Bloggen som terapi

Jag är en riktig fighter och kommer aldrig sluta slåss.

Den dag vi ska åka och prata med Sara Nordlund står det så längst upp på bloggen hon skriver.

Namnet på bloggen är: Tills döden skiljer oss åt cancer jävel.

Sara är 23 år. Och ja, hon är arg. På cancern. På vården. På personal som gör fel, på obefintlig forskning. På döden som kommer och stör.

Och vi får veta mycket på bloggen. Vi får se Saras stora operationsärr på magen, vi får höra om panikångesten på natten, vi får lära känna doktor Snygg och sköterskan Subban på Solna. Bloggen är Saras terapeut. Här skriver hon vad hon vill, det är bara hon själv som sätter gränserna. Läsarna kommenterar, uppmuntrar, ger bekräftelse.

En sorts självmedicinering kan man säga. Några samtal med terapeut, psykolog eller liknande har hon aldrig blivit erbjuden inom vården.

Ingen pratar om döden där, säger Sara.

Men det gör Sara. Hon pratar om allt, nästan. Eller rättare sagt – skriver.

-Jag har alltid haft lättare att skriva än att prata, berättar Sara.

Så att blogga är naturligt, det gjorde hon även innan hon fick cancer. Men det är stor skillnad på då och nu. Då var hon en vild tonårstjej som levde livet. Visserligen hade hon ont i magen och åkte in och ut på sjukhus, men inte var det som nu när livet hänger på en skör tråd.

Sara är beroende av att blogga. Där ute har hon tusentals läsare.

-En gång försökte jag sluta. Jag var så less på allt. Men efter ett och ett halvt dygn var jag tillbaka, berättar hon.

-Folk är nyfikna, men också empatiska. Jag har fått nallebjörnar, blommor, krya på dig-kort. Jag blottar mig, naket och ärligt, och det är inte så många som vågar det.

Hon ångrar inget hon skrivit. Ingen i omgivningen har heller klagat på att ibland bli rätt utlämnade; inte pojkvännen, mamma eller någon annan. Sjukvårdspersonalen går hon hårt åt ibland, men ingen nämns vid namn. Nästan ingen vårdpersonal har heller sagt att de läser bloggen, även om Sara tror att en del gör det i alla fall.

Ett av syftena med bloggen är att berätta om hur hon blivit bemött som patient.

Ett annat syfte är att prata om cancer, och då särskilt den cancer som verkligen dödar.

-Det finns nästan ingen forskning om min typ av cancer. Och det är nästan bara gamla människor som får den. Eventuellt är det två unga före mig som haft pancreascancer, säger Sara.

Ett tredje syfte är att inte bli bortglömd. Inte nu och inte i framtiden.

-Jag vet att jag stöttar och hjälper andra genom att vara så ärlig och öppen som jag är.

Sara Nordlund har nyss fyllt 23 år. Hon har planerat sin begravning, hon vill prata om döden för hon om någon vet att vi alla ska dö. Och hon måste skriva.

-Jag måste ventilera det här, annars spricker jag.

Ibland blir en och annan provocerad, men det gillar Sara. Hon tycker om att diskutera, att folk reagerar. Det som provocerat mest är att hon trots sin allvarliga sjukdom röker. När en del reagerade på det måste hon ju snabbt lägga ut en bild på sig själv rökandes. Cancern måste hon lära sig leva med, hon har inget val. Men rökningen bestämmer bara hon själv över.

-Jag skiter i vad folk tycker, på ren svenska, säger Sara där hon sitter i soffan med den lilla rosa datorn framför sig.

Hon har den alltid med sig. Datorn är livsviktig, internet är en livlina.

Citat från bloggen:

”Jag är ju livrädd egentligen även om jag är stark. Ingen vill ju spela ett spel utan självklara regler, och i min situation är reglerna för ett anständigt liv bortsuddade för länge sen. Nu pågår kampen ständigt, varje dag sekund och minut.”

Kommentera