Johan Rockström

Världen blir varmare. Naturkatastroferna fler. Djur och växter utrotas i en rask takt. Men de många dåliga nyheterna har en annan sida. Vi kan styra utvecklingen åt ett annat håll.

Det tror Johan Rockström, miljöprofessorn som pratar så att man förstår.

Han utsågs till årets svensk av tidningen Fokus förra året. Och World Ecological Forum tycker att han är en av världens främsta miljökämpar och att hans arbete är “exceptionellt tydligt, logiskt och fängslande”. Utmärkelsen årets sociala kapitalist fick han nyligen av Veckans affärer och Sparbankerna, något som han ser som lite speciellt eftersom det är en utmärkelse från näringslivet. I miljösverige utsågs han till näst mäktigast, efter Maria Wetterstrand.

Jag undrar, har han makt? Och vad ska han göra av den när han vet att vi på många sätt är på väg åt alldeles fel håll, när det gäller klimatet, den biologiska mångfalden etc. Världen blir allt varmare, vi utrotar djur och växter i rasande fart och på klimatmötet i Köpenhamn i december förra året lyckades man inte uppnå särskilt mycket.

Klimateffekten är bara ett av flera miljöproblem som är akuta. Vi håller på och trampar på gränser för vad planeten tål, enligt Johan Rockström.

 

Johan Rockström är en upptagen man. När jag till slut lyckas boka en tid med honom och pallra mig iväg till hans arbetsplats så är han inte där. Han är på väg in, men tiden är knapp så vi tar en första intervju i mobiltelefon, sen ett snabbt möte innan han måste i väg till sonens utvecklingssamtal. Andra gången liknar den första. Nu får jag följa med honom i bussen på väg till barnens skolavslutning.

Tidsoptimist, javisst!

Men båda gångerna handlar det om barnen i alla fall. De blir i alla fall prioriterade i det tajta schemat?

Johan skrattar lite förläget där vi står på busshållplatsen och väntar på Vaxholmsbussen. Nja, de brukar klaga hemma. Kanske är det mest frun som får stryka på foten. Ulrika Rockström, själv heltidsjobbande veterinär. Med tre barn, hästar, hund, höns, kaniner och vanligtvis får också, finns det människor i hans omgivning som undrar hur han orkar.

Anders Wijkman till exempel. Den gamle europaparlamentarikern, riksdagsmannen, aktiv i Tällberg foundation, som nu börjat jobba som senior advisor under Johan Rockström på Stockholm Environment Institute, SEI:

-Johan kan inte sova mer än 4-5 timmar per natt, säger han. Hur hinner han? undrar Anders Wijkman.

Ja, hur hinner han?

När vi har klivit av bussen i vackra skärgårdsstaden Vaxholm frågar jag om det.

-Jag önskar jag kunde sova så lite, men så är det inte. Sömnen är viktig för mig. Jag går och lägger mig tidigt. Kliver upp tidigt också. Jag gillar det, säger Johan och fäller upp den ihopfällbara cykeln som ska ta honom vidare till skolavslutningen.

När jag senare träffar hans fru säger hon att han är en mästare på att utnyttja tiden. Om det så bara är tio minuter på en buss så åker datorn fram; alltid är det något som ska förberedas, skrivas, läsas. Jag förstår också att det finns en viss obalans med vardagssysslorna hemma. Men ska man rädda världen så ska man…

 

Vem är han då, Johan Rockström? För den miljö- och klimatintresserade är han en känd person. För andra förmodligen inte. Framförallt är han chef för Stockholm Environment Institute, SEI, tillika chef för Stockholm Resilience Centre, två viktiga centrum för miljö- och utvecklingsforskning.

Dessutom är han:

– professor i naturresurshushållning.

–       skidåkare som åkt vasaloppet i tuaregmundering.

–       uppväxt i Brasilien, Italien, Karlskrona.

–       global även i arbetslivet; har jobbat mycket i framförallt Afrika

–       framgångsrik forskare. I höstas ledde han till exempel en uppmärksammad studie om planetära gränsvärden, där forskare tog fram nio problemområden som riskerar att gå över gränsen och bli globala miljökatastrofer. I tre av fallen har vi redan passerat gränsen: klimatet, förlusten av biologisk mångfald och utsläpp av kväveföreningar.

