Vi vill göra sorgen synlig

För många år sedan var Cina Sofias dagisfröken, idag är hon en slags bonusmamma. Det är den gemensamma erfarenheten av stor sorg som fört dem samman efter många år.

För några år sedan förändrades livet för Cina Blidmo, hon beskriver det som att vakna på en helt annan planet.

Det var en vanlig torsdag. Någon vecka tidigare hade hon och hennes man Roger varit i Florens. Det finns en bild tagen precis när de lämnat flygplanet, där Cina tittar på Roger, som hon levt med och älskat i 37 år. Hon minns att hon sa – ”vad fin du är”.

Åter till torsdagskvällen. Cina är aktiv i Friskis&Svettis och ska leda ett gympapass i Upplands Väsby där de bor. Roger följer med, han är kung i spinninghallen. Det är tredje spinningpasset för honom den här veckan. Han älskar spinning.

På dagen har Roger hämtat yngsta dottern som jobbar i fjällen. I bilen pratar de om hur bra de har det. Det är sådant man senare minns.

Cina leder sitt gympapass, men en stund in i passet märker hon att det blir stökigt i spinninghallen intill. Någon kommer in och frågar efter en sjukvårdare. Passet bryts och när Cina rusar i väg ser hon att det är Roger som ligger på golvet. Det är svårt att ta in. Roger är 57 år, han tränar, har gått på regelbundna hälsokontroller, lever som man ska, tycker Cina. Men det är Roger som fått en hjärtinfarkt.

Ambulansen kommer snabbt. Cina åker i en bil bakom på väg in till sjukhuset, och hon kan vagt se genom ambulansens bakfönster hur personalen försöker återuppliva Roger.

Efter fyrtio minuters väntan på sjukhuset kommer läkaren och bara skakar på huvudet – det gick inte att rädda Rogers liv. Helt plötsligt står Cina där med Rogers träningskläder i en påse. Det är bara att åka hem till det tomma radhuset.

-Det känns som om jag övergav Roger där på sjukhuset. Jag hade behövt åka hem, byta om och komma tillbaka och ta ett riktigt farväl. Kanske ta med något personligt till Roger, säger Cina.

Då var hon chockad, hon visste inte hur hon skulle bete sig.

-Man dör bara en gång. Ett avsked kan inte göras om. Därför är det viktigt att få vägledning. Man vet inte vad som kommer att hända. Sista minnet bär man med sig resten av livet. Man måste ta den tid man behöver för avskedet, säger hon idag.

Cina jämför med när någon är fysiskt sjuk:

-Du skickar inte ut någon från akuten med ett blödande sår, men det gör man med oss anhöriga.

Cina och Roger Blidmos bröllopsfoto är från 1974. De är så unga, så lyckliga, hela framtiden har de framför sig. Och det blev verkligen bra, i hela 37 år. Tre barn, en fin familj, ett framgångsrikt arkeologiföretag som båda arbetade på.

Ett år efter Cinas och Rogers bröllop föddes en flicka i en annan familj. Sofia är idag 35 år och heter Pelc i efternamn. När Sofia var liten arbetade Cina som förskollärare på hennes dagis. Där träffades de för första gången, men efter det hade de ingen särskild kontakt – tills döden kom och störde och de insåg att de delar både erfarenheter och åsikter.

Sofia visar också en bröllopsbild. Det är inte bara glädje i den. Stoffe, eller Jean-Christophe Pelc, som han egentligen heter, ser trött ut, orakad. Sofia är gravid, hon har en grön klänning och man kan se att hon gråter. Fotot är retuscherat så att man inte ser att det är taget på intensiven på Danderyds sjukhus. Det är taget tre dagar före Stoffes död.

Sofias berättelse är lite annorlunda än Cinas. Den handlar om en utdragen sjukdom och ett sent cancerbesked. Hoppet fanns där hela tiden, nästan in i det sista.

Stoffe levde med tarmsjukdomen crohns sjukdom sen tonåren.

