Vem vill betala för vakthundarna?

Swedwatch och Fair Trade Center har koll på näringslivet, de hjälper företag och offentlig sektor att göra mer rätt när de handlar med fattigare länder. Och de hjälper dig och mig att göra bättre val i butiken.

Men frågan är: Vem vill betala för vakthundarna?

I ett höghus på söder i Stockholm sitter Fair Trade Center och Swedwatch i varsin ände av en långsmal lokal. Någonstans i mitten finns fikarummet. Och det är väl en bra bild om någon; de har lite olika uppgifter men är ganska beroende av varandra. Swedwatch granskar och för dialog med företag och offentlig sektor, Fair Trade Center arbetar framför allt med och för konsumenterna – och för att kunna göra det så behöver de Swedwatch rapporter. Ungefär så. Och nu är framtiden osäker för båda två. Det informationsanslag till enskilda organisationer som de är så beroende av har regeringen mer än halverat.

Jag träffar Minna Janusson på Fair Trade Center i ett rum där skrivbord står ihopträngda på en liten yta. Snart blir det lite rymligare här, men det är inget som Minna är glad åt. De fem anställda blir tre, så ser planerna ut för att klara de minskade anslagen. Och kanske blir det bara en rapport istället för fyra, som det var förra året. Om det inte dyker upp några andra pengar än de som gått via Sida. Minna hoppas ju på det förstås. När vi träffas råder viss förvirring. Den kraftiga nedskärningen kom snabbt och oväntat. Det man vet är att saker och ting kommer att förändras.

-Igår var jag på en konferens i Norrköping om offentlig upphandling. Vi vet inte om vi kan ha sådana i framtiden, säger Minna som ett exempel.

Samtidigt som det blir mindre pengar och färre anställda så har verkligheten blivit mer komplicerad:

-När jag började var det lättare; vi kunde undersöka företag och se att de inte hade några uppförandekoder. Swedwatch kunde åka ut och se att mänskliga rättigheter kränks på de och de punkterna. Nu är företag mer medvetna, vilket är positivt. Men vi måste ha mer på fötterna, vi måste förstå företagen mer. Vi måste titta på hur man samarbetar med underleverantörer, hur man gör uppföljningar  –  det krävs mer kompetens, och samtidigt är det svårare att få ut den typ av information vi vill ha; adresser till produktionsställen, protokoll etc.

Samarbete är och har varit en nödvändighet i den här branschen. Det har varit olika konstellationer för olika frågor. Inför julen var det Fair Trade Center, Swedwatch och Sveriges Konsumenter som tog fram olika rapporter och samarbetade om leksaksproduktionen.  Och när det gällde offentlig upphandling var Fair Trade Centers samarbetspartners fackförbundet SKTF, Rena kläder och Rättvisemärkt.

-Då kunde till exempel SKTF:s presschef skicka ut insändarmallar till just de landsting som inte hade en uppförandekod. Det ingick i hans jobb. Det ger många fördelar med att samarbeta. Det ger många synergieffekter. Vi kan ha många aktiviteter och får mycket ut av det.

-Men får alla mindre resurser så…

Hur det går då har Minna inget svar på. Men hon tror att samarbete blir allt viktigare i framtiden.

De senaste åren har Fair Trade Center granskat turismens effekter i Brasilien och Thailand, granskat blomsterhandeln, gjort blixtupprop för att uppmärksamma avskedanden av fackligt aktiva ibland annat Thailand och Indien, tagit fram utbildningsmaterial om elektronik till svenska skolor, genomfört kampanjen ”Mina skattepengar” där man undersökte hur det står till med etiken vid offentlig upphandling, bara för att nämna en del. Vad är du mest stolt över undrar jag?

Minna tänker en bra stund. Vad ska hon särskilt lyfta fram? Men istället för en särskild rapport så är det just det att Fair Trade Center aldrig ger upp:

-Jag är mest stolt över det eviga gnatandet. Att vi fortsätter och att vi jobbar positivt. Vi pratar inte om vad som är dåligt eller om bojkott – det finns alltid förutsättningar att göra saker bättre.

