätta om Ssenyange. Pengar samlades in, men ingen trodde att det skulle bli så stort som det har blivit.

–         Hade jag vetat det hade jag nog blivit rädd. Jag hade inga förhoppningar om att skolan skulle växa, jag tänkte mer på att rädda kvar de 19 som bodde på skolan då. Att komma i kapp, fixa bättre skolmaterial, madrasser…

Men bollen hade satts i rullning. Matilda träffade och gifte sig med Linus Nilsson, ingenjör på Riksbyggen och Unionenmedlem. Redan första kvällen berättade hon om Ssenyange, och det avskräckte inte Linus att han skulle få hundratals barn i Uganda på halsen (om han begrep det då). Han blev lika engagerad han. Året efter Matildas första besök åkte de dit tillsammans. Linus videofilmade, och har sen dess gjort en ny film varje år (utom ett). Bollen rullar av sig självt, liksom. Människor skänker vid filmvisningarna, något företag säljer sockervadd till förmån för skolan på stadsmarknaden, något annat skänker julkortspengarna, Rotary säljer en almanacka med bilder från Ssenyange. Någon testamenterar en summa, andra sponsrar elever som kommit upp i secondary school, någon skänker garner, andra skickar julklappar eller kanske hjälper till med hemsidan eller kommer med idéer. Det finns många sätt och på alla dessa sätt tillsammans drivs skolan.

Matilda och Linus lägger ner mycket fritid på det här, men..

-Det är bara kul, vi träffar så många människor, både här och där, säger de.

Men kommer ni inte att tröttna, undrar jag.

–         Tror inte det. Då åker vi bara ner till Ssenyange och då är det glömt, säger Matilda.

–         Det man kan tröttna på är att säga samma saker hela tiden när vi berättar om Ssenyange. Jag blir trött på min egen röst och det är så sjukt tråkigt att lyssna på dig, säger Linus och vänder sig mot sin fru.

–         Men drömscenariot för framtiden är att de som en gång har gått på Ssenyange och fått fortsätta studera, ska stötta skolan i framtiden, fortsätter Linus.

Drömmen är att bollen ska rulla vidare, att de som blivit hjälpta ska vilja hjälpa andra, såsom det blev för Aloyzis Kalyango Mutesasira, den idag 63-årige rektorn som idag uppnått sina drömmars mål. Gertrude och han startade skolan 1991, då var här sammanlagt elva barn. Han berättar sin historia där vi sitter i hans lilla rektorsexpedition, medan barn kommer och går genom den öppna dörren

När jag kommer dit får jag direkt en unge i famnen, en som börjar bli van vid besök från Sverige. Andra rusar till, och en liten rundnätt man, rektorn mr Mutesasira, bjuder in oss i ett litet rum i den äldre delen av skolan; här finns ett skrivbord, några fåtöljer, ett bord med en flagga från Halmstads kommun, en nalle som det står Laholm på, svenska affischer. Han berättar att när Matilda Nilsson kom hit för fem år sen var det sovplatser där skrivbordet nu står, det fick plats ett tiotal madrasser. Då fanns inga sovsalar.

–       De låg bakom ett draperi där, pekar mr Mutesasira.

–      Min mamma dog när jag var fyra. Jag hade en pappa men han var fattigast av de fattiga, och när mamma dog gav han upp.

De äldre bröderna fick inte utbilda sig vidare, men för Aloyzius Kalyango Mutesasira själv gick det bättre. Vänner till familjen ställde upp med det som behövdes för att han skulle få gå i skolan. Och han studerade – ända tills han blev gymnasielärare.

Under 70- och 80-talen var han lärare i huvudstaden Kampala. I början var det under diktatorn Idi Amins tid, kaosets tid. Är det något som förknippas med Uganda så är det just han. En av sakerna han såg till, förutom att mörda hundratusentals människor, var att slänga ut utlänningar, framför allt indier, som stod för en betydande del av ekonomin i landet.

-Många av dem var också lärare, så vi som var kvar fick jobba desto mer. Jag jobbade för fyra, minns rektorn.

Idi Amins dagar störtades 1979, men efter honom kom en ny farsot – aids.

–      Mina hemtrakter drabbades hårt. I början la man knappt märke till den nya sjukdomen, folk dog ju ändå hela tiden.

Aids drabbar framförallt sexuellt aktiva, alltså vuxna människor, föräldrar, familjeförsörjare. I spåren av aids och krig – föräldralösa barn. Aloyzius och Gertrude Mutesasira.hade redan idén om att göra nåt för utsatta barn. De hade redan en bit mark som de tidigare köpt, så…

-Det är ju våra barn – om inte vi tar hand om dem, vem ska göra det då?

