Så blev Bodil den hon är ämnad att vara

Bodil Mattsson har till slut blivit den hon var ämnad att vara. Trots en trasig familj – och tack vare den. Att föda och ta hand om fyrlingarna har gett henne mycket på vägen.

Bodil Mattsson är fyrabarnsmamma, inget särskilt konstigt med det. Det ovanliga är att hon fött dem alla på samma gång. Visserligen på olika dygn – Isa kom före tolvslaget, de andra tre efter, men ändå… Att ha fyrlingar väcker alltid frågor.

Idag är Bodil bekväm med det. Hon är stolt över sina fyra barn och att hon har klarat av det. Hon är också stolt över att hon har pluggat under tiden, gjort karriär och ansvarar nu för verksamheter som handlar om att stödja framförallt unga som har det svårt.

Fyrlingarna har blivit självständiga unga vuxna som alla studerar på olika universitet. De har rest och sett sig omkring i världen, något som Bodil själv var för ängslig för att göra när hon var ung. John har jobbat som aupair i Zambia. Isa har varit volontär i Nepal. Lin har gjort Asien-Australien-resan som är dagens lite mer avancerade motsvarighet till dåtidens tågluffning. Max är den mer idrottsintresserade typen som stannat i Sverige.

-Barnen har gett mig så mycket – efter att jag kom så långt att jag fattade att jag skulle klara det. Jag blev någon. Jag blev mamma, kvinna – inte den flicka jag alltid känt mig som. Och jag har fått vänja mig av med min blyghet, att ha fyrlingar väcker nyfikenhet, säger Bodil som gjort en lång lång resa, inte i världen kanske, men mentalt. Nu kan hon ta för sig, hon vågar göra karriär, hon vågar tänka tanken att hon trots allt varit en bra mamma. Hon vågar säga ja till livet.

*

För tjugofyra år sen, då barnen föddes, var livet ett helt annat. Bodil var på den absoluta botten. Panikångest, djup depression – skuld över att överhuvudtaget ha fött fram barn som hon inte skulle kunna ta hand om.

Det är en lång historia hur hon nått hit, till att bli den hon är ämnad att vara.

*

I slutet av 80-talet bor Bodil tillsammans med Krister Håkansson, Krille kallad. Hon jobbar inom omsorgen, han är snickare. De har köpt ett stort hus, ja, faktiskt en herrgård, tillsammans med andra, och de vill ha barn.

-Jag var nog inte riktigt mogen mentalt, men folk började skaffa barn runtomkring och det var ju så det skulle vara, säger Bodil idag.

Men det blir inget. Ägglossningen strular och Bodil får hormontabletter och sprutor. Och då blir hon verkligen med barn.

-Läkaren såg att det var två foster. Två barn! Jag hade kompisar som hade tvillingar så det blev jag inte nojjig för. Jag var jätteglad, berättar Bodil.

Sen visar det sig på ultraljudet att det är tre….

… och ja, tre får väl gå då…

I vecka tolv ser de att det är fyra.

*

I den här historien kan man inte hoppa över Bodils barndom, med de många syskonen, mamman som försvann in i psykisk sjukdom och den starka, engagerade och dominerande pappan. Bodil var det fjärde barnet som kom inom loppet av fem år. Då var hennes sköra mamma på väg in i djup depression. Efter det femte sladdbarnet fanns det ingen väg tillbaka till det friska. Bodil själv hade reagerat med panikångest under jobbiga perioder i livet och sin egen sjuka mamma skämdes hon för.

Nu skulle hon själv få fyra barn, på en och samma gång.

-Jag hade dödsångest, både för mig själv och barnen. Tänk om de var skadade? Jag var rädd att bli som mamma. Jag borde ha skrikit efter professionell hjälp, men istället stängde jag av alla tankarna. Jag berättade inte om min bakgrund, bad inte om hjälp. Försökte vara tacksam – det var ju samhället som bekostat min graviditet.

Bodil berättar om en kaotisk tid, då hon var dagpatient på sjukhuset. Den trygghet hon inte har i sig själv kan hon inte få av någon annan heller. Till och med läkarna är osäkra. Trygga sambon Krille är ju ett stöd förstås, men om att föda fyrlingar vet han ju inget mer än någon annan.

Mot slutet av graviditeten placeras hon på Uppsala akademiska sjukhus, där det finns mer avancerad vård än i Sundsvall. Men förberedelse inför förlossningen är det sämre med. Mödravården finns inte där, utan på stan, och där ligger Bodil som fjättrad i sängen med en växande jättemage. Krille går till biblioteket och lånar gamla böcker om hur man föder barn.