-Sen är det faktiska saker som att vi fick företag som producerar mobiler att erkänna att de faktiskt har ett ansvar för vad som händer i gruvorna, det gjorde de inte tidigare. Det finns gruvor där metallen till 90 procent går till mobiltillverkning, säger Minna Janusson.

Många av gruvorna finns exempelvis i östra Kongo, där gruvbrytningen ekonomiskt bidrar till stridigheterna som pågår där. Frågan är om vi mobilkonsumenter finansierar krig?

***

Mobilerna och elektroniken ingår i det europeiska EU-finansierade projektet MakeITfair, så där är Fair Trade Center långt ifrån ensamma. I Sverige jobbar flera organisationer med det, bland annat Swedwatch som finns i andra änden av lokalen på söder. Där träffar jag Kristina Areskog Bjurling och hennes chef, Viveka Risberg. Viveka är ganska ny, hon har tidigare bland annat jobbat för H&M i Bangladesh just med att kontrollera hur det går till på plats. Hon vet att det betyder mycket i praktiken vad ett svenskt företag gör på policynivå.

Kristina Areskog Bjurling har jobbat desto längre. Hon var med för fjorton år sedan, då Fair Trade Center startades. Och i början av 2000-talet var hon med och startade Swedwatch, som framförallt är en researchorganisation som tar fram rapporter åt sina medlemsorganisationer. Swedwatch driver inga kampanjer, det får medlemmarna Naturskyddsföreningen, Fair Trade Center, Kyrkan, Latinamerikagrupperna och Miljöförbundet Jordens vänner göra. Swedwatch jobb är att ta fram rapporter och sätta dem i händerna på rätt folk.

Kristina har gjort många resor för att se hur svenska företag sköter sig i leverantörsländerna. Men hur går det till undrar jag. Det är väl inte bara att traska in till en fabrik och få fullständigt sanningsenliga uppgifter om övertid, lön och andra arbetsvillkor?

-Vi jobbar alltid med lokala organisationer eller konsulter. De gör en förstudie, pratar med de anställda utanför fabrikerna, så när jag kommer är det ganska förberett. När jag gör officiella besök har jag redan ett underlag, berättar Kristina Areskog Bjurling.

Men även under officiella besök kan hon få en bild av arbetarnas verklighet. En gång, berättar Kristina, kom hon till en leksaksfabrik efter lunch, och det var alldeles tyst eftersom alla låg och sov på sina arbetsplatser. Det visade sig att de hellre gjorde det än att riskera att missa någon arbetstid genom att gå till sovsalen och vila en stund.  70, 80 eller 90 timmars arbetsvecka är en siffra på ett papper – de trötta arbetarna är verkligheten.

En rapport kräver många månaders jobb, det gäller ha allt väldokumenterat och välkontrollerat. Som Viveka Risberg säger:

-Vi måste vara trovärdiga. Har vi inte hög kvalitet kan vi lika gärna lägga ner.

Jo, det har jag lärt mig som journalist också – blir en detalj fel så svajjar trovärdigheten i hela reportaget. Överhuvudtaget är hela deras arbete besläktat med den grävande journalistens – med den skillnaden att Swedwatch i första hand vill ha en dialog med företagen, det handlar inte bara om att avslöja missförhållanden. Långt innan de publicerar en rapport får de granskade ta del av materialet – och det kan utlösa en febril aktivitet.

–        Så blev det till exempel när vi tog fram leksaksrapporten före jul; Åhlens gjorde egna kontroller, Brio har fått igång åtgärdsplaner…    Vi ger konstruktiv kritik, vi snabbar på processen, säger Viveka Risberg.

-Det är många gånger vi får höra av företagen själva att vi behövs. Det är inte masochistiskt. De behöver själva argument inför sina ledningar och de får hjälp av våra granskningar att se vad de måste göra. Vi har alltid rekommendationer i rapporterna, säger Viveka Risberg.

