Utrotningshotade äktenskap?

De tillhör kanske en utrotningshotad art? De har varit gifta i årtionden, äktenskap i bekantskapskretsen har spruckit, det har inte varit enkelt alla gånger, men de har hållit ihop. Varför?

Efter snart 38 års äktenskap känner Ann-Christin att Kjell fortfarande är det självklara valet, och tvärtom. Nu kan de kryssa till Bahamas och vandra i Österrike, de kan ta ett glas vin i utebadet och skåla för att livet blev gott, trots allt.

Ann-Christin Eriksson är 57 år, Kjell fyller snart 60. Hon jobbar som lärare och specialpedagog på gymnasiet, han är egen företagare i medicinbranschen. De var tonåringar när de träffades, och de fick barn och gifte sig rätt snabbt.

-Vi var nog ganska uträknade redan från början, är det första Ann-Christin Eriksson säger när vi träffas för att prata om varför hon och Kjell hållit ihop så länge.

På bröllopsfotot från 1973 ser de väldigt unga ut. Kjell i tjockt mörkt hår, Ann-Christin oskuldsfullt leende klädd i hela brudutstyrseln med krona och allt. Men då var de faktiskt redan föräldrar.

-Jag fick frågan om jag ville adoptera bort mitt barn! berättar Ann-Christin.

– Och så kallade de oss till socialkontoret en tid efter förlossningen. De pratade om vad jag skulle få betala om vi separerade. Men vi hade ju ingen tanke på det, vi levde ju ordnade liv, berättar Kjell.

Det var andra tider då. Det var tider då en skoltrött 17-årig flicka som Ann-Christin kunde få jobb på kirurgavdelningen på Karolinska sjukhuset, till exempel. Där träffade hon Kjell, som kom dit som elev under sina studier till röntgensköterska. Det var den 7 januari han kom dit. Det minns Ann-Christin, även om hon inte vill medge att hon var så särskilt intresserad i början.

-Jag tyckte du var jättefånig, säger hon och vänder sig mot den man hon delat en stor del av sitt liv med.

-Du jagade tjejjer på avdelningen – en riktig tjejtjusare var du. Men jag tyckte ju att du var väldigt söt… snygg..

När han sen bjöd ut den svårflirtade Ann-Christin, han kom och hämtade henne efter jobbet med cortinan, så tackade hon inte nej.

-Vem säger nej när man kom med den bilen?, inflikar Kjell.

-Men det tog tid, jag uppskattade att det inte var så lätt, du var lite svårfångad, men väldigt läcker. Det kändes rätt för mig.

Det kändes som att det skulle vara ett tag. Och så blev det. Idag, fyrtio år efter den där första tiden med cortinan, har de nästan växt ihop, så känns det i alla fall:

-Det är så självklart – jag kan inte tänka mig ett liv utan Kjell. Ofta tycker vi samma sak. Jag kan tänka på att jag vill ha torsk till middag, och så säger du just det!

Familjelycka från första kvällen i cortinan, med fika på Essomacken, till denna kväll då vi träffas i huset söder om Stockholm alltså?

Nej, självklarheten har gällt att de valt varandra. Även när Ann-Christin tänkt – och sagt – nu skiljer vi oss, så har tveksamheterna inte rört Kjell som människa, utan snarare hans livsval. Jobbet. Resandet. Först som anställd, sen som egen företagare. Han reste och var borta mycket, cirka 60 nätter om året var det normala. Ann-Christin, som i början jobbade som förskollärare, kände sig ensam med vardagsansvaret.

-När jag bråkade som mest med dig ville jag egentligen inte skilja mig, men jag kände en stor tomhet, säger Ann-Christin.

–       Så farligt var det väl inte…

Kjell vill tona ner, men det är Ann-Christin som vet vad hon kände när hon var där ensam med tre barn, varav en med svår astma. När hon fick åka in till sjukhuset med honom, eller när något av barnen ramlat i skidbacken och slagit sig. Hur populär hon var på jobbet när det alltid var hon som fick stanna hemma när barnen var sjuka.

-Vi hade ju väldigt aktiva barn. Och när dotterns kompis säger att ”du törs inte åka störtlopp och blunda”, så måste hon ju göra det…

Så det blev ju en del sjukhusbesök.

