Sorgen kan man inte hoppa över

-Om du släpper in döden så blir livet rikare. Det är Emilie Tingströms övertygelse. Själv har hon släppt in döden så mycket att det blivit ett levebröd. På den egna begravningsbyrån vill hon hjälpa människor att ta avsked av sina nära och kära.

Det var för fem år sen sjuksköterskan Emilie Tingström fick idén att starta Grindstolpen. Hon hade som frivillig hjälparbetare jobbat i Thailand efter tsunamin. Förutom det rent fysiska omplåstrandet så handlade det om att möta människor som varit med om fasansfulla saker, som förlorat vänner och familjemedlemmar. Och hon såg hjälplösa hjälparbetare som själva var rädda för döden och hade svårt att möta chockade människor. För Emilie kändes det annorlunda:

-Jag tyckte att jag klarade att hjälpa människor under fruktansvärda omständigheter, säger Emilie när vi träffas i begravningsbyråns lokaler i centrala Uppsala.

Ingen kan missta sig på att det här är en begravningsbyrå. I skyltfönstret står en kista till exempel. Bara det är en utmaning för branschen. Medlemmarna i förbundet för privata begravningsbyråer får uttryckligen inte ha sådan skyltning. Alltså är inte Emilie Tingström med där.

Döden är naturlig. Ingenting att hymla med, tycker hon. Och när någon dör så använder man en kista. Ingenting att hymla med där heller.

-När jag jobbade inom vården pratade man inte i klartext om döden, den smusslades undan, säger Emilie och ser begravningsbranschens ovilja mot att skylta med kistor som en annan sida av samma sak.

Emilies uppgift som begravningsrådgivare är inte bara att hjälpa de anhöriga att välja kista, sånger till begravningen och utsmyckning av dödsannons, tycker hon. De sörjande måste få prata också. Prata, prata, prata – även på begravningsbyrån.

Sorgen kan man inte hoppa över. Den kommer någon gång – förr eller senare.

Själv vill hon se sig mer som en vägledare genom sorgeprocessen. Hon har därför också utbildat sig i att hålla kurser om sorgbearbetning och gått flera kurser i avancerad självkännedom på Mullingstorp.

-Jag vill ta folk i handen och visa dem att döden inte behöver vara så läskig som man tror.

Hon tycker till exempel att närstående ska vara med vid svepningen. Det är en hjälp i sorgeprocessen, menar hon. Att vara med och lägga den döde i kistan gör att det blir verkligare.

-Det blir inte bara synintryck – du får in det i kroppen på ett helt annat sätt. Det är också lättare att möta någon på en brits; till exempel krama, istället för att göra det när någon redan är nerbäddad i kistan.

Därför berättar Emilie alltid för de anhöriga vilka fördelar det är att vara med, och de allra flesta är det också till skillnad från hur det brukar vara på andra begravningsbyråer. Ungefär 80 procent är med vid svepningen på Grindstolpen uppskattar Emilie.

-På andra byråer är det 3-5 procent, säger hon och då är det de som redan innan vet att de vill vara det.

-Att göra det tillsammans blir en fantastisk upplevelse och en djupare gemenskap efteråt.

Förebilden för Emilie är barnbegravningar. Där har det länge varit praxis att föräldrarna tar hand om sitt döda barn.

-Om du är med kan du också prata med den döde. Mycket sorg handlar om oavslutade relationer. Det finns saker man vill säga. Många olika känslor. Du kanske inte bara är ledsen, du kanske är arg också. Eller lättad, om det var en svårt sjuk människa. Det är bra att få ur sig saker, säger Emilie där hon sitter i sina vanliga kläder, med bordercollien Enya bredvid sig.

Det sistnämnda är också en del av Emilies affärsidé – hon är en vanlig människa, hon vill inte gömma sig bakom en yrkesroll. Svarta kläder vägrar hon ha på sig. Och hunden är en del av den tanken. Enya är en glad, svansviftande, kundmottagare.

Djur har för övrigt fyllt en stor det av Emilies tidigare liv, länge var hon lantbrukare och hade djur vid sidan av jobbet som sjuksköterska inom äldrevården. I båda rollerna lärde hon sig mycket om döden.

Hon har ju också varit med om dödsfall i familjen, så är det nog för de flesta som väljer att jobba med döden varje dag. Den närmaste var pappan, som hon tog ett fint avsked av.

-Jag och mina bröder la honom i kistan, och bar in och ut den ur kyrkan. Sedan spred vi askan i havet. Jag är övertygad om det avskedet gjorde det lättare för mig att leva vidare utan min pappa, säger Emilia.

 

Men det var alltså tsunamin som fick henne att byta bana. De tio dagarna där var det värsta hon hade upplevt.

-Efter det kändes det som att jag klarar vad som helst, säger hon.

Således åkte hon hem från Thailand med en ny beslutsamhet. Hon var då 44 år och ville få ny riktning i livet. Hon separerade från sin man, slutade med lantbruket, flyttade från Västergötland till Uppsala för att komma närmare de två vuxna barnen. Och i sitt funderande på en meningsfull sysselsättning kom hon på att hon skulle starta en begravningsbyrå. Idag säger hon att hon hamnat helt rätt i livet, att det är så meningsfullt det hon gör nu. Och bättre och bättre går det. Till och med jättebra, säger hon.

Begravningsbranschen är konservativ, men det har börjat röra sig även där. Tidens individualism sprider sig även till begravningar. Och Emilie uppmuntrar verkligen anhöriga att utforma begravningen som de vill. Faktum är att det finns få regler som styr en begravning, i alla fall vid en så kallad borgerlig begravning. Kistan kan exempelvis vara personligt utformad. Emilie berättar om den gången den dödes barnbarn målade fjärilar på locket. Eller den gången de anhöriga doppade sina händer i fingerfärg och la dem på kistan.

-Många tror att de inte kan göra så mycket, men det finns många möjligheter, säger Emilie Tingström.

Begravningen kan hållas hemma i trädgården, i en bygdegård eller kanske på en havsklippa, som på det stora fotot på väggen på Grindstolpen. Nedanför den vackra bilden står ännu en kista. Nej, ingen kan tvivla på vilken verksamhet som bedrivs i den här lokalen.

Vi är rätt dåliga på det här med döden i Sverige. Många av oss har till exempel svårt att få in en begravning i ett pressat tidsschema. I snitt 20 dagar tar det från ett dödsfall till begravning. Det får ta upp till två månader. Det är ett världsrekord vi kanske inte ska vara stolta över.

-Döden passar inte in i våra liv. Vi försöker hitta en lucka för begravning i våra fulla almanackor, säger Emilie.

-Vi lever ibland som om livet alltid kommer att se ut som det gör idag, med våra nära och kära omkring oss. Att bli påmind om döden får oss kanske att värdera saker i livet annorlunda. Talar jag om för mina nära hur mycket de betyder för mig?

Faktaruta:

En borgerlig begravning kan utformas helt individuellt. Vem som helst kan leda en sådan ceremoni och man kan vara på vilken plats som helst. Du kan göra i princip allt själv, och måste inte anlita begravningsbyrå. De flesta gör dock det för att få hjälp och vägledning.

Kyrklig begravning leds av en präst utifrån kyrkans regler.

Kistor kan också utformas individuellt, så länge man håller sig till de mått som fungerar i ett krematorium. Personliga saker kan läggas i och på kistan.

För att få askan spridd i naturen eller i havet krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen. Lättast är det att få tillstånd till spridning i havet.

(publicerad i Allas)

Kommentera