Och eftersom Swedwatch alltid försöker följa upp sina rapporter för att se vad som händer över tid, så kan företagen visa att de gör något åt bristerna. I exempelvis leksaksrapporten hade arbetsvillkoren i Kina blivit bättre (men långtifrån bra) sen den förra granskningen gjordes 2004.

Swedwatch har hittills gjort ett trettiotal rapporter, förra året blev det 4-5 stycken, och i år betydligt färre.  De fem anställda blir ungefär tre. Nu gäller det att hitta pengar på annat håll – något som tar tid och kraft bara det. Önskedrömmen om att ha en ekonomisk trygghet, och inte behöva leta efter finansiering projekt för projekt, ser ut att vara långt borta. Kanske gå ut till allmänheten och be om pengar? Som i grannländerna, där systerorganisationerna samlar in pengar till sina verksamheter. Eller måste det bli som i Danmark där volontärer och praktikanter jobbar gratis? Där någons mamma fixar ekonomin? Eller finns något att hämta hos Nordiska ministerrådet? EU? Frågorna är många, svaren få än så länge.

–        Jag tycker att vi ska vara delvis Sidafinansierade. Vi jobbar för en global hållbar utveckling och vi behövs. Det borde finnas ett statligt intresse av oss, säger Viveka Risberg.

–        I relation till hur små resurser vi har är det rätt fantastiskt vilka bollar som sätts i rullning. Det handlar om stora pengar och många människor som blir påverkade. Till exempel när vi granskade offentlig upphandling i ”Vita rockar och vassa saxar” och landsting införde uppförandekoder, kontroller och uppföljningar. Eller i elektronikprojektet, där har vi flyttat fram agendan. EU har beslutat om att det ska finnas en sorts mobilladdare – det är ett resultat av det. Eller Clas Ohlson, där vår granskning ledde till att de började ta leverantörskontroller på allvar och byggde upp en csr-avdelning…

Globaliseringen och handel mellan länder och företag har oändliga möjligheter, tror Viveka Risberg. En god handel kan utjämna orättvisorna i världen.

-Men riskerna ökar också. Det är därför vakthundens roll är så viktig. Vi kan inte förvänta oss att alla företag tar ansvar fullt ut.

För att hjälpa företag att göra rätt vill Swedwatch och Fair Trade Center jobba mer med det goda exemplet. De kan vara oberoende erfarenhetsförmedlare, till skillnad från konsultfirmor. Helst skulle de vilja ha mer kunskapsutbyte, fler konferenser, mer dialog – mer korsdrag, som Viveka uttrycker det. Till exempel som när leksaksrapporterna lanserades före jul, då hade man en heldagskonferens för branschen och andra intresserade. Där deltog också leverantörer och Han Dongfang, känd människorättsaktivist som grundat China Labour Bulletin till försvar för arbetarnas rättigheter.

-ofta saknas de anställdas röst, så det var en otrolig tillgång att han var med.

Idag räcker det inte med att företag gör fabrikskontroller utan det krävs ett nytt tänkande i hela verksamheten, säger Viveka.

–        Man måste injicera hållbarhet i kärnverksamheten. Man kanske inte ska ha en separat csr-avdelning, utan de människorna kanske ska jobba med affärsanalytikerna? Inköparna ska inte bara se till pengarna, utan också på vilka val de gör, varje dag. Det är samma sak privat; Vad styr ens vardag? Vilka val gör jag? Det är ett kontinuerligt arbete att leva på ett mer hållbart sätt. Agendan flyttas fram, ribban höjs.

Ja, vem vill ge sina barn en leksak som producerats av en kinesisk gästarbetare med 80 timmars arbetsvecka och låg lön (och ingen lön alls om hon protesterar)?

Ingen kanske, om vi får veta hur det ligger till.

 

Faktarutor

Fair Trade Center är en ideell förening som arbetar för en rättvisare världshandel. Föreningen bevakar svenska företags handel med utvecklingsländer. FTC för dialog och påverkar företag för att de ska ta ansvar för sitt agerande. Föreningen vill också underlätta för konsumenter att välja på ett medvetet sätt. Fair Trade Center bildades 1996.

www.fairtradecenter.se finns mer information och rapporter. Här finns också en etikbarometer där du kan jämföra företag i olika branscher.

