Begravningsrepresentanten

VD, räddningsledare, biträdande larmchef, konsult, kommunalråd, ägare av en bokhandel med mera. Thomas Lindström har gjort en hel del i sitt liv. Nu har han valt att jobba med det som många andra ständigt försöker undvika: döden.

Thomas Lindström jobbar som begravningsrepresentant på Fonus Transport i Stockholm sen ett par år tillbaks. Jobbet är kanske det finaste han haft säger han.

-Det är ett fantastiskt jobb, man får direkt bekräftelse på att man gör något bra. Dessutom har vi en suverän arbetsgrupp. Jag har aldrig varit med om liknande öppenhet. Det kanske är nödvändigt i det här jobbet, säger Thomas, som i slutet av sitt arbetsliv valde ett jobb med betydligt lägre lön än han haft tidigare.

På Fonus i Stockholm har man delat upp arbetet så att kundrådgivare på kontoret möter de anhöriga och ser till att de bestämmer det som måste bestämmas; kremering eller jordbegravning? Vilken kista? Hur ska begravningen arrangeras? Minnesstund? Gravsten? Dödsannons? Och så vidare.

Sedan är det Thomas och hans arbetskamrater på Fonus transport som tar över; de ser till att den döde hamnar på rätt plats, i rätt kläder, i rätt kista. De arrangerar begravningen och de träffar anhöriga på visningar och begravningar.

På andra begravningsbyråer är det samma person som sköter allt. I storstaden Stockholm fungerar uppdelning bättre, tycker man på Fonus.

 

Thomas börjar sin dag på kontoret på Södermalm, sedan bär det i väg i den grå begravningsbilen till kistlagret i Enskede. Han skruvar snabbt ihop en vit kista och drar ut den till den väntande bilen. På bårhuset i en annan förort rullas den ut; Thomas knappar in koden och går in. Här ligger ett femtontal kroppar och väntar på den sista färden. Väl märkta. Det är noga med allt, från att en människa dör till att krematorieaskan hälls i rätt urna.

Kvinnan som ska svepas i den traditionella svepdräkten är betydligt yngre än Thomas. För tio dagar sedan levde hon. Imorgon ska hon begravas.

Thomas öppnar sin stora väska där han har allt han kan behöva; sax, kam, nagelklippare till exempel. Och en spruta och koksalt. Det kan användas om kroppen torkat mycket och fått insjunkna ögonlock.

-Jag kanske gör mer än andra, säger Thomas. Jag vill göra ett gott jobb. För den dödes skull. För de anhörigas skull. Det är oerhört viktigt med respekt även efter döden, annars ska man inte jobba med det här.

När Thomas är färdig ligger kvinnan nerbäddad i kistan iklädd den traditionella svepdräkten. Thomas kammar henne och lägger en liten tygduk över ansiktet. Vi är förmodligen de sista som ser henne. Nu lever hon bara i sina närståendes minnen.

 

På vägen till kapellet där hon ska begravas berättar Thomas om sin krokiga väg till Fonus:

-Jag föddes ovanpå en konsumbutik vid den axel runt vilken den västerländska civilisationen snurrar, nämligen gruvsamhället Norberg.

Han pratar så, på ett sätt som man ständigt vill citera. Men just här visar det sig vara pappa Lars E Lindströms ord som Thomas använder. Pappa blev ombudsman i Handels, sedermera andre ordförande, och därför flyttade familjen från Norberg till Malmö, där Handels förbundskontor då låg.  Thomas pappa var inte den enda inflyttade ombudsmannen i området, så Thomas umgicks mest med barn till andra som var anställda i facket. Uppväxt inom Handels, säger han.

-Det förklarar att den skånska dialekten aldrig bet på mig, säger han.

Den unge Thomas var tidigt en ledare. Var kommer sådant ifrån? filosoferar han. Ständigt hamnar han i denna situation, från att vara mötesordförande i Unga Örnar som tioåring till att bli räddningsledare på Arlanda vid 24. Dessutom klubbordförande för Statstjänstemannaförbundet på Arlanda under en tid då lagar som LAS, MBL och Förtroendemannalagen med flera kom.

-Fackets makt och möjligheter har kanske aldrig varit större än då. Idag har det gått väldigt långt åt andra hållet, säger Thomas Lindström.

Resten av Thomas arbetsliv skulle fylla en hel artikel bara det. Brandkåren, diverse chefs- och konsultjobb bland annat inom SOS Alarm, Konsum och facket, framförallt då SECO, för att nämna något.

Och nu, när han verkligen valt något helt annat än ett chefsjobb, blir han ordförande för Handelsklubben och personalrepresentant i Fonus styrelse.

-Det var väl tvunget att bli på det sättet…

Thomas hamnar där hur han än gör. Han gillar ju rampljuset. Han är en man med pondus, det upptäcker man snabbt. Dessutom har han alltid haft en vilja att göra karriär. Men han säger att bilden av honom utåt är helt olik den bild han har av sig själv. Som så många andra känner han sig som en bluff.

-Min bild av mig själv är att jag är timid, snäll, larvig, tramsig, och framför allt – har dåligt självförtroende.

-Det finns förmodligen daggmaskar som har större självförtroende än jag.

Där är det igen, förmågan att uttrycka sig som bidrar till att han hamnar där han hamnar. På scenen. (Ja, han hoppar även in som stå-up-komiker ibland.) Men han hatar applåderna, berömmet.

-Var jag fått det dåliga självförtroendet ifrån kan jag inte begripa, men om felfunktionen inte är större än så här får jag finna mig i att leva med det, konstaterar han.

Som facklig representant kommer han bland annat att jobba med arbetsmiljön. Han pratar om tunga lyft som aldrig skulle accepteras exempelvis inom sjukvården. En annan arbetsmiljöfråga är att det är så långt mellan dödsfall och begravning, det kan vara upp till två månader. Här har Sverige ett svårslaget världsrekord. Och en kropp börjar efter ett tag ruttnar, även om den ligger i ett kylrum.

-Det är både ett etiskt problem och ett arbetsmiljöproblem för oss, säger den nyvalde fakklubbsordföranden.

-Det är ett märkligt förhållande vi har till våra döda anhöriga. Det gäller hela samhället!

Hoppet ser han till invandrarna – de kan påverka oss till en förändrad syn på döden.

-Det är en jävla tur att vi har våra invandrare! säger Thomas med eftertryck.

Och hur ser han själv på döden?

-Jag har inget problem att tänka på min egen död. Och om jag fattat det rätt så får vi alla en plats i Guds hus. Och jag kan nöja mig med städskrubben.

(publicerad i Handelsnytt)

Kommentera