 

Och så försöker han leva som han lär. Cykla till exempel. Den lilla ihopfällbara cykeln som åkt med på bussen har han svårt att klara sig utan. Han använder den dagligen då han cyklar till färjan från den gamla handelsträdgården på Rindö där han bor. Och det är på den han tar sig till närliggande möten.

Det är ett sätt att leva som man lär.

Ett annat är att göra av med så lite energi som möjligt och att kretsloppsanpassa hushållet. Johan och hans familj är på god väg.

Hemma har de energieffektiviserat och fått ner sin konsumtion till 10 000 kWh/år, vilket inte är mycket för ett svenskt hushåll med fem personer i ett nästan hundra år gammalt hus. Åtminstone klarar de det nästan jämt – förra vintern blev alltför lång och kall för att klara målet. Det som ändå behövs av energi kommer från bergvärme och vindkraftsel. Familjen hoppade tidigt på möjligheten att själva bli ägare till vindkraftsandelar.

-Några år följde vi allt vi konsumerade och klimatkompenserade för det. Det är inte så lätt att beräkna, men mellan tummen och pekfingret så….

Nu har han tre barn, den äldste är tolv, den yngste nio, och hur går det då med allt som ungar vanligtvis vill ha?

-Det är en utmaning, erkänner han.

-Vi försöker prata om vilka fotavtryck vår konsumtion gör. Hur viktig är just den här prylen? För den äldste börjar det ju bli viktigt vilka saker han har. Det är en balans hela tiden.

-En medelsvensk gör i snitt av med tio ton kol om året, och om de utländska produkter vi konsumerar räknas med blir det nästan en fördubbling.

 

För Johan är det här inget nytt – han har alltid levt som han lärt. Men nu är han dessutom en offentlig person i miljösverige. Han kan inte leva hur som helst, för trovärdighetens skull.

-Det positiva med att vara offentlig är att som forskare kunna visa att det går. Det är enkelt att leva koldioxidneutralt vad gäller el och energi, säger han.

 

Nästa mål för huset hemma på Rindö är att koppla bort toaletten från avloppsnätet.

– Cirka 30-40 procent av kvävet går direkt ut till Östersjön, konstaterar forskaren som inte vill vara med i det systemet.

Men det är inte lätt.

-Utmaningen är urinen. Egentligen ska den näringen tillbaka till de åkrar de kom ifrån, men de ligger i något annat land eller någon annanstans i Sverige. En familj med fem personer är en stor importör av näring.

 

Men det här är ju småpotatis för Johan Rockström, även om han anser att det är viktigt att börja omställningen hemma på det lokala planet. Det är ju hela världen som måste ändra kurs för att förhindra eller mildra katastrofala klimatförändringar, inte bara enskilda familjer i Sverige. Och här har forskarna en viktig roll. Utan dem hade vi inte förstått allvaret. Och frågan är om så många förstår det än idag.

Just i den här morgonens DN har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig om vad han tror är den stora utmaningen om tio år – han svarade jobben.

Johan Rockström menar att utmaningen är på en helt annan nivå – att inom tio år starta en omställning i världen som saknar motstycke i historien, och att Sverige kan bli ett globalt föredöme här.

Vårt beteende på miljöområdet beskriver han som att köra bil i natten, utan lyse och utan att veta om bromsarna fungerar.

 

Johan är till stor del uppvuxen utomlands och han har som vuxen bott många år i bland annat afrikanska länder. Kanske är det världsmedborgaren Johan Rockström som gör att han är så medveten om problemen? Det är trots allt människor i andra länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. För oss handlar det ofta om ekonomi, för dem handlar det om att överleva.

Uppväxten, från två och ett halvt till nio års ålder tillbringade han i Sao Paolo där pappan var chef på ett företag som tillverkade asfaltläggare, sedan blev det Milano i tre år innan familjen kom hem till Sverige. De stora klyftorna i Brasilien – vilka spår satte de? Eller levde familjen så som svenskar ofta gör i fattigare länder, bakom murar och taggtrådsstängsel?

