Jag springer ifrån döden…

Friskis&Svettis är för mig glädje att röra kroppen, men också något helt annat – just på gympapassen tänker jag på döden. När brösten hoppar, rumpor dallrar, svetten fläckar urtvättade t-tröjor och välsittande märkeslinnen, när jag flämtar och flåsar och tittar på den ständigt leende blondinen i mitten – då tänker jag på döden och på min barndomsvän Åsa. Och på hur levande jag är.

Vi var trettio år, jag var på väg till träningen, men först ett telefonsamtal. Jag skulle bestämma träff med Åsa som bodde i en annan stad. Hon var sjuk, mycket sjuk, det visste jag. Jag visste att cancern hade spridit sig till alla möjliga delar av hennes kropp, men jag visste inte att det var sista telefonsamtalet.

Hon pratade om metastaser, om att hon varit och spikat ihop ett ben, att få bort tumörerna var alldeles för sent. Rakt och osentimentalt berättade hon, som om det var en släng av förkylning hon drabbats av, som om hon varit ute och handlat eller nåt. Och min bild av Åsa var fortfarande den friska, den fräscha, den snyggaste av alla oss kompisar.

Efter telefonsamtalet gick jag tvärs över gatan till Friskis&Svettis. Jag tänkte på min vän, hur hon gick sönder, medan jag kunde springa, hoppa, studsa och le (fast inte samtidigt, till skillnad från gympaledarna som kan göra allt leende). Jag sprang fortare, hoppade högre, tränade hårdare. Min kropp kunde det. Min vän var döende, jag sprang fortare och fortare.

När jag ringde en vecka senare för att bestämma exakt tid för besöket, var det för sent.

Jag tränade igen och igen och igen. Åsa hade gått bort. Jag sprang. Min vän lärde mig springa medan jag kan.

Det har gått nitton år sen dess, jag tänker inte så ofta på Åsa, men hon kommer på gympapassen. Jag tänker på döden, och livet. Tränar hårdare, använder min kropp fullt ut. Springer fortare.

Mitt i språnget går hälsenan av. Badminton under lunchen och Friskis&Svettis kloka uppvärmning har jag glömt. Operation, gips och kryckor. Jag sitter där jag sitter. Trasig. Men jag kan repareras.

Min vän gick också sönder; metastaser sprängde kroppen, benet fick spikas för att inte falla i sär. Det fanns ingen väg från kryckorna.

Medan jag sitter där gipsad växer jag i kapp min egen mamma. Hon dog också ung, 35 år, elva månader och fyra dagar. Ett magiskt datum jag alltid varit medveten om. Jag klarar inte mycket med mina kryckor, jag har ont i halsen, och hör jag inte lite dåligt också? Men allt det där är en fis i världsrymden. Eller hur?

Många år har gått. Jag går utan kryckor, springer igen. Passar på. Jag tänker aldrig att ”det kan jag göra sen, om några år, när jag blir pensionär”. Jag gör det jag vill. Nu. I morgon kan det vara för sent. De döda lär oss andra leva, det är dödens enda uppgift. Jag använder min friska kropp, springer ännu lite fortare, springer ifrån döden. Så länge det går…

publicerad i Friskispressen

Kommentera