*

Sedan visar han runt. I ena änden av gården finns äldre hus, det är klassrummen. I den andra änden finns nyare; sovsalar, matsal, kök, toaletter, bibliotek med några hyllmeter minst sagt välslitna böcker. Ovanför dörren till köket står det ”Laholms sparbank”. Flickornas sovsal har döpts till Matildas hus, pojkarnas har fått namn efter Linus. Emma hall heter matsalen/aulan – den har uppkallats efter Emma i Enköping som arrangerade en konsert till förmån för Ssenyange.

Att döpa hus är ett sätt att visa tacksamhet. För tacksam är han, mycket tacksam. Han skrattar mycket, skrattar och klappar händerna ibland när det är riktigt roligt. Till exempel när han berättar om den fantastiska upplevelsen att få flyga till Sverige, se havet och möta människor som kände igen honom från Linus och Matildas film, se konstiga saker som fågelholkar och husvagnar. Laholms sparbank sponsrade resan, och det är delvis tack vare det som det står ”Laholms sparbank” ovanför dörren till det nybyggda köket. Resan till Sverige gav för övrigt mångdubbelt igen – när den charmige rektorn själv var med på filmvisningarna blev folk ännu givmildare.

Han skrattar också när han berättar om när kommunalpolitikerna kom på besök, men det är ett annat skratt, inget hjärtligt skratt direkt.

–      De tyckte att vi hade fått det så fint och sa att vi var en så rik skola att vi borde betala skatt. Betala skatt! Här hjälper vi föräldralösa barn, vi får ingenting från staten, och så vill de att vi ska betala skatt! Hur skulle vi förklara det för de svenskar som stödjer oss?

–      Nej, någon skatt blir det inte.

Hans misstänksamhet mot det ugandiska etablissemanget och biståndsvärlden är stor.

-Skulle Matilda och Linus sända pengar via regeringen eller liknande, så skulle ingenting nå oss. De använder pengarna där uppe för sina egna personliga mål och nästan inget skulle sippra ner till oss här nere.

Den misstänksamheten delas av många jag pratar med på Byggnadskontoret i Halmstad. Bättre att ge pengar till Matilda, då vet man var de hamnar, resonerar de. Då vet de att 100 procent av det skänkta når sitt mål. Och stolta är de. Det är nästan som deras eget projekt. Det var ju här bollen började rulla. Och det är här den senaste filmen ska visas den dag jag besöker kontoret. Här sitter arbetskamrater som alla själva gjort något för skolan, en del skänker via autogiro varje månad, andra sporadiskt eller har nåt att skicka med när Linus och Matilda ska i väg.

På filmen berättar tonåringar som sponsrats vidare till secondary school om sina drömmar. 17-åriga Hellen säger att hon vill bli sjuksköterska:

-Jag vill öppna ett sjukhus för de små som inte kan betala. Jag vill hjälpa andra så som jag själv blivit hjälpt.

Ssenyange är en primary school (7 år), de föräldralösa som går vidare till secondary (4 år) sponsras av svenskar, som ett slags fadderbarn. Hellen är den första Ssenyangeflicka som klarat sig igenom hela secondary school, eller som hon uttrycker det själv; att hon är Linus och Matildas förstfödda. Linus och Matilda har många barn, men inga egna.

Förutom Ssenyange så har Matilda och Linus ägnat en massa tid de senaste åren åt att bygga ett klimatneutralt hus med enbart ekologiska material. Men det har ju inte med den här historien att göra. Inte mer än den tegelsten från Ssenyange som är inmurad i den öppna spisen.

Fakta

Ssenyange har idag 500 elever varav 300 är föräldralösa och bor på skolan. Sen Matilda Nilsson kom till skolan har det byggts sovsalar, bibliotek, kök, toaletter, vattentankar mm. Driftskostnaden för alla barn är cirka 20 000/månad och finansieras nästan helt från insamlade medel i Sverige.

Idag har flera av barnen gått färdigt grundskolan och om de ska vidare är det secondary school eller lärlingsskola som gäller. I år sponsras 35 secondary school-elever och tre elever i lärlingsskola av svenskar.

Svenskarna har blivit allt givmildare, mellan 1996 och 2006 skedde nästan en fördubbling av det privata givandet till välgörenhetsorganisationer. Samtidigt har det blivit allt viktigare för givarna att få veta att pengarna verkligen nåt fram.

Ssenyange är ingen välgörenhetsorganisation, utan ett privat projekt. De som stöttar projektet har fått frågan om en förening skulle skapas för att sköta projektet, men det fanns inget stöd för det. Bidragsgivarna får ett enkelt nyhetsbrev om vad som händer och en ekonomisk redovisning över vad pengarna går till.

Läs mer på www.ssenyange.org eller kontakta matilda_halmstad@yahoo.se

(publicerad i Kollega)