-Vi var hyfsat integrerade, det var annorlunda då. Det har varit mer segregerat när jag som vuxen bott i Nairobi och Harare med familjen. Jag kan inte säga att det klickade till när jag var liten och såg hur det var i en fattig favela i Sao Paolo, att säga så vore inte sant helt enkelt. Men jag minns stoltheten över att vara svensk, att vi var miljömedvetna, ”håll Sverige rent” och sådant. De tankarna kolliderade med miljöförstörelsen och fattigdomen i Sao Paolo. Det var ju enorma kontraster där.

 

Så när det var dags att välja inriktning i livet var det ingen slump att han ville jobba med de stora utvecklingsfrågorna vatten, markanvändning, biologisk mångfald etc.

Han la arkitektdrömmen åt sidan och insåg att agronom låg närmare om han ville ägna sig åt de stora frågorna.

Men ett stadsbarn som Johan? Hur skulle det gå på lantbruksuniversitetet Ultuna?

-Jag ville ju inte komma där som en urban fjant, så jag sökte jobb som dräng utanför Karlskrona där jag bodde. Jobbade på en gård i Tollarp i nästan ett år. Varje morgon klockan fyra satte jag mig i bilen för att hinna till morgonmjölkningen. Jag sa att jag inte behövde någon direkt lön, bara jag fick mat, husrum och lära mig allt. Och det fick jag.

Inriktningen på studierna blev sen vatten- och markanvändning. Och efter några års studier i Paris kom han till Niger, ett land i södra delen av Sahara, där problemen med vatten och mark verkligen ställs på sin spets. Han blev kvar i fyra år.

Vem bryr sig om Niger?

Vem vet var Niger ligger?

År 1996 fick i alla fall några fler lära sig det eftersom det årets Vasalopp hade två skidåkare från landet. Det var Johan Rockström och en dansk som också jobbade där. Iförda tuaregmundering, lång kaftan och konisk hatt, inte särdeles anpassad till skidåkning.

–       Huvudstaden Niamey har två korsande gator och en rondell. En dag såg jag en bil med ett vasaloppsmärke på. Det var så jag träffade Peter Christensen. Och sen kom vi på att vi skulle åka Vasaloppet för Niger, jag tror att det var min idé. Vi tränade enbart på savannen; på lateritplatåerna är det stenhårt, där gick det att åka rullskidor, med giraffer och lokala bybor som åskådare. Och på de två gatorna i Niamey.

Det blev en del uppmärksamhet för vattenproblemen i Niger det året.

Vasaloppet har han åkt många gånger sen dess, men några spektakulära PR-jippon har det inte blivit. Det räcker med att han pedagogiskt förklarar situationen, så lyssnar vi.

Här är några beskrivningar:

”årets absoluta stjärnskott i forskarvärlden. Rockström tar helhetsgrepp på miljöfrågorna, presenterar forskning sakligt och enkelt och ligger steget före.” (motivering till att han kom tvåa på 2009 års lista över personer med störst inflytande på miljödebatten).

”Dagens favorit och klart främste talare – vi känner oss båda klimatchockade.” (Greenpeace blogg om Almedalen 2009).

Han ”tilldelas utmärkelsen Årets svensk 2009 för sitt engagerande och entusiasmerande arbete för en hållbar utveckling.”

Det finns också en del mindre smickrande tillmälen från människor som tror att klimathotet inte existerar. ”En propagandaråtta från vänsterträsket” låter det exempelvis från en anonym kommentar på nätet.

 

Han är alltså en mästare på scenen, men han ska inte bara ägna sig åt det. Åtminstone tjugo procent av tiden är det tänkt att han ska forska, men det är ju inte lätt att få till. Förutom allt offentligt arbete med att föra ut forskningen så krävs det mycket arbete att leda två större organisationer.

-Jag vill vara en aktiv forskare. Det vinner alla på. Det är bra om instituten leds av en person med vetenskaplig auktoritet och akademisk trovärdighet. Och jag har inte tålamod att bara ägna mig åt teoretisk forskning, utan jag vill ägna mig åt forskning som kan användas och leda till förändring.

