Dyra principer

Jobbet är inte bara jobb. Det gäller att ta sig dit också. Läser att Sundsvalls kommun startat tävlingen Till jobbet utan min bil. Fina priser utlovas om man lämnar bilen hemma.

Man lämnar inte bilen hemma i Sundsvallstrakten. Möjligen kvinna, men inte en man, om han inte är ung eller väldigt gammal. Har tänkt på det när jag åkt buss däruppe. Kliver det på en vit medelålders man har han säkert kört rattfull och förlorat körkortet. Inte utan min bil – en princip att ta på blodigt allvar!

Så tycks även en stor del av stockholmsmännen tänka, tänker jag när jag hamnar i bilkö på Sveriges mest trafikerade väg, Essingeleden. Bilkön liknar mest en parkeringsplats.

(okej då, kvinnor också – jag har väl inga fördomar).

I Stockholm kan tiden att ta sig till jobbet vara mer avgörande än själva jobbet. Krypa fram i promenadfart instängd i bilen eller tre byten med trängsel. Det senare kanske kan ge ett visst oxcytocinpåslag om man gillar att gnugga sig mot än den ena, än den andra, på tunnelbanan eller pendeltåget.

Jag är dock i grunden norrlänning och skulle mest av allt uppskatta en skogsstig som jobbväg, Stockholmspendlandet ger mig mest kickar av stresshormoner som adrenalin och kortisol. Apropå hormoner är det inget vidare att vara kvinna i klimakteriet i de lägena, helt plötsligt börjar man svettas och måste krångla av sig tröjan, varpå det bli för kallt, och ja.. ni fattar… Ändå är det inte framförallt kvinnor i klimakteriet som sitter i egen bil med egen AC. Ännu ett av livets mysterier.

En gång var jag på väg att flytta från Stockholm just på grund av pendlandet. På den tiden bytte jag tunnelbana från röd till blå linje vid centralen för att ta mig till jobbet. Tillsammans med mina medresenärer rusade jag fram på rullbandet längst nere i underjorden i gången som leder till blå linjen.

En dag läste jag i tidningen att det skett en våldtäkt i en av hissarna där nere – mitt i rusningstrafiken hade en kvinna blivit indragen i en hiss och våldtagits.

Jag var rätt trött på stan, men det här var droppen. Jag och min familj började leta alternativa ställen att bo på. Vi kom rätt långt i letandet, men flytten blev aldrig av. Och någonstans där kom en pytteliten notis i tidningen om att våldtäkten var en fejkad story.

Pendeltågsstressen delar vi alla som bor en bit utanför Stockholm. Än är det snö, än är det blöta höstlöv, nerrivna ledningar eller så har tåget fått ebola eller bältros (eller ja, kanske inte just det, men någon mystisk åkomma kan det vara i alla fall). Jag hade en gång en arbetskamrat som pendlade från Södertälje en tid då det var extremt mycket problem med pendeltågen. Hon var ömsomt uppgiven ömsomt rasande, med en kraftig tyngdpunkt på det senare tillståndet. Och hon hade bestämt sig för att inte betala för eländet. Hon hade en biljettremsa när hon åkte buss och tunnelbana i innerstan, men när hon skulle åka till och från jobbet med pendeltåget plankade hon i protest eftersom hon sällan kom fram den tid hon tänkt sig, om hon nu kom fram alls. En morgon stod det väktare vid biljettspärren och såg till att alla hade giltig biljett. Min vän är dock en mycket principfast kvinna, så hon fortsatte att vägra biljett. En dryg böteslapp skrevs ut, enormt mycket dyrare än biljetten. Det kan vara dyrt med principer.

Inte utan min bil är också en rätt dyr princip.

publicerad i Arbetsliv

Kommentera