Det sista året han levde blev det bara värre. Han blir sjukskriven, har svårt att styra toalettbesöken, blir ”fånge i sitt eget hem” som Sofia uttrycker det, och till slut blir han inlagd på sjukhus. På röntgen syns en knöl i magen, men läkaren säger att det är en förstorad körtel. Stoffe ska opereras för att få en stomipåse, men då upptäcker läkarna att den verkliga orsaken till smärtorna och sjukdomen är tarmcancer.

När beskedet kommer är dottern Gila är då tre och ett halvt år gammal och Sofia är gravid i femtonde veckan. Något som hon själv betraktar som något av ett underverk. På grund av sjukdomen har samlivet knappt fungerat alls, men tydligen hade det fungerat en enda gång i alla fall!

Sofia och Stoffe planerar att gifta sig onsdagen den 13 december.

Fredagen innan kommer Sofia till sjukhuset för ett inbokat möte med läkaren. Stoffe har blivit sämre, mycket sämre, och nu får de veta att cancern spridit sig till lungor och lever och att det inte finns något att göra.

-När vi pratade om bröllopet som skulle ske fem dagar senare sa läkaren: ”Om jag vore er skulle jag inte vänta så länge”. Jag tänkte fortfarande inte att han skulle kunna vara död då, utan att han inte skulle orka, berättar Sofia.

Det gick inte att vänta fem dagar. Det blev ett snabbt arrangerat bröllop redan dagen efter på intensiven.

Bröllopsklänning, blommor, gäster, musik, bröllopstårta… Sofia hann fixa nästan allt i all hast tillsammans med sin och Stoffes familj.

Tre dagar senare dör Jean-Christophe Pelc.

Det går inte lång tid mellan bröllop och begravning

Stoffe dör fyra månader före Roger Blidmo. Efter Rogers död träffas Cina och Sofia av en slump i centrum. Det är jultid, jäkt och julhandel. Cina och Sofia står där mitt bland de stressade människorna och pratar om sina allra viktigaste erfarenheter. Och så fortsätter det. Sofia bjuder hem Cina, de börjar ringa varandra, träffas allt mer. De startar ett nätverk för anhöriga där de bor, de blir kontaktpersoner i anhörigföreningen Vimil öst (Vi som mist någon mitt i livet).

Idag säger Sofia att Cina är en slags bonusmamma.

Och bonusmormor till Sofias barn Gila och Emla.

-Vi kan prata om allt, vår vänskap sitter idag på djupet, säger Cina Blidmo.

Men Cina ser egentligen inte Sofia som en bonusdotter eftersom hon inte alls tänker på åldersskillnaden:

-Sofia är så vuxen, så mogen, hon har varit tvungen att bli det, säger hon.

När ens närmaste dör behöver man prata, prata, prata. Cina och Sofia vittnar såsom många andra om att en del vänner försvinner, andra kommer närmare.

-De gamla vännerna tar slut. En har rent ut sagt att hon inte orkar träffa mig längre. Men om jag gråter så är det ju för att jag är trygg att göra det. Andra kan reagera och tro att de sa något dumt, men så är det ju inte. Roger finns ju här inne hela tiden, säger Cina Blidmo och lägger handen på bröstet.

Med Sofia kan hon gråta. Och Sofia kan gråta med Cina. Och skratta. Alla känslor finns ju även i sorgen. Det vet de som själva varit med om den.

-Vi behöver flocken, vi behöver varandras stöd, säger Cina som helst av allt skulle vilja arrangera en gala i Globen för att synliggöra sorg.

-Man samlar in pengar för att bota sjukdomar, men när det inte går att bota, när någon dör – då finns inte mycket. Vi skulle vilja starta en fond för att stötta anhöriga. Pengarna skulle kunna gå till samtalsterapi för de som inte har råd själva, lokalhyra för anhörigträffar, stöd till barnfamiljer för avlastning hemma, stöd till unga vuxna… ja, behoven är inte svåra att formulera, säger Cina.