 

Vi pratar om hans afrikanska erfarenheter som påverkat honom mycket. Niger, Burkina Faso, Rwanda, Kenya, Tanzania, Zimbabwe – hela kontinenten från det fransktalande Västafrika till östra och södra Afrika täcker han in. Under i princip tio års tid höll han sig borta från Sverige, och det har ju satt sina spår i Johans syn på världen och i det kontaktnät han har idag.

Till Rwanda kom han strax efter folkmordet 1994. Han ledde en ERU-enhet (Emergency Respons Unit) för Röda Korsets räkning. Uppgiften var att fixa färskvatten och drägliga sanitära förhållanden. Det handlade om att reparera vattensystemet, svetsa rör, gräva och sådana konkreta uppgifter.

-Vi hade väl alla rwandiska rörmokare på vår lönelista, säger Johan.

Det var i norra Rwanda och han beskriver ett svårt uppdrag i en enormt spänd miljö, samtidigt lärorikt och svindlande vackert. Och lätt att få resultat.

– Virungabergen är bergsgorillornas berg, och jag var bland annat in i Dian Fosseys* hus och stängde av kranarna som stod och rann i huset.

Då var det konkret arbete. Anlita rörmokare, stänga kranar. Annars är det mest akademiskt arbete för Johan. Och försöka få människor engagerade, för planetens skull.

Men är det inte lätt att bli uppgiven? Mänskligheten shoppar vidare medan arter dör ut.

-Det svajjar. Visst finns det stunder av uppgivenhet, medger han.

-Jag kan bli väldigt uppgiven när jag slår upp tidningen på morgonen och läser att vi inte ens lyckas rädda den blåfenade tonfisken. Det är inte komplicerat, det saknas osäkerheter, det handlar om en enda art, och världens länder klarar ändå inte av det. Då inser jag hur långt ifrån lösningen på klimatproblemen vi är. När det gäller klimatförändringarna så är det mycket mer komplext och det påverkar hela ekonomin. När vi inte ens klarar det uppenbara, så blir det tydligt att vi är så långt ifrån att lösa de stora problemen.

–       Jag blir också uppgiven när jag ser vilken patetiskt kort tidshorisont vi har idag. Vi kan ju privat relatera exempelvis till en gammelfarfar hundra år tillbaks i tiden, eller till barnbarnsbarnen hundra år framåt. Men när det gäller politiska lösningar på miljöproblemen… då är det annorlunda..

–       -Det är en gigantisk utmaning vi har redan nu. En miljard människor lägger sig hungriga varje kväll. Och vi blir fler på jorden varje dag.

Är det bättre att förlita sig på de delar av näringslivet som driver utvecklingen framåt, och privatpersoner, eldsjälar, som påverkar utvecklingen, undrar jag?

-Vi ska stödja oss på alla goda krafter, men vi behöver ett starkt internationellt ledarskap. Vi måste fortsätta att investera i det enda gemensamma ledarskap vi har, FN. Vi behöver någon som knyter ihop säcken.

–       Och, klimatförändringarna är marknadsekonomins största misslyckande någonsin, säger Johan Rockström, som nog har alldeles för lite makt trots att han förra året utsågs till den näst mäktigaste i miljösverige efter Maria Wetterstrand.

*Dian Fossey var en berömd gorillaforskare som bodde i Rwanda. Skrev boken ”De dimhöljda bergens gorillor”.

Ålder: 44

Yrke: Professor, chef över Stockholm Environment Institute, SEI och Stockholm Resilience Centre.

Familj: Fru och tre barn mellan nio och tolv år.

Bor: På Rindö, ett stenkast från havet, som blivit en alltid viktigare del i livet. Tillbringade lumpen på ubåt, älskar att segla.

Gillar: Spela squash – ”mycket svett på kort tid”, åka skidor, segla och cykla.

Aktuell med boken ”Den stora förnekelsen” tillsammans med Anders Wijkman.

Stockholm Environment Institute, SEI är ett oberoende internationellt forskningsinstitut som arbetar med miljö- och utvecklingsfrågor. SEI har motsvarande 150 heltidsaanställda, huvudkontor i Stockholm, men finns även i York, Oxford, Tallin, Bangkok, Dar Es Salaam och i USA.

Stockholm Resilience Centre är ett internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring hållbar utveckling.

Kommentera