Läkaren säger att det är bäst för barnen att födas normalt – inte via kejsarsnitt, och Bodil vill ju att barnen ska må bra, så visst ska hon föda normalt.

Det var sista gången det skedde i Sverige.

-Jag borde inte ha tagit ansvar för det. Det var hemskt, jag var som i en bubbla, helt självutlämnande.

*

När Isa, Lin, John och Max föds den 3, respektive den 4 februari, är det en happening. Förlossningssalen är full av folk, allt är inriktat på att barnen ska klara sig. Men Bodil då? Hon är bara behållaren. Åtminstone känner hon sig så.

-Jag var duktig flicka, som jag alltid varit. Jag var duktig, duktig, duktig…

-Efteråt var jag chockad, jag kunde inte grina heller. Det var en kamp för att inte bryta ihop, inte bli som mamma. Och jag hade skuldkänslor – jag har satt fyra barn till världen som jag inte kan ta hand om. Krille kommer att bli ensam med dem. Jag var så glad att det var just han, som är så trygg i sig.

När Bodil berättar det här idag har hon svårt att hålla tårarna borta. Då – pendlande mellan djup depression och panikångest, en ”mekanisk docka” som byter blöjor, matar bebisar i en tid då det främsta målet är att överleva. Och att inte bli som mamma.

På nätterna får de hjälp av en barnskötare anställd av kommunen, så att de får möjlighet att sova i alla fall.

*

Efter två år börjar hon jobba halvtid på det gruppboende där hon tidigare arbetat. Krister är hemma med barnen.

-Men jag mådde för dåligt, hade panikångest, var sjuk var och varannan dag. När barnen var ungefär fyra åkte jag in på akutpsyk, blev sjukskriven och fick professionell hjälp och medicin. Och jag började plugga. Då vände det.

*

Här ska noteras att Bodil kommer från en arbetarfamilj i bruksorten Timrå, där trä- och pappersmassa byggt bygden. Akademiska studier fanns liksom inte på kartan. Samtidigt var pappan en stark vänsterpolitiker i kommunen, och där fanns också en beundran för folk inom partiet som studerat; det kunde vara en socionom, en civilingenjör. Lite fint var det allt… Och den hemska tiden i Uppsala har något gott med sig – Bodil träffar en annan grupp människor än hon är van vid.

-Där fanns en som var lärare som hade en man som doktorerade i järnbruk. Tänk att man kan göra det! Människor som pluggade, som levde i blandäktenskap med människor från andra länder, människor som studerat en massa saker. Där föddes en första tanke på studier i alla fall.

Hon börjar plugga, först på komvux, sedan på universitetsprogrammet Offentlig sektor och samhällsförändring, med sociologi som huvudämne. Och hon älskar det!

-Jag hamnade mer med människor som har politiska och filosofiska funderingar. Jag är intresserad av hur människor tänker och varför. För mig är det viktigt och jag vill att mina barn ska studera om de kan och vill. Det ger större dimensioner och större makt att påverka. Varför ska vi förakta kunskap? undrar Bodil och riktar sig då till en del inom den gamla vänstern där hon själv har sina rötter.

Under högskolestudierna är det mycket egenstudier och hon är ofta hemma när barnen kommer från skolan, tryggheten som mamma växer.

Och på den vägen är det, kan man säga.

*

Efter studierna fortsätter hon inom omsorgen och blir chef där, sedan arbetar hon på ett datortek och är med om att utveckla den verksamheten till det den är idag – en plats där unga vuxna får hjälp att ta sig vidare från arbetslöshet och sysslolöshet.

-När man ska hjälpa människor måste man förstå sig själv, därför fick vi professionell handledning av en psykoterapeut. Det har hjälpt mig att förstå vem jag är och varför. Vi fick rita släkträd och se vår egen roll. Nu kan jag till exempel mer se hur lik jag är pappa, jag behöver inte identifiera mig så mycket med mamma. Jag har också fått hjälp att se saker från ett annat håll, exempelvis att det kan vara sunt att reagera med panikångest på en sjuk situation.

Idag har hon en halvtidstjänst som verksamhetsansvarig där, plus en halvtidstjänst som verkställande tjänsteman på Samordningsförbundet, där två kommuner samverkar för att samordna insatser från arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa och landsting.

Nu har hon bara en chefsroll, men tidigare, när hon jobbade direkt med ungdomarna, kunde hon ibland använda sig själv som exempel.

-Jag kunde säga att jag vet att det finns en väg ut – jag har själv varit där. Eller att om man har en ursprungsfamilj som inte fungerar då sätter det sina spår, men man kan bli hel sedan. Jag vet det.

(publicerad i M-magasin)

Kommentera