 

Swedwatch är en förening med fem medlemsorganisationer: Naturskyddsföreningen, Svenska kyrkan, Latinamerikagrupperna, Fair Trade Center och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Swedwatch granskar om och hur svenskrelaterade företag tar hänsyn till människor och miljö i sin verksamhet i utvecklingsländer.  Medlemsorganisationerna bedriver opinionsbildning och för dialog med företagen utifrån rapporterna. Swedwatch bildades 2003.

Mer information: www.swedwatch .org

 

Några granskningar:

Hårt jobb bakom leksakerna

70 timmars arbetsvecka med felaktig övertidsersättning, inget medinflytande och bristande säkerhet. Så ser det ut för många kinesiska leksaksarbetare. Men 2004, då förra granskningen gjordes, var arbetsvillkoren än värre. Slutsatsen är att företagens krav på sina leverantörer har förbättrat situationen.

Hur leksaksföretagens inköp går till har också brister. Tre av åtta företag som granskats ställer inga krav på arbetsvillkoren i leverantörsfabrikerna. Det gäller Lekia, Leklust och Barnens hus.

(Swedwatch, Fair Trade Center, Sverigtes konsumenter)

 

Elektronikföretag försöker ta ansvar

Produktionen av mobiler, datorer och annan elektronik kräver mycket metall. För några år sedan när nätverket makeITfair gjorde en granskning var det många företag som var tveksamma till om de hade ett ansvar för hur det går till i gruvorna där metallen bryts. Problemet är att gruvdriften ofta leder till människorättskränkningar och miljöförstöring. Dessutom bidrar den att finansiera strider som pågår i exempelvis östra Kongo.

2009 hade många företag ändrat sig och börjat ställa krav på leverantörerna. HP, Sony Ericsson, Samsung, Motorola och Philips har tagit täten i det arbetet.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Etik är inte gratis

Mobiloperatörerna erbjuder ofta gratis, eller nästan gratis, mobiltelefon när kunder tecknar nytt abonnemang eller förnyar det. Ur miljömässig synvinkel kan detta ifrågasättas. Företagen ser dock inte att de har någon betydelsefull roll i leverantörskedjan. Av fyra granskade företag är det endast Telenor som erbjuder ett alternativ till en ny telefon.

Tre av fyra mobiloperatörer har uppförandekoder, men endast två följer upp dem på något sätt.

(MakeITFair, ett europeiskt nätverk där Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan deltar)

 

Mer rättvisa för skattepengarna

Minst 14 av 21 landsting ställer etiska krav för vissa varugrupper vid offentlig upphandling. Dock gäller det ej alla varor som tillverkas i låglöneländer där kränkningar och brott mot arbetsrätten sker. Vid en tidigare granskning var det inget landsting som ställde några krav.

Arbetet i landstingen kom igång 2007 efter rapporten ”Vita rockar och vassa saxar”, då Swedwatch, Fair Trade Center och Rena kläder kunde visa att mänskliga rättigheter kränktes vid produktionen av de varor som hamnade i svenska landsting.

(Fair Trade Center och nätverket Rena kläder)

 

Tropiskt trä med oklart ursprung säljs

Fem av sex undersökta trävaruföretag säljer fortfarande tropiska trävaror trots debatten om regnskogsavverkningens betydelse för klimatförändringen. Flera företag köper av grossister, vilket gör att det är svårt att kontrollera varifrån träet kommer. En stor del av virket på marknaden bedöms vara illegalt avverkat. Tarkett är det enda företaget som slutat sälja tropiskt trä i Norden, eftersom man inte kan garantera ursprunget. Utanför Norden fortsätter man dock sälja dessa varor.

Företagens inköpsarbete har förbättrats sen en tidigare rapport, men fortfarande finns många oklarheter om varifrån träet kommer.

Ungefär hälften av regnskogen har försvunnit sedan 1990.

(Swedwatch, Naturskyddsföreningen)

(publicerad i Kollega)

Kommentera