Inte blev det lättare av att Ann-Christin är mörkrädd (hon har med tiden skaffat sig många strategier för att klara av det – inklusive ett väl larmat hus).

Så den ena parten bråkade och försökte prata. Den andra jobbade och åkte bort.

-Det tog tre dagar att reta upp Kjell, konstaterar Ann-Christin.

Samtidigt är hon självkritisk:

–       Jag var sur och grinig, det är jag inte längre. Jag har accepterat hur det är. Nu har vi det bra. Vi har roligt med ihop, säger hon.

–       Att ha varit gift så länge känns underbart, särskilt med tanke på att vi fortfarande är ganska unga och känner en varm och innerlig kärlek till varandra.

Otrohet då? Har de klarat alla dessa år med bara varandra?

Båda två säger att de ser de otrohet som oacceptabelt.

-Jag tror att jag skulle ha blivit rasande om det hade hänt, jag tror att jag genast skulle vilja skilja mig. Det är så jag tänker idag, kanske skulle jag tänka annorlunda om jag ställts inför det, beroende på tillfälle och var man är i livet. Jag vet inte, det är bara spekulationer. Men troligen plockar otrohet fram många primitiva känslor som hat och hämnd, säger Ann-Christin.

Kjell är lugnare, han tror att han mer skulle fundera över vad som gått snett.

-Förmodligen hade en otrohetshistoria inte kommit som någon överraskning, förhållandet skulle nog varit dåligt redan innan i så fall, tror han.

Barnen är nu vuxna, och två av dem är själva föräldrar. De sex barnbarnen är bara bonus, inga att ha det fullständiga vardagsansvaret för. Nu kan Ann-Christin och Kjell leva ett gott liv med resor till Bahamas och Vietnam, Calcutta och Kap Verde. Och söndagseftermiddagarna hemma med ett glas vin i utebadet utanför huset. Materiellt sett har de det bra. De har möjligheter – kanske också till en del tack vare Kjells idoga säljande och resande. Kanske var det värt det?

Ann-Christin har frågat sig det många gånger. Svaret är inte givet.

Men skilsmässorna hos vänner och bekanta har inte lockat till efterföljd. De kan berätta många trista historier med otrohet och ovänskap. Andra har inte gift sig alls. Ann-Christin brukar träffa två vänner från mellanstadiet som valt att leva själva.

Ann-Christine känner sig ju självständig också, trots att hon samtidigt känner sig som en del av Kjell. De har ju inte varit ihop jämt, så hon har ju varit tvungen att bli självgående – även om det mer handlat om att vara med barnen i skidbacken än att gå ut och tänka på sig själv.

-Man måste ha en egen vilja, egna intressen. Vi är olika och det måste man acceptera, även om man blir mer lika med åren. Man måste respektera varandra, säger Kjell.

 

 Tar inte varandra för givna 

När den 16-åriga fiskardottern Ingrid Bergman flyttade till Stockholm för att få jobb träffade hon den tre år äldre Tommy Haak. Nu har de varit gifta i 45 år.

-Vi gör det mesta tillsammans, men vi har inte tagit varandra för givna, säger Ingrid Haak.

– Det har varit viktigt att ställa upp för varandra och att göra sig fräscha för varandra. Jag vill fortfarande göra mig fin för Tommy.

Och fin är hon idag, med flerfärgat hår och en fläta i nacken. Hon berättar skrattande om när hon en dag mötte ett gäng punkare i tunnelbanan, och de ropade ”häftig frilla” till henne när de möttes i rulltrappan, hon på väg ner, de på väg upp.

Håret har hon alltid fixat själv, och det är en prydnad, liksom hemmet. Färgrikedomen här är påtagligt långt från barndomen hos fiskarparet i Hälsingland. En lurvig orange fågel hänger i en lampa, gröna klotrunda växter trängs i lila krukor, en katt stor som en halv människa av konstnären Rosina Wachtmeister sitter i hörnet. Överallt lekfulla färgglada överraskningar.

Ingrid köper även skjortor till Tommy, och det kan bli grönt och lila där med, vilket bruka generera en del uppskattande kommentarer.

För Ingrid och Tommy är tvåsamheten en självklarhet, de tycker att de har kompletterat varandra och aldrig haft några tankar på att det skulle vara på något annat sätt.