De tycker att det ska finnas särskilda sorgerum på sjukhus dit de som drabbas kan gå. Där ska finnas någon att prata med som vet mycket om död och sorg, där ska finnas böcker och information om anhörigföreningar man kan ta kontakt med och där ska finnas rum där man i lugn och ro kan ta avsked av den som dött.

Cina har gått hos en sorgeterapeut, vilket hjälpt henne:

–       Jag har råd med det, men det har inte alla. Det borde vara lika subventionerat som att gå till sjukgymnast, tycker hon. När sorgen satt sig i kroppen och gör ont är det lättare att bli sjukskriven och få hjälp med massage och sjukgymnastik. I direkt anslutning till den stora förlusten borde man erbjudas en anpassad återgång till arbetet i kombination med ett bra lyssnar- och samtalstöd och på så vis underlätta den tunga sorgeprocessen.

Cina och Sofia är kritiska och konstruktiva. De är kritiska mot att anhöriga inte får vägledning och stöd i sorgen. Sorg måste få ta plats, den måste få kosta. Annars kan den som sörjer må ännu sämre i framtiden, och vad kostar inte det? De har försökt påverka politiker, de startade en numera nedlagd anhöriggrupp där de bor och de har föreläst för vårdpersonal på ett sjukhus om sina erfarenheter.

-Många tror att det finns ett bra krisstöd, men det är bara vid stora olyckor med många inblandade. Varje enskilt dödsfall som drabbar unga familjer är en katastrof och behöver lika mycket krisstöd. Det behöver politiker på alla nivåer ändra på, säger Cina.

De vill prata om döden och sorgen, för den är en del av livet.

–       Sorg är något väldigt fint egentligen – den är ett tecken på att det funnits kärlek, säger Cina Blidmo.

Nu ligger deras män på samma kyrkogård. Rogers grav är smyckad med en jägare, en fornristning från förr, det passar arkeologen. Stoffes grav är småbarnspappans grav. Här finns en nalle, ett foto på Stoffe, många små stenar, hjärtan, blommor och bakom den hjärtformade gravstenen finns en plåtlåda med en anteckningsbok. I den ritar flickorna till sin pappa. Det är så de pratar med honom.

-Jag tycker synd om Emla för hon har aldrig träffat honom, säger Gila.

Emla hör inte, för hon snurrar som i en karusell, i händerna på Cina.

Namn: Cina Blidmo

Ålder: 58 år

Familj: tre vuxna barn mellan 35 och 25 år (Niklas 35, Johan 32, Sofia 25)

Yrke: Ekonomi- och personalansvarig i eget konsultföretag

 

Namn: Sofia Pelc

Ålder: 35 år

Familj: Gila 7 år, Emla 3 år

Yrke: Undersköterska och frisör

Bor: Upplands-Väsby

Cina och Sofias råd när det värsta händer:

-Låt tiden gå, flyt med.

-Ta emot all hjälp du kan få. Försök inte vara duktig.

-Vänta med stora beslut

*Skaffa en anteckningsbok där du kan skriva ner allt du behöver komma ihåg under den första tiden då allt är förvirrat.

*Sök reda på närmaste anhörigförening eller stödgrupp. Vimil och Riksförbundet för änkor och änkemän ordnar träffar och föreläsningar för alla åldrar. Även en hel del församlingar har anhörigträffar.

*Försök promenera och gärna i sällskap med någon. Det är bra för hälsan och tankarna.

*Prata om det som hänt. Man behöver älta och berätta. För att inte trötta ut sina vänner är det bra om man kan få hjälp med lyssnar/samtalsstöd. En del sjukhus har kuratorer som hjälper till. Om du mår dåligt sök hjälp hos primärvården som ibland har egen psykolog. Kolla upp hemförsäkringen som ofta har ett krisstöd för ett antal samtal hos samtalsterapeut. Kolla även med din arbetsgivare om företaget genom företagshälsovården kan erbjuda samtalsstöd.

(publicerad i M-magasin 3/2011)

Kommentera