De har lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust och det har de hållit fast vid.

-Jag har inte känt någon längtan att bryta detta löfte genom att vara otrogen. Om jag skulle göra det, så skulle jag nog känna att det vore svårt att reparera och få tillbaka tilltron till varandra. Det är som att man försöker knyta ihop och laga en brusten tråd. Knuten kommer alltid att vara kvar ändå, säger Ingrid.

Otrohet har inte heller varit något för Tommy:

-Jag kan förstå att man längtar ut om man har en dålig relation i sitt äktenskap, där man

”inte blir sedd” och uppskattad. Jag kan också tänka mig att otrohet i ett dåligt förhållande kan

göra så att man hittar tillbaka till varandra på nytt, säger han

Att vara singel lockar inte heller – särskilt inte som förälder.

-Det är en trygghet att vara två, man kan diskutera problem och ta beslut. Det är en säkerhet att ha varandra, tycker Ingrid.

-Och vi trivs med samma saker, vi har samma intressen, säger Tommy.

Det handlar mycket om sommarstället förstår jag, den gamla fiskestugan utanför Söderhamn i Hälsingland som de köpte på 70-talet av Ingrids föräldrar. Där kan hon påta i jorden och han fixa och göra fint – och sitta och se ut över havet och lyssna på fåglarna. Mata ekorren med nötter och se haren dia sina sex ungar – sådant är de också med om där uppe.

Den 25 juni 1965, för drygt fyrtiofem år sen gifte de sig, och då var första barnet, Benny, redan på väg. Dottern Anneli kom tre år senare. Och nu har de dessutom två barnbarn, Timmy 17 och Therese 14.

–       Jag sa till sopgubbarna häromdagen att jag varit gift i 45 år – åh, fy fan, svarade de, berättar Tommy och skrattar.

Det är många år det. Snart fyller Tommy 67, men pensionär vill han helst inte bli. Jobbet som fastighetstekniker passar den rastlöse fixaren. Ingrid gick i avtalspension för några år sen, lämnade jobbet på dåvarande Kommunförbundet för att bli hemma på heltid. Fast pensionär på heltid har det ju inte blivit eftersom hon hoppar in på Tommys jobb en del somrar; krattar löv, städar grovsoprum, påtar i rabatterna och träffar massor med människor hon inte skulle ha träffat annars.

-Det är jättekul att dra på sig ett par blåbrallor! Så stor skillnad från förra jobbet där jag skulle vara mer representativ, säger hon.

De har hjälpts åt i jobbet även när de några år bodde i vasastan inne i centrala Stockholm, i en lägenhet de fick hyra för att Tommy tog på sig att sköta huset som fritidssyssla. Då blev det Ingrid som städade trapporna, ända tills en skada i axeln sa ifrån.

Då hade Tommy både sitt ordinarie arbete, och det här på fritiden.

-Jag fick gå upp tidigt; skotta snö och fixa, sen ta bilen till mitt vanliga jobb. Det blev för mycket. Och så fanns det nästan aldrig några parkeringsplatser lediga, berättar han.

Så efter några år tog de sitt pick och pack och flyttade tillbaka till Stockholmsförorten Handen, där de bott när barnen växte upp.

-Vi trivdes bra i city, det var trevliga människor och vi var mycket ute och gick i stan, men det blev för mycket jobb, konstaterar Tommy.

Även om Ingrid har egna vänner, så är Tommy hennes allra bäste vän som hon kan prata om allt med, säger hon.

-När vi pratar kan jag känna på mig precis vad du ska komma att säga…

Och några allvarliga kriser har de inte haft.

Bråk, javisst – vilka har inte det? Men om bagateller, säger de.

-Du är envis och jag är envis. Och jag har mer humör. Jag kunde dänga igen dörren så klockan stanna. Sen tjurar jag längre än dig…, säger Ingrid.

De har levt ihop i hela vuxna livet, hur ska de klara sig om en av dem försvinner av någon anledning?

-Andra har ju klarat sig, så det borde ju jag också göra, säger Ingrid Haak.

-Allt går… säger Tommy Haak.

…men livet skulle förmodligen bli betydligt färglösare.

(publicerad i M-magasin)

 

Kommentera